Fråga prästen

Frågor och svar

Vad är argumenten varför kvinnor ej fick vara präster och vad ändrade det inom den svenska kyrkan?

Yngve:
På Palmsöndagen 1960 prästvigdes de första tre kvinnorna i Svenska kyrkan, Margit Sahlin och Elisabeth Djure Olander som vigdes för Stockholms stift och Inrid Persson för Härnösands stift. Detta var långt ifrån oomstritt, då kyrkomötet 1957 med majoritet röstade för att avslå en förfrågan från riksdagen om att öppna det prästerliga ämbetet för kvinnor. Sedan sekelskiftet hade framsteg gjorts gällande kvinnor och mäns jämställhet, men mycket återstod. 1921 fick kvinnor rösta i allmänna val, 1923 öppnades statliga tjänster för kvinnor och från 1945 lagstadgades kvinnors rätt till alla statliga tjänster med ett undantag, prästämbetet.

Kyrkan var statlig och präster anställda av staten, varvid principen att alla statliga tjänster skulle vara öppna för kvinnor, här kom på undantag. Detta ansågs från staten vara problematiskt. Utredningar tillsattes som 1950 uttryckte att prästyrket borde öppnas för kvinnor. Kyrkan var dock av annan uppfattning och menade att kvinnopräster strider mot bibelns lära, vilket också understöddes av professorer och docenter vid teologiska fakulteter i Lund och Uppsala.

Stridsfrågan var ett faktum. Vid ett extra insatt kyrkomöte 1958, beslöts att tillåta kvinnliga präster under förutsättning att en samvetsklausul infördes, vilket innebar att de som motsatte sig kvinnliga präster kunde avstå från att tjänstgöra med kvinnliga präster i frågor av sakramental karaktär, så som nattvardgemenskap. Med tiden kommer dock detta förhållningssätt att förändras, men för de första kvinnliga prästerna var denna samvetsklausul ytterst besvärande. Dels för att som kvinna kunna fullt ut tjäna som präst, dels att också i olika sammanhang behöva utstå negativa kommentarer. Nej, kvinnliga präster fick länge försöka hantera både diskriminering och ibland kränkande behandling.

Kanske man kan uttrycka det som så att beslutet att tillåta kvinnliga präster i första hand var ett politiskt beslut där teologin släpade efter. Det teologiska underlaget för kvinnliga präster växer dock med tiden fram, bland annat genom feministteologin under 70 och 80-talen. Det uteslöt förstås inte att teologiska argument för kvinnliga präster fanns redan under 40 och 50-talen.

De argument som de så kallade kvinnoprästmotståndarna byggt sin teologi kring är de traditionella och symboliska principerna. Enligt traditionen valde Jesus män till lärjungar, där instiftelsen av kyrkan apostoliskt anses utgå från lärjungen Petrus:

”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.« Matt 16:18-19”

Ett annat argument i samma stil, är att traditionellt har Svenska kyrkans präster varit män sedan Sveriges kristnande. Man uttrycker också att kvinnoprästfrågan splittrar den världsomspännande kyrkan.

Paulus skriver i första Korinthierbrevet 14:33-35 Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

Av detta dras slutsatsen att kvinnan har en annan uppgift än mannen, den så kallade symboliska principen att kvinnor och män är lika värda men har olika roller och uppgifter.

Här finns förstås mycket att säga: ja, det är sant att Jesus valde män till sina lärjungar, men kvinnorna har absolut en viktig plats i evangeliet. Maria från Magdala, var troligtvis en aktad medelålders kvinna enligt historieforskningen och knappast en vän sköka som hon ibland framställts som. Det finns inte några bibliska källor som pekar mot att hon skulle varit en prostituerad fresterska. Hon nämns alltid först när kvinnors namn kommer på tal, vilket var ett vanligt sätt att understryka kvinnans sociala ”rang”. Här nämns också Maria och Marta, Lazarus systrar det vill säga Maria från Betania.

De som först förkunnar Jesu uppståndelse är kvinnorna vid graven, bland andra Maria från Magdala.

Argumentet tradition är tvetydigt, då traditioner ständigt har en tendens att förändras med tiden. ”Traditionen” med slavar har vi som tur var lagt bakom oss. Att jämföra den tid som evangelierna berättar om med vår tid är vanskligt. Vi lär förstås av historien, men förutsättningarna då och nu är väsensskilda.

Den gode Paulus skriver till församlingen i Korinth om att kvinnan ska tiga i församlingen. Paulus lever i en extremt svår tid, där judar och kristna förföljs. När första Korinterbrevet troligtvis skrivs är kejsaren Nero makthavare i Rom. Ingen trevlig typ precis, utan ytterst grym. Det är långt ifrån otroligt att det som Paulus uttrycker är att församlingen inte skall göra så stort väsen av sig, ty farorna hotar och församlingens framtid behöver, förutom förkunnelsen, förhålla sig pragmatisk i den samtid som församlingen verkar i.

Att tolka historiska texter är långt ifrån enkelt, då det finns risk att läsa texten anakronistiskt, det vill säga att tolka texten oreflekterat in i vår tid utan att ta hänsyn till historicitet och sammanhang.

Paulus skriver också i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, Alla är vi ett i Kristus Jesus. Gal 3:28

Hur är det då med kvinnoprästmotståndet inom Svenska kyrkan idag? Sedan nittiotalet har minst hälften av de som prästvigs varit kvinnor och idag c:a två tredjedelar. Av Sveriges idag tjänstgörande präster är drygt hälften kvinnor. Motståndet har med tiden kraftigt avtagit, även om det bland annat förekommer hos Svenska kyrkans fria synod. Sedan 1993 kan inte den som motsäger sig kvinnliga präster prästvigas i Svenska kyrkan och samvetsklausulen har upphört att gälla sedan 1982.

Kvinnor och män tjänstgör i Svenska kyrkan på lika villkor, här görs inte skillnad mellan män och kvinnor. Idag utgår vi från den inre och yttre kallelsen och tillsättandet av tjänster skall förstås utgå från meritokrati, det vill säga människans duglighet och meriter och inte hennes yttre attribut så som kön, sexuell läggning, hudfärg eller andra för prästtjänsten ointressanta och ovidkommande aspekter. Att med evangeliet förkunna frälsningens genom tron på Jesus Kristus, och förvaltandet av sakramenten är prästens heliga uppdrag, där de personliga och yttre attributen alltid är underordnade.

Vad är en kristen identitet och vad är det som formar en kristen identitet?

Yngve:
Paulus skriver i Galaterbrevet: ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Gal 3:26-28

Vad är identitet? Identitet är det vi identifierar oss som eller med. Man kan också uttrycka att identiteten har med självbilden att göra. Identiteten blir likt dubbelriktad, dels utifrån vår egen bild av oss själva men också i sampel med andra människor och därmed grupper. Om man tolkar galaterbrevet så kan vi identifiera oss som jude eller grek, slav, fri eller man eller kvinna. Ja det går förstås bra att byta ut dessa identifikationer till vad man nu önskar. Poängen med Paulus text i Galaterbrevet är dock att identifikationen som kristna övertrumfar till exempel den grekiska eller judiska identiteten åtminstone i den kristna gemenskapen och i relationen med Jesus. I tron på Jesus Kristus får vi en kristen identitet och stärker den kristna identiteten. Identiteten som kristen ersätter troligtvis inte övriga identiteter, men dessa tonas ner och bör i den kristna gemenskapen inte ha betydelse.

Vi identifierar oss i relation med andra människor. Om vi bor och lever i Sverige kanske vi identifierar oss som svenskar, européer eller världsmedborgare. Vi kanske har ett annat ursprungsland vilket vi kanske också identifierar med. Så ur detta perspektiv bestämmer vi i någon mån själva vad vi identifierar oss som, men vi gör det för att markera tillhörighet eller avståndstagande, det vill säga vi identifierar oss i relation med andra människor eller grupper.

Vårt eget ”självbestämmande” gällande vad vi identifierar oss som är dock inte totalt. Det finns naturliga och även sociala gränser. Människor och grupper identifierar oss i någon mån att tillhöra specifik eller specifika identiteter, sant eller falskt.

En kristen identitet blir ur detta synsätt att identifiera sig som kristen. Frågan är förstås vad som menas med att vara kristen. Dopet är i flera kristna samfund nödvändigt för att upptas i den kristna församlingen. I Svensk kyrkan är dopet idag medlemsgrundande. Dopet är i Svenska kyrkan, i den Lutherska kyrkan, ett av två sakrament. Dopet utförs av en vigd präst i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Dopet ses här som en nådegåva, att vi människor är i behov av Guds nåd, även så det lilla barnet. Därav är barndopet det vanliga i romersk-katolska, ortodoxa anglikanska och lutherska kyrkorna. Dopet blir ett tecken på vår tillhörighet i Kristus och den kristna kyrkan. Detta innebär inte per definition att barn som inte är döpta inte omfattas av Guds nåd. För Gud är alla barn älskade och omfattade av Guds nåd. Dopet är det sakrament där vi särskilt säger JA till Guds erbjudande och tar emot honom i våra hjärtan samt att dopet är medlemsgrundande i den kristna kyrkan.

Den döpte omfattas av Guds nåd, vilket förvisso inte nödvändigt innebär en aktiv tro på Jesus Kristus. Tron på Jesus Kristus, att Han är Guds son och att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa och är fullt ut Gud själv är en del av kyrkans bekännelse. Vi tror på Gud Fader, hans son Jesus Kristus och den Helige anden, att dessa tre gestalter är en och samma Gud uppenbarad för människan. Den kristna tron uttrycks genom den Apostoliska trosbekännelsen:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Sola fide, Sola gratia och sola scriptura. Tron allena, nåden allena och skriften allena innebär att i tron på Jesus Kristus blir vi rättfärdiggjorda inför Gud. Ty vi kan inte själva göra oss rättfärdiga inför Gud, det är bara Gud som kan rättfärdiggöra oss. Vi är alltid förlåtna av Gud, ty genom Jesus Kristus har Gud blivit människa och vet i sin egen kropp hur det är att vara människa. Gud vet att Hans skapelse icke är perfekt, vi människor förmår inte av egen kraft leva fullt ut i kärlek.

I tron på Jesus Kristus blir vi alltså rättfärdiggjorda med alla våra förtjänster men också fel och brister. I tron på Jesus Kristus kommer längtan att leva i Jesu Kristi efterföljelse. Då kommer längtan efter att leva i sanning och kärlek. Vi längtar efter det goda. I tron på Honom får vi kraft och mod att följa Honom, varvid vi blir något mer lik Honom. Vi får kraft att leva i sanning och kärlek.

Hej, detta kan låta som en väldigt irrelevant fråga men jag har ändock lite huvudbry om detta. så nu till sak. Jesus Kristus var ju guds son men hade Jesus Kristus aldrig haft någon kvinna?

Yngve:
Ja, hade Jesus någon kvinna? Det berättas i evangeliet om Jesus och kvinnorna, om kvinnor som följde Jesus. Här berättas till exempel om Maria från Magdala, som under medeltida tradition beskrevs som en fallen kvinna, möjligen prostituerad, men som omvände sig i Jesu efterföljelse. Men vad sägs faktiskt om Maria från Magdala?

Maria var ett vanligt namn bland judiska kvinnor. I Bibeln nämns tre kvinnor, vilkas namn var Maria. Här fanns förstås Jesu Moder Maria, men också Maria från Magdala. Det berättas också om en Maria som Martas och Lazarus syster. Maria från Betania var troligtvis den Maria som var Martas och Lazarus syster. Så detta är förstås lite rörigt. Maria, Jesu moder är förstås lätt att identifiera och kan förstås inte blandas samman med vare sig Maria från Magdala eller Maria från Betania.

Hur var det då med Maria från Magdala och Maria från Betania? Var det samma person? Här fin olika traditioner, där den äldre katolska läran från 600-talet identifierar Maria från Magdala och Maria från Betania som samma person. Om detta berättas bland annat i Luk7:37-50 och Johannes 11:1-2.

I Lukasevangeliet 8:2 berättas om Maria från Magdalas första möte med Jesus. Här berättas om att Maria är besatt av sju demoner, vilka Jesus driver ut.

Det berättas också att Maria från Magdala är en av kvinnorna som först möter den uppståndne Jesus och hon är den som först berättar om Jesu uppståndelse för lärjungarna. Maria från Magdala är den som först vittnar om Jesu Kristi uppståndelse för världen.

Maria från Magdala har i evangelierna en framskjuten plats, hon är den människa som först möter den uppståndne Jesus, vittnar om Jesu uppståndelse. Traditionen bjuder att hon var Martas syster som satt vid Jesu fötter och lyssnade till Hans ord. I Lukasevangeliet berättas att maria från Magdala följde Jesus och lärjungarna.

Apokryfa evangelier så som ”Filliposevangeliet” och ”Maria Magdalenas evangelium”, är tillkomna efter bibelns fyra evangelier.

Filliposevangeliet har troligtvis ett syriskt ursprung från tvåhundratalet och Maria Magdalenas evangelium är möjligen nedtecknat under mitten av hundratalet.

Dessa texter står i gnostisk tradition, en tradition med starkt inflytande av grekisk filosofi. Platon utvecklade dualismen, i den mening att all av oss människor uppfattad verklighet föregås av idéer, vilka till sin konstitution är absolut perfekta. Verkligheten som vi upplever den är, enligt Platon, skuggor av idéns perfektion. Därför är verkligheten, så som vi uppfattar den, en skuggvärld eller en emancipation. Dessa platonska idéer är säkert en verklighetsuppfattning som knappast var främmande under senantiken. De gnostiska inriktningarna varierade förstås, där idéer om Jesus person uttrycktes att han var en emancipation av Gud, det vill säga en frigörelse från den gudomliga idén, förvisso var han den främste emanciperade. Därmed var Jesus den främste av alla människor, en Guds avbild, men inte gud själv. En annan idé var att Gud, skaparen, var ointresserad av sin skapelse och identifierades av gamla testamentet medan Jesus var den goda idén utan mänskliga egenskaper, vilket man menade berättades om i nya testamentet. Här löstes förvisso teodicéproblemet, det vill säga gåtan; hur kan det finnas ondska i Guds skapelse då Gud är allsmäktig, allgod och allvetande.

Gnosticismen är inte självklart en monoteistisk ”religion”, då det å ena sidan finns en skapande tämligen ointresserad gud, eller möjligen ond, samt att det finns en allvetande kunskap eller en emanciperad möjligen god skugga av gud. Antagligen var det så under de första århundradena efter Kristus att grekisk filosofi tilltalade många människor. En av våra kyrkofäder Augustinus var i sin ungdom engagerad i Markionismen gnostiska rörelse. Även om den gnostiska filosofin möjligen förklarade något om tingens väsen, så var kunskapen -Gnosis väl förborgad, en mystisk kunskap som bara särskilt invigda kunde uppfatta och i någon mån förstå. Här upptäckte Augustinus att det saknades nåd. Här saknades frälsning.

Gud blir genom Jesus Kristus fullt ut människa och genom hans död på korset och uppståndelse, har Gud övervunnit synden och döden. Jesus Kristus blir förutsättningen för Guds absoluta nåd. Detta möter Augustinus liksom alla kristna som vänt sig till Jesus Kristus. Vi omfattas av Guds nåd genom tron på Jesus Kristus, även om vi inte vågar tro på detta kärleksfulla under.

Många är vi som på bio har sett Tom Hanks i rollen som Robert Langdon i Da Vincikoden efter Dan Browns roman med samma titel. Jag skall inte recensera vare sig boken eller filmen, men det är en fiktion som i slutscenerna avslöjar ett hemligt sällskap vilka vaktar ”gnosis” kunskapen om Maria Magdalena evangeliums inre hemligheter, att Maria och Jesus levde samman långt efter att Jesus enligt bibelns evangeliers berättelse om korsfästelsen.

En spännande bok och film som dock inte har med historisk verklighet att göra. Berättelsen i bibelns evangelier om Jesu död och uppståndelse är enligt da Vincikodens berättelse, patriarkatets sätt att skaffa sig makt över kyrkan och tränga undan kvinnornas roll, ja centrala roll i den tidiga framväxande kristna kyrkan.

Sant är att historien sedan antik tid och in i medeltiden nedtonat kvinnors betydelse i den tidens samhällen, I stället förvandlade maktens män Maria från Magdala till en sköka och på så sätt distansera henne från Jesus.

Teorin att Jesus och Maria från Magdala skulle ha haft ett sexuellt eller äktenskapligt förhållande med varandra haltar dock betänkligt. Under senmedeltid och antiken var kvinnor och män knappast jämställda. Skillnaderna var markanta samtidigt som allt inte är svart eller vitt.

Nog kan man säga att Lukasevangeliets berättelse om Jesus första möte med Maria från Magdala, där det berättas att hon var besatt av sju demoner, vilka Jesus driver ut, att denna berättelse kan tolkas som att Maria från Magdala är en så kallad fallen kvinna, en sköka helt enkelt. Kanske under medeltid det passade att självklart sammanblanda de olika Mariorna, för att nedtona Maria fån Magdalas status som ”lärjunge”. Hon var självklart inte en av de tolv lärjungarna som Jesus själv utsåg, men hon följde Jesus under hans liv här på jorden samt var en av de kvinnor som var med under Jesus begravning. Hon var den kvinna som först möter ängeln som berättar om Jesu uppståndelse, och hon var den första som vittnade om Jesus uppståndelse.

När Maria från Magdala nämns i bibeln, så nämns hon alltid först bland kvinnorna, och i judisk och romersk tradition var den kvinna vars namn först nämndes den äldsta eller den mest betydande.

Maria från Magdala var troligtvis en kvinna med livserfarenhet, hyffsad hög ställning i sin kontext, samt medelålders. Hon var knappast en ung flicka.

Troligtvis var hon en stark kvinna med skin på näsan och något till åren kommen. Hennes relation med Jesus var troligtvis likt den relation som Jesu lärjungar hade med Jesus.

I Johannesevangeliet berättas om den samariska kvinnan vid Sykars brunn, hon som hämtade vatten i brunnen där hon möter Jesus. Samarierna ses inte med blida ögon av folket i Juda rike, då de under 700-talet f. Kr annekterades av det Assyriska riket. Det Norra rikets fall under 700-talet f Kr är för det judiska folket ett trauma men också en skam. Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn med medkänsla och han ser henne som den människa som hon är, så dom Jesus ser alla människor, med deras styrkor och svagheter.

Kvinnorna är viktiga i Jesu liv och hans gärning här på jorden. Om detta vittnar evangelierna. Men vad betyder det? Evangelierna berättar om att Jesus behandlar kvinnorna så som han behandlar männen. Han verkar inte göra skillnad mellan män och kvinnor, vilket antagligen var mycket radikalt under Jesu tid. Jesus bryter konventioner, då dessa står i motsats till barmhärtigheten, då lärjungarna plockar ax under sabbaten, Matt 12:1-8.

Det kan dock inte utläsas i evangelietexterna att Jesus kulle haft en sexuell eller kärleksrelation med någon av kvinnorna. Vänskapliga relationer finner vi dock exempel på, där Maria från Magdala är ett exempel, och möjligen det tydligaste exemplet. Evangelierna verkar vara tydliga med att Jesus behandlar människor lika, fria och ofria män, kvinnor och barn, alla är del av det Guds rike som Jesus undervisar om. Här i ligger evangeliets radikalitet.

Hur vet vi att Jesus lever?

Yngve:
Som kristen försanthåller jag Jesus Kristus, att Gud genom Honom fullt ut blivit människa och då det är Gud som fullt ut blivit människa så är Han också den ende guden själv. Detta är inkarnationens hemlighet. Jag tror också att Han dött på korset för vår skull och där har Gud renat oss människor från alla våra synder. Jag tror att Han uppstått på tredje dagen, vandrat här på jorden en tid, varefter Han upptagits till himmelen. Så har Gud sänt sin helige Ande till oss människor för att vi ska tro på den ende levande guden, Fadern, Sonen och den Helige Anden. Detta tror jag och detta tror den världsvida kristna kyrkan.

Vi tror att den treeniga guden är levande här mitt ibland oss, går vid vår sida, finns med oss i våra möten med andra människor, stärker oss och ger oss kärlek att göra Hans vilja här på jorden.

Detta tror jag och detta tror den världsvida kyrkan. Detta är som sagt vad vi TROR.

Vi människor försanthåller eller förnekar olika teser och påståenden. Vi försanthåller teser i olika grad och på lite olika sätt. Vi förhåller oss likgiltiga inför påståenden, andra överväger vi. Vi gör försiktiga ställningstaganden och vi uttrycker oss mer bestämt. Så menar vi att vi tror, kanske vi uttrycker en starkare övertygelse eller så säger vi att vi vet eller säger att vi är bergsäkra. Inom dessa spann förhåller vi människor oss till i olika grad gällande försanthållanden.

Att veta brukar ofta sättas i samband med vetenskap. Vetenskapen prövar olika teser med hjälp av vetenskapliga metoder. Vetenskapen uttrycker dock inte att den VET något, utan snarare ett försanthållande på grund av ökad kunskap. Enligt vetenskapsfilosofi så är vetenskapliga teorier alltid falsifierbara, det vill säga att tesen alltid skall kunna ifrågasättas om den kan motbevisas eller att man kan bevisa att tesen inte håller för en seriös prövning.

Inom vetenskapen skiljer man mellan olika discipliner vilka kan sammanfattas i positiva vetenskaper och normativa vetenskaper.

De positiva vetenskaperna behandlar påvisbara fakta till exempel gällande fysikens och matematikens lagar, medan normativ vetenskap befinner sig i spannet beteendeforskning, sociologi och samhällsorienterad forskning. Ibland är förstås gränserna mellan de olika disciplinerna inte helt självklara, samt tvärvetenskaplig forskning kan arbeta med flera dicipliner.

Vi människor försanthåller aspekter i våra liv inte bara genom vetenskap. Vi tar ställning i frågor utifrån andra aspekter än empiri och rationalitet, där kanske snarare personlig erfarenhet och känslor har betydelse.

Guds existens eller icke existens kan inte besvaras genom vetenskapen. Här handlar det om TRO. Vi TROR att Gud existerar eller vi TROR att Gud inte existerar, vi kan dock inte bevisa vare sig det ena eller det andra. Om detta skriver bland annat aposteln Paulus i första Korinthierbrevets första kapitel om världens vishet och korsets dårskap: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft”.

Att Jesus som fysisk person faktiskt levt här på jorden kan vi säga att det finns stöd för i vetenskapen. Han föddes i början av vår tideräkning och dog c:a år 33 genom att han blev korsfäst. Vi vet att han var jude, samlade människor kring sig, förkunnade om Guds rike utifrån gamla testamentets texter. Att han levde i det av romarna ockuperade judiska riket och att människors livsvillkor under denna tid var ytterst svåra. Vi vet att Jesus levde i ett slavsamhälle och att det bland judarnas ledarskap fanns djupa motsättningar.

Här fanns Sadducéer, vilka i olika grad tillhörde en prästerlig ”klass” eller elit. Här fanns Fariséer vilka försökte att överleva och upprätthålla den judiska tron och kulturen ibland genom reformer och i förhandlingar med den ockuperande romerska makten. Här fanns också Seloter, som med våld försökte bekämpa Roms ockupationsmakt ofta genom lönnmord. Man kan utan överdrift påstå att Jerusalem var en krutdurk.

Man vet också att Pontus Pilatus befann sig i Jerusalem under påsktiden för att med hårdhet och våld upprätthålla romersk lag.

Dessa yttre faktorer säger något litet om vem Jesus var, men desto mer om den tid och den miljö som Jesus levde i och under.

Jesus personlighet, i varje fall på ett djupare plan, hans gudomlighet och anspråket av att vara Guds son, hans förkunnelse, de under som Jesus utförde, hans uppståndelse på tredje dagen efter hans död på korset, att han upptas till himmelen och huruvida han lever med oss här på jorden, får vi söka svar på, på annat håll än genom vetenskapen.

Vi får här förlita oss på dels de bibliska källorna, de vittnesmål som går att utläsa i evangelierna och epistlarna. Här har vi de historiska källor som blir till stöd för Kristi gudomlighet.

Förutom kyrkans bekännelseskrifter, vilka stöder kyrkans bekännelse, så har kyrkans tradition burit tron på Jesus Kristus som världens frälsare.

Tron på Jesus Kristus kan utläsas ur tre olika utgångspunkter. Traditionen är ett sätt där människor möter den kristna tron. Det andra sättet är att försöka kognitivt förstå den kristna trons dogm och lära. Den tredje mötespunkten är den personliga erfarelsen, det personliga mötet med Jesus Kristus.

Hur vet vi att Jesus lever här och nu? Svaret lär vara att vi erfar Jesu Kristus närvaro i våra liv, vi delar våra erfarelser med andra kristna i församlingen, firar gudstjänst och lever med vår bibel och är en del av hela den kristna kyrkans tradition och människors personliga erfarelse.

Jesus pratade med och hjälpte olika grupper av människor som andra föraktade eller inte brydde sig om. Vilka var de som Jesus brydde sig om som andra människor såg ner på? Varför brydde han sig om dem?

Yngve:
Jesus Kristus är Guds Son, det vill säga. Gud har genom Jesus Kristus själv blivit fullt ut människa och är själv fullt ut Gud. Han vill leva i varje människas hjärta oavsett vad vi gjort, kommer ifrån eller vilka talanger vi har eller tillkortakommanden som kanske hindrar oss i livet. Detta gäller både fattig som rik. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus. Gal 3:28

Fördjupning: Under Jesu tid såg världen annorlunda ut jämfört med den tid vi lever idag. Fattigdom och krig var normaltillståndet, där bort emot 98 % av befolkningen levde i det vi idag benämner absolut fattigdom. Idag tänker vi oss att fred och välstånd är det normala, men vi behöver komma ihåg att dessa tankar är tämligen nya under människans historia. Det är först i samband med upplysningstiden som krig och fattigdom började ses som djupt problematiska.

