Grav, Kyrkogård, Margareta, Artikel
Foto: Ingrid Eliasson

Om sorg och begravning

– Allt hände så snabbt, jag var helt oförberedd, säger Margareta Roswall som för sex år sedan hastigt miste sin make efter drygt fyrtio års äktenskap. Idag kan hon glädjas över de år hon fick tillsammans med Bengt, men hon kan också se framåt på det liv som väntar.

PÅ STIGEN framför deras fötter låg en avbruten påsklilja. ”Det är väl synd att den ligger här” sa Bengt och hängde upp den på en gren. Det var april 2009 och just då visste inte Bengt och Margareta att detta skulle bli deras sista promenad tillsammans runt Hälsö.
– Allt hände så snabbt, säger Margareta. Jag var helt oförberedd.

De kom hem och Bengt lade sig för att vila en stund. Han väntade på en operation av en hjärtklaff någon vecka senare, men mådde bra. Margareta lagade en av Bengts favoriträtter – kålsoppa med frikadeller – och lite senare skulle de sätta sig vid bordet som Bengt dukat för två.
– Så började han hosta, säger Margareta. Och han som aldrig beklagar sig sa ”ring en ambulans”.

Margareta som är sjuksköterska Livet efter sorgen tog situationen på allvar och ringde 112. Ambulansen kom snabbt och Margareta hjälpte till med hjärtlung-räddning.
– Mitt professionella jag förstod natt det var allvarligt, men samtidigt
tog jag inte in det.

Margaretas yngste son bor nära och kunde komma till sjukhuset direkt. Den äldste sonen satte sig i en bil från Norge för att sträckköra till Göteborg. Men redan efter en kort stund kom en läkare med dödsbudet. Margareta hade förlorat den man hon levt med sedan hon var 18 år.
– Just då var jag väldigt samlad, säger Margareta. Jag tänkte bara på att jag behövde ta hand om mina söner.

De fick en vacker stund tillsammans på sjukhuset, där personalen gjort i ordning Bengt så att de fick sitta hos honom en stund. Sedan följde äldste sonen med Margareta hem.
– När vi kom hem stod bordet dukat för två och på spisen fanns färdig kålsoppa med frikadeller. Det var både sorgligt och vackert på en gång, att få äta Bengts favoriträtt tillsammans vid bordet som han dukat tidigare samma dag.

SORGENS OLIKA ANSIKTEN. Sorgen ser olika ut för olika människor. Och den böljar genom tiden på olika sätt. Dagarna efter dödsfallet var Margareta helt fokuserad på allt praktiskt kring begravning och annat.
– Jag bara kavlade upp ärmarna och kämpade på. Jag grät nästan ingenting. Jag tänkte mest på hur jag skulle kunna stötta mina barn och barnbarn i deras sorg.
– En av mina söner valde att ta ledigt för att vara tillsammans med mig, det var hans sätt att uttrycka sin sorg och visa omsorg om mig.

Ett av Margaretas barnbarn stod väldigt nära sin farfar Bengt. Han bodde nära och hade varit mycket hos dem ända sedan han föddes. Nu var han två år.
– Jag ville att han skulle få se Bengt, så att han skulle förstå att han var död. När vi kom till rummet där han låg klappade han först Bengt på kinden och sa sedan med de få ord han kunde: ”Lite kall.”
Därefter lade han sin röda leksaksbil och en näve russin på Bengts bröst. De fick ligga kvar i kistan vid begravningen.
– Sen gjorde han något som jag nu förstår mycket väl. Han gömde sig bakom ett par stora solglasögon, smög sig fram mot Bengt och så plötsligt ropade han: ”Bu!”. Han ville se om han kunde skrämma farfar så att han vaknade.

DEN FÖRSTA TIDEN. Begravningen passerade och Margareta var fortfarande samlad och stark.
– Jag grät nästan ingenting, till slut började jag fråga mig själv om
jag inte sörjde. Men en vän jag har som är präst stöttade mig och sa ”Du sörjer, Margareta. Men du pyser ut sorgen i den takt du orkar.”

Under det första halvåret gick all Margaretas kraft åt till att börja klara sig själv. Hon lärde sig att sköta hela sin ekonomi och lösa praktiska saker som Bengt annars fixat lätt.
– Jag blev också ganska forcerad socialt. Jag såg till att ofta ha folk hemma, eller så var jag bortbjuden. Jag ville inte vara ensam i huset.

Efter några månader började Margareta få ont i hela kroppen och kramp i musklerna.
– Det var som om sorgen behövde får komma ur kroppen. Jag började gå på massage och det hjälpte en del.
– Jag är också tacksam för mina vänner som hjälpte mig att bearbeta sorgen. Det bästa var att få en rak fråga om hur jag mådde av någon som hade tid att lyssna. Det var viktigt att få berätta detaljer om hur det gick till när Bengt dog, och att få dela minnen av vår tid tillsammans.

Margaretas blick blir varm när hon berättar om Bengt.
– Jag kände mig så älskad under hela vårt äktenskap. Bengt var lika förälskad i mig varenda dag, han skämde bort mig med sin kärlek. Han lämnade ofta lappar med kärleksfulla meddelanden och nästan varje dag sa han att han älskade mig. Han tog stort ansvar för att jag skulle ha det bra. Jag har verkligen haft tur som fick dela mitt liv med Bengt.

LIVET GÅR VIDARE. Sorgen har sin tid, men efter något år kände Margareta att livet började vända åter. Eftersom hon älskar musik började hon åter sjunga i sin kör i Göteborg.
– När man lever tillsammans ett helt liv formas man efter varandra. Nu när Bengt inte längre finns upptäcker jag nya sidor hos mig själv och ser att jag utvecklas på ett nytt sätt.

En dag föreslog en väninna att Margareta skulle lägga in en kontaktannons på dejtingsajt på nätet. Det lät som ett galet förslag, men Margareta gjorde det ändå och fick kontakt med en nybliven änkeman i Göteborg.
– Peter föll för mig direkt, medan jag var mer tveksam. Jag kände skuld gentemot Bengt, det kändes nästan som att jag var otrogen.

Eftersom Peter också mist sin älskade efter ett långt äktenskap förstår
Margareta och Peter varandra på ett särskilt sätt och pratar ofta om sina tidigare liv och kärlekar.
– Jag går också fortfarande ofta till Bengts grav för att dela livet med
honom. Jag vill att Bengt ska veta vad som händer i mitt liv. Och jag vet att han gläds om han ser att jag är lycklig.

Text och bild: Ingrid Eliasson (juli 2015)