Ledaren:

Finskspråkigt församlingsliv?

De finskspråkiga har samma rätt till gudstjänst och gemenskap på sitt språk som vi.

Allt som avviker från normalmallen väcker motstånd. Det tar ju energi. Kräver en ansträngning. Och nu är normalmallen svensk i vårt land, likaväl som den i Finland är finsk. Men Finland är officiellt tvåspråkigt trots att där kanske bor procentuellt sett färre svenskspråkiga än vad det bor finskspråkiga i Sverige.

Åbo stift grundades på 1100-talet och var i mer än 600 år ett av de äldsta stiften i Svenska kyrkan. Fram till 1809 var vi en gemensam kyrka och ett gemensamt land. De finskspråkiga i Sverige idag tillhör lika självklart Svenska kyrkan, konfessionellt och av tradition, som vi.

DET MÄRKS på många sätt att vi har en gemensam andlig tradition. Visst är de musikaliska klangerna lite mer karelskt vemodiga i Finland, men de andliga är gemensamma.

Skall vi då ha ett särskilt finskspråkigt församlingsliv i Svenska kyrkan? Är det inte bättre att sträva efter assimilation, så att de finskspråkiga deltar i det svenskspråkiga församlingslivet? Frågan har ställts. Jag vill vända på den. Varför skulle det i så fall inte vara tvärtom? Varför skall vi kräva att de finskspråkiga deltar på vårt språk, varför inte generöst säga att vi deltar på deras?

VÄNDER VI PÅ det sättet på frågeställningen blir det tydligt hur svårt det är för de finskspråkiga att leva i en miljö där de upplevs som något som tar energi och kräver ansträngning.

De finskspråkiga har samma rätt till gudstjänst och gemenskap på sitt språk som vi. Därför är det viktigt att vi i arbetet med församlingsinstruktioner nu på allvar tar itu med frågan hur vi visar vår gemenskap med och glädje över de finskspråkiga i vår kyrka.