Familjen Wester har bott på Hönö i snart fyra år. Strax efter flytten fick Therese och Daniel sin dotter Dahlia som nu hunnit bli tre och ett halvt år gammal.
Daniel har sina rötter i Göteborg och Therese i Skåne. Båda två är döpta, men de har inte vuxit upp i kyrkan.
– På den tiden gjorde man det bara, det var liksom självklart att döpa sitt barn, säger Daniel.
– Vi pratade aldrig om varför jag blev döpt, säger Therese. Men det vill jag göra med min dotter. Jag vill hjälpa henne att reflektera över frågor om andlighet.
– Jag ser också framför mig att Dahlia och jag kommer att prata om tro, säger Daniel.
– Bara genom att vi tar våra egna frågor på allvar så tror jag att hon också kan göra det, säger Therese. Är tron central för oss så blir den nog det för henne också.
Lätt att prata tro. Både Daniel och Therese tycker att det är ovanligt lätt att prata om andliga frågor på Öckeröarna.
– Mycket enklare än när vi bodde inne i Göteborg, säger Daniel. Här dyker det hela tiden upp tillfällen att prata med människor om tro, andlighet eller religion. Så har det varit ända sedan vi flyttade hit.
Daniel är frimodig och hans frågor möts oftast med respekt.
– Det går att bjuda in till samtal var som helst. Som vid fikat på Volvo eller mitt i vardagen här på Hönö.
Daniel och Therese funderar en stund över var deras andliga intresse kommer ifrån. Vad som väckt deras funderingar.
– Jag minns ett möte väldigt väl, säger Daniel. Jag var nyanställd på Ericsson och tillsammans med andra nyanställda fick jag träffa en företagspräst. Hans uppgift var att tala om medmänsklighet och hur vi som kollegor skulle behandla varandra. Han lyckades prata ur en andlig vinkel utan att pracka på oss sin tro. Han var inte otydlig kring sin tro, men han talade utifrån livet snarare än Bibeln. Det där mötet betydde mycket för mig och han väckte andliga tankar som jag inte visste att jag hade.
Therese upplevde tydligt att de existentiella frågorna väcktes ännu mer i samband med deras dotters födelse.
– Allt förändrades när hon kom, säger Therese. Det blev viktigare att tillhöra ett sammanhang. Dahlia är vår dotter, men hon är också Guds barn, precis som vi alla är. För mig är dopet en symbol för det.
Dop i Hönö kyrka. Dahlia är döpt av prästen Karolina Sandros i Hönö kyrka.
– För oss var det naturligt att vända oss dit, säger Daniel.
– Vi hade besökt öppna förskolan och även gått på någon familjegudstjänst, säger Therese. Vi kände oss välkomna och vi upplevde att kyrkan kunde hjälpa oss med saker.
– Dopet blev så fint! Faddrarna fick vara delaktiga i gudstjänsten genom att sjunga, läsa texter och hälla upp dopvattnet. Och efter dopet hade vi fest i församlingshemmet, säger Therese.
– Dopet blev ett sätt att fira livet och Dahlias födelse, säger Daniel.
Senare på våren blev familjen Wester inbjuden till Fiskfest i kyrkan – en fest för att fira de barn som döpts senaste året.
– Det var självklart för oss att komma på Fiskfesten, säger Therese. Det kändes roligt!
Under gudstjänsten lästes Dahlias namn upp och familjen fick en liten dopfisk med Dahlias namn, som hängt i Hönö kyrka sedan dopdagen.
– Det var en fin liten ceremoni där vi som familj fick komma fram och ta emot Dahlias fisk, säger Daniel.
Kyrkan behövs. Therese och Daniel tycker att kyrkan behövs, att den fyller ett behov hos människor.
– Jag söker mig inte direkt till gudstjänsten, men de gånger jag har varit med har det varit fint, säger Daniel.
– Jag längtar efter att kyrkan skulle sänka sina trösklar, att den skulle upplevas mer tillgänglig, säger Therese. Jag tror att det finns många människor som behöver kyrkan och det som den kan bidra med. Vi behöver sammanhang där vi kan mötas i medmänsklighet och framtidstro. Speciellt när många av oss inte längre lever nära den äldre generationen.
När Daniel och Therese beskriver sin tro finns där ett märkbart lugn och en lätthet i tonen.
– Jag tänker tro mer än religion. Oavsett vilken religion vi bekänner oss till så tror jag att vi gör samma resa. Jag tittar hellre på likheter än på skillnader. Och jag funderar inte så mycket på om det finns krav, regler och måsten kring tron, säger Daniel.
– Min tro skapar snarare ett lugn än krav på prestation, säger Therese. Att det är skönt att få luta sig tillbaka och inte försöka styra allt själv.
Text & bild: Ingrid Eliasson (april 2015)