Svensk by i Ukraina

Klockan är 6 på morgonen. Solen har just gått upp. Luften fylls av ljuden från tusental höns, tuppar som gal, hundar som skäller. Mitt i ljudkakafonin hörs en gammal kvinnas röst. "Tuppera, tuppera" - hon ger hönsen frukostmat. Hon påminner om en svensk bondkvinna som hon kunde låta för bara några tio-tal år sedan i Sverige. Hon är svenska. Hennes namn är Emma Malmas. Hon bor tillsammans med 150-200 andra svenskar i Zmeyevka, en liten landsbygdsby ca 150 km NO om Kherson vid floden Dnjeprs strand. Där är hon född. Där föddes hennes förfäder ända sedan 1782 då en grupp svenskar tvingades att lämna sina gårdar på Dagö för att befolka Ukraina. Emma talar bra svenska. Många av hennes svenska vänner i byn talar inte svenska alls längre eller en form av gammalsvenska som är svår för oss att förstå. 1990 var vi en grupp på fem svenskar som rest till byn för att besöka släktingar, för att få veta mer om byns historia och för att för första gången sedan 1929 fira gudstjänst på svenska i byns svenska kyrka.
Emma är svenskarnas "präst". Det är hon som under de senaste åren har skött dop, begravningar och gudstjänster i hemmen på svenska. Före henne har flera andra i brist på en riktig präst skött denna syssla. De två av oss som är präster är de första präster som besöker byn sedan 1929 när större delen av svenskarna fick flytta till Sverige. Men några blev kvar i Ukraina, några flyttade tillbaks, några var i Sibirien eller gjorde värnpliktstjänstgöring när båten till Sverige lämnade hamnen i Kherson vid Svarta Havets kust. Svenskar var de och sina svenska traditioner och sitt svenska språk behöll de. Också sin lutherskt kristna tro behöll de, trots förföljelserna under 30-talet av oliktänkande. Många kan berätta om Sibiriens arbetsläger, om avrättningar och om tortyr p.g.a. att de var svenskar och kristna.
Emma berättar: "De kom för att föra bort min man, men jag var redan änka. Jag fick gå i hans ställe. 5 små barn hade jag med mig till Sibirien. Tre fick jag begrava i tundran efter att de hade frusit ihjäl. I Sibirien fick jag arbeta i skogen. En dag föll jag så illa att armen bröts. Jag skrek på hjälp länge innan någon fann mig. De dumskallarna, se hur de gjorde (hon visar sin arm). De lade skenan alldeles fel, så nu är armen helt krokig. Efter två veckor var jag tvungen att börja arbeta igen för att få mat. Då sågade jag med en arm. Det gjorde ont länge, länge. Ett finger förlorade jag i sågverket." Emma är märkt av livet. Ändå utstrålar hon livslust och livsglädje. Hon har alltid nära till skrattet. För oss är det nästan ofattbart att en kvinna som begravt tre av sina barn i Sibirien, varit internerad 10 år i straffarbetsläger och efter hemkomsten till byn blivit bortförd ännu en gång av tyskarna och då varit ytterst nära att få se sina två återstående barn och sig själv skjutna - hur kan hon utstråla så mycket livskraft och glädje? Hon är dessutom mycket liten och späd, bara 140 cm lång. För henne själv är svaret självklart: Gud har hjälpt mig! Emma Malmas är sedan några år borta, men hennes barn och barnbarn lever fortfarande i byn.
I byn är livet enkelt. Nästan inga telefoner finns, men el fick man i utbyte mot att en stor del av byn sattes under vatten när floden dämdes upp. Under de 6 år jag regelbundet besökt byn har det mesta blivit sämre och fattigare - självständigheten och friheten kostar ett högt pris. Det är brist på det mesta: mat, kläder, kol att elda med för värmens skull, läkemedel, fordon, utrustning av olika slag.
Egentligen är det fråga om fyra byar, tre tyska och en svensk: Verbivka, eller som många kallar den Gammalsvenskby, Schlangendorf, Mullhausendorf och Klosterdorf. Sammanlagt bor där ca 3000 invånare. Man lever ofta i storhushåll med flera generationer, ibland upp till fyra, i varje hem. Mycket är självhushåll: höns, grisar, ankor, getter, får, fruktodlingar, majs, meloner, pumpor, potatis m.m. - allt finns på den egna tomten. Den stora arbetsgivaren är förstås de stora jordbruken. Fyra kolchoser finns i distriktet.

LUTHERSK-ORTODOX KYRKA.
Byn har en verklig sevärdhet. En kyrka som har ett helt vanligt svenskt klocktorn men dessutom mitt på kyrktaket en ortodox lökkupol. På 1880-talet byggde svenskarna sin kyrka. Under Stalintiden drogs tornet omkull med hjälp av en traktor och alla kristna symboler mejslades bort. Under en tid användes kyrkan som bio- och danslokal, men lämnades så småningom öde. Taket rasade in och kyrkan blev en ruin. 1988 började en präst från Ukrainas oberoende ortodoxa kyrka det mödosamma arbetet att bygga upp kyrkan och en församling i byn. Han fick stor hjälp av svenskarna med kyrkbygget, men någon ortodox församling vill de inte tillhöra. Trots detta är den ortodoxe prästen mycket samarbetsvillig och ekumeniskt intresserad. Det är han som för på tal ett av våra viktigaste ärenden i byn - att svenskarna bör registrera en svensk luthersk församling i byn med kyrkoråd och gudstjänster på svenska i kyrkan. Söndagen den 8 sept 1992 väljs en interimsstyrelse för den lutherska församlingen. Församlingen registreras officiellt senare samma år. 1992 upprättades officiellt en vänförsamlingsförbindelse mellan Norra Kyrketorps församling och den svenska lutherska församlingen i Zmeyevka.
Den ortodoxe prästens ekumeniska entusiasm har väl också mer krasst materiella motiv. Under stalintiden konfiskerade Sovjetstaten alla kyrkobyggnader. Nu ska de återlämnas till församlingarna. Risken finns att en konkurrerande kyrka, den unierade katolska kyrkan, ska få kyrkobyggnaden. Något som skulle rasera den ortodoxa församling som redan byggts upp och något som även svenskarna i byn fruktar. När en luthersk svensk församling registreras officiellt kan kyrkan återlämnas till de rättmitiga ägarna, svenskarna. Så har nu skett och den svenska församlingen har i sin tur överlämnat kyrkan till den ukrainsk-ortodoxa församlingen mot löfte att få nyttja kyrkan så mycket man behöver.

MÅNGA VILL TILL SVERIGE
Av svenskättlingarna har ett hundrafemtiotal hört sig för hos svenska ambassaden om möjligheterna att få emigrera till Sverige. Det är främst de yngre familjerna som vill bygga sig en framtid här. De flesta av tyskättlingarna i byn har redan emigrerat till Tyskland. Sverige är för dem sagoriket, drömlandet där alla är rika och ingen svälter och där ingen behöver vara rädd för myndigheterna. Det måste vara viktigt att ge dessa människor en rätt bild av Sverige innan de ev. kommer hit. Kanske kan Sverige utbilda lantbrukare, mekaniker, sjukvårdspersonal m.m. för att dessa ska kunna återvända till byn och ge den större välfärd i framtiden. Men 1995 införde invandrarverket nya regler som medför att för de flesta av svenskarna i Ukraina är det inte längre möjligt att få komma till Sverige.

Text Kjell Knutas