I och med upplysningstidens idéer gällande förnuft, broderskap, frihet och jämlikhet, så banades vägen mot vetenskapens utveckling och betydelse. Adelns privilegier ifrågasattes och i Sverige avskaffades ståndsriksdagen 1866 till förmån för tvåkammarriksdagen. Adelns privilegier gällande affärer och ägande av jordegendomar avskaffades. Detta var en lång och många gånger smärtsam process, vilket bland annat den franska revolutionen är ett exempel på. Det fria ägandet av produktionsmedel och kapital banade vägen för industrialismens enormt snabba utveckling.

Här kom givetvis också motreaktioner som till exempel romantiken, vilken förespråkade en återgång till naturen, där bland andra Descartes talade om ”den ädle vilden”. Under nittonhundratalet går samhällsförändringen i rekordfart och fast världen upplever två världskrig, så har världen aldrig tidigare varit så fredlig. Människan, bland annat tack vare vetenskapen, gör enorma landvinningar gällande medicin, infrastruktur, energiframställning, halvledarteknik och matvaruproduktion. Vägen mot jämställdhet når framsteg utan någon som helst tidigare motsvarighet. Utbildning och social ingenjörskonst förändrar samhället från grunden. I stort sätt allt blir betydligt bättre.

Inget är dock gratis. Olika miljö och klimatutmaningar står för dörren. Tvåtusentalet har också varit ett exempel där fattigdomen i världen halverats. Under sjuttiotalet levde c:a 85% av världens befolkning i absolut fattigdom, vilket var en stor skillnad jämförelsevis förra sekelskiftet när ungefär 95 % av befolkningen i världen levde i absolut fattigdom. Idag lever c:a 15 % av världens befolkning i absolut fattigdom, det vill säga med en inkomst mindre än 1,7 dollar om dagen. Det är en enorm förändring. Självklart är att 15 % av världens befolkning lever i absolut fattigdom oacceptabelt, men trenden ser god ut, även om vi idag på grund av Corona ser en tillfällig negativ utveckling.

Min poäng är att det inte helt enkelt går att jämföra dagens värld med den värd där Jesus verkade. Extrem fattigdom, mycket hög barnadödlighet, kvinnor och barn var inte särskilt högt skattade under romartiden samt att stora delar av ekonomin byggde dels på krigsbyten samt slaveri. Människor som var drabbade av sjukdom ansågs vara antingen besatta av någon demon eller att det var ett straff för att man levt i synd. I denna tid där människors verklighet så radikalt skiljer sig från vår tid, verkar Jesus

Bibelns evangelier berättar om när Jesus möter samhällets utsatta:

Den Lame mannen: Där kom de till honom med en lam som låg på en bår. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Var inte orolig, mitt barn, dina synder är förlåtna.” Matt 9:2

Så har vi olika exempel på när Jesus möter människor som drabbats av sjukdom: ”Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.” Joh 5:59

Jesus möter människor som lever i fattigdom, utsatthet och som är blinda: ”När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.” Luk 18:35-43

Så möter Jesus människor som är besatta av demoner, eller som vi idag uttrycker det, människor som drabbats av psykoser och psykisk ohälsa: ”I synagogan fanns en man som var besatt av en oren demon, och han skrek högt: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.” Men Jesus hutade åt honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom.” Luk 4:33-35

Jesus möter människor som drabbats av fallandesjuka eller epilepsi: Ryktet om honom spred sig i hela Syrien, och man förde till honom alla som led av olika sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade, och han botade dem. Matt 4:24

Jesus och kvinnorna: Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” Luk 10:38-42

Jesus och barnen: Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Mark 10:13-16

Jesus möter invandraren, den samariska kvinnan: En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Sanmarinskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.” Joh 4:7-15

Dessa bibelverser är ett axplock av berättelser där Jesus möter människor, vilka under Jesu levnad, var utstötta eller marginaliserade. Jesus ser in i människors inre. Han ser det som vi inte själva vill se eller veta av. Han ser både det goda men också det onda och inkrökta i våra själar. Han vet mer om oss än vi vet om oss själva. I Lukasevangeliet kan vi läsa: Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Luk 12:6-7

Gud sänder sin son Jesus Kristus till människorna för att de skall kunna tro på Honom. Jesus Kristus är den ende guden inkarnerad och uppenbarad som människa. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Joh 3:16

Är det då på det viset att Jesus bara kommer till de som är fattiga, sjuka och utslagna? Låt oss se vad evangelisten Matteus skriver. En rik ung man kommer till Jesus och frågar vad som behövs för att komma till himmelriket. Han berättar för Jesus att han följer lagen slaviskt och gör allt vad som kan förväntas av en god och from troende. Jesus svarar den unge rike mannen: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Matt 19:21

Den rike mannen blir bedrövad då han var mycket rik. Lärjungarna blir konfunderade och undrar vad Jesus menar: Men Jesus sade till sina lärjungar: ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Matt 19:23-24

Lärjungarna blir bestörta och undrar vem som då kan blir räddad eller frälst. Jesus svara: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” Matt 19:26

Poängen är att vi människor inte kan göra oss själva rättfärdiga inför Gud. Att bli, som Jesus säger fullkomliga, är i relation med Gud omöjligt. Vi blir rättfärdiggjorda genom tron på Jesus Kristus. Vi är alla syndare, så till vida att vi vänder oss bort ifrån Gud och lägger vår energi och kraft på sådant som drar oss bort ifrån Gud. Paulus skriver i Romarbrevet: ”Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Rom 7:14-17

Genom tron på Jesus Kristus blir vi rättfärdiggjorda, ty Gud vet genom Jesus Kristus att människorna inte kan rättfärdiggöra sig själva. Gud har genom Jesus Kristus blivit fullt ut människa och den ende treeniga guden har uppenbarat sig som människa. Paulus fortsätter i Romarbrevet: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.” Rom 8:1-3

Ty som Jesus säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdigas’ till omvändelse, utan syndare”. Luk 5:31-32

Den andliga människan har genom syndafallet i Guds skapelse blivit den världsliga människan. Första Mosebokens tredje kapitel berättar allegoriskt om att människan finner tag om sin egen vilja, förvisso begränsad av hennes natur. Någon gång i människoapans evolutionära utveckling till människa, har hon upptäckt den egna viljan. Då har även människan fjärmat sig från Gud. Det är också troligt att det är i denna stund hon ser Guds närvaro i skapelsen och förstår det för henne tidigare självklara, Guds existens. Innan syndafallet var Guds existens lika självklar och icke ifrågasatt som vattnet är för den simmande fisken. Fisken frågar inte om vad vatten är, utan vattnet är en självklar existens och ickefråga.

Den världsliga människan är en del av Guds världsliga skapelse. Skapelsen lyder under naturens rationella lagar och om det världsligas konsekvenser berättar Paulus med orden: Det goda jag vill, det gör jag inte, medan det onda jag inte gör, det gör jag.

Frågan om varför synden och ondskan finns i Guds skapelse har kristna människor ägnat sig åt att försöka besvara sedan kristendomens barndom. Här finns inte några fullt ut rationella svar, men skapelsens natur av fri vilja inom naturens, evolutionens och entropins lagar, kanske i någon mån kan besvara frågan. Det andra tankegodset som närmar sig teodicéproblemets kärna kan vara att andens värld och den världsliga världen på något sätt är skilda åt. Detta beskrivs möjligen allegoriskt i skapelseberättelsen i första Mosebokens tredje kapitel. (Allegoriskt betyder symboliskt eller bildligt) Första Moseboken försöker hantera den gudomliga världens avskildhet från den världsliga världen. Människan finner i första Mosebokens tredje kapitel den egna fria viljan och man kan uppfatta detta historiska steg i människans historia både som en del av Guds vilja med människan och skapelsen, men också människans strävan tillbaka till, eller sökandet efter att leva i Guds närvaro.

Kyrkofäder har funderat mycket kring rättfärdighetens och syndens mysterium. Augustinus (354 – 430) försökte förstå synden och rättfärdigheten genom det han kom att benämna som arvsyndsläran, vilket innebär att människan genom att ”äta av kunskapens frukt” öppnat syndens väg och därmed brutit relationen och samhörigheten med Gud. Detta är arvsynden eller grundsynen och därmed människans natur.

Detta vet Gud, varför han genom Jesus Kristus blir människa för vår frälsnings skull. Jesus Kristus ser människan på djupet. Rik som fattig, frisk som sjuk, man som kvinna oavsett melatoninhalt, eller vilket land vi kommer ifrån. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus. Gal 3:28

Kan man vara kristen och homosexuell?

Yngve: Ja

Fördjupning: Forskning visar att homosexualitet funnits hos mänskligheten sedan urminnes tider. Homosexualitet förekommer även i djurvärlden. Orsaker till att en del människor blir homosexuella har debatterats flitigt inom forskarvärlden. En teori handlar om hormonell påverkan av testosteron, en annan teori som påminner om ovanstående är att vissa människor är mer känsliga gällande hormonpåverkan.

Psykologin klassade tidigare homosexualitet som en sjukdom, teorier som idag har övergivits. Homosexualitet är varken en sjukdom eller en psykisk eller mental störning, utan diskuteras oftast utifrån en läggning.

Inom delar av feministisk teori och queerteorier, uttrycks att sexuell attraktion är till människor vilket är den mänskliga normen, och att renodlad heterosexualitet är en stereotyp på grund av patriarkatet och idén om den moderna familjen. Inom genusteorier diskuterar man att kön i stora delar är en fråga om social konstruktion, så också könstillhörighet och sexuella preferenser.

Det finns även teorier om genetiskt medfödd sexuell läggning, vilken i så fall alltid har funnits hos individen. Genteorin ifrågasätts dock av senare forskning, då någon specifik genavvikelse mellan homosexuella och heterosexuella inte kunnat upptäckas.

Begreppet homosexualitet myntades under senare delen av 1800-talet, då det uppstod ett behov av att kliniskt klassificera samkönad sex. Då började också förståelsen för homosexualitetens orsaker att vidgas. Homosexualitet sågs mest som ett omoraliskt beteende och i religiösa sammanhang som olydnad gent emot Gud. I slutet av artonhundratalet börjar homosexualitet att undersökas med hjälp av vetenskap. Då duger inte längre endast förklaringar utifrån moral och etik.

Att samhället såg homosexualitet som ett oönskat beteende levde dock kvar fram till senare delen av nittonhundratalet. I Sverige var homosexuella handlingar straffbara fram till 1944 och reglerades under sedlighetslagen. Homosexualitet sågs som en psykisk störning fram till 1979. År 2009 kom lagen om samkönade äktenskap och homosexuella relationer klassas likt heterosexuella relationer. Homosexuellas rättigheter likställdes med alla andra människors rättigheter.

Hur stor del av mänskligheten som är homosexuella råder det olika uppfattningar om. Till att börja med måste man definiera vad som är homosexualitet. Janus rapport från 1993 (Samuel S. Janus och Cynthia L. Janus) kom fram till att 4% av männen och 2% av kvinnorna ansåg sig vara homosexuella, medan 5% av männen och 3% av kvinnorna menade sig vara bisexuella. Likartade resultat kommer Mosher, Chandra och Jones rapport från 2005 fram till där 2,3% av männen och 1,8% av kvinnorna såg sig som homosexuella samt att 3,9 av männen och 3,8% av kvinnorna såg sig som bisexuella.

En undersökning publicerad 1991 i Journal of Sex Research visade att 2% av de tillfrågade männen hade haft sexuella kontakter med en annan man under det senaste året och 3,3% av männen hade under livet haft kortare eller längre sexuella relationer med män.

Enligt Kinseyrapporten från 1948 hade 37% av de tillfrågade männen någon gång under livet haft sexuella erfarenheter med andra män. 13% hade känt dragning till sitt eget kön utan att det lett till sexuell handling. 4% hade efter puberteten levt som homosexuella.

Sociologiska undersökningar där man ställer frågor till en grupp människor, är ofta svårtolkade. Till att börja med handlar det om hur man ställer frågor och hur pass öppna eller slutna frågorna är. Dessutom är det av vikt hur underlaget till studien är gjord. Kinseys rapports underlag bygger bland annat på ett urval där fängelsekunder och prostituerade varit överrepresenterade bland de undersökta. Huruvida detta har haft betydelse för resultatet är omtvistat.

Uppskattningsvis så är troligtvis c:a 8% av befolkningen homosexuella eller bisexuella. Sexuell läggning har enligt modern forskning inget med moral eller etik att göra. Det handlar troligtvis om läggning. Sexuell läggning har inget med beteende att göra utan handlar om en människas sexuella orientering.

Kristendomen har genom historien haft en komplicerad relation till människans sexualitet. Samtidigt har kyrkan genom historien stått i relation med sin samtid. Kristendomens syndabegrepp tar sin utgångspunkt i lagens första bud: Du skall inga andra gudar hava förutom mig. I Lukasevangeliets tionde kapitel berättas när Jesus undervisar om första budet genom det dubbla kärleksbudet; du skall älska Gud Fader med hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd, samt att du skall älska din nästa så som dig själv. Den som tolkar detta bud bokstavligt kommer att upptäcka att det är omöjligt att fullt ut uppfylla. Detta upptäckte bland andra kyrkofadern Augustinus, som i sina meditationer fullt ut försökte leva i fullkomnad kärlek till Gud. Detta inser han är omöjligt. Han störs av världsliga tankar och frestelser. Han upptäcker att framför allt tankar på kvinnor får honom ur ”balans” och han fylls av åtrå. Denna ”upptäckt” tenderar att definiera sexualitet som djävulens sätt att med list och frestelse dra människan bort ifrån Gud. Samtidigt har Augustinus en närhet till naturen och ser Guds immanens (närvaro) i den skapelse som Gud står bakom.

Martin Luther upptäcker efter att ha studerat det dubbla kärleksbudet hur, som han menar, han blir snärjd genom djävulens list, när han inte fullt ut bemäktigar att leva i kärlek till Gud. Därmed menar Luther att han är dömd till förtappelse. Martin Luther kommer så i kontakt med Paulus romarbrev, där Paulus uttrycker; ”det goda jag vill det gör jag inte medan det onda jag inte vill, det gör jag”. I tron på Jesus Kristus finns nåden. Vi kan inte av egen kraft göra oss rättfärdiga inför Gud, det är Gud genom Jesus Kristus som rättfärdiggör oss genom tron på honom.

Detta dilemma, denna paradox, att Jesus undervisar om det dubbla kärleksbudet, samtidigt som vi människor omöjligen kan efterleva detta bud, förbryllar oss. Det är här lätt att tänka ”antingen eller”, men dilemmat förutsätter troligtvis att vi behöver tänka två tankar samtidigt. Det dubbla kärleksbudet är Guds vilja och Hans mål med människan och skapelsen. Gud vill leva i gemenskap med människan, Han vill att människan frivilligt väljer att leva med Honom. Samtidigt har Gud troligtvis i sin kärlek givit människan och skapelsen fri vilja. Gud vet att Hans skapelse är skapad, måhända till Hans avbild, men den är dock skapad och därmed inte perfekt i gudomlig mening. Vi är inte gudar, utan vi är skapade av Gud. Gud vill att vi skall älska honom med hela vårt hjärta, hela vår själ och med hela vårt förstånd, men Han vet också att vi omöjligen kan göra det av egen kraft. Därför har Han sänt sin son Jesus Kristus till oss människor och i tron på Honom blir vi rättfärdiggjorda och inte genom våra gärningar.

Bibeln är en fantastisk samling med skrifter. Gamla testamentet består av berättande texter, den så kallade Thoran, vilka troligtvis är nedtecknad under den babyloniska fångenskapen under femhundratalet före Kristus och de närmaste två hundra åren efter att det judiska folket återvänt till Judéen. Här finns också psalmer, hymner, poetiska verk, vilka delvis kan vara nedtecknade så tidigt som sjuhundratalet före Kristus, samt profetböcker. Thorans nedtecknade berättelser är dock betydligt äldre då de traderats från generation till generation i långliga tider. Gamla testamentet är tillkommit under svåra förhållanden, när judarnas land Judéen och Israel invaderats av filistéer, babylonier och romare. Det judiska riket var till ytan ungefär lika stort som Småland med fenicier, assyrier och romare norröver, samt österut Babylonien och Persien samt söderut Egypten som grannar. Dessa riken låg i konflikt med varandra varvid deras arméer vandrade genom judarnas rike. Bland annat därav instabilitet och fattigdom.

Gamla testamentets Moseböcker berättar om de tidiga patriarkerna och när Mose får uppdraget av Gud att föra judarna från slaveriet i Egypten till det förlovade landet. Denna vandring tar fyrtio år. Mose tar emot lagen från Gud uppe på Sinai berg. Lagens första bud, ”du skall inga andra gudar hava förutom mig”, är den lag som de andra buden vilar på.

Förutom de tio buden, så finns här också mer preciserad lagtext som handlar tvistemål, renhetslagar, lagar och regler gällande riten och offer.

I 3 Mos 18:22 kan vi läsa: Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt. Samtidigt står det i 4 Mos 15 om en man som ertappas med att samla ved på sabbatsdagen, vilket straffas med döden genom stening. Här finns också lagar som reglerar slavhandel 2 Mos 21:7 och i 3 Mos 11:7-8 kan vi läsa om att vi måste renas om vi rör vid en död gris. 3 Mos 24:14 beskriver hiskeliga straff för den som svurit.

Dessa lagar och regler var säkert funktionella i den tid då dessa nedtecknades under förantik och antik tid. Idag är slaveri förbjudet och sett som något avskyvärt. Världen arbetar oförtröttligt för att avskaffa slaveri där det fortfarande förekommer. Under antiken var dock slaveri inget konstigt, oavsett hur avskyvärt vi tycker att det är, utan en stor del av ekonomin byggde på slaveri.

Homosexualitet eller samkönad sex sågs som synd, likaså en kvinna som menstruerade eller fött barn. Tiderna förändras och vi med dem.

I 1 Moseboken 19 berättas om Sodom och Gomorra som handlar om två städer vars invånare lever i svår synd. Abrahams brorson Lot bor i Sodom med sin familj. Gud, enligt berättelsen, ämnar utplåna dessa två städer, då dess invånares synd är oerhörd. Abraham, Lots farbror får av Gud veta vilka planer som Gud har för Sodom och Gomorra. Abraham ber då Gud att skona städerna med hänsyftning att det måste finnas några rättfärdiga i Sodom och Gomorra. Abraham förhandlar med Gud som lovar att skona staden om där finns tjugo rättfärdiga män. Om detta kan vi läsa i 1 Moseboken 18:16-33. Därefter i 1 Moseboken 19:1-14 berättas hur Guds änglar besöker staden för att undersöka hur det ligger till med synden i Sodom.

Detta är en gruvlig historia som inleds med att Lot anstränger sig för att bjuda hem ”änglarna” till sitt hem. De är dock ytterst tveksamma, då de är sända att undersöka synden i staden, men Lot insisterar. Kanske med hoppet att om ”änglarna” är i hans hus, så kommer de att få en positiv bild av staden och därmed skona den. Troligtvis har Abraham berättat för Lot om Guds plan för staden, vilket kan förklara varför Lot sitter vid stadsporten och väntar på ”änglarna”. Nu blir det inte så som Lot har tänkt sig, då männen i staden kommer till Lots hus och kräver att han skall utlämna dem till pöbeln som tänker våldta dem. Lot försöker att förhandla med pöbeln, att han skall skicka ut sina två döttrar i stället, ty att våldta hans gäster är en allt för stor synd. Detta kan tyckas märkligt, då våldtäkt av kvinnor förstås är en synd och styggelse. Varför bestämmer sig Lot för att skicka ut sina döttrar till den väntande pöbeln? Det logiska är förstås att om Lot förstått vilka hans gäster är, det vill säga Guds änglar, så blir konsekvenserna för hela stadens överlevnad förödande om han skickar ut sina gäster till den väntande pöbeln. Detta är förstås ett omöjligt val, men logiskt i sin absurdhet. Berättelsen handlar svårligen om homosexualitet, utan snarare om våldtäkt, svår synd och förnedring.

Även nya testamentets episteltexter skriver om samkönad sex, då utifrån moraliska perspektiv. Samkönad sex beskrivs som något onaturligt och syndigt gent emot Gud. Den samtid som episteltextförfattaren Paulus lever i är präglad av romarrikets lag och etik och de konflikter som det judiska folket lever i genom romarrikets annektering av Judéen och Jerusalem. Den tidiga kyrkan har att balansera i en kontext med romersk överhöghet, där de kristna förföljdes och riskerade att dödas. Att upprätthålla dåtidens moral var därför nödvändigt som inte heller sticker i ögonen på romarna. Om detta kan vi läsa bland annat i Romarbrevet 1:26-27 Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.

Vad säger då Jesus i frågan? I evangelierna finns ingen text som pekar mot att Jesus på ett särskilt sätt skulle ”fördöma” samkönad sex, eller ens ha en åsikt i frågan. Den text som i någon mån handlar om äktenskap eller relation mellan två vuxna individer är hämtad från Matteusevangeliet 19:1-12:

Några fariséer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst? Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han fortsatte: Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. De frågade: Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig? Han svarade: Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare. Lärjungarna sade: Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig. Han svarade: Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.

Texten är mycket intressant och är en av alla dessa texter där fariséerna försöker med list sätta dit Jesus. Kvinnors ställning i det romerska riket är omtvistat. Under tidig antik tid när Aten var antikens epicentrum från 700 talet till 300 talet före Kristus, var kvinnans ställning klart underordnad och hon stod under manligt förmyndarskap. Mannen kunde enkelt skilja sig från sin hustru, medan för kvinnan var det i det närmaste praktiskt omöjligt.

Under romartiden från 300 talet före Kristus fram till 470 talet efter Kristus verkar kvinnans ställning åtminstone i de högre samhällsklasserna förbättrats något. Skilsmässor förekom och var inget direkt konstigt, samtidigt hade kvinnan i romersk kontext en undantryckt ställning i förhållande till mannen. Det var dessutom stor skillnad mellan romerska medborgare som levde i Rom mot hur människor levde i, av Rom annekterade områden, så som Judéen och Jerusalem.

Dessutom är lagtexten i 5 Moseboken 24:1 svårtolkad, där det står: ”Om en man har tagit sig en hustru och varit tillsammans med henne och sedan finner något motbjudande hos henne och inte vill ha henne, skriver han ett skilsmässobrev, överlämnar det och låter henne gå”

Jesus svarar fariséerna utifrån vad skaparen från början menat och att mannen skall ta fullt ansvar i äktenskapet. Mannen kan inte lämna äktenskapet förutom då hustrun varit otrogen, detta för att skydda kvinnan och barnen. Den av Fariséerna refererade texten från 5 Moseboken kan förstås tolkas som att mannen kan lämna kvinnan utifrån vilka skäl som helst där kvinnan väcker olust. Så är dock inte fallet. För alla och envar i den judiska kontexten handlade det om giltiga skilsmässoorsaker, så som otrohet.

Därefter diskuterar Jesus de omständigheter då mannen av olika skäl inte kan gifta sig med kvinnan på grund av att mannen inte kan ”fullborda” äktenskapet. Detta kan bero av asexualitet eller på grund av skador. Då kan det finnas anledning att inte ingå äktenskap. Igen, låt oss komma ihåg att denna text är nedtecknad under antik tid och att det var under denna tid som Jesus verkade. I den tidens sammanhang är dock Jesus ”radikal”, så till vida att han bryter mot den tidens seder och bruk om dessa står i motsättning till det dubbla kärleksbudet och i dessa sammanhang budets andra del ”Du skall älska din nästa så som dig själv”.

Samtidigt är Jesus på väg mot korset, varför Hans ”radikalitet” i relation med tidens anda och kärleksbudet, behöver i viss mån tonas ner i relation med fariséerna och den korrumperade delen av det judiska ledarskapet. Messiashemligheten berättar att Jesus intar en försiktig attityd till ledarskapet, åtminstone tills tiden för korsfästelsen är inne. Jesus säger till lärjungarna vid de tillfällen lärjungarna förstår något av vad eller vem Jesus är, att inte berätta vem Han är, ty korsvägen är Guds frälsningsplan.

EFS-pastorn Stefan Swärd skriver den 30 april 2021 i sin blogg ”Allt mellan himmel och jord” (www.stefansward.se ), ett kritiskt inlägg gällande ett frågeformulär som EFK – Evangeliska frikyrkan, tagit fram för att inom samfundet undersöka ståndpunkter om samkönade relationer och samkönade äktenskap. Stefan Swärd kritiserar enkäten, som han menar ”tagit ställning i en klart sekulär riktning”.

Kritiken handlar bland annat om hur den kristne församlingsmedlemmen identifieras. HBTQI-person eller kristen? Det är dock tydligt att Stefan Swärd är kritisk till samkönade äktenskap inom samfundet, då han menar att äktenskap är för man och kvinna, vilket inte per definition innebär att han nödvändigtvis är homofob eller inte accepterar HBTQI-personer inom samfundet. Stefan Swärd menar i första hand att äktenskapet är för man och kvinna. Han menar också att HBTQI-ideologin försöker att dekonstruera hela den kristna traditionen och han ifrågasätter om den kristne i överhuvudtaget kan identifiera sig som HBTQI-person, med hänvisning till Paulus i 1 Kor 6:9-11”Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” Stefan Swärd menar att då vi alla är syndare, har vi alla en skyldighet att vända oss till Herren och omvända oss.

