Kristi förklarings dag ”Jesus förhärligad”
Text: Matt 17:1-8
Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: »Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.«Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.« När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stig upp och var inte rädda.« De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.
Tankar för dagen
Den här dagen, Kristi förklarings dag, har jag ibland känt har lite smak av falsk marknadsföring. Det låter ju jättebra – nu ska Jesus bli förklarad. Nu ska vi begripa och förstå, nu ska någon berätta för oss precis vem Jesus är, och därmed vem Gud är. Äntligen lite ordning på torpet! För det är så jag brukar använda ordet förklara – att någon berättar och får mig att förstå hur något fungerar.
Men när vi läser om Jesus och vännerna på förklaringsberget så verkar det inte alls som om de blir klokare eller får något förklarat – de får se märkliga syner, och blir rädda och börjar yra om att bygga hyddor och beter sig allmänt förvirrat. Och efteråt har de fortfarande frågor och undringar. Och det har jag också. Oavsett hur många Kristi förklarings dagar jag firar, så vet jag fortfarande inte vem Gud är, tillvaron är inte enklare att förstå, och jag är inte särskilt mycket klokare – som sagt, om vi förväntar oss enkla och tydliga svar känns det kanske inte helt rättvisande att kalla detta en förklaringens dag.
Ändå, och kanske just därför, tycker jag om den här dagen. Den låter oss ana att få något förklarat kan betyda något annat och djupare än vi är vana vid.
På berget ser vännerna något nytt i Jesus, något de missat förut. De får en djupare skymt av vem Jesus är. I den gammaltestamentliga texten berättas om Moses och folket som skymtade Gud genom det täckande molnet på berget. Och i episteln berättas det om hur Guds röst från himlen når fram till författaren.
Alla texterna handlar på olika sätt om att bli avslöjade – och att det finns något gott i det. Jag kan känna igen mig i de här bilderna. Jag tror att vi alla bär på något slags skydd, som en slöja för våra ansikten. Fasader som vi sätter upp för att slippa se eller visa verkligheten som den är, vare sig det gäller oss själva eller världen runtomkring. Som ett moln för vår syn. Det är förmodligen nödvändigt på ett sätt, om vi skulle gå omkring och naket visa upp hela oss själva hela tiden, i alla sammanhang, skulle det bli för gränslöst och smärtsamt för oss.
Ändå talas idag om befrielse i att våga visa sig avslöjad; om ansikten som strålar, om frihet och kärlek. Gud uppmanar oss att se världen och oss själva som vi är. Var inte rädda för det ni ser, som Jesus säger. Det kan ju låta enkelt – men jag tror att vi alla vet hur svårt och skrämmande det kan vara. När Gud vill att vi ska våga ändå, så får vi också hjälp. Jag tänker att en sak som kan göra det lättare att våga är att, oavsett hur det ser ut under vår slöja, oavsett vad vi gjort eller sagt eller råkat ut för, så är vi alltid älskade av Gud. Vi är alltid i grunden fantastiska gudsvarelser. Det finns inget vi kan tänka eller göra som förändrar det. En annan sak som kan hjälpa oss är att vi alltid är människor med potential, med förmåga att växa och utvecklas och förändras. Och de ögonblick vi vågar lita på Guds kärlek, på vår identitet som gudsvarelser och på vår egen förmåga till växt och förändring, då tror jag det är lättare att lyfta på ett hörn av slöjan. Och då kan vi få uppleva förunderliga saker:
Kanske kan vi få syn på saker hos oss själva som vi inte är nöjda med och vill förändra. Om vi låtsas att de inte finns, så händer inte så mycket. Men om vi ser dem finns plötsligt möjligheter: vi kan be om förlåtelse, vi kan ändra vårt beteende, vi kan arbeta på att bli mer sanna. Vi kan växa och förändras.
Kanske kan vi också få syn på andra saker som förminskar oss; skam eller rädslor eller känslor av otillräcklighet – sådant som kan hindra oss att leva till vår fulla potential. Och sådant som hindrar oss som mänsklighet att vara så mångfaldig och kompletterande som vi är skapade att vara.
Kanske kan vi få nåden att uppleva att när jag vågar lyfta på ett hörn av slöjan, så vågar också den jag möter göra detsamma – och plötsligt kan vi nå varandra djupare än vi någonsin gjort förut. Kanske till och med att det jag skämts för att visa faktiskt visade sig vara en tillgång, vara till befrielse för både mig och andra. Förunderliga saker kan hända oss i ett avslöjat liv…
Den här dagen handlar inte om att rama in och definiera exakt vem Gud är och inte är, eller om att rama in och definiera exakt vad vi själva är och inte är. Naturligtvis – för det vore ju omöjligt. Gud är alltid större än vi kan tänka och tänka och förstå – och våra djup är också större än vi kan begripa. Kanske handlar det mer om att tillvaron ska bli något klarare, än att den ska bli färdigpaketerad och begriplig och på det sättet förklarad. Kanske kan vi säga att dagen handlar om att få djupare skymtar av vem Gud är, och av vem vi är. Vi får skymta en Gud som vill hjälpa oss att vara de vi djupast är, att finna platser där vi vågar visa oss själva, att växa och utvecklas – trygga och fria i Guds omsorg och kärlek.
/Linda Isberg, präst