MÖT MIKAEL - hjordens herde

För Mikael är det alla dessa som motiverar och inspirerar honom. Han är deras herde och medmänniska, som bryr sig och identifierar sig med dem efter bästa förmåga. Här finns ett jättestort humankapital att ta vara på och få följa i vått och torrt.

- Jag känner att jag behövs! Ju längre jag bott här och fått stå i kyrkans tjänst, desto större och mera ansvarsfullt känns uppdraget att leda församlingarnas arbete här. Jag känner stor tacksamhet för alla relationer jag får ha här, för folk jag möter på gatan, i affären, i familjens kontaktnät, på tu man hand och inte minst i de förtroenden som jag får dela som präst. Det är en ovärderlig kontaktyta som både kan göra en knäsvag och tacksam.

- I församlingen önskar Mikael som det står i kyrkoordningen att människor ska komma till tro på Kristus, och leva i tro och en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. 

- Vår uppgift som kyrka är att lära varandra att älska och göra gott. Genom nära relationer kan vi växa och utvecklas som mänskor.

Hur mår man då i "hjorden"?

- Självklart finns både lyckan och smärtan här. Jag vill inte bagatellisera och se bort ifrån de bekymmer och svårigheter många kämpar med. Ekonomiskt, i sina relationer eller med sin hälsa eller livsmening. Här behöver kyrkans diakoni vara lyhörd och nära verkligheten.

- Men jag är också glad för att så många verkar ha det bra. Jag möter många glada, nöjda och tacksamma mänskor, som känner sig ha nån där oppe som verkar gilla sej. De kanske inte direkt hittar till kyrkan med sin lovsång så vi skulle kanske behöva forma en särskild ceremoni för belåtna och glada medvandrare. Ungefär som det blir naturligt att söka sig till kyrkan när man drabbats av kris och katastrof. 

- Nu har vi tacksägelse, när någon avlidit. Inte för att tacka för dödsfallet, förstås, men jag tror att det är en viktig handling i församlingen, för att bekräfta de anhörigas sorg och tacka för det liv och den betydelse den döde haft. I våra dop finns förstås också tydliga uttryck för tacksamheten för livet och allt det generösa vi får uppleva.

Barnen är centrala för mej

- Barnen gör mej starkt berörd. Ett lekande barn känns så gudsnära och livsbejakande. De väcker mina frågor om varifrån och varthän och påminner om en Gud som älskar djupt och innerligt långt innan vi presterat och gjort rätt för oss. 

- Kyrkans barn- och ungdomsverksamhet motiveras förstås av att de vi döpt vill vi också påminna om att de har en god Gud att lära känna och slå följe med. Att lära alla barn att be är vår stora utmaning och en insats för ett tryggare samhälle och fördjupade relationer. 

Starkt musikliv

- I söndags - vid Musik i sommarkväll - mötte jag genom musiken Gud i det sköna och storslagna på samma sätt som man kan fascineras av vidderna och vyerna i naturen och det är syftet med vårt omfattande musikarbete att den ska ge en ytterligare dimension och en möjlighet att tolka det osägbara i tillvaron.

Spel och spex

- Vi dramatiserar ofta, i konfirmandarbetet och när vi vill dela julens och påskens stora berättelser med skolbarn och andra.  Det är befriande och uppskattat  Genom leken blir allvaret tydligt och kraftfullt. Det känns roligt och kreativt att vi får göra tolkningarna och föreställningarna tillsammans inom arbetslaget. 

Tiden rinner iväg och vi har bara snuddat vid vad en kyrkoherde funderar på och sysslar med. Hans telefon ringer och mitt i hans lunch dyker en busslast upp med nyfikna turister som vill se Krokoms kyrka - mötesplatsen som ligger Mikael särskilt varmt om hjärtat. Han ska räcka till för alla.

I samtal med: Thorsten Stjärnered, thorsten.stjarnered@svenskakyrkan.se

mikael.sjodin@svenskakyrkan.se

Jobbar som: Kyrkoherde 

Började: 2 advent 1996 började jag i Rödöns pastorat.

Ålder: 58 år.

Bor: Rödöns prästgård.

Familj: Fru Helen, Barn Hanna 27, Jakob 25, Simon 20 och Josef 16.

Bakgrund: Präst i 28 år, född i Östersund.

Bästa egenskaper: Optimistisk om det nu är bra. Annars har jag ganska bra tålamod.

Sämsta sida: Jag kan vara för ljusblå och ganska seg och dessutom är jag hopplöst tidsoptimistisk.

Drivkraft: Gudsförtröstan.    

Fyller fritiden med: Gärna praktiskt arbete, tekniska utmaningar och friluftsaktiviteter av alla de slag.

Älskar: Det mesta. Jesus, min fru och de flesta människor jag möter, kall mjölk och nybakat vetebröd och inte minst älskar jag barn.

Vill kämpa mot: En svår fråga men jag önskar att jag gjorde mer mot girighet, främlingsfientlighet och aborter .

Är rädd för: Krig och empatilösa människor.

Lyssnar på: P1

Tittar på: Nyheterna och emellanåt en actionfilm.

Läser: Just nu läser jag ”the unlikely pilgrimage of Harold Fry”.

Framtidsdröm: Få köra helikopter vore väldigt kul.