Detta blogginlägg reagerar artisten Jonas Gardell starkt på, och skriver ett öppet brev i Expressen den 17 maj,( www.expressen.se/kultur/jonas-gardell/min-homosexualitet--ar-en-gava-fran-gud/), till Stefan Swärd. Jonas Gardell skriver att hans homosexualitet är en gåva från Gud. Gardell menar att Stefan Swärd: ”förneka oss homosexuella och transpersoner mänskliga rättigheter och hetsar andra kristna att vända sig emot de minsta av sina bröder – du förnekar Gud.” Gardell fortsätter: ”Du hänvisar till Paulus i hans uppräkning av vilka som inte ska ärva Guds rike, trots att du som ändå studerat teologi borde veta att Paulus uppräkning säger tvärtemot Jesus uppräkning i Lukas 14 av vilka som ska bjudas in till Gudsriket, det Gudsrike där vi sitter huller om buller och där den minste ska bli den störste och den siste den förste.”

Ordväxlingen mellan Stefan Swärd och Jonas Gardell pekar på något intressant. Hur skall den kristna traditionen tolkas och förstås i den samtid som vi idag lever? Hur förhåller sig kristen tro till det sekulära och sekulariserade samhället? Hur tolkar och förstår vi bibelns texter och hur gör vi här urval?

Bibelns texter, både i gamla testamentet och nya testamentet, är nedtecknade i tider när begreppet homosexualitet var okänt. Istället talade man om sex mellan två män eller mellan två kvinnor, det vill säga samkönad sex. Detta sågs vanligtvis som ett onaturligt beteende eller som omoral. Det förekom samkönad sex till exempel mellan den filosofiske mästaren och hans protegé eller lärjunge i det antika Grekland, så synen på samkönad sex kunde variera, men i huvudsak sågs samkönad sex som omoraliskt och avvikande.

Idag talar vi om homosexualitet, det vill säga i huvudsak en läggning, vilket inte utgår från moral utan från läggning. Frågan blir förstås om bibelns texter om samkönad sex i över huvud taget kan läsas och förstås som att de handlar om homosexualitet. Kanske de behöver förstås just utifrån begreppet ”samkönad sex” i en antik förståelse.

Swärd och Gardell hänvisar till olika bibelställen för att motivera sina ståndpunkter. Swärd hänvisar till Paulus, aposteln som aktivt besöker nyblivna församlingar runt hela Medelhavet. Han har att hantera splittringar inom församlingarna, villfarelser och heresier som till exempel gnosticismen samt att han har att hantera förföljelserna av kristna i det romerska riket. Det gällde, förutom gällande förkunnelsen av Jesus Kristus, att hålla låg profil till omgivningen och att församlingarna inte gjorde sådant som förargade den icke kristna omvärlden. Denna bakgrund är väsentlig vid läsandet av Paulus brev, då han ”läxar upp” grupperingar inom de församlingar som han besöker på sina resor och i olika grad var andlig ledare för.

Gardell hänvisar till Lukasevangeliet, som är nedtecknat av Lukas vilken följde Paulus under åtminstone en av hans resor. Evangelisten försöker att nedteckna berättelserna om Jesus Kristus. Han försöker att fånga det Jesus faktiskt sagt och gjort. Evangelisten undviker att lägga sina egna ord, utan försöker att så sanningsenligt han kan, berätta om Jesus Kristus liv och gärning. Detta är förstås ingen helt enkel uppgift, då det hunnit att gå fyrtio till femtio år sedan Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd.

Vi tolkar och försöker förstå bibelns texter utifrån kunskap men också utifrån hur vi ser på världen. Att tolka och förstå bibeln utan förförståelse är i det närmaste omöjligt. Det tänker jag blir tydligt i brevväxlingen mellan Gardell och Swärd. Förförståelse och syn på världen i relation med andens värld leder ofta till vilka bibelställen vi väljer för att stärka våra ståndpunkter eller tolkningar av kristen tro och tradition.

Mitt eget bidrag i frågan om kristen tro och homosexualitet utgår från när Jesus undervisar lärjungarna och de som samlades för att lyssna till Honom, då uttrycker Han kärlekens väg:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Johannes 13:34

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Johannes 3:16-17

Så har vi en text från Galaterbrevet, vilken är författad av Aposteln Paulus: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal 3:27-27

Det avgörande för kristen tro är tron på Jesus Kristus. Det är i tron på Honom som vi längtar efter att följa Honom. Gud vet, ty Han har själv genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa och är fullt ut Gud själv, därför vet Han att vi människor är oförmögna att fullt ut älska, så som Gud älskar. I Hans nåd är vi dock alltid förlåtna och upprättade, ty i Hans efterföljelse lever vi i omvändelse. Den kristna tron och därmed Jesus Kristus, intresserar sig inte för kön, ”ras”, sexuell läggning eller andra yttre egenskaper, ty alla är vi ett i Kristus Jesus.

Vad har kyrkan och kristendomen för tankar om vaccinet?

Yngve:
Då jag inte är vaccinforskare eller har en medicinsk utbildning, utan är präst och teolog, så är det förstås omöjligt för mig att diskutera frågan ur ett medicinskt perspektiv. Här kan jag bara referera till FHM och läkarvetenskapen, vilka påpekar vikten av att så många som möjligt vaccinerar sig för att kunna tränga tillbaka smittan. De godkända vaccinerna är dessutom effektiva, så säkra som man kan förvänta sig, samt att biverkningar är låga. Jag kan inte annat än rekommendera alla att vaccinera sig och när det är min tur enligt vaccinationsplanen så kommer jag självklart att vaccinera mig, inte bara för min egen skull utan också för att medverka till att tränga tillbaka viruset och därmed bidra till att skydda mina medmänniskor.

Fördjupning: Hur kan vi då resonera utifrån kristen teologi gällande vaccin? Till börja med så kan vi i bibeln inte läsa något om vaccin av naturliga skäl. Vaccination är ett förhållandevis nytt medicinskt verktyg, som man under antik tid inte hade någon aning om, även om man kände till att vissa människor blev immuna mot sjukdomar till exempel smittkoppor. Sjukdomar överlag sågs antingen som ett Guds straff för att man brutit mot något av Guds bud, eller som en följd av syndafallet, då Adam och Eva i sin olydnad åt av kunskapens frukt eller på grund av att den sjuke blivit besatt av demoner.

Först i samband med upplysningen påbörjades vägen in i den moderna läkarvetenskapen, där orsakssammanhang söks genom empiri och vetenskap. Detta öppnar vägen till fungerande läkemedel, där också effektiva vaccin ingår.

Vaccinationens förhistoria börjar dock långt tidigare. Redan på 430-talet före Kristus upptäckte man att de som smittats med smittkoppor och överlevt, blev immuna mot ytterligare infektion. Därför var de lämpade att arbeta med de som drabbats av smittkoppor. Man förstod att här fanns ett sammanhang, men hur det hängde ihop förstod man förstås inte.

I Kina under 1000-talet smittade man små barn med låga doser av infekterat material med smittkoppor. De som överlevde visade sig bli immuna. Detta innebar förstås att ett stort antal av de infekterade barnen dog i smittkoppor. Tekniken kallades för variolisation eller ympning. Denna teknik började praktiseras även i Europa under 1700-talet.

Vaccination som en mer vetenskaplig och beprövad metod utvecklades 1796 av Edvard Jenner, där han använde sig av kokoppor, då han märkt att kvinnor som mjölkade kor sällan fick smittkoppor, då de smittats av det för människan betydligt mindre farliga kokopporna. Ordet vaccination kommer ur ordet Vaca, vilket betyder ko på latin. Detta mer eller mindre utrotade smittkopporna, och blev inledningen till den moderna vaccinationsforskningen, vilken idag arbetar med bland annat levande försvagat vaccin, inaktiverat vaccin och proteinbaserat vaccin.

Under Jesu tid fick människor använda sig av det som de kände till när de drabbats av olika sjukdomar. Man använde sig av kloka gummor, shamaner, mer eller mindre verkningslösa örter och dekokter, blodiglar, rökelse och heliga besvärjelser. Vid farliga smittsamma sjukdomar använde man sig också av isolering. Dessa åtgärder hade oftast begränsad effekt, förutom att isolera de sjuka vid smittsamma sjukdomar var påtagligt verkningsfullt.

I och med att den kristna tron, genom Jesus Kristus, kom att bli en realitet, blev kanske just bön och meditation och tron på Jesus Kristus det centrala. Frälsningen genom tron på Jesus Kristus samt berättelserna där Jesus helar de sjuka och besatta, fick förstås stor betydelse. Bönens kraft skall inte underskattas, tvärtom. Resultatet av bönens kraft kanske inte innebär att Gud självklart ingriper gällande farsoter, men uppenbarligen gör bönesvaret oss människor mer benägna att handla något klokare och förnuftigare. Vi vet förstås inte hur mycket lidande Gud besparat oss människor tack vara alla de människor som genom hela kyrkans historia bett för oss människor. Oavsett i vilken utsträckning som bönen haft betydelse, så talar statistiken sitt tydliga språk. Det mesta i världen har faktiskt blivit så mycket bättre. Betydligt färre krig, den absoluta fattigdomen har radikalt minskat från c:a 95-98 % till c:a 15 % av världens befolkning, antalet demokratiska länder och stater växer och de medicinska framstegen är gigantiska.

Den kristna tron har alltid verkat i den tid som hon befunnit sig i och därmed också i någon mån färgats av sin samtid. Detta förstås på både gott och ont. Kyrkan utgår och samexisterar både från det gudstjänstfirande folket och samtidens samhällsstrukturer. Under upplysningstiden börjar samhällen att i grunden förändras. Adelns av hävd uppsatta privilegier ersätts av att duglighet, skolning och flit blir förutsättningar för tjänstetillsättningar. Med tiden byggs den allmänna skolan ut till hela folket. Dessa processer tar tid i anspråk, och med tiden blir klassresor möjliga.

Fritt ägande av produktionsmedel möjliggörs och ett utvecklat bankväsende frigör kapital till entreprenörer. Vetenskapen med dess deduktiva och induktiva metoder rationaliserar och effektiviserar framställning av varor och tjänster som tidigare varit få förunnat. Demokrati och folkbildning gör människor också delaktiga i samhällsbygget. I dessa processer verkar också kyrkan som därmed i olika mån blir en del av det samhälle som växer fram.

Tro och vetande är en diskussion som har historiska rötter. När vetenskapsteorier blir en verklighet för kunskapssökande, förändras samhället i sin grund. Vetenskap utgår från att försöka formulera fakta. Man kan uttrycka det som att vetenskap är system och metoder för att producera kunskap. Empiri handlar om observation, mätning och datainsamling. Denna datainsamling behöver tolkas och förstås. Här använder man sig av deduktion, där man formulerar nya slutsatser och hypoteser genom logiska slutledningar. Man använder sig också av induktion, vilket innebär att man formulerar hypoteser genom generaliseringar, där empiriska studier ges mening och sammanhang.

Kunskapen är inte statisk, utan vetenskapen söker hela tiden ny och djupare kunskap. Därför är det viktigt att en hypotes eller vetenskaplig teori är falsifierbar, det vill säga att teorin eller slutsatser kan ifrågasättas och prövas med nya preferenser. Att en vetenskaplig teori är falsifierbar är central, då det är förutsättning för att kunna söka ny kunskap. Är inte en teori falsifierbar så handlar det inte om vetenskap utan om ideologi eller tro.

Den medicinska kunskapen idag är ett resultat av vetenskap och falsifierbar forskning. Det innebär att den medicinska kunskapen ständigt ökar.

Religiös tro handlar inte om vetenskap, utan om uppställda religiösa dogmer och läror. Den religiösa tron innehåller antaganden om universella sanningar utifrån gudomliga och andliga uppställda grundprinciper, vilka inte är per definition falsifierbara. Sanningar inom religioner söks inte genom vetenskapliga metoder, utan genom andliga praktiker.

Vi människor förhåller oss i olika grad till det metafysiska i vår värld. Metafysiken är en filosofisk disciplin, vilken omfattar frågeställningar som vetenskapen och fysiken inte kan förklara på ett fullt tillfredställande sätt. Religiös tro sysselsätter sig i stor utsträckning med de metafysiska frågorna och försöker finna svar på dessa. Finns Gud? Vad är meningen med livet? Vad händer med själen efter döden? Varför finns vi? Vad är universums mening? Ontologin, det vill säga varats väsen, kosmologin, alltings ursprung, mening och mål. Dessa frågor är sådant som vi människor i alla tider funderat över och vetenskapen är inte fullt lämpad att tillfredsställande besvara de metafysiska frågeställningarna. Religionen erbjuder svar på metafysiken utifrån uppställd dogm och lära, vilka blir sanna för den troende i gemenskap och genom egen personlig erfarenhet. Påståendet om Guds existens besvaras förvisso utifrån lära, men utan egen erfarenhet av Gudsnärvaro, tenderar läran att bli en teori.

Att söka religiös kunskap med hjälp av vetenskap låter sig inte göras, liksom tvärtom. Med hjälp av religiösa dogmer och andliga övningar kommer vi inte automatiskt närmare vetenskaplig kunskap. Detta är en paradox som människor, framför allt religiöst troende människor, försökt att förhålla sig till genom historien. I samband med upplysningen blir denna paradox allt tydligare.

Det finns i huvudsak tre förhållningssätt som brukar användas för att förhålla sig till denna paradox:

Kreationister förnekar i olika grad vetenskapen, där också rörelser som ”flat earth socioty” dessutom menar att jorden är platt som en pannkaka och inte en glob som cirkulerar runt solen. Förnekelsen beror på att de vetenskapliga teoriernas slutsatser inte går ihop med trosföreställningarna. Man förnekar i olika grad naturvetenskapens beskrivning av skapelsen genom ”Big bang” och evolutionsteorin, och menar i olika grad att världen skapades på sex dagar och att Gud vilade den sjunde. Skapelsen skedde då för c:a 5300 år sedan. Att universum skapades för c:a 14 miljarder år sedan genom en enorm energiurladdning och att vår jord är ungefär 4 miljarder år gammal, är enligt kreationister helt enkelt inte sant.

En något mildare form än ovanstående mer hårdföra vetenskapsförnekare, är ”intelligent design”, vilken försöker att motbevisa evolutionsteorin genom att peka på, vad de menar empiriska tecken på Guds plan med skapelsen. Dessa teorier är fulla av luckor, motsägelsefulla och fantasifulla förklaringar, vilka faller till föga vid en prövning genom Ockhams rakkniv.

Sedan har vi förstås de som faller till föga när vetenskapen gör framsteg, så till vida att de förnekar den religiösa tron eller likt vissa liberalteologer försöker sammanjämka religiös tro och vetenskap. Jesu gudomlighet, inkarnationen, Jesu död på korset och Hans uppståndelse under påsknatten omvandlas till poesi eller liknelser. Frågan är förstås vad som blir kvar av den kristna trons kärna.

Det finne ett tredje förhållningssätt, där den religiöst troende fullt ut omfattar den religiösa trons dogmer samtidigt som hon fullt ut bejakar vetenskapen, och accepterar att dessa storheter inte alltid är ekvivalenta med varandra. Det går att fullt ut tro och leva med Jesu Kristi gudomlighet, inkarnationen och jungfrufödseln, Jesu död på korset och Hans uppståndelse från de döda på påsknatten, och samtidigt vara en varm anhängare av vetenskap och forskning.

Jesus Kristus är Guds Son, genom Honom har Gud blivit fullt ut människa. Gud hör bön och hjälper oss i det som vi ber om. Prästen Diedrich Bonnhoffer uttryckte det som så att genom upplysningen, och vetenskapen har Gud gjort människan myndig.

Gud har uppenbarligen givit människan en hjärna att tänka med. Han har skänkt oss gåvor som gjort det möjligt för människan att verka för en enorm samhällsutveckling. Människan har visat sig vara enormt uppfinningsrik och har upptäckt allt mer av naturens hemligheter. Med dessa av Gud givna gåvor har människan gjort stora framsteg inom den medicinska forskningen.

Vi tackar Gud för de gåvor han skänkt oss. Vi tackar Gud för vetenskapen, för den medicinska vetenskapen och för vaccinet. Allt detta tackar vi för i Jesu namn.

Var i bibeln står det att Jesus är Guds son? Vem är Jesus pappa?

Yngve:
Vem eller vad är Jesus? Jesus frågar lärjungarna ”Vem säger människorna att jag är?” ”Sedan gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: ”Vem säger människorna att jag är?” De svarade: ”Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.” Då frågade han dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Messias.” Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom.” Mark 8:27-30

Ja, frågan om vem eller vad Jesus är förvirrar människorna. Kan han vara Johannes Döparen, Elia, någon av profeterna eller möjligen Messias. Messiastanken kommer ur judarnas utsatthet, med förhoppningen av att Messias, den store konungen skall komma tillbaka och upprätta Israel. Messias; den ”smorde”, är den store profeten, den nya Elia, den nya kung David, han som skall frälsa Israel och kasta ut romarna en gång för alla. Messias är en del av den judiska berättelsen och Israels hopp.

Lärjungarna och alla de som följde Jesus, upplever märkliga ting tillsammans med Honom. Jesus botar sjuka, får blinda att se, döva att höra, lama att ta sin säng och gå och han uppväcker de döda. Jesus omvandlar vatten till vin, går på vattnet, stillar stormen och han undervisar människorna om Guds rike. Men vem eller vad är Han? När de som följer Jesus försöker förstå vem Han är så använder de sig förstås av den tradition och kultur de själva kommer ur. Lärjungarna var själva judar och barn av sin tid. Därför blir förstås jämförelsen med Elia, profeterna, Johannes Döparen och Messias naturliga referenser för de som följer Jesus.

Ja, detta är vad människorna säger om Jesus. Men vad berättar Bibeln om vad Gud säger om Jesus? I de tre synoptiska evangelierna, Matteus, Markus och Lukas berättas om Jesu dop, där vi kan läsa: ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Matt 3:16-17, Mark 1:9-11 och Luk 3:21-22)

Det berättas också om när Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes beger sig upp på ett högt berg, vilket benämns som Härlighetens berg: ”Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.” (Matt 17:1-13, Mark 9:2-13 och Luk 9:8-36)

I Matt 4 berättas hur djävulen frestar Jesus varvid han försöker att snärja Jesus att dels dyrka Satan istället för Gud, och att Jesus skall avslöja för Satan att Han är Guds son. ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Matt 4:3

Det finns också ett antal bibelställen där människor kallar Jesus för Guds Son. När Jesus stillar stormen säger lärjungarna ”Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.” Matt 14:33 och i samband med korsfästelsen hånar soldaterna Jesus: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Matt 27:43.

Demoner och andar kallar Jesus för Guds son: ”Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” Mark 3:11

Gud blir människa eller Inkarnationen är central i den kristna tron. Gud väljer att genom Jesus Kristus fullt ut bli människa och är därmed fullt ut Gud själv. Handlar då den kristna tron om två gudar, där Fadern är en gud och Sonen en annan? Nej det är en och samma Gud uppenbarad i olika gestalter. Gud uppenbarar sig som den skapande Fadern, den mänskliga gestalten Sonen Jesus Kristus och den helige Anden.

Det berättas om inkarnationen i evangelierna. I Matteus och Lukas berättas om Guds människoblivande i samband med bebådelsen:

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande.
Matt 1:18

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.

Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig….« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”. 1:26ff

Markusevangeliet inleds med Johannes Döparen och Jesu dop. I samband med dopet hörs en röst från himmelen ”Du är min älskade son, du är min utvalde” Mark 1:11

Johannesevangeliets inledning, även kallad Johannesprologen, inleds i tidernas begynnelse: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”. Joh 1:1ff

Så Jesus är Guds son. Genom Jesus Kristus har Gud fullt ut blivit människa och är också fullt ut Gud själv. Han är den levande Guden, den ende guden uppenbarad i mänsklig gestalt. Maria är Jesu moder och Josef är den man som Maria är trolovad med. Josef är Marias man och Jesus pappa, eller bonuspappa kanske vi skulle säga idag. Ty Jesus är inte ”bara” människa, han är Gud själv, där av är Han Gud Faders son. Den ende Guden uppenbarad i tre gestalter, Fadern, Sonen och den helige Ande.

Vad hette Pilatus hustru?

Yngve:
Enligt kristen tradition hette Pontius Pilatus hustru Claudia och hon är helgonförklarad i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Pontus Pilatus var av kejsaren Tiberius i Rom utsedd till prefekt och ståthållare i den av romarna ockuperade judiska provinsen Judéen. Händelser innan han blev utsedd till prefekt vet forskningen inte mycket om, men det är långt ifrån osannolikt att han gjorde sig ett namn på slagfälten och källor berättar att han som prefekt var grym och illa omtyckt som ledare. Mod, intriger och grymhet var dock en väg till makt och framgång inom det romerska riket.

Pontus Pilatus beskrivs i evangelierna som den vilken beordrade Jesu död på korset. Det finns inget i historieforskningen som motsätter sig det. Fram till c:a år sextiofem efter Kristus var relationerna mellan de kristna och den judiska gemenskapen tämligen goda, men efter att templet i Jerusalem förstördes c:a år 65, så blev relationerna allt mer ansträngda. De kristna ställde sig inte bakom ett uppror gent emot den romerska övermakten, utan förhöll sig mer ”pragmatiskt” i relationen med romarmakten. De kristna förföljdes dessutom av romarna bland annat på grund av att man inte erkände kejsaren som gudomlig.

På grund av schismer mellan Jesusrörelsen och det judiska ledarskiktet, ledde det också till en separation mellan den gryende kristna rörelsen och den judiska traditionen. Den kristna rörelsen blir dessutom av en i början försiktig missionär karaktär, för att sedermera lägga stor vikt på missionsverksamhet.

Under trehundratalet blir, genom Kejsare Constantin, kristendomen Roms statsreligion och därmed växer kristendomen lavinartat. Judendomen trängs undan och judarna lever allt mer i diasporan.

Att vara oense gällande kultur och religion behöver i sig inte vara något större problem, men en växande antisemitism fanns nu också inom delar av kristenheten. Vem dödade Jesus? Den frågan blev central. Var det Pontus Pilatus som var skyldig till mordet på Jesus eller var det judarna?

Att det var Pontus Pilatus som bar ansvaret torde vara klarlagt och oomkullrunkligt, men i spåren av en tilltagande antisemitism förminskades Pontus Pilatus roll gällande dödandet av Jesus och skulden lades inte bara på delar av det judiska ledarskiktet i samband med händelserna som föregick korsfästelsen, utan också i princip judendomen och därmed växte föreställningen att varje jude i någon mån var skyldig till Jesu död. Detta vanvett har genom den kristna historien blossat upp med jämna mellanrum.

I detta antisemitiska sammanhang uppstod sägner kring Pontus Pilatus, att han senare i sitt liv skulle ha mött Jesus och omvänt sig till kristendomen och att han per definition, med stöd av Johannesevangeliet var oansvarig till Jesu död. Detta är förstås nonsens. Till sägnerna hör också att Pontus Pilatus hustru Claudia skulle ha varit en av Kristi efterföljerskor och att hon medverkade till sin makes omvändelse.

Är Jakob den rättfärdige och aposteln Jakob samma person?

Yngve:
Jakob den rättfärdige omnämns av Paulus i Galaterbrevet 1:19-20 som Herrens bror, det vill säga Jesus bror.

Aposteln Jakob, Sebedaios son, är troligtvis inte samma person som Jesus bror Jakob, som det bland annat går att läsa om i Mark 1:20 ”Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning i sin båt”. Här berättas om när Jesus samlar de första lärjungarna när han får se Simon och hans bror Andreas och Jakob och hans bror Johannes och säger till dem att följa Honom då han skall göra dem till människofiskare. Detta har förstås varit grogrund för missuppfattningar och tolkningar, så med Jakob den rättfärdige menas troligtvis Jesus broder Jakob medan aposteln Jakob är en av Jesu lärjungar. Jakob var på Jesus tid ett vanligt hebreiskt namn, så det är inte konstigt att mer än en person i Nya testamentet bär namnet Jakob.

Vilka förfäder hade Maria?

Yngve:
Marias ursprung berättas det inte särskilt mycket i evangelietexterna. I Lukasevangeliet berättas det dock om Elisabet och hennes make Sakarias där Elisabet härstammade Arons släkt. De blir, genom Guds ingripande, föräldrar till Johannes döparen trotts att Elisabet är en gammal och ofruktsam kvinna. (Luk 1:9-25). Maria och Elisabet tillhör samma släkt. (Luk 1:36-37)

Det berättas att ängeln Gabriel kom till Maria och berättade att hon skulle bli havande genom helig Ande. (Luk 1:26-35) Ängeln Gabriel kommer också till Josef för att meddela att maria inte begått någon synd ty barnet har tillkommit genom Helig Ande (Matt 1:19-20).

Det berättas i traditionen att Marias föräldrar var Joakim och Anna, vilket det berättas om i apokryfa texter så som: Jakobs protevangelieum från sent 100-tal. I Romersk-katolska kyrkan är Anna och Joakim helgonförklarade med festdag 26 juli. Här berättas att Joakim är av Davids ätt så ock Maria. Här finns fantasieggande berättelser om Marias barndom och att när hon var tolv år, så frågade prästen Sakarios Gud vad han skulle göra med Maria. De skulle då finna en änkling åt henne och valet föll på Josef från Nasareth.

Blev Judas förlåten?

Yngve:
Förlåtelse är för oss människor många gånger knepigt. Det finns sådant som vi gladeligen förlåter, till exempel våra barns felsteg. Sedan finns det som vi har svårt att förlåta, ja till och med omöjligt kan förlåta. Vi bör inte lättvindigt förlåta det som vi har svårt att förlåta eller omöjligen kan förlåta, det behöver ofta ta tid och arbete i anspråk. Att här låta Jesus Kristus leda oss är en mycket bra idé. För Gud är det möjligt att förlåta även det som vi människor tvekar inför ty Gud ser på djupet in i varje människas själ och ser det som är fördolt för oss och även för syndaren. Guds nåd och förlåtelse är oändlig, men samtidigt pockar den på efterföljelse. Att följa Honom är den dyrköpta nåden, vilken leder till att i Kristi efterföljelse blir vi lite mer lik Honom.

