Fjärde söndagen i advent ” Herrens moder”
Luk 1:30-35
Ängeln till Maria: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria sade till ängeln: »Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Tankar inför söndag
Får jag gissa att de flesta av er har ätit pepparkakor den senaste månaden. Jag tror att nästan alla har hört eller sjungit en julsång senaste veckan. Och så tror jag att en hel del har fått eller skickat någon julhälsning.
Julen är kanske den tid på året då vi blir som mest förutsägbara. Vi vet liksom att vissa saker hör julen till, vi har många och fasta traditioner. En del traditioner har säkert skiftat under livet, vissa har vi tagit farväl av med glädje och andra med sorg. De flesta jultraditioner har vi förhoppningsvis för att det är trevliga och mysiga, och det är något att ta vara på – men det är ändå lite märkligt att det blivit så här. För det vi minns när vi firar jul är överraskningarnas Gud, och världshistoriens kanske mest oförutsedda, okonventionella, och överraskande händelse.
Gud blir kropp och människa. Andligt och abstrakt blir kroppsligt och konkret. Egentligen totalt vansinne. Att vi människor ibland önskar att vi vore Gud, det händer väl. Men varför i all sin dar skulle Gud vilja vara vanlig människa? Det är överraskande, och svårt att förstå.
Liksom hur det gick till är överraskande. Vi hörde om Maria – hon som tillsammans med Josef fick uppdraget att bli förälder till Gud här på jorden. Man tror att Maria kan ha varit ungefär 14 år när hon blev gravid. En ung kvinna, ogift, trolovad med en enkel timmerman. Om vi människor fått bestämma vem som skulle bli Guds föräldrar, så hade vi väl åtminstone valt någon med lite status i samhället, ett tryggt och välansett hem.
Men nu är det som tur är inte vi människor som bestämmer vem Gud kommer till. Gud är överraskningarnas Gud, och väljer att lägga sig själv och hela mänsklighetens framtid i händerna på några vi kanske inte väntar oss – Maria och Josef.
Jag har svårt att tänka mig något mer fantastiskt – eller något svårare – att få ta emot. De var inte gifta, Maria skulle få uthärda skammen av ett barn som blivit till utanför äktenskapets ramar. Också Josef stod inför människors domar, frågor och viskningar om huruvida barnet var hans eller inte. Ändå tog de emot Gud i sina liv, och lät Gud få kropp och liv, kärlek, omvårdnad och ömhet. De vågade trotsa den skambild som människor runtomkring ville lägga på dem och hålla huvudet högt. Jag tror att deras mod växte ur Guds kärlek och tillit till dem.
Jag tror också att berättelsen om Maria och Josef inte bara talar om en händelse för länge sedan. Jag tror att den också berättar om Guds kärlek och tillit till oss. Jag tror nämligen att Gud kommer till varje människa, att Gud lägger sig själv i våra händer gång på gång på gång. Jag tror att Gud vill vara nära alla människor. Så nära att Gud till och med tar gestalt i oss, i våra kroppar. Gud överraskar oss, och gör det oväntade. Även om vi inte litar på oss själva och vår förmåga, så anförtror Gud sig själv och sitt liv till oss, och litar på att vi tar emot och tar hand om det livet. Det är det som det nyfödda barnet i krubban påminner oss om.
Om julen blir som vi tänkt oss, eller om den inte alls blir som vi skulle önska, så får vi, mitt i vårt julfirande och våra traditioner minnas att den Gud vi tänker på i jultid är överraskningarnas Gud. Den Gud som mot allt mänskligt förnuft och all mänsklig logik blir en människa och tar gestalt i en människas kropp. Och vare sig vi är 14 eller 44 eller 87, så är Guds budskap till oss detsamma som det bud ängeln gav Maria: ”Var inte rädd! Var stolt. Jag litar så mycket på dig, och älskar dig så mycket att jag lägger mitt liv i dina händer.”
/Linda Isberg, präst