“Man får släppa allt och bara vara”

Det är en regnig och gråmulen vårkväll i Mölndal, men inne i Stensjökyrkan är känslan allt annat än mulen. Pedagogen Kristin Watrous har bjudit in några av ungdomarna i församlingen och tillsammans har de deltagit i veckomässan och dukat fram fika under skratt, tjo och tjim. Just denna kväll är alla lokaler i kyrkan fullbokade, så den rymliga sakristian bredvid hallen får extraknäcka som fikarum.

Victor, Alicia, Molly, Elin, Frida och Rebecka sätter sig vant runt bordet och tar för sig av bullar, saft och te under livliga samtal om spanska, gymnasieval och nationella prov. Snart visar det sig också att de är minst lika livliga i att prata om kyrkan och guds­tjänsten.

– När man kommer hit finns den här stillheten, man kan släppa verkligheten och gå in i sin egen bubbla. Man får släppa skolan och allt utanför och bara vara här, berättar Alicia, och Rebecka tycker också att det är något skönt med just stillheten.

– Jag tycker att det är väldigt fint att vara i kyrkan på mässa, man får koppla av och lugna sig lite. Men ibland har jag svårt att sitta still och då blir det svårt att inte skratta, säger Molly. Och när jag får panik över att jag inte riktigt vet hur man ska ta emot nattvarden blir det väldigt svårt att hålla sig för skratt. 
  
Det är fler än Molly som tycker det är svårt att sitta still. De berättar om Late Night Church, en gudstjänst som riktar sig speciellt till unga och firas på fredagskvällar.

– Det är friare typ av gudstjänst, du behöver inte sitta ner och göra det alla andra gör. Du kan gå omkring i rummet och göra det du själv vill, skriva bönelappar till exempel, berättar Alicia och Rebecka.

– På mässan idag var det en dam som dansade, det var jättebra, då fick man något att titta på, säger Elin. Men annars tror jag att jag saknar gemenskapen lite på vanliga gudstjänster. Alla är jättetrevliga när man pratar med dem, men man sitter mycket för sig själv och blir uppslukad av sina egna tankar. Jag har svårt att hålla fokus på det prästen säger då.

– Ja, om man inte hänger med hela tiden så är det kört, håller Rebecka med.

– Det är lite som på fysiken, skämtar Frida, och rummet fylls av skratt. 
  

Känslan av gemenskap är en sak vi kommer tillbaka till, och att de som unga i kyrkan kan känna sig som störningsmoment för andra. Frida berättar att hon tycker det är lättare att känna sig välkommen på ungdomsträffarna än i gudstjänsten:

– På ungdomsträffarna är Kristin och vår ungdomspräst där och de är alltid så glada att se en. När man kommer till en vanlig gudstjänst kan det nästan kännas som att man är på fel ställe. Jag tror det är många unga som känner sig osäkra över att komma till kyrkan, just för att man känner sig dömd.

– Det känns som att vissa äldre kan tycka att man är högljudd och respektlös, utvecklar Elin, som berättar att hon fått en del sidoblickar, framför allt under konfirmandtiden. 

Kristin bryter in och säger att de såklart alltid är välkomna, men att det kan vara svårt att få en bra balans mellan unga och äldre när man delar samma lokaler. Kanske behöver konfirmanderna, de unga och de äldre prata mer med varandra? 
Elin tar vid direkt och berättar om när hon praktiserade i kyrkan och fick chans att prata mer med några av de äldre:

– Då kom det fram att de först inte hörde vad jag sa! Men sedan började de berätta om sina barnbarn och vi hade jättetrevligt! Så när man väl pratar har man roligt ihop och lär känna varandra, problemet är att det är så läskigt att börja prata.

Efter detta kläcks idén att bjuda in de äldre i kyrkan till ett ungdomsgruppen, UG, för att ge alla en chans att mötas. ”UG pärlar med penchisarna” är arbetsnamnet, tills någon kommer på att just pilliga pärlplattor kanske inte är vad de äldre helst vill syssla med. Men de pratar vidare om att bjuda in till någon annan aktivitet till hösten.

Det är först när vi kommer till musiken på gudstjänsterna som gruppen inte är helt överens. Rebecka, Elin och Frida enas snabbt om att de gillar lovsånger mer än psalmer, som har konstiga melodier och är svåra att hänga med i. Men snart bryter Molly in.

– Men psalmerna har något också. För mig har de ett slags heligt värde, de är viktigare att sjunga än lovsångerna vi sjunger på andakterna.

– Jag känner nog tvärtom, säger Frida. Jag får en längtan efter att lära känna Gud när jag sjunger lovsångerna, men med psalmerna känner jag att jag knappt vet vad jag sjunger.

Elin berättar att hon kan lyssna på lovsångerna på bussen, men att hon aldrig skulle ha med en psalm i sina spellistor eller lyssna på dem utanför kyrkan.

– Men det beror på vilken psalm! protesterar Molly. Måne och sol till exempel, den är bra. Eller Du vet väl om att du är värdefull. Jag har en favoritpsalm, det är psalm 830, Stad i ljus med Tommy Körberg. Jag lovar, det är en psalm!

Även Victor håller med om att lovsångerna är bättre.

– De är mycket roligare. Det finns några få roliga psalmer, men de finns i lovsångshäftet också.

– Lovsångshäftet, där har vi det! utbrister Alicia. Det har de perfekta låtarna. 
  
Trots att de ibland har svårt att fokusera på gudstjänsten och kan tycka att innehållet är svårt så har de alla med sig saker från gudstjänster de har varit på. Från texter man inte riktigt gillar eller favoritpsalmen Måne och sol, till saker de tänker på i vardagen:

– Någon pratade om att man kan se Gud i så mycket, berättar Molly. I att tacka för maten till exempel. Man kanske inte måste börja sjunga ”Gud är god mot mig” i bamba, men att man ändå ska tänka på att vara tacksam varje dag. Det har suttit kvar i mig. Varje dag när jag går in i bamba tänker jag nu på hur glad jag är att jag får äta, och att bambatanterna gjort min specialmat.

Elin har liknande tankar:

– Jag övertänker väldigt mycket, bara jag går på bussen kan jag fångas av tankar som känns jobbiga. Tänk om jag ramlar när jag går ombord till exempel, vad skulle hända då. Jag har gått från att känna mig ensam i de tankarna till att tänka dem till Gud. Jag kan tacka Gud för varje gång jag inte ramlar, då känns det som att han är med mig i det.

Kvällen går mot sitt slut, men innan vi reser oss för att plocka undan disken avslutar Victor samtalet genom att berätta om två meningar som han minns extra tydligt:

– Ibland är livet botten och ibland är livet toppen, och Jesus är som en soptunna. 

– Just det, utbrister Elin. Det betyder att man kan lämna all sin skit hos honom? 

– Precis! 
  

Text & foto: Frida Blomqvist 
  
(Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 2 2022)