Fördjupning: Judas Iskariot, han som förrådde Jesus för trettio silverpenningar, har blivit sinnebilden för förräderi. Han som förråder Jesus med en kyss har kommit att bli symbolen inte bara för förräderi och ränkspel, utan också ondskan personifierad. Judas har förrått Gud själv då han förrådde Guds Son Jesus Kristus.

Berättelsen är antagligen känd av de flesta även i det sekulariserade Sverige. I Evangelierna kan vi läsa hur dramatiken trappas upp efter att Jesus ridit in i Jerusalem på en åsna under palmsöndagen, för att under torsdagsnatten tillfångatas efter att Judas utpekat vem Jesus var för soldaterna. Jesus kommer att dömas till döden av Pontus Pilatus genom korsfästelse och i den nionde timmen under långfredagen dör Jesus på korset. Under Påskdagen finner kvinnorna som kommit för att smörja den döde Jesus att graven är tom. De möter den uppståndne Jesus och berättar detta för lärjungarna, som först inte tror på deras berättelser, men som själva möter den uppståndne Jesus. Så berättas hur Gud övervunnit döden.

Om passionsberättelsen i evangeliet hade varit en fantasyberättelse så hade Judas Iskariots svek varit nödvändig för att föra berättelsen framåt mot dess crescendo. Dramaturgin kräver de slemma skurkarna, de som genom svek och konspiration i lönndom för berättelsen framåt och rollbesätter de olika karaktärernas vandel och moral.

Nu är dock Passionsberättelsen i Evangeliet inte en Fantasyberättelse, utan den berättar om Jesus Kristus, om lärjungarnas vittnesmål gällande Jesus Kristus liv, gärning, död och uppståndelse. Markusevangeliet anses av den moderna bibelforskningen vara det äldsta nedtecknade evangeliet, troligtvis sammanställt under sextiotalet efter Kristus, det vill säga c:a trettio år efter Jesu död på korset. De övriga evangelierna är troligtvis nedtecknade ett antal år efter Markusevangeliet. Vissa texter i evangelierna kan dock vara betydligt äldre, kanske nedtecknade redan tjugo år innan Markusevangeliets sammanställning.

Troligtvis, likt det berättas i Apostlagärningarna, bildas tidiga församlingar i och kring Jerusalem samt att som det berättas i Paulibreven runt om i det Romerska riket, ja hela vägen bort till Rom. Här berättas om Jesus Kristus, vem han var, vad som hände vid Hans död och om uppståndelsen. Dessa berättelser sammanställs i evangelierna. Inte bara i de evangelier som ingår i Bibelns kanon, det vill säga Matteus, Markus Lukas och Johannes. Här finns också så kallade Apokryfa evangelier, dessa nedtecknade ofta under 100 till 200-talen efter Kristus. Här finns bland andra Thomas bandomsevangelium, Thomasevangeliet, Mariaevangeliet, och Petrusapokalypsen.

I evangelierna berättas om Judas svek. I Johannesevangeliet berättas det om att Judas hade hand om kassan och då han, enligt Johannesevangeliet, var en tjyv så förskingrade han pengarna. (Joh 12:4-6) Här beskrivs Judas som en ohederlig tjyv utan medkänsla. I Matteusevangeliet berättas att Judas ångrade sig efteråt och gav tillbaka de trettio silverpenningarna till översteprästerna, varefter han tar sitt liv genom att hänga sig. (Matt 27:3-9) I Apostlagärningarna berättas att Judas tog de trettio silverpenningarna och köpte en åker, där han faller framstupa och buken spricker upp så att inälvorna rinner ut. (App 1:18-20)

Det finns många myter och berättelser om judas Iskariot. Under sent hundra tal dateras det som benämns ”Judasevangeliet”. Detta är en gnostisk text som ger en genomgående positiv bild av Judas Iskariot, att han handlar på ett heligt uppdrag av Jesus själv, då han enligt denna text skulle vara den mest upplyste av lärjungarna. Detta för att Jesus i gnostisk tradition ville befria sin ande från människokroppen.

Berättelsen om Judas har genom historien använts som argument och ”bevis” för den judiska ”konspirationen” gentemot Kristus och varit grogrund för antisemitism. Judas symboliserade iden om den snikne juden som konspirerade och gjorde allt för pengar.

Dessa vanvettiga idéer lever tyvärr fortfarande kvar i vår tid även om Judas Iskariot idag inte är den främste antisemitiska förebilden. Men idéer som växte fram främst under medeltiden om den konspirerande juden känner vi tyvärr så väl igen kanske utifrån tankar och myter om den amerikanska judiska lobbyn och islamistiskt tankegods från till exempel Iran och terrororganisationer med Salafistisk ideologi samt det Muslimska brödraskapet. Vår evangeliska lutherska Svenska kyrka behöver också rannsaka Martin Luthers grovt antisemitiska tankegods främst under de senare åren av hans gärning.

Hur är det då med nåden? Blev Judas Iskariot förlåten? För att besvara frågorna så behöver vi först diskutera begrepp som rättfärdighet, nåd, och förlåtelse. Att leva rättfärdigt innebär att leva efter Guds vilja. Hur vet vi då om vi lever rättfärdigt? Det första problemet är förstås att veta vad som är Guds vilja. Om vi för resonemangets skull menar att vi vet vad som är Guds vilja, hur kan vi då leva efter Hans vilja, då vår egen vilja inte alltid står i samklang med Hans vilja. Ett exempel på detta dilemma är det dubbla kärleksbudets första del. ”Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Att älska Herren Gud med hela sitt hjärta, hela sin själ och med hela sitt förstånd är i sig en omöjlighet. Det betyder i princip att all min vilja och min uppmärksamhet alltid skall vara fäst vid Gud och att det inte finns plats för den egna viljan. Att vara människa innebär att det inte låter sig göras, då vi är en del av mänskligheten och skapelsen och därmed står i känslomässig och tankemässig relation till andra människor och skapelsen. Detta är i sig inget problem då det är vi människor som är skapta och inte skaparna själva. Att med egen kraft och vilja i Guds ögon leva rättfärdigt ter sig därmed omöjligt.

Genom Jesus Kristus har Gud fullt ut blivit människa och vet därmed fullt ut hur det är att vara människa inte bara för att Han skapat oss, utan också på grund av att Gud genom Jesus levt våra liv, känt våra känslor, tänkt våra tankar och sett vår inneboende bräcklighet och oförmåga att alltid fullt ut leva i kärlek. I Hans nåd och kärlek till oss människor vill Gud sin skapelse med all dess inneboende bräcklighet.

Så vi kan inte själva med all vår egen vilja rättfärdiggöra oss inför Gud, utan vi rättfärdiggörs genom tron på Jesus Kristus. I tron på Jesus Kristus blir vi rättfärdiggjorda i Hans efterföljelse. I tron på Honom kommer längtan efter att följa Honom och i Hans efterföljelse blir vi rättfärdiggjorda, längtar efter sanningen och efter Hans kärlek. I Hans efterföljelse blir vi något mer lik Honom.

Här ligger också förlåtelsen. Vi är alltid genom Guds kärlek förlåtna oavsett vad vi gjort eller vad vi tänkt om oss själva och våra medmänniskor.

Detta är Guds nåd som omsluter oss utan att vi förtjänat det. Ibland uttrycks Guds nåd som att den är gratis. Och, ja den är gratis så till vida att den omsluter oss utan att vi förtjänat det. Vi omsluts av Hans nåd och förlåtelse oavsett våra gärningar. Vi kan inte av egen kraft, oavsett de bästa intentionerna, rättfärdiggöra oss själva och förtjäna Hans nåd.

Men att följa Jesus är sällan en lätt väg att vandra, ty Jesus lyser upp i våra innersta gömmor och pockar på sanningen om det vi helst vill glömma och begrava längst in i våra dunklaste gömmor. Detta är den ”dyrköpta nåden”. I Hans efterföljelse får vi också kärlek och styrka att göra det vi behöver för att vara del av Guds rike här på jorden. Så förändas vi i livet och blir fria människor och del av Guds rättfärdighet.

Den ”billiga nåden”, innebär att välja att inte följa Jesus. Det innebär att sturskt fortsätta vägen där rädslan och själviskheten får överhanden. Visst är vi av Gud förlåtna, men vad hjälper det om vi sitter fast i våra rädslor och fåfängans fångenskap. Vi låter inte nåden få betydelse i våra liv då vi avstår från att följa Jesus Kristus.

Blev då Judas förlåten? Jag tror det då Guds nåd gäller alla människor, även de som kanske vi människor omöjligen kan förlåta. Vi människor kan många gånger ha svårt att förlåta och ska heller inte lättvindigt förlåta allt. Det finns handlingar som är så onda att de inte går att förlåta.

Historiska vederstyggelser som förintelsen, Stalins och Maos utrotning av folkgrupper och oliktänkande, Pol Pots massmord, IS, Al Qaida och Boko Harams våldtäkter, mördande och terrorhandlingar är ren och skär ondska. För det första har vi alla de miljontals människor som direkt drabbats av dessa ondskans hantlangare samt för det andra har vi historiens dom. Det går inte an att i dag när de flesta som var med och haft personlig erfarenhet av Stalins och Maos utrensningar och andra världskrigets förintelse själva har avlidit, att vi idag relativiserar historien och uttrycker att det kanske inte var så farligt. Dessa relativiseringar leder till att vi upprepar historiens misstag och vidrigheter och att vi inte lär av historien.

Förlåtelse för oss människor är ett knepigt område. Det finns förstås sådant som är lätt att förlåta men också det som är betydligt svårare. När vi kanske blivit utsatta för svåra kränkningar eller för våld behöver vi tid att bearbeta det vi varit med om. Vi behöver sätta ord på vad som faktiskt hänt och våra tankar och känslor. Detta tar tid, ibland mycket lång tid, och kanske vi slutligen kommer till en punkt där vi kan behöva befria oss från tankar och känslor kopplade till minnen. Kanske ”förövaren” tar plats i vårt inre, så att han eller hon fortfarande överskuggar det mesta i våra liv. Kanske vi är fyllda med egna skuld- och skamkänslor, skuld och skam som inte är vår egen. Förlåtelse och försoning kan vara vägar till befrielse men kräver tid och ofta arbete. Det är också viktigt om vi blivit utsatta för något brottsligt så behöver vi också polisanmäla och låta juridikens ”rättvisa” arbeta.

Att ge förlåtelse är beroende av vad som vi utsatts för och varit med om. Ibland är det förstås lätt om det gäller till exempel något som våra barn gjort medan i andra sammanhang så kan det vara betydligt svårare, i vissa fall säkert omöjligt. Kanske vi själva känner när vi är redo, under förutsättning att vi arbetar på det.

Det är lätt att blanda samman Guds förlåtelse med människans förlåtelse. Då vi tänker oss att Guds nåd gäller alla människor också de som vi under inga omständigheter själva kan förlåta eller ens förstå hur de kan bli förlåtna, borde inte vi människor vara lika storsinta som Gud?

Det är dock så att vi människor inte är Gudar utan skapade av Gud själv. Det betyder att Guds nåd är långt mer, ja oändlig i relation med den nåd vi människor mäktar med. Gud förlåter för att Han kan och vill, då Han ser in i varje människas själ, det som är förborgat för syndaren själv. Guds nåd behöver följas av det egna ansvaret och av gottgörelsen. Gud öser sin nåd medan människan stänger vägen från Gud och då blir verkan av nåden och förlåtelsen noll. Detta är den billiga nådens konsekvens.

Ja, Judas blev sannolikt förlåten av Gud, ty så verkar Guds nåd. Frågan är förstås vad Judas gjorde med nåden. Tog han ansvar och var beredd att gottgöra det onda han gjort? Här hopas frågorna.

Varför förgör Gud inte Satan då Gud är allsmäktig och har möjlighet att göra det.
Yngve:
Din fråga innehåller ett antal tankeväckande frågeställningar. Först har vi teodicéproblemet det vill säga att om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan då ondskan existera samtidigt med Guds allgodhet. Vi behöver också beröra eskatologin, det vill säga läran om tidens slut och apokalyptiken det vill säga läran om Guds slutliga seger över ondskan. Dessutom berör vi också frågor om Guds kärlek, exklusivitet / inklusivitet och vilja med sin skapelse.

Varför gör Gud som Han gör? Varför lever vi inte i en av Gud skapad perfekt värld där harmoni och kärlek alltid råder? Varför tillåter Gud ondskan? Här har vi frågor som kyrkofäder och teologer alltid har försökt att svara på. Försoningslära har varit ett sätt att försöka komma tillrätta med frågornas inneboende paradoxer, Här tänker man sig att Gud hatar ondskan men inte den människa som utövar ondskan. Gud hatar ondskan men älskar sin skapelse. Detta blir en paradox, där Gud som ju hatar ondskan i någon mån tillåter ondskan eftersom människan inte fullt ut klarar av att leva i kärlek, utan är “dömd” att leva med ondskan i sina handlingar. Paulus skriver i Romarbrevet att: Jag förstår inte mina handlingar. Det goda jag vill, det gör jag inte, medan det onda jag inte vill, det gör jag”.
Försoningslärorna försöker att komma tillrätta med denna paradox genom att Gud själv, genom Jesus Kristus död på korset och uppståndelse, försonar det onda. Därmed är människan försonad, förlåten och upprättad.

Detta förklarar dock inte hur det kan komma sig att trots Guds allmakt, Hans allvetande och Hans allgodhet, så existerar ondskan i världen, vilket brukar beskrivas som teodicéproblemet. I gamla testamentet berättas i första Moseboken om skapelsen och syndafallet. Det berättas att då Gud skapat världen och allt som finns i den, så vandrar han med människorna Adam och Eva i trädgården. Allt verkar vara frid och fröjd och människorna har fått veta att de får äta av allt i trädgården utom av frukten från trädet i mitten av trädgården. Det berättas att ormen, som var det listigaste djuret som Gud skapat, frågar Eva om Gud sagt till henne att hon får äta av allt i trädgården. Eva svarar att de får äta av allt utom av frukten från trädet mitt i trädgården, för om de gör det så kommer de att dö. Ormen säger då att de visst inte kommer att dö utan få kunskap om gott och ont. Ja, så mycket mer än så behövs inte innan Eva äter av frukten och snarast bjuder Adam att äta, som knappast behöver övertalas. Detta beskrivs i klassisk kristendom som syndafallet, det vill säga människans olydnad och uppror mot Gud. Augustinus beskriver under 300-400 talen denna olydnad som arvsynden.

Så varför tillåter då Gud ondskan att härja i sin skapelse där Djävulen får representera den yttersta ondskans furste? Detta är i sig paradoxalt, likt en ekvation som omöjligen går att lösa. Guds vägar äro outgrundliga, att vi omöjligen fullt ut kan förstå Guds plan med skapelsen brukar vara ett sätt att försöka besvara frågan om ondskans plats i Hans skapelse.

Ett annat sätt att hantera är att tänka sig att Gud nedlagt sin vilja i skapelsen och vi människor har att försöka söka Hans vilja i skapelsen. Dessutom verkar Gud låta skapelsen leva med egen vilja inom av Honom uppställda gränser beskrivna som naturlagar. Här talar man då om Creatio contuna och att vi människor är medskapare i en skapelse som ständigt pågår och är till sin natur skör och bräcklig.

När vi talar om Djävulen i ett bibliskt sammanhang, så förstår vi honom likt ett verkligt väsen och inte enbart symboliskt. Djävulen verkar bland människorna och använder sin list för att fresta människorna att vända sig bort från Gud och istället tillbe och tjäna Djävulen själv. Att vända sig bort från Gud är den yttersta definitionen av arvsynden, det är så vi bryter mot första budet: du skall inga andra gudar hava förutom Gud själv, vilket också kan beskrivas: du skall älska Gud Fader med hela ditt hjärta, med hela din själ och med hela ditt förstånd. Mot detta bud bryter vi ständigt, ty vi är skapta och inte skaparna själva. Gud vet dock att vi inte förmår att fullt ut leva I kärlek, varför Han sände sin son Jesus Kristus till människorna för att de skall upprättas genom Honom.

Hur det nu än är med Djävulens väsen eller om han är den yttersta symbolen för ondskan och bortfrånvändvaron från Gud, så kan vi konstatera att ondskan är levande i vår värld. Personligen tänker jag att Gud, genom naturlagar, nedlagt fri vilja i skapelsen, så också för oss människor. Gud har skapat världen där vi människor har att förhålla oss till evolutionen och termodynamikens andra huvudsats – entropin. Under historien har människan ständigt levt i relation med naturen, oftast genom att behöva kämpa för överlevnad och brödfödan. Det naturliga tillståndet för människan har varit att leva i knapphet och fattigdom, där hon har att möta livet i relation med naturens evolution. Mikrober, parasiter och rovdjur i sin strävan att överleva utsatt människan för sjukdomar och konkurrens om födan.

Så lär sig människan att tämja naturen, att odla sin mark och hålla boskap. Hon lär sig att använda sig av energi för att skapa värme och rörelse. När energin utnyttjas genom till exempel förbränning av kolväten, omvandlas restenergin till koldioxid och vatten, vilka i sig innehåller begränsade möjligheter att utvinnas till användbar energi. Den högre energiformen vilken är möjlig för människan att bruka, omvandlas till lägre energiformer vilka för människan är obrukbara. Det människan bygger upp har därmed tendens att brytas ner.
Så lär sig människan att allt mer tämja naturens utmaningar för att skapa sig ett liv där absolut fattigdom ersätts alltmer av rimliga och bättre levnadsvillkor. Denna utveckling har dock ett pris, där nya utmaningar möter människan i form av till exempel antropogena klimatförändringar.
Eskatologin är läran om tidens slut där i apokalyptiken Gud en gång för alla gör upp med ondskan. Hur kan vi förstå eskatologin i en tid där världen, så som vi uppfattar den, beskrivs av vetenskapen och avgränsas av naturlagar? Vetenskapen berättar och avkodar den värld vi lever i genom att mäta och jämföra. Metafysiken handlar om det som är bortom vetenskapens och fysikens begreppstolkning och det som vi kan verifiera. Här ställs de existentiella frågorna gällande kosmologin - alltings ursprung, ontologin – frågan om att vara - vårt närvarande i alltet, Guds existens och universums mening. Metafysiken har inga specifika svar att ge, utan uttrycker människans meningsskapande. Den kristna tron rör sig inom metafysikens härad. I Gud, genom Kristus söker vi svaren och vi hör Honom i våra böner. Så berättar Bibelns berättelser om Guds mirakel, Hans kärlek och Hans nåd.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus och den som tror på mig skall aldrig vandra i mörker”, berättar om trons frukter, och innehåller löften av exklusiv karaktär. Den som tror på Jesus Kristus skall alltså aldrig vandra i mörker. Hur blir det då med de som inte tror på Jesus Kristus? Betyder det att de som inte tror på Jesus Kristus per definition vandrar i mörker? Ett annat exempel på Jesu ord vilka beskriver exklusivitet är: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på Honom aldrig skall gå under utan ha evigt liv”. Hur blir det då med de som inte tror på Jesus Kristus? Kommer de att gå under och exkluderas från det eviga livet? Ja, här finns förstås inga absoluta svar, men frågan man kan ställa sig är förstås vad som menas med att tro på Jesus Kristus. Var drar Gud gränsen?
Jesus Kristus är Gud själv. Genom Jesus har Gud själv fullt ut blivit människa och därmed är han också fullt ut Gud själv. Har då Gud delat sig? Talar vi om tre olika gudar? Fadern, Sonen och den helige Anden? Nej, vi talar om en och samme Gud som uppenbarar sig för skapelsen och människan i olika gestalter, Gud uppenbarar sig som Fadern och Han uppenbarar sig som Sonen Jesus Kristus och Han uppenbarar sig som Helig Ande. Det är en och samme Gud. Att tro på Gud, att tro på Jesus Kristus får oss att längta efter att följa Honom. Denna längtan får oss att vilja leva i sanning och kärlek. I hans efterföljelse blir vi dessutom mer benägna att leva i sanning och kärlek. Vi får i Hans nåd kraft och kärlek medverka till att fullkomna Hans rike. Det blir likt trons frukter. All sanning, visdom och kärlek är sprungen ur Jesus Kristus det vill säga Gud.
Och kanske man kan uttrycka det som så att sträva efter sanning och kärlek i våra liv är att i någon mån leva med Jesus i våra hjärtan.
Hur är det då med eskatologin? Att Gud i tidens slut gör upp med Djävulen och ondskan en gång för alla? När kristendomen var mycket ung föreställde man sig en snar eskatologi, att Jesus skulle komma tillbaka inom en mycket kort tid. I Paulus tidiga brev, som till exempel första Korinthierbrevet, märker man en otålighet där han uppmanar församlingarna att vara redo, ty Jesus kommer mycket snart. Den förväntade snara eskatologin byts dock med tiden ut mot en uppskjuten eskatologi där Paulus bland annat diskuterar hur det blir med uppståndelsen för de som hinner dö innan Jesu återkomst.
Uppenbarelseboken kan troligtvis dateras till nittiotalet efter Kristus, en tid när kristna förföljdes i Rom. Det finns fler tolkningsnycklar till Uppenbarelseboken, bland andra: Att profetiorna i Uppenbarelseboken redan uppfylldes under första århundrandena, då Djävulen och draken symboliserade det Romerska riket, som var sinnebilden för ondskan. En annan tolkning menar att Uppenbarelsebokens profetior ständigt pågår under kyrkans historia och enligt en tredje tolkning syftar uppenbarelserna i Uppenbarelseboken på framtida händelser, medan ytterliga tolkningar är att Uppenbarelseboken skall läsas allegoriskt eller symboliskt.
Apokalyptiken utvecklades av judiska skriftställare under tvåhundratalet före Kristus bland annat på grund av de förföljelser som blev ett resultat av Mackabéerupproret. Här fanns en längtan efter att bli av med den romerska övermakten, återskapa det judiska riket Israel, inviga det tredje templet i Jerusalem samt att Messias ska bli kung i Israel. Man tänkte sig att Gud slutligen gör upp med ondskan bland annat representerad av Romarriket. Här finns en stark längtan efter att Gud skall ingripa i världen och återupprätta det judiska folket. Tanken på återupprättelse lever vidare i den tidiga kristna väckelsen och kopplas samman med eskatologin, att Jesus kommer åter och gör upp med Djävulen en gång för alla.
Gud är ständigt närvarande i våra liv, så också Jesus Kristus. Det är så vi får vishet, kraft och kärlek att arbeta för sanningen och kärleken, dessa Guds källor. Så blir vi Hans redskap för att återupprätta oss själva och skapelsen.

Har Satan gjort några goda gärningar och vad har djävulen för gudsuppfattning?

Yngve:
Djävulen, Satan eller Lucifer är namn eller benämningar som vanligtvis beskriver ett väsen som representerar ondskan i världen. Detta väsen kan dels ses som en symbol för ondskan samt dels likt ett verkligt ondskans väsen.

Fördjupning: I Gamla testamentets texter finns bland annat berättelsen om Job, en man som levde ett oförvitligt och gudfruktigt liv och det gick honom mycket väl i händerna. Han ägde boskap, stora landarealer och hade många människor under sig. Berättelsen inleds med ett samtal mellan Gud och Satan, i vilket Gud säger att det inte finns en så rättfärdig och gudfruktig människa som Job.

”Det är väl inte utan orsak som Job är gudfruktig. Du har ju själv på alla sätt skyddat honom och hans familj och allt som tillhör honom, du välsignar allt han gör, och hans hjordar brer ut sig över landet. Men sträck ut din hand och rör det som tillhör honom, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet”, svarar Satan.

Därefter förlorar Job allt, men han fortsätter att ha sin tillit till Gud. Ja i varje fall under ganska lång tid, samtidigt som Jobs vänner försöker visa honom att det är på grund av att Job syndat och brutit mot Guds bud som är orsaken till att Job förlorat allt. Job försvarar Gud oförvitligt, men tillslut orkar han inte längre, utan klagar och anklagar Gud för den belägenhet som han befinner sig i.

Gud är oändligt vis och outgrundlig. Hos Gud lägger Jobb all sin klagan och all sin utsatthet, ty vad finns annat att göra. Guds oändliga vishet och outgrundlighet övertrumfar Jobs klagan och han fylls av tröst och förundran. Ty hos Gud finns tryggheten och upprättelsen.

Satan, eller ”Anklagaren” finns i de hebreiska berättelserna. Satan ifrågasätter och vänder och vrider på argumenten. I skapelseberättelsen berättas hur Adam och Eva vandrar med Gud i trädgården. Gud säger till människan att hon kan äta av allt, utom frukten av trädet som står i mitten av trädgården. Allt är frid och fröjd. Så möter Eva ormen, det listigaste av alla djur som Gud skapat, kan vi läsa. Ormen representerar Satan, Anklagaren, vilken ställer frågor till Eva. ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något i trädgården?”, och Eva svarar att de får äta av allt utom av frukten från trädet i mitten av trädgården, ät inte av den då dör ni.” ”Ni kommer visst inte att dö, svarar ormen, Satan, Anklagaren, men Gud vet att den dag ni äter av trädet så kommer era ögon att öppnas, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”. Därefter kan Eva inte stå emot frestelsen utan äter med god aptit, vilket även Adam gör som inte behöver särskilt mycket övertalning från Eva innan han glupskt äter av frukten.

Ett annat namn på det vi förknippar med Djävulen är Lucifer. Lucifer, eller ljusets furste var en av Guds ärkeänglar. Kanske den mest uppburne, ty han var ljusets budbärare. Lucifer tyckte dock att hans uppburenhet och strålglans glänste i sådant mått att han inte längre behövde Gud. Lucifers uppror resulterar i att han förvisas från himlarymderna ned i underjorden, där han härkar i mörkret. Han har därmed gått från att vara ljusets furste till att bli mörkrets furste. Lucifer, den fallne ängeln, berättar om hur högmod går före fall.

