En pilgrims intryck

Pilgrimsresa, en resa under livets gång, från födelsen fram till döden då Gud i sin härlighet tar emot oss. Vi glömmer så ofta vårt andliga behov, hör inte Guds röst i detta kommunikationsbrus. Sverige har länge varit förskonat från krig och faror. Vi jagar ofta lycka på mångahanda sätt: framgång och karriär, vackert och ombonat hem med vackra saker, bilar, båtar, resor m m. Vi hinner inte.

Kyrkans folk har sett och förstått vad det betyder för människan att lägga av sig vardagslivets bördor och stress. Därför anordnas ibland forvandringar, under en eller flera dagar, med så lite i ränseln som möjligt. Under färden stöder vi varandra, delar med oss, vandrar tysta, insuper naturens skönhet. Endorfinet påverkar människan. Vi kan skratta och gråta. Stannar till ibland för vila. Beder, sjunger, njuter - känner Guds ande i bröstet.
Pilgrimsresa med buss 2-5 sept i år under bl a Thore Jonssons ledning. Vartefter bussen fylldes med folk från trakten och ända från Hova och Degerfors, styrdes kosan mot Funäsdalen. Medresenär och medmänniska var kh C-H Falkenberg, som med sitt vänliga bemötande och genom tal, andaktsstunder och sång med lagom mellanrum förmedlade till oss resans djupare innebörd.

En revymakerska kom emellan ibland och försökte vara munter på ett mindre tilltalande sätt, tyckte jag. Vi människor är olika, men alla är vi på väg och bör ej klandra varandra.
Bekväma pilgrimer var vi. Under tre kvällar och tre morgonar åt vi ljuvligt god mat. Till dagsutflykterna gjorde vi själva iordning smörgåsar från fukostbordet. Andra dagen kom vi till målet för resan, nämligen Nidarosdomen i Trondheim. Denna dag var lite gråmulen och trädens lövverk gick i brunskala. Väl framme köptes biljetter. Vi gick in i denna mäktiga byggnad genom västportalen med sina många Kristus- och apostlareliefer. Inne i kyrkan var det stort och mäktigt, men tyvärr alldeles för mörkt.Det mäktigaste konstverket i katedralen är Olavsfrontalet. Man kan inte säkerställa var kvarlevorna efter Den helige Olav finns. Skrinet med återstoden förvarades bakom altaret i oktogenen som ödelades 1540. Oktogenen, det åttakantiga högaltaret, var färdigbyggt under första delen av 1200-talet. Bakom altaret finns den 12 m djupa Olavsbrunnen. Vi passerade där.
I världen finns många platser dit människor vandrat och vandrar fortfarande. Nidaros är en av dem. Under medeltiden vandrade folk långa vägar till heliga platser för att man då trodde sig komma undan skärselden. Ta gärna en tur till Nidarosdomen, försök få en tid då guide eller pilgrimspräst finns tillstädes.

Resan från Funäsdalen till Trondheim var många mil, så efter en dryg timme var vi på väg tillbaka. I Funäsdalen sken solen hela tiden, kvällen var underbart vacker. Nu samlade vi krafter för nästa dag, den sista före hemresan.

Nu bar det iväg till Röros, inte så långt, där fick vi flera timmar på oss.Dessutom hade vi med en kvinnlig guide, en skånska som blivit helt betagen av skönheten i fjällvärlden och nu bor där tillsammans med maken som är känd naturfotograf.
I Röros fanns stora slagghögar, rester från kopparbrytningens tid. Vi var många som hade bråttom till kyrkan, andra följde med guiden. En mycket fryntlig norrman tog emot oss samt berättade om koppardriften och kyrkans tillkomst. Kyrkan är märklig den, ser invändigt ut som en stor konsertsal med sina många läktare. Den kyrkan imponerade på mig.
Sista kvällen avslutades med andaktsstund i Särna kyrka, Funäsdalen, under ledning av en diakonissa som även berättade om denna kyrkas tillblivelse.

Resan hem på fjärde dagen var lika trygg som alla andra dagar tack vare vår säkra chaufför. Vänskapsband knöts, så småningom var vi hemma, var och en med sina minnen. Jag vill avsluta med en psalm vi ofta sjöng och nynnade: Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän och må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord och tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand. Maj Björk, Gössäter

Foto: Ingrid Lindh