Biskopsmötets uttalande den 17 januari 1990 om klostren:

Kommuniteter och kloster.

I många evangeliska kyrkor i olika länder har människor, som vigt sina liv åt Kristus, känt en kallelse att leva i förpliktande gemenskap. De har bildat kommuniteter och kloster, som många gånger blivit till stor välsignelse för det andliga livets fördjupning, det kristna tjänandets förnyelse och som tecken för kyrkans synliga enhet.

Inom Svenska kyrkan finns några kommuniteter av olika tradition. De har betytt mycket som uttryck för kyrkans fromhet och tjänst bland utsatta grupper i samhället. Biskoparna uttrycker sin glädje över detta och vill utveckla relationen mellan stift och kommuniteter.

Ett liv i förpliktande gemenskap är en autentisk livsform och ett levande vittnesbörd i en evangelisk kyrka. Att bära fram sitt liv i utgivande tjänst, lovsång och bön är en kallelse för var och en som döps till Kristus. Människor, som tillsammans söker fullgöra denna kallelse inom ramen för en gemensam regel, kan - med Guds nåd - tjäna som förebilder i lydnad och tro. Men de får också mer än andra erfara sin egen otillräcklighet och bära kyrkosplittringens smärta.

I vår längtan efter kyrkans förnyelse genom den Helige Ande ber vi

att Gud som kallar människor till ett liv värdigt Kristi
evangelium, skall bevara dem i kärlek och trofasthet, sa att
Gud blir ärad och kyrkan blir en förgård till Guds rike.

Biskopsmötet 1990-01-17

Åter till startsidan

© och ansvarig för sidan är Per Englund