Djävulen, från grekiskans diabolos – den som förtalar, representerar i den kristna traditionen ondskan. Det är djävulen som Jesus möter när han fastat i öknen fyrtio dagar. Matt 4:1-11. Jesus ställs av Djävulen inför tre frestelser, där Jesus bland annat skall få allt han vill i världen om han faller ner på knä och tillber Djävulen. ”Gå din väg Satan” säger Jesus som är Guds son.

I apokalyptiska texter som Johannes uppenbarelse beskrivs benämns Djävulen som ”draken” eller ”ormen”, och berättar om tiden då Gud slutligen gör upp med Djävulen. I texten talas det också om odjuret, vilken vi förstår som en mänsklig ond gudsförnekande härskare vilken hämtar sin kraft från ”Draken” eller Djävulen. Bibelforskare har tolkat odjuret som att Johannes här identifierar Roms kejsare som odjuret.

Satan, Lucifer, Belsebub och Djävulen förstås i kristendomen som en och samma person. Är då djävulen en person, ett väsen eller en symbol? Svaret på den frågan är både ja och nej. Satan eller anklagaren har hebreiskt ursprung.

Belsebub – kommer troligtvis från filistéernas höggud Baal, Baal-zebuv ”den höge herren”, Lucifer – Den fallne ärkeängeln samt Djävulen som kan ha semitiskt eller persiskt ursprung.

Dessa ”gestalter” har något olika ursprung och omgärdats med olika myter och berättelser. I kristen kontext är det dock samma gestalt, så också inom flera världsreligioner t ex Islam.

Djävulen är en fantasieggande figur, som representerar den absoluta ondskan. Mörkrets härskare, han som härskar över underjorden med alla smådjävlar och demoner. Demoner tänks ofta som fallna änglar. I apokalyptiken sker uppgörelsen mellan Gud, martyrerna och hans änglar gentemot Djävulen, smådjävlarna och demonerna. Apokalyptikens ursprung kommer från 200-talet före Kristus av judiska författare, vars tankegods lever vidare i Kristendomen, tydligast i Uppenbarelseboken.

Har då Satan gjort goda gärningar? Satan, eller Anklagaren samtalar med Gud i Jobs bok. Det som för berättelsen framåt är Satans ifrågasättande av Guds hyllning av Job, på grund av att dennes gudfruktighet kan tänkas bero av att Gud ständigt visat omsorg om Job. Varför gör Satan det? Varför ifrågasätter han Gud?

Vad är hans motiv? Svaren på dessa frågor kräver mer än att säga att dessa är nödvändiga för att det ska bli en bra och intressant historia. Kanske man här kan ana en tillitsbrist inför Gud hos Satan, eller en otyglad lust att ifrågasätta. Kanske detta är Satans natur, åtminstone i berättelsen om Job. Berättelsen skiljer sig dock i jämförelse med andra berättelser om Satan eller Djävulen i Bibelns texter, där han i huvudsak frestar eller låter demoner uppfylla människor till sjukdom och besatthet.

Lucifer som ljusets ärkeängel var den av Gud uppburne ängeln tills han bestämde sig för att trotsa Gud. Kanske det säger något om hans uppfattning om Gud, att Lucifer, Satan, Djävulen är övertygad om att han inte behöver Gud och att han till och med står över Gud.

Jag har svårt att se att Djävulen, Lucifer eller Satan gjort goda handlingar åtminstone sedan han förvisades från Guds rike. Förhistorian är fantasieggande där det samtidigt växer fram en bild, av en i vissa fall av Gud uppburen figur vilken sätter sig upp mot Gud, och därefter ägnar all sin tid till att få människor att vända sig bort från Gud och istället tillbe Satan själv.

Idag är det vanligt att se Satan, Djävulen, Lucifer eller Belsebub som symboler för det onda, kärlekslösa eller gudlösa. Att tro att denne ondskans gestalt är ett verkligt väsen hör idag inte till det vanliga. Ondskan i sig har dock makt att förgöra, vilket historien visat och även vår nutid.

Det vi som kyrka har att förkunna är frälsningen genom Jesus Kristus. I Hans efterföljelse får vi kraft, kärlek och mod att leva i Hans efterföljelse och bli något mer lika Honom.

Tre frågor: Vad hette Jesajas hustru, vem författade Kungaböckerna och vad kallades Samuelsböckerna innan de fick sitt nuvarande namn?

Yngve:
Jesajas hustru benämns ”profetissan” i Jes 8:3 och Kungaböckerna är troligtvis nedtecknade under eller strax efter den Babyloniska fångenskapen samt att Samuelsböckerna ingick i ”Kungaböckerna”.

Vad heter Jesajas hustru?

Jesaja är en av gamla testamentets mest omtalade och betydelsefulla profeter. Han lär ha verkat mellan år 742-701 före Kristus. Profetboken är indelad i tre segment: kapitel 1-39 berättar om det hot som det norra riket står inför på grund av det Assyriska riket. Kapitel 40-55 berättar om tiden då Assyriska riket annekterar det Norra riket Israel samt kapitel 56-66 berättar om profetior gällande det södra riket efter Judas kolonisering. Detta innebär att tidsmässigt så berättas i boken Jesaja dels om tiden före Assyriernas annektering av Norra riket, samt dels om tiden då Norra riket faller i Assyriernas våld samt dels tiden då de tillfångatagna judarna från södra riket återvänder till Jerusalem efter den Babyloniska fångenskapen. Tidsmässigt rymmer detta ett mycket stort tidsspann, dels innan det Norra riket går under år 722 samt tiden när det Norra riket annekterats av Assyrierna samt slutligen tiden efter den Babyloniska fångenskapen då Perserna besegrade Babylonien och släppte judarna fria vilka återvände till Juda rike och Jerusalem under 520-talet före Kristus.

Kapitel 1-39 berättar sannolikt om profeten Jesaja och kan vara hans egna nedtecknade ord. Kapitel 40-55 brukar benämnas Deuterojesaja och har troligtvis en anonym ”författare”, då dessa kapitel stilmässigt skiljer sig samt att profettexten är medveten om den förestående Babyloniska fångenskapen c:a 586-520 före Kristus. Dessa kapitel är dock skrivna i Jesajas tradition. Kapitel 56-66 benämns ”Tritojesaja”, och är med mycket stor sannolikhet nedtecknad när det gått ett par hundra år, och ”författaren” är okänd. Judarna levde i en traderande tradition, det vill säga att berättelserna var levande utifrån en muntlig berättartradition. Det finns det som talar för att det judiska skriftspråket kan ha uppkommit eller utvecklats under den babyloniska fångenskapen, och utifrån den teorin skulle möjligen profetboken Jesaja vara nedtecknad under femhundratalet. Å andra sidan är det sannolikt att de berättande texterna så som Moseböckerna, Josua, Samuelsboken, domarböckerna och kungaböckerna är nedtecknade under och efter den babyloniska fångenskapen. Profetböcker så som Jesaja kan dock ha varit nedtecknad långt innan dess och delar av Jesaja dessutom av profeten Jesaja. Senare tillkomna delar är dock skrivna i Jesajas tradition.

När vi talar om Jesajas hustru, behöver vi bestämma oss vilken ”Jesaja” vi talar om. Den text som kan ge någon fingervisning är från Jes 8:3 ”Sedan var jag tillsammans med profetissan”. Här finns inget namn på ”profetissan”, men man skulle med stor sannolikhet kunna anta att ”profetissan” var Jesajas hustru, då hon blir mor till Jesajas son Maher Shalai Hash Bas.

Herren sade till mig: »Tag en stor tavla och rista med outplånlig skrift: Maher shalal hash bas, ’Snart rov strax byte’.« Jag skaffade mig pålitliga vittnen: prästen Uria och Sakarja, Jeverekjas son. Sedan var jag tillsammans med profetissan, och hon blev havande och födde en son. Herren sade till mig: »Ge honom namnet Maher shalal hash bas.

Ty innan pojken kan säga pappa och mamma skall Damaskus rikedomar och bytet från Samaria bäras fram inför kungen av Assyrien.« Jesaja 8:1-4

Vem författade Kungaböckerna?

Kungaböckerna är enligt modern bibelforskning troligtvis nedtecknade under eller strax efter den Babyloniska fångenskapen mellan 580 till 520 före Kristus. Man talar här inte om författare, utan om redaktörer, då berättelserna som traderats mellan generationerna nedtecknades under Babyloniska fångenskapen. Kungaböckerna tar sin början när kung David är gammal och efter strider om tronen Salomo blir judarnas kung och andra kungaboken slutar med att folket förs bort till Babylon. Det finns mig veterligen ingen person som kan knytas till nedtecknandet av Kungaböckerna, troligtvis är det dock skriftlärda Leviter som har inflytande över redigeringsprocessen.

Vad kallades Samuelsböckerna innan de fick sitt nuvarande namn?

Fram till 1400-talet benämndes Samuelsböckerna 1:a och 2:a kungaböckerna och ”kungaböckerna” benämndes 3:e och 4:e kungaböckerna.

Varför vet man att kungaböckerna, Job och Predikaren, är inspirerade av Gud, men inte mackabeerböckerna, Jesus Syraks vishet, psalm 151 och Hermas herden?

Yngve:
De bibliska texterna, både i Gamla testamenten och Nya testamentet, genomgick under de första århundradena kanoniseringsprocesser. Man ville säkerställa att texterna var relevanta och i samband med Nya testamentets kanonisering utgick från Jesu Kristi helighet och den treeniga Gudens förkunnelse. De apokryfa texterna är säkert i olika mån inspirerade av Guds ande.

Mackabeerböckerna är en samling av fyra böcker, där första och andra Mackabeerböckerna finns med i ”tillägg till gamla testamentet” eller ”Apokryferna” – de dolda texterna i Bibel 2000, Gustav V:s bibel, Karl XII bibel och Gustav Vasa bibel, liksom i Martin Luthers bibelöversättning till tyska språket.

Mackabeerböckerna är nedtecknade troligtvis under de två århundradena före Kristus. Första och andra Mackabeerboken berättar om judarnas historia under 170 till 140 talet före Kristus när kung Antiochus IV var kung i Seleukidriket mellan 175 och 164 f.Kr, som var ättling till Alexander den store. Det berättas om svåra umbäranden i Juda rike och Jerusalem när Antiochus härar invaderar riket. Templet skändas och judarna tvingas att lämna sin egen tro till förmån för hedniska riter. Detta leder till uppror, vilket kommer att slås ned. Både judarna och Romarna var Antiochus fiender och judarna sluter slutligen förbund med det romerska riket och freden kommer att tillfälligt att säkras.

Första och andra Machabeerböckerna ingår för den Lutherska kyrkans kanon i Apokryferna, då de inte ingick i Septuaginta vilken var den grekiska översättningen av Gamla testamentet vilken genomfördes under tvåhundratalet före Kristus. I denna översättning fanns inte Mackabeerböckerna med och Septuaginta blev stommen kyrkans kanonisering av bibelns böcker under första århundradet efter Kristus, men processen var inte helt färdigställd för ens trehundratalet efter Kristus.

Den katolska kyrkan och Östkyrkorna har sedermera låtit första och andra Mackabeerböckerna ingå i kanon. Den tredje Mackabeerboken ingår i ortodoxa Östkyrkans kanon och den fjärde Mackabeerboken i Östkyrkans apokryfer.

Mackabeerböckerna är således omdiskuterade, framför allt deras plats i bibelns kanon. De, åtminstone den första Mackabeerboken, är historiska dokument om tiden tre hundra år efter att Judarna återvänt till Judéen efter den Babyloniska fångenskapen.

Man kan absolut inte bortse från att böckerna har betydelse för den judiska religionen. Det har också visat sig att texterna ingick i ”Döda havsrullarna” där gamla avskrifter från ”hebreiska bibeln” upptäcktes i samband med utgrävningar som startades 1947.

Jesus Syraks vishet ingår i de apokryfa texterna som tillägg till gamla testamentet. Visheten vördas högt i den judiska kulturen och som tillägg till gamla testamentet finns dels boken om Salomos vishet samt Jesus Syraks vishet. Ordspråksboken från gamla testamentets poetiska böcker är en samling ordspråk vilka hänvisar till Kung Salomos namn. Här skrivs det om visheten som en av Guds största gåvor till människan. Den gudfruktige vinner alltid i längden. Ordspråksboken kan ha sammanställts under femhundratalet före Kristus, medan Salomos vishet och Jesus Syraks vishet troligtvis är tillkomna under tvåhundra till etthundratalen före Kristus. Både Salomos vishet och Jesus Syraks vishet finns med i Romersk Katolska kyrkans kanon, medan den protestantiska bibeln valt att exkludera dessa ur kanon, varför de i Bibel 2000 är en del av ”tillägg till gamla testamentet”.

Psalm 151. Psaltarens bok i Bibel 2000 innehåller 150 psalmer. Septuaginta är den äldsta grekiska översättningen av gamla testamentet vilket skedde någon gång under 200-talet före Kristus, ett arbete som kan ha sträckt sig över några decennier. Septuaginta innefattar psalm 151.

Den Masoretiska bibeltexten nedtecknades under tidig medeltid, där den traderade texten sattes på pränt. Masoretiska kommer av det hebreiska ordet ”masora”, vilket betyder tradera eller muntlig tradition där de skriftlärda ”Masoreterna” nedtecknade gamla testamentet på hebreiska. Här fans inte psalm 151 med. Länge trodde man att psalm 151 var en sentida grekisk konstruktion men vid fynden av Döda havsrullarna som under slutet av 40-talet upptäckters i samband med utgrävningar kunde man konstatera att psalm 151 existerade på hebreiska.

Hermas Herden är troligtvis nedskriven c:a år 140-150 och i den kristna kyrkan råder oklarheter gällande Jesus Kristus status. Hermas har en ganska oklar syn på Kristus status. Han kallar å ena sidan Jesus för Guds son, men så också den Helige Anden. Man kan också i den femte liknelsen ana spår av en adoptiansk kristologi, det vill säga att Jesu ”gudomlighet” är adopterad, att han blivit Guds son i vuxen ålder. Frågan är dock vad Hermas Herden menar med Guds son.

Änglarnas betydelse är centrala i Hermas text. Här finns anknytningar till den tidiga kristna kyrkan med ett utvecklat system av biskopar, diakoner och präster. Texten är i någon mån osammanhängande, då det ter sig vara flera texter som är sammansatta över tid.

Huruvida ovanstående apokryfiska texter är inspirerade av Gud eller inte handlar snarare om kanoniseringsprocesser under den tidiga kyrkan. Dels kan man uttrycka det som att någon urvalsprocess behövde ske och vilka kriterier som då har varit för dagen. För den tidiga kristna kyrkan var Jesu gudomliga status, det vill säga kristologin samt läran om treenigheten i centrum, vilket bland annat skulle kunna vara förklaringen till varför Herman Herden inte ingår i Nya testamentets kanon. För gamla testamentet lär Septuagintas status och sedermera den Masoretiska texten ha betydelse för urvalet. Viktigt här är att Septuaginta som är den äldsta grekiska översättningen tillkommit under tvåhunddratalet före Kristus medan den Masoretiska texten färdigställdes under tidig medeltid.

Vilket samband ser kristna med sitt kristna liv och att Jesus korsfästes för ungefär 2000 år sedan?

Yngve:
Den kristna kyrkan firar varje år två stora kristna högtider, jul och påsk. Julen till åminnelse av Jesu födelse, att genom Jesus Kristus blir Gud fullt ut människa och då det är Gud som fullt ut blir människa så är Han också fullt ut Gud själv. Detta brukar benämnas inkarnationen. Gud uppenbarar sig i frälsningshistorien som Fadern – skaparen, Sonen – den mänskliga gestalten av Gud och försonaren, samt den helige Anden. Den treeniga Guden är en och samma Gud uppenbarad i olika gestalter eller aspekter.

Den andra stora kristna högtiden är påsken, detta mysterium som föregås under natten till långfredagen av Hans död genom korsfästelsen. I påskens mysterium uppstår Jesus från de döda och Gud har därmed övervunnit döden och synden. Guds människoblivande eller inkarnationen och Påskens mysterium där Gud genom Jesus Kristus gestalt övervinner döden är den kristna trons alfa och omega. Guds uppenbarelse och gärning bland människorna är det vi i kyrkans gudstjänst gestaltar. I nattvarden gestaltas Jesu död och uppståndelse då vi i bröd och vin delar Jesu kropp och blod.

Inkarnationen och Jesus död och uppståndelse är den kristna kyrkans förkunnelses kärna. Genom Hans död och uppståndelse frikänns vi från synden. Det innebär inte frihet från ansvar, snarare tvärt om.

Korset är kristenhetens symbol, detta pinoredskap som romarriket använde sig av. Korset symboliserar Jesu efterföljelse. Han säger ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. Matt 16:24.

Att ta sitt kors och följa Jesus, innebär att erkänna sina tillkortakommanden, sin oförmåga att fullt ut leva i kärlek, en oförmåga som omfattar oss alla och leva med vissheten att i Jesu fotspår finns frälsningen.

Korsets teologi eller Croatia teologia, handlar hur Guds sårbarhet genom Jesus på Golgata, där Hans strålglans och härlighet för en tid är fördold. Jesus döms oskyldig till döden på korset och för de som följde Jesus verkar Hans förnedring och död meningslös. Visst är Jesus ståndaktig till slutet, men ”what´s the point?”. På påsknatten uppenbaras hemligheten, ännu förborgad för de som följde Jesus, genom Hans återuppståndelse. Under den uppståndne Jesus vandring bland människorna skönjer de som följde honom frälsningens hemligheter.

Så är också våra liv med Jesus beskaffat. Guds transcendenta innersta hemligheter låter sig inte avslöjas eller uppenbaras utan Jesu efterföljelse. Att följa Jesus innebär att ta sitt kors och följa honom. Våra innersta inkrökta hemligheter, allt detta vi inte berättar för någon, det vi skäms över och de tankar som är förbjudna lägger vi fram för Jesus. Vi spikar bokstavligen våra synder på korset, ty för det är för våra synder som Jesus dött på korset. I hans uppståndelse uppstår vi som rakryggade ansvarstagande apostlar.

Jonny Cash, denne låtskrivare och sångare uttryckte korsets teologi enligt följande: Being a Christian isn´t for sissies. It takes a real man to live for God, a lot more man than to live for the devil.

Svenska kyrkan är en mångfasetterad kyrka förvisso vilande på den evangeliska lutherska tron, vilket innebär att alltid sätta evangeliet om Jesus Kristus i centrum. Tron allena, nåden, allena och skriften allena. Vi rättfärdiggörs genom tron på Jesus Kristus och inte som ett resultat av våra gärningar. Tron på Jesus Kristus kommer dock att förändra oss och i hans efterföljelse längtar vi att leva i sanning och att vara till nytta och glädje för Gud och våra medmänniskor. Så ger Gud oss ansvaret för våra liv och våra gärningar.

Hej! Jag försöker se om vad Jesus roll och Paulus roll när det gäller spridandet av budskapet om evangeliet? Finns det likheter och olikheter. Finns det texter ur Nya testamentet som visar tydligt exempel på det? Tack på förhand!

Yngve:
Jesus lever i världen mellan c:a år noll och 33. Genom honom blir Gud fullt ut människa och i samband med Johannesdopet påbörjar Jesus sitt uppdrag här på jorden. Under sin vandring från Galiléen till Jerusalem samlar han sina lärjungar, undervisar om Guds rike, helar sjuka, får blinda att se, döva att höra och lama att ta sin säng och gå. Han uppväcker döda, stillar stormen, går på vattnet, omvandlar vatten till vin och mättar femtusen män med fem bröd och två fiskar. Om detta kan vi läsa i evangelierna.

Jesus uppdrag fullbordas genom Hans död och uppståndelse. Därmed har Gud övervunnit döden och synden. Jesus Kristus är budskapet och frälsningen medan Paulus missionerar budskapet.

Paulus är en av kristendomens apostlar.. Begreppet apostel kommer av grekiskans ”apostolos” och betyder utsänd eller sändebud. Paulus, eller Saul från Taurus, föddes omkring år tre efter Kristus och dog genom avrättning kring år 65. Efter sin omvändelse på vägen till Damaskus kring år 40, väljer han att kalla sig Paulus efter sitt grekiska namn ”Paulos”.

Paulus träffade aldrig Jesus under hans jordiska levnad, utan först c:a 10 år efter Jesu död, uppståndelse och återförenande med Fadern, mötte han Jesus i en uppenbarelse på vägen till Damaskus.

Paulus, eller Saul var av judisk börd och tillhörde Fariséerna. Han var skolad i judisk lag av den judiske läraren Gamaliel i Jerusalem enligt Apostlagärningarna 22:3. Han förföljde kristna som den nitiska farisé han var, fram till sin omvändelse som det berättas om i Apostlagärningarna 9:1-22 och Galaterbrevet 1:15-17.

Under Jesus levnad här på jorden samlar han människor kring sig. På vägen från Galileen till Jerusalem utser han tolv lärjungar att följa honom Matt 4:18-22, Mark 1:16-20, Luk 6:12-16, Joh 1:35-51. Han utför under, helar de sjuka, får blinda att se, döva att höra och lama att ta sin säng och gå. Han uppväcker döda och omvandlad vatten till vin. Människorna förundras och undrar vem han är.

De som följde Jesus, hans lärjungar och kvinnorna är med om märkliga ting. De börjar förstå att det är något alldeles särskilt med denne Jesus. Jesus frågar

”Vem säger människorna att jag är?”

De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« Matt 16:13

De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.« Mark 8:27

”Och ni, vem säger ni att jag är?”

Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.”

Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.”

Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias. Matt 16:15,20

Petrus svarade: ”Du är Messias.”

Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom. Mark 8:28

Människorna och även lärjungarna förstår inte fullt ut vem eller vad Jesus Kristus är. Iden om Messias är levande bland judarna. Messias är för judarna den smorde mänskliga ledaren, som skall komma åter likt kung David och en gång för alla göra upp med ockupationsmakten, han är den store profeten, den nya Elia vars profetior skall få det judiska folket att leva efter förbundet, så skall Israel återupprättas och alla tvivel om Guds närvaro skingras och fred skall råda i världen.

Jesus är Guds son. Genom honom har Gud fullt ut blivit människa och är så fullt ut Gud själv. Petrus benämner Jesus som Messias, varvid Jesus förbjuder lärjungarna att berätta detta. Åtminstone Lärjungarna och de som följde Jesus kan ha sett Jesus som Messias, ty de kan Torans berättelser, känner profeternas profetior och psaltarens hymner. Det är ur deras verklighet de möter Jesus, så vad skall de och människorna säga om Jesus? Johannes döparen, Elia, Jeremia eller någon profet, eller likt Petrus utsaga Messias.

De följer Jesus till Jerusalem där han går mot döden på korset. De möter den uppståndne Jesus på påskdagen och han vandrar med dem i fyrtio dagar tills han återförenas med Fadern. De skingras och återsamlas på pingsten varvid de uppfylls av Helig Ande. Nu blir apostlaskapet tydligt, ty de börjar förstå något om vem eller vad Jesus Kristus är, vilket varit förborgat för dem under Jesu levnad.

Apostlarna går ut i världen för att berätta och vittna om Jesus Kristus. I detta uppdrag går också Paulus ut i världen som apostel för att vittna om Jesus Kristus.

Jesus Kristus berättar och undervisar om Guds rike för lärjungarna och de som följde Honom när han vandrade här på jorden (Matt 13), medan Apostlarna så som Paulus vittnar OM Jesus. (Se Apostlagärningarna, eller Paulus brev så som Rom, 1 Korr, Gal och Kol).

Paulus företar flera resor västerut från c:a år 45, där församlingar bildats, i vilka han undervisar och tjänar.

Paulus har stor betydelse för missionen västerut, en betydelse som aldrig kan underskattas. Paulus mission handlar dock inte om Paulus utan om Jesus Kristus.

”Vad jag menar är att ni alla säger: Jag hör till Paulus«, eller Jag hör till Apollos, eller Jag hör till Kefas, eller Jag hör till Kristus. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?” 1 Korr 1:12-13

Jesus Kristus betydelse för missionen är förstås alldeles central, då det är på Honom som hela den kristna tron vilar. Gud blir genom Jesus fullt ut människa och är fullt ut Gud själv. Jesus lever med människorna, visar på Guds rike, kärlekens väg och nådens ansvar. Han dör på korset för vår skull och uppstår från de döda, varvid Gud övervunnit döden och synden. Därmed har nådens verkan blivit förkroppsligad genom Jesus Kristus.

Om detta handlar den kristna missionen och det är vad en gång i tiden Paulus mission handlade om.

När jag talade med en präst insåg jag att hennes gudstro såg helt annorlunda ut än min egen gör. Efter det började jag leta efter en bra beskrivning av Gud på flera språk, men hittade ingen. Finns det en bra beskrivning av vem Gud är?

Yngve:
Gud är till sitt väsen absolut transcendent, vilket innebär att Han är absolut osynlig, otillgänglig, omätbar och outgrundlig. I Guds transcendens kan vi inte säga något i över huvud taget om Gud. Med alla våra fantastiska mätinstrument som människan idag konstruerat i form av partikelacceleratorer i Cern, Hubble teleskopet, elektronmikroskop, AI-datorer, seismologiska instrument, lasermätinstrument och vanliga måttband, kan vi inte ens få en glimt av Guds transcendens.

Gud har dock valt att i någon mån, i sin immanens, öppna ett fönster lite på glänt så att vi kan ana hans närvaro. Om detta berättas i bibeln, när Gud genom Noa upprättar ett förbund, där Gud lovar att alltid ha omsorg om skapelsen och att människan skall leva i Guds efterföljelse. Och så upprättar Gud genom Abraham ett förbund, där Gud lovar att ha omsorg om familjen och att det goda arbetet skall löna sig, medan människan skall leva i Guds efterföljelse. Så upprättar Gud ett förbund genom Mose, där Gud lovar att ha omsorg om sitt folk, medan människan skall leva i Guds efterföljelse. För att göra det enklare för människan ger Gud henne budorden.

