Ställer mig frågan: Är det något alldeles speciellt med söndag? Då kom jag att tänka på det här: Ut går pingpang, in går trippeli, därefter kommer en man som bär Gud Fader i sin hand. Orden kommer från en gammal gåta som min farmor lärde sig i sin barndom för sådär 140 år sedan. Vad som skildras i gåtan är i stora drag fortfarande intakt, och många har upplevt vad som beskrivs i gåtan, vågar jag påstå. Hur var det den löd? Ut går pingpang, in går trippeli och därefter kommer en man som bär Gud Fader i sin hand.

Du har förmodligen gissat eller du vet redan svaret på gåtan, men för säkerhets skull tänker jag förklara vad den handlar om. Ut går pingpang – det illustrerar kyrkklockan, som med sitt klämtande - ding, dång, ding dång - kallar till gudstjänst. In går trippeli – det är du och jag - gudstjänstbesökarna. Vi trippar förmodligen inte in i kyrkan men det är måhända ändå med viss vördnad som vi stiger in i Guds hus.

Så till slutklämmen - därefter kommer en man som bär Gud Fader i sin hand. Det ska skildra prästen, som håller en bibel - Guds ord - i sin hand. Jag är inte kvinnoprästmotståndare utan det är på grund av gåtans gamla ursprung som prästen omnämns som man. Numera, efter att det blivit tillåtet för kvinnor att prästvigas, skulle det vara rättare att säga – därefter kommer en kvinna eller en man med Gud Fader i sin hand.

Det lilla extra som gör att söndagen känns rätt och komplett för mig, det är vad gåtan speglar - att få vara med och fira söndagsgudstjänst. Men egentligen, varför kallas gudstjänst för gudstjänst? Tjäna Gud. Vara i Guds tjänst. Visserligen, men det är väl inte något som enbart är knutet till en andaktsstund i kyrka eller kapell och som endast är förunnat präster, pastorer, diakoner eller vilken tjänsteställning i kyrkan de kan tänkas ha. Tjäna Gud, det är också tillåtet för oss övriga - du och jag, när som helst och var som helst.

Gudsmottagning, ger det ordet mer rättvisa åt vad som sker i gudstjänsten? Egentligen inte. Möte med Gud kan ske utanför kyrka och kapell och utan att det är en regelrätt gudstjänst. Gud har sin mottagning var som helst, den är alltid öppen. Gud är alltid beredd att ta emot. Han har ingen reglerad arbetstid och han orkar ta sig an oss allihop, bara vi ger oss till känna. Gud = en far som alltid finns till hands.

Gudssamling, kan det vara ett bättre alternativ? Med det menar jag en samling inför Gud. Inte en samling av gudar, för ingen av oss är en gud. Vi tror på en enda Gud som vi samlas inför.

När jag har kommit så här långt i mina tankar utifrån ordet gudstjänst, plockar jag fram en liten kyrk-svensk ordbok och slår upp det ordet. Finner att där står så här: ”Gudstjänst är det när Guds folk samlas för att vara med Gud.” Det kan jag hålla med om, och det visste jag redan. Men jag saknar ett tydligt svar på min fråga: Varför heter gudstjänst just gudstjänst?

Bläddrar vidare i en liten skrift som jag hittat i vapenhuset i kyrkan. Där står bl.a.: ”Ytligt sett är allt i gudstjänsten något som människor gör. Men vi tror att Gud är mitt ibland oss, att det är Gud som handlar i gudstjänsten. Gud betjänar oss och upprättar oss, vi gör en ömsesidig tjänst – en gudstjänst.” Det svaret känner jag mig mest tillfreds med.

Gudstjänst - möjligheternas tillfälle. Få samlas inför och bli betjänad av Gud. Säga ja till honom och ta emot honom som ledsagare på livets väg. Gud i din och min tjänst. Du och jag i Guds tjänst - varför inte?
Tack Gud för din godhet mot oss. Tack, för att vi har fått söndagen=vilodagen. Tack, för att vi får samlas och dela gemenskap i ditt namn.