Och Gud blir genom Jesus Kristus fullt ut människa. Så har genom Gud uppenbarat sig för sin skapelse, för människan.

Bibelns berättelser, dess profeter och apostlar, berättar om en Gud som inte lätt låter sig fångas i enkla beskrivningar. Förbundets teologi, där Gud visar omsorg om sin skapelse, sitt folk och människorna och där han gett människan det fria valet. Väljer människan att följa Gud, så går det henne väl i händerna, medan om hon väljer att vända sig bort från Gud så tar Gud sin hand ifrån människan. Han är dock en tålmodig Gud som väntar tills människan vänder sig till Honom.

Konungateologin, där kung David, den smorde konungen, i Guds efterföljelse leder sitt folk till framgång. När sedan konungen faller, så representerar konungen folkets avståndstagande från Gud.

Profetteologin berättar om den sanningssägande profeten, han som manar makthavarna och folket till omvändelse.

Och lidandets teologi. Där Jobs bok berättar om att till Gud klaga och lägga lidandet i Guds händer. Gud hjälper oss genom lidandet.

Och den levande Gudens teologi genom Jesus Kristus. Att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blir människa och då det är Gud som blir människa så är han också fullt ut Gud själv. Jesus som den mänskliga aspekten eller gestalten av Gud. Han som i sin kropp känner människans innersta tankar och känslor. Han som känner människans oförmåga att fullt ut leva i kärlek.

Och korsets teologi. Gud, genom Jesus Kristus dör på korset och uppstår från de döda. Så har Gud övervunnit döden och synden. Genom korset är vi alla förlåtna för våra synder, alltså vår oförmåga att alltid älska Gud och leve i hans efterföljelse. Vi går genom korset, där det inkrökta, vår skam och skuld, dör på korset och vi kommer ut rättfärdiggjorda och som ansvarstagande människor.

Nej, det finns ingen självklar enkel beskrivning vem Gud är. Bibeln beskriver snarare en mångfasetterad Gud. Hur vi än försöker att fånga Gud i en gudsbild, så kommer vi alltid att upptäcka något mer. Det är en av så många anledningar varför det är så spännande att följa Jesus Kristus. Gud är allsmäktig och outgrundlig.

Hej! Jag skriver en uppgift i skolan och undrar hur kristendomen ser på etnicitet och socioekonomisk status.

Yngve:
Begrepp som etnicitet och socioekonomisk status är nog inte det som förkunnas i våra kyrkor. Däremot är det tydligt att Jesus Kristus i evangelierna inte gör skillnad på människor utifrån yttre faktorer som hudfärg, kön eller ekonomisk ställning. Vägen till Gud står alltid öppen genom Jesus Kristus för den som söker den.

Paulus skriver också i Galaterbrevet att: ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Gal 3:27-28

Vad är Allsmäktige Guds kyrka eller Church of allmighty God?

Yngve:
Under historiens gång har falska profeter utropat sig själva eller någon i deras närhet som den nya Messias, den som skall komma i samband med Armageddon. Man har proklamerat tidens slut, att på ett specifikt datum ska jorden gå under eller att tiden är inne för den stora domens dag. Jag menar att Church of all mighty God eller Österns blixt är ytterligare ett exempel på en sekt bestående av falska profeter, sådana som Jesus själv varnar för i Matteusevangeliets 24 kapitel.

The Church of allmighty God eller Österns blixt är inte en kristen kyrka, utan en sekt vars troslära är ett sammelsurium av lärosatser hämtade från bland annat kristendomen och kinesisk folktro. Detta kan inte nog poängteras. Enligt sektens lära ska Jesus ha återkommit till jorden som en kinesisk kvinna, en ståndpunkt som deras lärosatser har anpassats till.

Allsmäktige guds kyrka eller Church of allmighty God lär ha etablerats 1991 i Kina, (här råder dock oklarheter där det i vissa källor nämns att sekten bildats redan 1989 samt så sent som 2001). Zhao Weishan, född 1951, var tidigare fysiklärare och sökte sig till olika religiösa rörelser som var inspirerade av kristendomen, i ett Kina där religionsförföljelse fick kristna kyrkor, religiösa samfund och församlingar att gå under jorden. Denna religionsförföljelse blev också en grogrund för diverse mer eller mindre osunda sektbeteenden hos samfund där kunskapen om kristen tro och lära inte sällan var mycket låg eller saknades, vilket förstås innebär att det samtidigt finns en växande seriös kristen väckelse i Kina.

1986 kom Zhao Weishan i kontakt med olika husförsamlingar bland andra Shouters, en rörelse där han lät döpa sig. Han lämnar dock församlingen troligtvis någon gång efter 1989. 1991 möter han en kvinna, Yang Xiangbin född 1973, och han blir snabbt ledare för den lilla sekt som bildats runt omkring henne. Källa Wikipedia.

I början av 2000-talet flyttar Zhao Weishan och Yang Xiangbin till USA och begär asyl. Därifrån verkar det vara så att de styr sekten som lär ha samlat fyra miljoner medlemmar i Kina, enligt kinesiska myndigheter, (i vilken utsträckning man nu kan lita på dessa uppgifter).

Yang Xiangbin menar att hon fått uppenbarelsen att hon är den återuppståndne Jesus. Jesus har, enligt ”Österns blixt”, återkommit till jorden uppenbarad som en kvinna. Oklart om detta skett genom reinkarnation eller om Gud adoptivt tagit gestalt i denna kvinna.

Guds uppenbarelse, eller plan, skall i denna lära indelats i tre stadier. Det första stadiet är lagens, det andra frälsningen genom Kristus och slutligen en apokalyptisk eskatologi som leder fram till det tusenåriga kungariket där alla människor skall leva i harmoni. Treenigheten förnekas och Jesus Kristus status är ytterst oklar. Valda delar av bibelns texter används för att legitimera sektens läras giltighet. Namnet ”Österns blixt” tolkas utifrån Matteusevangeliets 24:27 ”Ty liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst.” Tolkningen att ”blixten kommer från öster” är förebudet för att Jesus skulle komma tillbaka i Yang Xiangbins kropp är förstås nonsens.

Texten tas ur sitt sammanhang, där Jesus talar om tidens slut. Eskatologin, Jesus återkomst och tidens slut har brytt kyrkofäder, teologer och kyrkans förkunnare sedan urkyrkornas tid. Om detta vet vi inte, men vi kan vara säkra på att om någon säger sig ”veta” eller säga ”här är Messias”, så kan vi vara säkra på att det handlar om falskt profetskap. Jesus säger i Matt 24:5 ”Många kommer att uppträda under mitt namn och de kommer att säga: Jag är Messias och de kommer att bedra många”.

Sekten hämtar också sin eskatologi från Uppenbarelseboken, där ”draken” likställs med Kinas kommunistparti.

The Church of allmighty God eller Österns blixt är inte en kristen kyrka, vilket inte nog kan påpekas. Den har växt fram i en mylla av sekter, bland annat uppkomna på grund av att religiösa samfund tvingas att gå under jorden i en auktoritär, totalitär kommunistdiktatur. Dess ledargestalt Zhao Weishan har erfarenheter av religiösa sekter som hämtat inspiration från kristendomen och kinesisk folktro redan innan Österns blixt bildades. Sektens andra huvudgestalt Yang Xiangbin har levt med föreställningen att hon är Jesus på något sätt personifierad. Zhao Weishan och Yang Xiangbin verkar här ha funnit varandra, och Zhao Weishans förmåga att marknadsföra läran snyggt förpackad på diverse hemsidor och Youtubekanaler har mött kvantitativ framgång.

Jag vet att många kristna, däribland präster och pastorer från olika samfund som är aktiva på Facebook, har fått vänförfrågningar från ”kristna”, vilka senare visar sig tillhöra ”Österns blixt”. Svarar man ja på dessa vänförfrågningar översköljs man av sötsliskiga filmsnuttar med perfekta barn och vuxna som glatt dansar och skuttar runt till kinesisk hissmusik. Så långt kan det tyckas vara harmlöst. Under nästa fas översköljs man med diverse lärosatser. Försöker man då att föra ett teologiskt samtal, så finns inte tillstymmelse till dialog, utan man översköljs av ännu mer gulliga sötsliskiga danser, hissmusik och bombarderas med ”lärosatser”. Det enda som då återstår är att avsäga sig vänskapen.

För den teologiskt tränade människan kan detta te sig komiskt. Problemet är att i vår del av världen är kunskaperna om kristen tro tämligen låga. Det är inte självklart att den som inte tidigare kommit i kontakt med kristen tro kan avgöra skillnaden mellan österns blixt och ett seriöst kristet samfund.

Trots alla glada skuttande dansande stilistiskt perfekta människor i österns blixts filmsnuttar, så finns här varken nåd eller frälsning. Sektens lära är en form av gnosticism, och gärningslära.

Under historiens gång har många falska profeter uppträtt på världens scen. ”Nu är tiden inne, världens undergång är nära, Armageddon infaller den ååmmdd” har det ropats från hustaken. Andra har proklamerat att han eller hon är Messias. Kring dessa charlataner har det samlats sökande människor i sektbetonade rörelser med ibland katastrofala konsekvenser där mord och självmord ingått. Händelserna i Waco, som nu visas som tv-serie, är ett sådant exempel. Galningar som massmördaren Mason, sa sig vara Messias till sina ”lärjungar” och fick dem att delta i mordorgier.

Det finns svårtolkade uppgifter om rena oegentligheter gällande sekten Österns blixt. Här ska kidnappning och även mord ha förekommit. Problemet med dessa uppgifter är att de till stor del härrör från Kinas myndigheter, vilka långt ifrån alltid är tillförlitliga. Deras ”informationstexter" innehåller förutom att proklamera att sekten sitter inne med ”sanningen", aggressiva anklagelser av deras kritiker. Kristna som ifrågasätter eller förkastar deras lära är enligt österns blixt besatta av djävulen samt att de delges en del andra otäcka tillmälen. Kanhända att de skolats in i denna aggressiva retorik då de fostrats av en auktoritär kinesisk kommunistisk diktatur som inte tål att bli motsagt.

Det är vanligt bland dessa sekter att man fjärmar sig från samhället, vilket ses som fiender eller åtminstone okunnigt. De menar att sektens ledargestalt sitter inne med den hemliga visdomen eller kunskapen, vilken är fördold för alla andra. Detta är en form av gnosticism. Man tänker sig att det skapade, det som är utanför sekten, det som står utanför ”kunskapen” är ondskan ofta personifierad som djävulen, medan de som står nära sektledaren får del av kunskapen (gnosis) och därmed det goda.

Jesus säger: ”Om ni då får höra: Här är Messias eller där är han så tro dem inte. Falska profeter och frälsare kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” Matt 24:23-24

I den kristna kyrkan är Jesus Kristus Guds son, och genom Hans död på korset och uppståndelse öppnas frälsningen för alla människor. Här finns nåden och kärleken.

Hur ser du på Jesus existens? Tror du alltså på att han fanns eller finns och måste man tro på honom om man ska vara kristen? Har en uppgift i skolan och är tacksam för svar!

Yngve:
Att Jesus historiskt levt är belagt, inte bara genom bibelns berättelser i nya testamentet utan också genom andra historiska källor, bland annat romerska dokument. Det forskningen absolut kan säga om Jesus är att han föddes kring år ett och dog ungefär år 33. Vi vet att han var av judisk härkomst, att han vistats i Jerusalem åtminstone den sista tiden av hans liv. Vi vet att han korsfästes, vilket också blev hans död. Vi vet att han levde i en tid och en del av världen som stod under romersk överhöghet. Vi vet att den romerska ockupationen innebar att det judiska folket levde under högt skattetryck. Vi vet att mer än 95% av människorna i Judéen och Israel levde i absolut fattigdom. Världens totala befolkning uppgick till mellan 150 till 450 miljoner människor. Vi vet att områden ockuperade av Romarriket gärna tillsatte inhemska lydkungar och att under Jesu levnadstid regerade Herodes som lydkung i Judéen.

Vi vet också att kring Jesus samlades många människor och det bildades en rörelse kring honom efter hans död som med tiden växte och blev den kristna kyrkan. Så genom att studera texter, artefakter och historiska skeenden, så kan forskningen säga en hel del om vem den historiska människan Jesus var. Så långt forskning och vetenskap.

I de bibliska texterna om Jesus, vilka är nedtecknade under det första århundradet efter Kristus, är berättelser byggda på vittnesbörd av de som följde Jesus, samt berättelser om Jesus som berättades i de församlingar som bildades tiden efter Jesu död. För hans lärjungar var Jesus något alldeles speciellt.

Apostlagärningarna som kan vara nedtecknad under 70-80talen efter Kristus, det vill säga 40-50 år efter Jesu död, berättar om tiden efter Jesu död. Under pingsten, shavout, som firades av judarna till åminnelse av att Gud gav folket de tio budorden, återsamlas de som följde Jesus, vilka hade skingrats åt efter hans död. Här berättas märkliga ting, att det hörs ett dån från himmelen och Helige Ande likt tungor av eld kommer ner över de samlade. De samlade talar olika språk, men nu hör de vad som sägs på sina egna språk. Hjälparen, den Helige Anden har uppenbarat sig för människorna som följde Jesus.

Med Helig Ande i sina hjärtan börjar de förstå något om vem eller vad Jesus Kristus är. Märkliga händelser under Jesu levnad och efter hans död står klart för dem. Att Han uppstod på tredje dagen under påskdagen och att Han vandrade här på jorden som den uppståndne Jesus i fyrtio dagar, varefter Han lämnar dem och återförenas med Fadern. De börjar förstå att Jesus är mer än ”bara” vanlig människa. De börjar förstå att Gud genom Jesus fullt ut blivit människa. Detta är inte lätt att begripa. Tvivel väcks och vem eller vad Jesus Kristus är blir en fråga som diskuteras och mediteras under långliga tider.

Jesus status, vem eller vad Han är, brukar benämnas kristologin. Är Jesus ”bara” vanlig människa, skapad likt alla andra människor, med kanske ett profetiskt uppdrag? Är Jesus Guds son och vad betyder det? Betyder ”Guds Son”, en människa som hängett sig åt Gud? Betyder Guds Son att Gud är Jesus pappa antingen adoptivt eller genom konception? Betyder Guds Son i detta sammanhang att Gud genom Jesus blivit människa? Vad händer då med Gud? Om Jesus både är människa och Gud, hur mycket Gud och hur mycket människa är han då, 50% människa och 50% Gud? Vad händer då med Gud, om Jesus antingen bara är människa eller delvis människa, det vill säga att Jesus är gud, men bara till viss del? Kan Jesus vara fullt ut människa och samtidigt fullt ut Gud själv?

Här fanns många frågor att brottas med. Det berättas i evangelietexterna att under Jesu levnad började det gå upp för lärjungarna att Jesus var mer eller något annorlunda än ”bara” vanlig människa. Jesu uppståndelse under påsknatten som det berättas i evangelierna samt Gamla testamentets profetior om den kommande Messias och lärjungarnas utsago att Jesus var Guds son, blev utgångspunkter för den tidiga kyrkans lärostrider gällande Jesus Kristus status.

I den tidiga kyrkan trevade man sig fram för att försöka förstå vad Jesus Kristus betydde för kyrkan och församlingen. Här fans också församlingar vilka påverkades av gnosticismen, vilket var en eller flera läror starkt influerad av grekisk filosofi. Dessa läror beskrev Jesus som ett andligt och övernaturligt väsen, som nästan var Gud. Jesus, enligt dessa läror, var inte människa. Gnosticismens idéer bygger i någon mån på Platons dualistiska idévärld. Man tänkte sig att skapelsen var ett resultat av en rad av ifrån början gudomliga avbilder, som med tiden avvikit allt mer från den från början utkorade gudomliga iden. Varje ny emanation blev en sämre version än den föregående. Kristus i detta lärosystem var en projektion av den förandligade ursprungliga idén, vilket innebar att Jesus inte var människa utan ett väsen av gudomlig art, utkorat ur Fadern. Jesus ser bara ut att ha blivit människa, vilket brukar benämnas med Doketism.

En variant av detta var Markionismen, en rörelse under 100-talet som använde sig av gnosticismens Jesusbild, att han absolut inte var människa. Skapelsen var ett resultat av en ond skapargud, vilken var representerad i det gamla testamentet, medan Jesus Kristus var den gode och sanne guden.

Mot detta svarade de tidiga kyrkofäderna, bland annat Irenaeus av Lyon, som i slutet av 100-talet argumenterade att bibelns texter måste vara betydligt säkrare källor till kunskap om Jesus Kristus än gnostikernas egna skrifter. Irenaeus beskriver gnosticismen som rena irrläror. De som följde Jesus, det vill säga lärjungarna vilka som sedermera blev apostlar bör inneha mer kunskap om Jesus än all sköns heresier, det vill säga irrläror. Han hävdar att det är nödvändigt för vår frälsning att Jesus både är sann gud och sann människa.

Ebioniterna var en annan församling, vilken inte såg Jesus som gudomlig, utan enbart som människa, en ny Mose.

Enligt dynamismen var Jesus en vanlig människa som i samband med Johannesdopet uppfylldes av helig Ande, varvid Jesus i någon mån blev gudomlig. Enligt adoptianismen blev Jesus Guds son i samband med Johannesdopet, då han blev adopterad som Guds son, varvid han fullt ut blev sann gud och sann människa.

I samband med dessa lärostrider var det också viktigt att försöka förstå treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Anden och vilken relation dessa har med varandra. Handlar Fadern, Sonen och den Helige Anden om ett kosmologiskt förhållande, att dessa gestalter uppträtt och haft betydelse under olika tider i frälsningshistorien, eller är den ende gudens tre gestalter universella här, nu och alltid, så som det var i begynnelsen, nu är och så skall vara från evighet till evighet.

Först under kyrkomötet 325 i Nicea lyckas man enas kring en skrivelse, vilken brukar sammanfattas i den Niceanska trosbekännelsen som färdigställdes år 381:

”Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt. Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds ende Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilket allt blev till; som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen, blev människa av kött och blod genom den Heliga Anden och Jungfru Maria, korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus, led döden och begravdes, uppstod på tredje dagen enligt skrifterna, steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars välde aldrig skall ta slut. Vi tror på den heliga Anden, som är Herre och ger liv som utgår från Fadern och Sonen och som talade genom profeterna. Vi tror på en enda helig, universell* och apostolisk kyrka. Vi erkänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse. Vi väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.”

Frågan var därmed inte helt avgjord. Frågan om Jesus Kristus status samt treenigheten, det vill säga förståelsen av och relationerna mellan treenighetens gestalter, Fadern, Sonen och den Helige Anden fortsätter att väcka diskussion och ibland oenighet än in i våra dagar. Bibelvetenskapen, den historiska Jesusforskningen och liberalteologin är områden som idag i olika sammanhang ifrågasätter och utmanar den klassiska bilden av vem eller vad Jesus Kristus är.

Den klassiska kristna tron och läran uttrycker Jesus Kristus som Guds son, att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa och är fullt ut Gud själv. Han har dött på korset av nåd och kärlek, för att upprätta människan och skapelsen. För detta uppstod Han på tredje dagen, vandrade bland människorna i fyrtio dagar, varefter Han återförenades med sin Fader. Fadern, Sonen och den Helige Anden, är en och samma Gud uppenbarad för människan i olika gestalter. Så som det var i begynnelsen, nu är och så ska vara från evighet till evighet.

Kristen tro begrundar lärans grundläggande elementa, Kristus betydelse och status, den ende treeniga guden, Fadern, Sonen och den Helige Andens djupaste innebörd. Människans inneboende längtan att söka sammanhang med det som är större än henne själv, inleder hennes väg till Gud. I denna existentiella och spännande resa blir Jesus Kristus vårt resesällskap och vår vägvisare, ty han är både fullt ut Gud själv och sann människa som känner våra innersta tankar och känslor i sin egen kropp. Dessa erfarenheter delar vi med all världens kristna, de som har gått före oss, lever och verkar i dag och de som komma skall.

Hur föreställer man sig ondska och onda krafter och vem är satan? Är satan en person?

Yngve:
Ondska. Vad är det? Är ondskan en konsekvens av livet självt, att skapelsens evolution och entropi innebär att till exempel, för människan skadliga mikrober genom naturligt urval blir en del av naturens mångfald? Enligt entropin tenderar högre energisammansättning omvandlas till värmeenergi vilken inte kan användas till rörelseenergi. Det innebär att det människan bygger upp, tenderar att med tiden statistiskt ”falla samman”, till lägre energiform.

Wikipedia definierar ondska enligt följande: Ondska är i många kulturer ett vitt begrepp som omfattar tankar, ord eller handlingar som av majoriteten i en bestämd omgivning ses som fördärvliga, hemska eller rent av farliga och som ofta riktas mot allmänna moraliska föreställningar. Ondska beskrivs ofta som motsatsen till godhet, men även som frånvaro av godhet.

Vi människor står ständigt mitt i evolutionens livskraft, samtidigt som entropin leder till att människans ordningsbygge tenderar att övergå i kaos. Naturens urval innebär att det livskraftiga överlever och ständigt anpassas, medan det icke livskraftiga tenderar att dö ut. Lejonet jagar gnun på savannen, gnun som är oskyldig, står utan skuld, dödas och blir till livsnödvändig föda för lejonet och hennes ungar. Det enda som gnun var ”skyldig” till var att hon lät sig fångas av lejonet. Detta kan uppfattas som grymt, men är livets och naturens villkor. Att applicera ondskan hos människor som ett utslag av evolution och entropi har genom historien använts som försvar eller argument för människans uttryckta ondska, till exempel genom resonemang som ”den starkes rätt”.

Frågan kan då bli om det är kampen för överlevnad som driver fram ondskan hos människan. Det var dock inte hunger som drev Hitler och nazisterna till beslutet att utrota judarna och att genom det andra världskriget mörda miljontals människor på slagfältet. Det var inte heller ”överlevnad” som drev Lenin och hans kumpaner att ta makten genom en statskupp 1917 i Ryssland. Lenin och hans efterträdare Stalin mördade mer än 40 miljoner människor.

Människan har i alla tider försökt att förstå ondskans mekanik, dess ursprung och om den har något syfte.

Genom historien har kristendomens teologer försökt att förstå hur ondskan kan existera i en värld där Gud är allsmäktig, det vill säga att Han har makten att ingripa i skapelsen så som Han själv vill. Att Han är allseende, vilket innebär att Han känner och vet vad som händer i varje detalj i skapelsen samt att Han är allgod, det vill säga att Han är kärlekens källa och vill det goda. Hur kan då ondskan existera i Guds universum. Detta kallas teodicéproblemet vilket innebär att rent logiskt så kan Gud inte ha dessa tre egenskaper samtidigt som ondskan existerar.

Människan har dock fått möjligheten att välja. Det fria valet har förvisso diskuterats genom idéhistorien, men hon kan dock välja inte bara mellan Aftonbladet och Expressen, utan också ta beslut i etiska och moraliska frågor. I samhället reglerar vi också moraliskt beteenden genom lagstiftning och repressalier om vi bryter mot lagar, samt att vi reglerar våra beteenden genom sociala koder. Genom lagen regleras skulden, medan de sociala koderna regleras genom skammen.

Under den babyloniska fångenskapen under femhundratalet före Kristus hade det judiska folket förlorat allt. Först under sjuhundratalet före Kristus när det Norra riket Israel föll för Filistéerna och sedan under femhundraåttiotalet när Babylonierna lägger det Södra riket Juda under sig. Judarna hade förlorat sitt land, templet i Jerusalem var skövlat och demolerat så Judarna levde i diasporan utan land och delar av det judiska ledarskapet, deras skickligaste hantverkare och det tidigare ledande skiktet var taget till gisslan i Babylon.

Var är du Gud, utropar människorna, klär sig i säck och aska och häller jord i håret. Gud varför har du övergivit oss utropar man i förtvivlan. Tiden går och man försöker att anpassa sig så gott det går, men katastrofen är ett faktum. Nu befinner man sig i Babylon utan land och tempel, så vad ska man göra? Den stora frågan ekar: varför tillåter Gud att det judiska folket utsätts för dessa grymheter?

Så i förtvivlan börjar man att teckna ner det som kommer att bli de berättande texterna, Thoran, de fem Moseböckerna, Joshua, Domarboken, Rut, Samuelsböckerna, Kungaböckerna och krönikeböckerna. Berättelserna i dessa böcker är betydligt äldre och har under århundranden berättats från far till son, mor till dotter. Så har berättelserna traderats och fått liv under historiens gång.

Dessa berättelser nedtecknas och sätts samman till mening med syftet att dels berätta om det judiska folkets ursprung och historia, men också ge gudomlig mening och andlig inspiration. Det som genomsyrar hur berättelserna är sammansatta är förbundsteologin. Gud, genom Mose, sluter förbund med folket. Gud lovar att alltid vara med det judiska folket och att de ska gå dem väl medan det judiska folket har att följa Hans vilja. Till hjälp ger Gud människorna de tio budorden, enkelt formulerade levnadsregler som människan har att följa. Om människan följer buden, förbundet, så går det dem väl i händerna, medan om de bryter buden, förbundet, så tar Gud sin hand från folket och de utsätts för omgivningens härjningar.

Nu får diasporan och det judiska folkets umbärande mening, ty det är människans egen ogudaktighet som är orsak till hennes olycka.

I kristen tradition har ondskan symboliserats av Satan, djävulen och Belsebub. Guds goda krafter står i kontrast till djävulens ondska. De goda makterna i himlarymderna med Gud och alla Hans änglar, medan i Helvetet härskar den fallne ängeln Lucifer med alla sina demoner.

Så försöker människan att förstå ondskans plats i världen. Syndafallet, så som det berättas i 1 Moseboken, förklarar hur Guds perfekta skapelse kunde falla och ondskan komma in i världen. Ondskans främsta grund ligger i att vända sig bort ifrån Gud. När människan levde i trädgården tillsammans med Gud, så fanns inte platts för ondskan. Genom människans olydnad då hon åt av frukten från trädet mitt i trädgården, blev början på människans avskildhet från Gud.

En annan berättelse i den kristna traditionen är berättelsen om den fallne ängeln Lucifer. Han var Guds mäktigaste ärkeängel, ty han var ljusets ängel. Lucifer tänkte att han kunde lysa likt en klar stjärna av egen kraft. Han behövde inte Gud och trotsade Honom. Därför förvisades Lucifer från himlarymderna och blev ondskans härskare i Helvetet där han samlade alla smådjävlar och demoner.

I Matteusevangeliets fjärde kapitel berättas att Jesus av den Helige Anden fördes ut i öknen, där Han fastade i fyrtio dagar. Då blev Han hungrig. Djävulen dyker upp och prövar Jesus genom tre frestelser. Genomgående för dessa är att gå emot Gud och istället falla ner på knä inför Djävulen. Så skulle Djävulen ”vunnit” över Gud, när Guds son skulle överge Gud och istället följa djävulen. Djävulens lömska planer misslyckas dock då Jesus strängt säger till Djävulen att han ska vika hädan.

I enlighet med kristen tro är grundproblemet med ondskan, dess källa och ursprung, människans bortvändfrånvaro från Gud. Likt berättelsen i 1 Moseboken om syndafallet, är syndens källa människans olydnad, att hon trotsade Gud och därmed vände sig bort från Honom. All synd är en konsekvens av denna bortvändfrånvaro från Gud. Satans frestelser som det berättas i Matteusevangeliets fjärde kapitel, pekar just mot att gudlösheten leder till att vi missar målet.

I Matteusevangeliets femte kapitel vers 21-26 kan vi läsa - Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa: den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

Jesus undervisar att verksynden, i det här fallet själva mordet, har föregåtts av tanken och intensionen, ja i grunden en konsekvens av att bryta första budet ”du skall inga andra gudar hava förutom mig”.

I Romarbrevets 7 kapitel 14-17 kan vi läsa: Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Här förkunnar aposteln Paulus människans oförmåga att fullt ut leva i kärlek, att vår bortvändfrånvaro från Gud omöjliggör att inte synda. Men i tron på Jesus Kristus blir vi alltid förlåtna, ty genom Jesus Kristus blev Gud själv människa och levde våra liv, kände våra känslor och tänkte våra tankar. Därav känner Gud människans och skapelsens ofullkomlighet, att det är så Gud har skapat oss. Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Johannesevangeliet 3:16-17

Döden är en del av livets villkor, födelse liv och död, dessa livets urtillstånd genomsyrar hela skapelsen. Allt ifrån en stjärnas dramatiska tillblivelse, dess lyskraft och energikälla till dess utslocknande och sammanbrott till ett svart hål. Och under våren skira blomning gör sig livets urkraft sig påmind inför sommarens blommande befruktning som ger nytt liv, till höstens och vinterns vila och död.

Så ock för oss människor. Vi föds, lever våra liv och dör ty så är skapelsen, Guds skapelse beskaffad. Så har Gud ordnat skapelsen för att dess inre livskraft skall flöda.

Livet flödar inom av Gud uppställda naturlagar, där människan ställs inför att välja mellan ansvar och en ”det ordnar sig nog” mentalitet.

Vi människor har av Gud fått en hjärna att tänka med. Det betyder att vi i varje given situation kan analysera och bedöma våra beslut. Vanligtvis lägger vi inte ner särskilt stor tankeverksamhet i samband med att vi står inför ett vägskäl. Vi tenderar att välja det vi vanligtvis brukar göra eller det som känns bra. Oftast har det säkert ingen större betydelse, i varje fall inte i det enskilda valet. Det spelar kanske ingen större roll om vi väljer att köpa Aftonbladet eller Expressen, men om det handlar om beslut som berör andra människor, vår ärlighet eller där vi låter våra rädslor och vår oro leda oss, då kan det vara på sin plats med reflektion.

Vi människor har av Gud givits drifter, vilka är nödvändiga för artens överlevnad. Hunger, törst, sexualdrift och trygghetsdrift. Vi måste äta och dricka för att överleva och sexualdriften är nödvändig för att arten skall fortplanta sig. Vi behöver trygghet dels därför att vi är sociala varelser vilket är en överlevnadsstrategi hos arten Homosapiens sapien och dels för att stänga kyla och vilda djur ute.

Det är så vist ordnat att när vi tillfredsställer våra drifter så belönas vi med positiva känslor. Att äta känns bra, att dricka vätska känns bra, sex känns bra och att skapa trygghet känns bra. Så långt är det inte något konstigt alls. Problemet kan dock vara att vi missbrukar tillfredsställandet av våra drifter. Vi äter för mycket för att kanske döva våra negativa känslor, vi jagar kickar vare sig det handlar om mat, sex eller trygghet. Social trygghet innebär också makt. Makt kan vara oerhört berusande.

Så vi följer alla en herre. Den herre som vi följer kan i grunden gödas av rädslan. Kanske vi söker makt och därmed blir jakten på makt vår herre, så blir vi maktens slavar. Drivna av rädslor att inte få det vi vill ha, till exempel makt och kontroll, får rädslan makt över oss. Vi blir ofria.

Jakten på makt och kontroll kan förstås bytas ut mot i stort sett vad som helst, sex, mat, shopping, förälskelse, alkohol, droger, kontrollera relationer, jag har rätt och du har fel, offermentalitet och självömkan. Ja listan kan förstås göras hur lång som helst.

”Du ska inga andra gudar hava förutom mig”, lyder det första budet och Jesus säger ”Du ska älska Gud Fader med hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd” samt ”du ska älska din nästa så som dig själv”.

Att älska sin nästa så som sig själv är en konsekvens av att älska Gud Fader med hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd. Så vem är din och min herre? Gud Fader, din eller min strävan efter makt eller drifternas tillfredställelse?

Paulus skriver som sagt i Romarbrevet om det goda han vill men inte gör och det onda han inte vil men gör. Han skriver att han misslyckas i sitt uppsåt. Han lyckas inte att leva upp till att älska Gud Fader med hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt förstånd. Detta är han inte ensam om, då Augustinus under 3-400-talen, Thomas av Aquino under 1200-talet, Martin Luther under 1500-talet upptäckte och brottades med detta faktum, för att inte säga varje reflekterande kristen så också idag.

Det som samtidigt Paulus skriver, bland annat i Romarbrevet, är att genom tron på Jesus Kristus blir vi upprättade, trotts våra misslyckanden på vägen med Kristus. Med andra ord det handlar om ett VAL. Vad VÄLJER vi? Att VÄLJA att lägga våra liv hos Kristus. Att VÄLJA att tro på att Jesus Kristus är Guds son. Att VÄLJA att tro att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa, och då det är Gud som valt att fullt ut bli människa så är Han också fullt ut Gud själv. Vi VÄLJER alltså vem som är vår Herre.

Gud vet att vi kommer att falla under vägens gång. Han vet att vi kommer att falla för frestelsen, att vi kommer att stundom lämna Honom. Han vet det i sin kropp, ty genom Jesus Kristus blir Gud själv fullt ut människa och lever våra villkor. I tron på Kristus, blir vi delaktiga i Kristus. Vi blir Hans efterföljare. Vi blir och är ständigt upprättade i Hans nåd och kärlek. Vi får en ny frihet och ett nytt ansvar. Vi blir fria män och kvinnor, vuxna och ansvariga att gå ut i världen och bygga Hans rike.

Hur kan Gud tillåta viruset som skakar världen?

Yngve:
Evangelisten Johannes skriver: ”Jag är världens ljus, den som tror på mig skall aldrig vandra i mörker”, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom aldrig skall gå under, utan ha evigt liv”. Gud lovar att vara med oss människor, att vara oss nära, men Han lovar inte att vi skall slippa livets prövningar, utan att Han snarare skall hjälpa oss och leda oss igenom dem. Han ber oss att ”ta våra kors och följa Honom”.

Vi vet inte varför detta virus härjar på vår jord och vi vet inte varför Gud tillåter detta virus eller andra farsoter. Vi vet inte heller varför Han tillåter ondskan. Vi vet dock av erfarenhet att Han alltid finns med oss, lider med oss, och i sin kärlek frälser oss. Vi får lita till Hans kärlek och omsorg om sin skapelse.

Med Hans kraft och kärlek lär vi oss att möta det svåra. Våra böner får omsluta alla människor som lider i vår värld, inte bara av Corona, utan att Han bär oss alla genom allt lidande. Vi ber om att vi i vår värld skall ta oss an lidandets konsekvenser med klokskap och använda vår ökade kunskap.

Fördjupning: Jag tror att de flesta människor idag ställer frågan ”varför”. Hur kan ett litet virus ge sådana medicinska konsekvenser med svårt sjuka och tusentals döda. Hur kan ett virus vända upp och ner på hela vår tillvaro. Och, som du skriver, hur kan Gud tillåta detta virus som skakar om hela världen? Jag tror att de flesta kristna idag i någon mån funderar över hur Gud kan tillåta Covid 19. Varför griper inte Gud in och stoppar viruset, som ju drabbar oss alla oavsett om vi är kristna eller ej?

Varför detta virus finns i vår värld är det ingen som kan ge ett fullgott svar på. Naturvetenskapen och den medicinska forskningen har redan börjat och kommer med tiden i ännu större utsträckning kartlägga smittvägar, virusets ursprungskälla/källor, dess genetiska sammansättning, vilka sjukdomssymtom som det kan ge upphov till, vilken nivå av immunitet som kan utvecklas efter genomgången smitta och tillfrisknande, möjliga virologiska läkemedel och framtida vaccin. Med tiden kommer också samhälliga, mänskliga, politiska och ekonomiska konsekvenser nationellt och globalt att analyseras. Förhoppningsvis, ja det är nog troligt, kommer vi av dessa analyser lära oss att stå bättre rustade inför framtida pandemier och katastrofer.

Men frågan varför detta virus härjar i vår värld kan ingen ge ett fullgott svar på, i varje fall inte på ett existentiellt plan. Visst man kan diskutera evolutionen eller biologins bakomliggande processer, men det beskriver egentligen mest hur viruset uppkommit och att vi nu står inför ”fata complet”.

Vetenskapens domäner hjälper oss att finna konkreta, praktiska och pragmatiska lösningar, vilket vi försas är tacksamma för. Världen står dock i denna fråga illa rustad inför metafysiken.

Frågan ”varför” ekar dock, varvid vi får bege oss in i filosofins och trons värld och för vår kyrka den kristna tron. Varför finns ondskan och vad är dess mening?

Vetenskapen undersöker det mätbara och rationella genom observationer och logiska slutsatser. Det vi uppfattar med våra sinnen och genom logisk slutledningsförmåga täcks in av vetenskapen. Vi kan dock tankemässigt försöka förstå vår tillvaro utanför det mätbara och logiska. Då rör vi oss i metafysikens domäner, en gren inom filosofin som bland annat diskuterar varats ursprung – ontologin, skapelsens första rörare - kosmologin, frågan om Guds vara eller inte och människans plats i universum.

Metafysikens väsen är av filosofisk art, det vill säga frågor vi människor ställer, vilkas svar vi inte finner genom de vedertagna vetenskapliga metoderna. Vi får nöja oss med teoribildningar och att det inte finns några säkra absoluta svar på metafysikens frågeställningar.

Jag tänker att man kan säga att trons värld bland annat arbetar med metafysiken. Metafysiken blir en del av trons existentiella frågeställningar. I trons värld finns inga fysikaliska exakta svar på de existentiella frågeställningar som trons värld arbetar med att försöka besvara. Ändock försöker tron att besvara frågor om ondskans ursprung, vem eller vad är Gud, dödens problematik, varför vi som människor är här på jorden, vad är meningen med livet, vad är kärlek och dess innersta innebörd, hur kan vi förstå teodicéproblemet och är Jesus Kristus Guds son och därmed har Gud genom Jesus fullt ut blivit människa, levt våra liv, känt våra känslor, dött på korset, uppstått på tredje dagen och efter fyrtio dagar återförenats med Fadern.

Dessa frågor, och många fler, har kyrkan arbetat med i snart tvåtusen år. Svaret på din fråga, hur Gud kan tillåta detta virus, blir ur ett fysikaliskt perspektiv: Det vet vi inte. Ur ett teologiskt perspektiv kan vi diskutera olika lärofrågor, men jag misstänker att din fråga mer handlar om själavård och förkunnelse.

Frågan varför Gud tillåter ondskan i världen och dess ursprung har upptagit människans tankar och känslor i evinnerliga tider. Kanske skapelsens beskaffenhet är en godtagbar början på diskussionen. Gud har givit skapelsen ramar att hålla sig inom, vari hon rör sig, prövar och utvecklas vilket brukar kallas för creatio contuna. Naturlagar, evolutionen och entropin sätter ramar eller gränser. Kanske man kan säga att denna creatio contuna är en förutsättning för skapelsen. Gud ville inte göra skapelsen till en nickedocka utan egen vilja.

När skapelseberättelsen i Bibeln nedtecknades för tvåtusen femhundra år sedan, satte man berättelser som hade traderats, muntligt berättats, under långliga tider innan de nedtecknades på pränt. Då var människans kunskap om skapelsens beskaffenhet tämligen begränsade. Så som det berättas i första Mosebokens två första kapitel, var på den tiden, rimliga antaganden hur skapelsen gått till. Idag vet vi att skapelsen inte skedde för sextusen år sedan, utan snarare för fjorton miljarder år sedan och vårt solsystem lär ha tillkommit för fyra miljarder år sedan. Naturvetenskapens skapelseberättelse är betydligt mer relevant rent fysikaliskt, än skapelseberättelsen i Bibeln. Naturvetenskapens skapelseberättelse säger något om ATT skapelsen har skett och HUR dess förlopp troligtvis kan ha gått till men den säger inget om VARFÖR. Bibelns skapelseberättelse försöker säga något om VARFÖR skapelsen skett och sker. Den säger också något om RELATION. Den säger JAG ÄR, medan naturvetenskapen säger DET ÄR.

Här blir metafysiken tydlig. Gud VILL skapelsen. Gud VILL relation med skapelsen. Gud ger människan fritt val, varvid hon genast beger sig till trädet mitt i trädgården och efter att det listigaste djuret av alla, ormen, ställt några enkla och egentligen självklara frågor äter hon av frukten med god aptit. Så människan har möjligheten att välja att följa Gud eller gå sin egen väg.

Och Gud väljer att alltid finnas för den som väljer att följa Honom. Därför sänder Han sin son Jesus Kristus till människan. Så griper Gud in i skapelsen.

Griper då Gud inte in i skapelsen förutom historiskt genom patriarkerna, Mose, kung David och Jesus Kristus? Mitt svar på den frågan är absolut JA. Gud griper in i ditt, mitt och allas våra liv och ger oss styrka och kraft att leva i världen. Evangelisten Johannes skriver att Jesus säger: ”Jag är världens ljus, den som tror på mig skall aldrig vandra i mörker”, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom aldrig skall gå under, utan ha evigt liv”. Gud lovar att vara med oss människor, att vara oss nära, men Han lovar inte att vi skall slippa livets prövningar, utan att Han snarare skall hjälpa oss och leda oss igenom dem. Han ber oss att ”ta våra kors och följa Honom”.

Nej, vi vet inte varför detta virus härjar på vår jord och vi vet inte varför Gud tillåter detta virus eller andra farsoter. Vi vet inte heller varför Han tillåter ondskan. Vi vet dock av erfarenhet att Han alltid finns med oss, lider med oss, och i sin kärlek frälser oss.

Hur skapades världen hos kristendomen och judendomen?

Yngve:
Mysteriet gällande skapelsens ursprung, dess tillkomstförlopp och dess beskaffenhet, rör sig mellan fysikens, matematikens, filosofins, metafysikens och teologins världar. Gamla testamentets berättelser, vilka under århundranden hade berättats från far till son och mor till dotter, nedtecknas antagligen under femhundratalet före Kristus. I första Mosebokens inledande två kapitel berättas om skapelsen, hur Gud skapar världen så som vi känner den på sex dagar varefter Han vilar på sjunde. Detta ska då ha skett för c:a sextusen år sedan. Denna skapelseberättelse ligger till grund både för judendomens och kristendomens klassiska förståelse av hur skapelsen skall ha gått till.

Efter skapelseberättelsen, som egentligen är två berättelser lagda efter varandra, berättas om syndafallet. Adam och Eva lever i trädgården tillsammans med Gud i harmoni med skapelsen. Mitt i trädgården växer ett träd och Gud har sagt till människan att hon får äta av allt som finns i trädgården, men inte av någon frukt från just det träd som står mitt i trädgården. Ormen är det listigaste av alla djur som Gud skapat, ställer några frågor till Eva, vars nyfikenhet vaknar varefter hon förstås äter av den förbjudna frukten. Så möter hon Adam och det behövs inte särskilt mycket övertalning innan han också glupskt smaskar i sig av frukten.

Detta beskrivs och tolkas som grunden till människans olydnad till Gud, varför Gud förvisar människan från trädgården. Frågan är förstås varför detta sker. Gud skapar människan, den nyfiknaste varelse som Gud skapat. Han ställer ett träd mitt i trädgården, vars frukter Han förbjuder den nyfikna människan, att äta av. Dessutom har Gud skapat ormen, det listigaste av alla djur. Kan det gå på något annat sätt än att människan äter av den förbjudna frukten?

Enligt judisk tradition så är människans olydnad oundviklig och möjligen en del av Guds plan. Gud har skapat en kännande och tänkande människa, så det kan egentligen inte gå på något annat sätt än att människan, som håller på att spricka av nyfikenhet, äter av den förbjudna frukten.

Kristen tradition har i viss mån tolkat berättelsen om syndafallet något annorlunda. Människans olydnad inför Gud är det fundamentala sveket gentemot Gud, vilket förtjänar Guds rättmätiga straff. Det blir grundtanken till arvsyndsläran, som utvecklas av Augustinus i början av fyrahundratalet.

Kristen skapelseteologi, ja egentligen kan man tala om olika kristna skapelseteologier, tar sin ursprung utifrån Gud Fader, skaparen. Gud Fader skapar och är därmed skapelsens ursprung.

Skapelsens innersta väsen stavas Guds skapelse. Lära och tradition har under historien förhållit sig till tidens tillgängliga kunskap om skapelsen. Första Mosebokens skapelseberättelser pekar mot Guds vilja med skapelsen. Gud ger människan ansvar i skapelsen, att vårda, värna den, men också att med ansvar tämja den. I Johannesevangeliets inledning parafraseras första Mosebokens inledning; ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” till i Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen fanns Ordet, och ordet finns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till”. Här uttrycks att Gud är förutsättningen för skapelsen och att Han vill skapelsen, och Guds vilja med skapelsen sammanbinds med Jesus Kristus. Johannes pekar på att Guds vilja med skapelsen utgår från Fadern skaparen, samtidigt som relationen med skapelsen manifesteras genom Jesus Kristus, ”ordet blev människa”.

Under upplysningstiden, med hjälp av fysikens lagar och matematikens logik började bibelns skapelseberättelse att ifrågasättas. Vetenskapens observationer gällande skapelsens fysikaliska tillkomst stämde illa med bibelns berättelse. Med tiden har man genom observationer och logiska slutsatser förstått att universum troligtvis tillkom för c:a fjorton miljarder år sedan och att vårt solsystem bildas för ungefär fyra miljarder år sedan.

Idén att världen skapades färdig ”creatio orginalis” ifrågasattes allt mer, bland annat genom teorin om ”Big Bang” och Charles Darwins tankar kring ”arternas uppkomst”, vilken gav underlag till evolutionsläran.

Dessa forskningens framsteg leder till teologier vilka utgår från Creatio contuna, det vill säga att skapelsen ständigt pågår. Man tänker att Gud ständigt skapar, att Hans vilja ligger till grund för den kontinuerligt pågående skapelsen.

Enligt teorin om ”Intelligent design” har Gud ”kodat” skapelseprocessen, vilket innebär att den ständigt pågående skapelsen är helt enligt Guds plan.

Ett annat sätt att förhålla sig till Guds skapelse är att Gud nedlagt en ”egen vilja” i skapelsen, vilken begränsas av Gud uppsatta naturlagar. Skapelseprocesser har fritt spelrum inom uppsatta gränser. Därav människans fria vilja.

Ur dessa tankar väcks också idéer om människan som medskapare. Människan har av Gud fått uppdraget att förvalta och värna skapelsen och människan som är nyfiken, uppfinningsrik och ständigt strävar efter att göra världen bättre, har accepterat utmaningen. Människans delaktighet i skapelsen är dock dubbelsidig. Å ena sidan medverkar hon, genom arbete, vetenskap och uppfinningsrikedom att ”skapa” bättre levnadsvillkor för flertalet människor i världen. Hon vinner fantastiska framsteg genom forskning till exempel i medicin.

Å andra sidan har framstegen baksidor. Hon kan också använda vetenskapens framsteg till att skapa massförstörelsevapen, terror och förstörelse då hon låter girigheten och vanvettets idéer styra henne. Det finns också en stor utmaning gällande miljö och klimat, vilket innebär mer nödvändig forskning och hårt arbete.

Begreppet medskapare kan dock leda till tankar att människan de facto skapar ur ingenting. Så är det förstås inte, vi nyttjar, förhoppningsvis förnuftigt, Guds skapelse, vilket innebär att vi använder oss av redan av Gud skapade ”byggstenar”.

Att som kristen med Jesus Kristus i hjärtat omfamna vetenskapen och dess metoder för att förstå den värld vi lever i, och att se nyttan med den uppfinningsrikedom som blir konsekvenser av forskning och vetenskap, innebär inte att Gud eller Kristus förminskas, snarare tvärt om. Kristen tro och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra. Guds skapelse blir än mer fantastisk och mirakulös ju mer vetenskapen ”avslöjar” hennes innersta hemligheter.

Människan tror ibland att hon står ensam här i världen, att hon klarar sig alldeles utmärkt utan Gud. Kanske hon tänker att ”Gud är död” som Friedrich Nietzche uttryckte innan förra sekelskiftet. Men Gud lever, var så säker på det.

Jag tror att det är ett gigantiskt misstag att dödförklara Gud. Likaväl som vetenskapen avslöjar allt mer av skapelsens innersta hemligheter, så öppnar Gud den inre mystiken i våra liv och i skapelsens innersta väsen. Jesus Kristus vägleder oss om vi tar Honom till vårt hjärta. Gud är livets källa, kärlekens källa och skapelsens källa. Genom sin son Jesus Kristus har Gud fullt ut blivit människa och därmed har Han materialiserats för människan så att hon kan tro på Honom. Genom Hans död på korset och uppståndelse har Gud övervunnit döden och ondskan. Genom tron på Jesus Kristus lever vi om vi än dör och ondskan har inte makt över oss. Ondskan lever i vår värld och påverkar våra liv på djupet, men genom Jesus Kristus har den inte makt över oss.

”Bulta så ska dörren öppnas.” Dum fråga kanske men hur bultar jag konkret?

Yngve:
En mycket bra fråga. I Bibelns texter förekommer ordet bulta vid fyra tillfällen. Dels i profeten Jesajas bok 60:5, Matteusevangeliet 7:7, Lukasevangeliet 11:9 och Apostlagärningarna 12:16

Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig skall hans härlighet visa sig. Folken skall vandra mot ditt jus, kungar mot glansen av din soluppgång.

Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen. När du ser det skall du stråla av lycka, ditt hjärta skall bäva och bulta, när havets skatter kommer i din ägo och folkens rikedomar blir dina.
Jes 60:1-5
Här talas det om att i glädje skall hjärtat bulta.

I Matteusevangeliet 7:7:
Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Matt 7:7-8

Texten befinner sig i ett sammanhang där Jesus undervisar om dom och bön. Tanken är att det inte är upp till oss människor att döma, då vi ser flisan i vår broders öga, men inte bjälken i vårt eget. ”Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken i dit eget öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders”.
Matt 7:4-5

Domen är förbehållen Gud. Genom Jesus Kristus död på korset och uppståndelse frikänner Gud oss domen. I tron på Honom blir vi frälsta. Vi människor förmår inte att se bjälken i vårt eget öga, utan lägger vår tid och kraft på den flisa vi ser eller tycker oss se hos vår broder. Ty vi är Guds älskade barn, och genom Jesus Kristus vet Gud i sin kropp hur det är att vara människa och Han känner vår oförmåga att fullt ut leva i kärlek. Gud i sin nåd förlåter oss, men hur är det med oss själva?

Utan Gud i våra hjärtan försöker vi förstås så gott vi kan, och, ja vi kan väldigt mycket av oss själva. Vi gör mycket gott i oss själva, men som människa finns bräcklighet och en ofullkomlighet. Vi sårar oss själva och våra medmänniskor även fast vi inte vill. Vi låter vår oro och rädsla att inte duga vägleda oss varvid vi glömmer kärleken. Allt detta vet Gud och förlåter oss oförbehållsamt, ty Han vet i sin kärlek att vi gör så gott vi kan.

Om Gud nu redan vet allt om oss och att Han i sin oändliga kärlek och nåd förlåter oss, vad ska vi då med bönen till? Bönen är för vår skull, ett nådemedel där vi i samtal med Gud kan berätta för Honom hur vi har det i oss själva. Det hjälper oss också att sätta ord på det som tynger oss. Här sammanfogas våra handlingar med det som känns och det vi tänker om oss själva och världen så vi just för stunden uppfattar den.

Gud stänger inte dörren till oss människor, det är vi själva som stänger dörren till Gud. Genom bönen ber vi Gud att hjälpa oss så att vi förmår att öppna dörren till Gud, ty dörren till Gud är alltid öppen genom Jesus Kristus. Ibland kan vi behöva ta till det större artilleriet, för att använda en kanske i sammanhanget märklig liknelse. Det är då vi själva stängt dörren och låst den med fyrdubbla lås och reglar varefter vi slängt bort nyckeln. Då tar det i oss själva emot. Bulta så ska dörren öppnas.

Att bulta kan, som jag förstår det, liknas med att ”oförvanskat säga som det är till Gud”. I texten från Matteusevangeliets 7:7 kan vi läsa ”Be så ska ni få, sök så ska ni finna och bulta så ska dörren öppnas”. I vers åtta berättas att ”den som ber ska få, söker skall finna och för den som bultar ska dörren öppnas”. Att be, söka och bulta blir i det närmaste synonyma med varandra.

I Lukasevangeliets elfte kapitel, vers nio och tio kan vi läsa om bön. ”Därför säger jag er: Be, så ska ni få. Sök så ska ni finna. Bulta så ska dörren öppnas. Ty den som ber, han får; och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas”. Här finns stora likheter med Matteusevangeliet.

I Apostlagärningarnas 12:e kapitel berättas hur Petrus arresteras av Herodes romerska soldater men att han räddas genom att ta sig till huset där Maria bodde. Petrus bultar på porten två gånger varefter han i glädje blir insläppt. Därefter blir Herodes soldater förvirrade och kan inte finna Petrus.

Det berättas om att ”bulta” i profeten Jesajas bok, i Matteus och Lukasevangelierna samt Apostlagärningarna. Det gemensamma i dessa texter verkar vara ett känslomässigt agerande. Hjärtat bultar av glädje, människan bultar för att Gud ska hjälpa oss så att vi öppnar den av oss själva stängda dörren och Petrus bultar på dörren för att bli insläppt i huset. Allt detta med ett starkt känslomässigt deltagande.

Be, sök och bulta. Berätta för Gud hur det är ty det är inte de vackra orden och de fina åtbörderna som räknas. Jesus uppmanar oss att vara oss själva inför Gud. ”När du ber gå in i din kammare, stäng dörren och be i det fördolda. Då ska din Fader som ser i det fördolda belöna dig”.
Matteus 6:6

I Kristen tro förknippas ibland sex med synd. Måste man som kristen förtränga sin sexualitet?

Yngve:
Människan har sedan urminnes tider brottats med att försöka förstå hur man kan identifiera och värdera det som är ”gott” och det som är ”ont” samt dess ursprung. Kristendomens moraltradition kommer dels ur den judiska traditionen och dess moralfilosofier samt att det också finns en påverkan från den grekiska filosofin.

Den judiska Toran som inleds med skapelseberättelsen och berättelsen om syndafallet, berättar om förbundsteologin som blir central. Genom förbundet som upprättas med Moses som mellanhand, får lagen, det vill säga de tio budorden, betydelse. Gud lovar att vara med folket och att ge dem framgång och frälsning, och det judiska folket har att följa de bud som Gud gett dem. Så länge som folket följer och lever enligt lagen ”Halasha” går de dem väl i händerna, men om de bryter mot lagen, det vill säga förbundet, så stiger Gud åt sidan och inväntar att folket åter skall vända tillbaka till Honom. Gud är här oändlig i sitt tålamod.

Detta blir för det judiska folket ett sätt att försöka förstå ondskan i världen. Det är människan som bryter förbundet, då det var Adam och Eva som i olydnad mot Gud, åt av den förbjudna frukten.

Under antiken på fyra- till trehundratalen före Kristus verkar de filosofer som kommit att betyda så mycket för filosofiskt tänkande. Sokrates, Platon och Aristoteles, där Platons tankar gällande dualismen, det vill säga en uppdelning mellan idévärlden och den verklighet vi kan uppfatta. Där tänks idévärlden vara den ”verkliga” världen medan den värld vi uppfattar är en skuggbild av idévärlden. Idévärlden kan då tolkas likt den ”goda” världen medan den värld vi ser kan tolkas som den ”onda” eller ofullkomliga världen. Ett slags ”antingen eller tänkande”, kan man uttrycka det som. Världen som sådan blir ”ond”, medan i en dualistisk kristen tolkning blir Guds hus, Jesus Kristus och Hans ord det goda.

På tre- till hundratalet efter Kristus lever en kyrkofader vid namn Augustinus. Han är född och uppvuxen i Tagaste i Numidien som ligger i nuvarande Algeriet i en välbärgad familj. Han är en sökare och känner sig i unga år dragen till manikeismen, en gnostisk rörelse som tydligt indelade världen i gott och ont. Allt skapat var ont och därmed var den skapande guden ond, medan det godas hemligheter var förborgat hos något hemligt förborgat gudomligt. Det goda var fördolt och den hemliga kunskapen (gnosis) fanns i någon mån endast tillgängligt hos Manikerna.

Augustinus är dock en sökare och finner ingen nåd eller ”bot” för sina skuldkänslor, då den gnostiska läran inte innefattar frälsning, enbart en syndens konstaterande. I kristendomen finner han dock frälsningen i tron på Jesus Kristus.

Augustinus har i sin ungdom levt ett utsvävande liv med vin, kvinnor och sång. I samband med sin frälsning kommer längtan att leva med Jesus Kristus. Det dubbla kärleksbudet ”Du ska älska Gud Fader med hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd, samt du ska älska din nästa så som dig själv” Matt 22:37, blir helt enkelt omöjligt att fullt ut uppfylla och leva efter. Augustinus älskar vin och kvinnor och blir ständigt påmind i sin ”gudskärlek” av sina älsklingssysslor. Vinets berusning kan han avstå ifrån, men ”frestelsen” av behagfulla kvinnor är desto svårare att ignorera.

Augustinus brukar tillmätas att vara arvsyndslärans fader. Idén är att Adams olydnad genom att äta av den av Gud förbjudna frukten, var syndens ursprung. Genom Adams olydnad kom synden in i världen, en synd som Gud hatade. Gud hatar synden men inte syndaren.

På sexhundratalet utvecklar påven Gregorius I det som populärt brukar benämnas ”de sju dödssynderna”. Högmod, girighet, lusta, avund, frosseri, vrede och lättja.

Man kan säga att synden systematiseras. Högmodet, att leva med en självtillräcklighet där Gud inte får plats eller att inte tillmäta Gud allmakt och överhet, var den största synden, vilken korollerar med det första budet: ”Du skall inga andra gudar hava förutom mig”. Här menas också att de övriga dödssynderna göder och underbygger högmodet. Lustan, eller vällusten kopplas oftast samman med köttets lustar, där sexualiteten anses vara den starkaste driften vilken skymmer och får oss att ”glömma” Gud.

Under tusentalet inleds det som brukar kallas skolastiken. Här fanns en ambition att försöka förstå teologin, det vill säga ”läran om Gud” i relation med filosofisk skolning.
Under denna tid fanns ett återupptäckande av Aristoteles som var Platons lärjunge och ifrågasatte sin lärares dualistiska världsbild. Aristoteles hade ett holistiskt tankesätt där idé och uppfattad verklighet inte stod i motsats till varandra, utan var beroende av varandra och växelverkade. Aristoteles var också central i sitt tänkande kring logiken.

Thomas av Aquino och Anselm av Canterbury var två av skolastikens teologer. Med logik och filosofiska resonemang blev den kristna läran skärskådad. Man kom fram till teleologiska och ontologiska ”gudsbevis”, vilka man väl får säga mest fungerar i tro men knappast håller hela vägen vid en logisk granskning. Man utvecklar också frälsningsläran utifrån Augustinus ”arvsyndslära”.

Poängen med denna historiska exposé kan tänkas vara att syndabegreppet upptagit människans tankegångar sedan urminnes tider. Den kristna tron utgår från tron på Jesus Kristus, att genom honom har Gud fullt ut blivit människa. Genom hans död på korset, hans uppståndelse från de döda och återförenande med Fadern har synden och döden övervunnits.

Gud hatar synden men älskar sin skapelse det vill säga även syndaren. Ondska, synd och dess konsekvenser har kristendomen ständigt förhållit sig till. Det dubbla kärleksbudet, att vi ska älska Gud Fader med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd, pekar mot vad som är syndens grund, att vi missar målet, och vänder oss bort från Gud. Genom historien har kristna teologer försökt att identifiera synden till exempel genom de sju dödssynderna eller genom syndakataloger. Bland andra Augustinus med sina utsvävande amorösa erfarenheter från sin ungdom, märkte att hans meditationer för att komma närmare Gud, kunde ”störas” av tankar på vackra kvinnor. Kanske man kan säga att den pockande sexualdriften ibland får ”tävla” med kärleken till Gud? Detta kan vara en förklaring bland flera varför sex stundtals har i olika grad förknippats med synd. Sanningen är nog den att sexualdriften är given människan inte bara för hennes reproduktion, utan också för att bringa oss glädje men också ansvar.

Vi människor är per definition oförmögna att inte vända oss bort från Gud. Vi är som människor upptagna med att vara just människor. I vår bräcklighet och ofullkomlighet syndar vi ständigt, i varje fall om vi formulerar synden ”att vända oss bort från Gud” eller ”att missa målet”. Gud vet detta, framför allt genom Jesus Kristus som vandrat här bland människorna, tänkt våra tankar och känt våra känslor. Genom Jesus Kristus död och uppståndelse blir vi frälsta från synden. Genom Guds oändliga kärlek är vi ständigt förlåtna. ”Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende son för att de som tror på Honom inte ska gå under utan ha evigt liv” Joh 3:16

Med Jesus i våra hjärtan blir vi dock ansvariga. Guds frikännande nåd innebär inte frihet från ansvar, snarare tvärt om. Med Jesus Kristus i våra hjärtan får vi längtan, mod och kraft att följa honom och bli något mer lik honom, ty det är inte Guds vilja att vi ska sluta vara människor och utplåna oss, ty det är faktiskt så Han har skapat oss.

Sverige är det minst religiösa landet i världen. Trots att mellan 60-70% räknas som kristna är det många som inte tror på den kristna läran, utan snarare ser sig som "kulturellt kristna". Hur tror du att ett samhälle kan påverkas av en allt mer minskande gudstro?

Yngve:
Sant är att Sverige sticker ut som ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Till att börja med måste vi reda ut några begrepp: sekulär, sekulariserad eller sekularisering och sekularism, vilka ofta blandas samman.

Att ett samhälle är sekulärt innebär att dess institutioner, forskning och parlamentära konstitutioner inte vilar på religiös grund. Forskningen skall stå fri och samhällets institutioner kollerera med samhällets statsskick. Att ett samhälle är sekulärt har inget att göra med om samhället är demokratiskt eller är en diktatur, människor åtnjuter yttrandefrihet eller censur, det handlar om religionens status i relation med konstitutionen. Sant är dock att fria demokratiska samhällen brukar vara av sekulär art vilket är en förutsättning för religionsfrihet.

Hög sekularisering innebär att människor statistiskt är tämligen ointresserade eller okunniga gällande religion och då främst gällande det religiösa utövandet. I Sverige är som du skriver sex miljoner svenska medborgare med i Svenska kyrkan, men ett förhållandevis litet antal är aktiva i Svenska kyrkans gudstjänster och/eller verksamheter.

Sekularism är en ideologi som syftar till att öka sekulariseringen i samhället. Här finns någon form av ”mission” att få troende människor att ”ta sitt förnuft till fånga och sluta tro på sagor om Gud”.

Hur kan det då komma sig att Sverige blivit ett av världens mest sekulariserade länder, samtidigt som sextio procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan? Historieforskningen har försökt finna svar på dessa frågor och troligtvis finns fler förklaringar. Sverige har sedan Gustav Vasa byggt upp en mycket stark statskyrka som delvis på olika sätt varit lierad med makten. Genom historien kan man finna två linjer, den ena relaterar till kyrkan som en del av makten, konungens dekret och den gamla ståndsriksdagen där adeln, prästerna, borgarna och bönderna var representerade, ett statsskick som varade från 1400-talet ända fram till 1866. Människor skulle lyda överheten och inte ifrågasätta det som var ”av Gud givet”. Den andra linjen bestod och består av det bedjande folket, däribland ofta kvinnorna, och här församlingar och präster. De sökte och förkunnade Guds oändliga nåd och kärlek med Kristus i centrum.

En annan förklaring som brukar nämnas är den under artonhundratalet framväxande nykterhets och frikyrkorörelsen. Dessa korrelerade i olika mån med folkrörelsetanken och den framväxande arbetarrörelsen. Socialdemokratin blir under nittonhundratalet en av de viktigaste politiska krafterna och framväxten av folkhemsbygget gav människor mat och bostäder vilket innebär att över tid får människorna i Sverige allt bättre levnadsförhållanden. Kanske man kan säga att Svenska kyrkan blev också en del av folkhemsbygget, vilket innebar att kyrkan i allt mindre grad hyste avvikande uppfattningar gällande människors själsliv än att vara en del av framgångssagan, i varje fall i någon mån.

Under femtio och sextiotalen rasade tro och vetande debatten för fullt efter att språkfilosofen Ingmar Hedenius skrivit ett antal esséer i Dagens Nyheter.

Han ifrågasätter prästerskapets och särskilt biskoparnas intellektuella status då de inte lyckas, enligt Hedenius, att trovärdigt argumentera för den kristna troslärans logik. Biskoparna har en tendens att förvänta sig respekt och anseende vare sig de gjort sig förtjänta av den eller inte.

Dessa historiska nedslag kan kanske förklara något gällande varför Sveriges befolkning är ett av världens mest sekulariserade, men Svenska kyrkans funktion som stark konungakyrka och sedermera statskyrka är kanske det som är mest unikt för Sverige i relation med andra jämförbara länder. När kyrkoplikt, kyrkotukt och husförhör inte längre var påkallat, kan man tänka att många människor kände en befrielse också med tanke på att kyrkan var en del av statsapparatens kontrollorgan.

Fram till 1998 blev alla som föddes i Sverige automatiskt medlemmar i Svenska kyrkan. Det innebar att den som av olika själ inte ville vara med i Svenska kyrkan var tvungen att begära utträde. Efter 1998 blir dopet det avgörande för medlemskap i Svenska kyrkan. Av de som är födda innan 1998 är en absolut övervägande majoritet medlemmar i Svenska kyrkan, medan de som är födda efter 1998 följer dopstatistiken. 2018 döptes 40% av alla barn i Sverige. Med tiden kommer rent statistiskt antalet medlemmar i Svenska kyrkan att följa dopstatistiken.

När man frågar människor varför de är med i Svenska kyrkan kanske det vanligaste svaret är att kyrkan är en del av vårt kulturarv, eller att ”kyrkan gör bra saker”. Frågar man om de tror på Gud så får man ofta svaret: Nej jag tror inte på kyrkans Gud, och följer man upp frågan blir svaret: men jag tror på något.

Jag uppfattar det som att människor i vårt land har en stor andlig längtan. Vi i Sverige är ofta strävsamma och plikttrogna och lever med idéer om att vi ska göra rätt för oss, vilket ju i grunden är bra. Men då vi arbetar ganska mycket och försöker få ihop våra liv och tiden inte räcker till, kan det ibland leda till psykisk ohälsa. Människor söker mening med sina liv med yoga, mindfullness, och lägger tid på terapier, samtidigt som försäljning av psykofarmaka ökar. Ibland tänker jag att det kan liknas med att gå över ån efter vatten.

Inre harmoni, meditation, bön och meningsfulla samtal om livets stora frågor finns närmare än vad många tror. Här har kyrkan lång och gedigen erfarenhet och tradition. Tron på Jesus Kristus befriar oss och hjälper oss att reda ut våra livsfrågor. Ifall sekularismens idéer om ett samhälle utan ”gudstro” och religiösa föreställningar förverkligas får vi ett samhälle som jag tror saknar verklig moral och etik. För varför ska vi människor bry oss om vår nästa om det inte finns något trossystem vars centrum är större än oss själva och som uppmuntrar nästankärleken?

Nu förutsätter sekularismen att ”Gud är en illusion”, något som människan har uppfunnit och icke är av sig själv given. Friedrich Nietzsche utropade att ”Gud är död” i en tid då vetenskapen brottas med att stå fri i relation med kyrkan. Kanske den tidens tänkare kände sig tvungna att frigöra sig från den tidens ”politiska korrekthet”. Sekularismens idéer bygger på att vetenskapen per definition bevisar ”guds ickeexistens”. Jag hävdar dock att dessa sekualrismens trossatser grundas i tro och icke i vetande.

Ty Guds existens går varken att bevisa eller motbevisa med vetenskapens induktiva och deduktiva metoder. Guds existens bygger på tro, lika väl som idén om Guds ickeexistens.

Som kristen utgår jag från Guds absoluta existens. Bibelns skapelseberättelse berättar om Guds relation med sin skapelse. Gud blir genom Jesus Kristus människa och därmed materialiseras inte bara skapelsen, som det berättas om i Bibelns skapelseberättelse men också naturvetenskapelsens skapelseberättelse, det är också så att genom Jesus Kristus materialiseras också Gud själv.

Gud blir fullt ut människa och är också därmed fullt ut Gud själv. Gud kommer inte att dö, även fast människan spikade upp Honom på korset och fast den moderna människan likt Nietzsche utropade hans död. Han lever, var så säker på det.

Jesus Kristus lever oavsett om människor vänder sig bort från Honom eller inte. Gud blir inte mindre verklig för att vi människor inte förmår att tro på Honom och vända oss till Honom. Han finns där för oss och väntar tålmodigt att vi ska släppa in Honom i våra hjärtan.

Ty en värld som enbart ser verkligheten utifrån rationalism och verifierbara vetenskapliga fakta missar livets komplexitet och skapelsens skönhet. Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer uttrycker kristendomens möte med den sekulära vetenskapen ungefär som så: ”Den sekulära vetenskapens framgång och avslöjande av naturens hemligheter är Guds sätt att göra människan myndig”.

Vissa kyrkor predikar tolerans, öppenhet och gemenskap. Vissa kyrkor är mer stängda och predikar en mer konservativ åskådning. Varför, tror du, att det skiljer sig så mellan religionstolkningar och kan du ge exempel på hur det kan skilja sig åt mellan kyrkor?

Yngve:
Kyrkans historia börjar med Jesus Kristus. I Apostlagärningarnas andra kapitel berättas om hur de som följde Jesus återsamlas för att fira pingst. Efter Jesus död och uppståndelse vandrar Jesus med människorna i fyrtio dagar varefter Han återvänder till Fadern. Lärjungarna och de som följde Jesus skingras i förvirring och undrar vad meningen med Jesus liv och gärning var, återsamlas under pingsten. Där utgjuts den Heliga Anden över de samlade ”likt eldslågor och det hördes ett dån från himmelen”. De samlade kom från olika länder och talade olika språk, men var och en hörde budskapet på sitt eget språk. Dessa händelser innebär att Jesus efterföljare börjar att förstå något litet om vem eller vad Jesus Kristus var och är. Det osannolika, att Jesus är Guds son, att Gud genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa, blir begripligt i anden för lärjungarna. Lärjungarna blir apostlar.

Apostlarna beger sig ut i världen och bildar församlingar. Aposteln Paulus är dock inte med under pingsthändelserna, utan han möter Jesus ett antal år efter Jesu död och uppståndelse, varvid han kommer att bli en av de viktigaste apostlarna i Västkyrkan.

Under kyrkans första trehundra år formeras den kristna kyrkans lära. Detta är en omvälvande och dynamisk tid där kyrkofäderna försöker sätta ord på dels vem eller vad Jesus Kristus är. Är Han människa, eller är Han Gud själv? Är Han både sann Gud och sann människa, och hur förstår vi det? Man försöker också formulera treenigheten, det vill säga vad den enda treeniga Guden innebär. Fadern, Sonen och den helige Anden.

Detta är den tid då de bibliska berättelserna och breven om Jesus Kristus sammanställs, det som kom att kallas det nya testamentet.

Den kristna kyrkan lever i olika grad av förföljelse i det romerska riket fram till att kejsare Konstantin år 313 häver förbudet och tillåter kristendomen. Sedermera kommer kristendomen att bli romarrikets statsreligion.

Den kristna kyrkan har under historien genomgått tider då kyrkor splittrats men också tider av försoning. Under fyrahundratalet fram till sexhundratalet formas östkyrkan till ett antal ortodoxa kyrkor medan västkyrkan samlas under Rom. Under femtonhundratalet sker reformationen som en reaktion på att delar av den katolska kyrkan, på uppmaning av påven i Rom, låtit korrumpera sig. Man sålde bland annat avlatsbrev för att finansiera Petruskyrkan i Rom. Initiativtagare till reformationen var Martin Luther.

Frikyrkor och spirituella rörelser börjar växa fram framför allt under 1700 och 1800-talen. Det är ur dessa rötter som Baptistkyrkan, Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Pingstkyrkan har sina rötter.

Kyrkor har genom historien varit en levande del av det samhälle som kyrkan verkat i. Idag kan vi lite slarvigt uttrycka det som så att i öppna demokratiska samhällen tenderar kyrkan att vara en del av det öppna och demokratiska samhället, medan i slutna och eller auktoritära samhällen tenderar kyrkan att vara en del av den auktoritära samhällsstrukturen, samtidigt som några kyrkor i slutna och auktoritära samhällen många gånger blir en motkraft till förtryck och korruption.

I den kristna kyrkofamiljen finner vi den katolska kyrkan med sitt säte i Rom, en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar. Å ena sidan finns enighet i tron på Jesus Kristus, traditionen och läran, men skillnader i dess praktik bland annat på grund av olika förutsättningar. Exempel på sådant som kan i någon mån avvika från Vatikanens tämligen juridiska förståelse kan nämnas befrielseteologin i fattiga områden i världen.

Sedan reformationens dagar har ett antal olika kyrkofamiljer växt fram. Den Lutherska kyrkan där också pietistiska strömningar växt fram, reformerta kyrkan med Calvinister och sedermera frikyrkofamiljer samt den anglikanska kyrkan. Här finns likheter och skillnader i syn på lära. Här skiljer sig bland annat gällande sakramentssyn och då särskilt dop och eukaristins funktionella betydelse både i relation med den katolska och mellan reformkyrkorna.

De ortodoxa kyrkofamiljerna eller östkyrkan växer fram efter att Romarriket delas mellan Rom och Konstantinopel. Lärofrågor gällande Kristologin och treenigheten formeras och Öst och Västkyrkan var inte överens bland anat gällande relationen mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden.

Efter denna tämligen summariska historiska exposé, vänder vi oss till Svenska kyrkan som är en evangelisk Luthersk demokratisk folkkyrka, ett samfund som rymmer allt mellan konservativa, liberala till radikala bibel- och läroförståelser. Församlingarna är i huvudsak självstyrande (demokratisk folkkyrka), samtidigt som Svenska kyrkan är en episkopal kyrka där biskoparna har ett läroansvar.

Religionshistorikern Eli Göndör formulerar att en religions uttryck, hur den relaterar till lära, samhälle och samtid är beroende av dess utövare. Denna kanske något förenklade beskrivning säger ändå något om varför den kristna tron formuleras, tolkas och utövas på olika sätt i världen men också i vårt eget land.

Det centrala i den kristna tron är Jesus Kristus, att genom tron på Honom, förändras vi. Martin Luther uttrycker trons kärna som ”tron allena, nåden allena och skriften allena”. Genom tron på Jesus Kristus blir vi i hans kärlek förlåtna och upptagna av Honom och kunskapen om Guds källa närmar vi oss genom att läsa och meditera kring Bibelns texter.

Vad ska man inte fråga en präst?

Yngve:
Jag vet inte om det finns någon fråga som man inte kan ställa till en präst. Om du läser igenom de frågor som finns upptagna på hemsidan, ser du att det är alla möjliga frågor mellan himmel och jord. En präst är absolut en vanlig människa med samma behov som alla andra människor. Vi har i kyrkan vigts till att på ett särskilt sätt tjäna henne efter bästa förmåga, där vi har uppdraget att förvalta ordet och sakramenten.

Ibland brukar man också säga att det inte finns någon fråga som är för ”dum” för att ställas, och jag tycket att det ligger mycket i det. Jag brukar dock skilja på frågor som är allmänna, rent teologiska, faktabaserade, åsikts och eller känslobaserade, personliga och privata.

Frågor av privat karaktär väljer jag dock att vara selektiv gällande vad jag svarar på och ger för svar.

I skapelseberättelse om Judendomen finns inte Jesus o Maria någonstans.
Varför bara Gud?

Yngve:
Berättelserna om Jesus och hans moder Maria finns nedtecknade i nya testamentets evangelieberättelser, Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet och Johannesevangeliet. Historiskt föddes Jesus för c:a 2020 år sedan och dog korsfäst c:a år 33. Gamla testamentets texter är betydligt äldre där Moseböckerna kan vara nedtecknade under 500-talet före Kristus. Hebréerna var ett folk med en traderande tradition, vilket innebär att de nedtecknade berättelserna är betydligt äldre. De berättades under gudstjänster och från far till son och mor till dotter.

Fördjupning

I första Mosebokens 1:a och 2:a kapitel berättas om skapelsen, vilket berättar om händelser som traditionsenligt brukar dateras genom att följa ”släktkrönikor” i Bibeln varvid jorden enligt denna tradition bör ha skapats år 4004 före Kristus.

Nu har naturvetenskapen visat att universum troligtvis tillkom för c:a 14 miljarder år sedan och att jordens tillkomst skedde för c:a 4 miljarder år sedan.

Att utifrån bibelns berättelser och genom att följa dess släktkrönikor datera tiden för världens skapelse till c:a 4000 år före Kristus brukar benämnas som kreationism, det vill säga att Gud skapade världen så som vi känner den på sex dagar och vilade den sjunde.

I kristen tradition läses texter i gamla testamentet som ett förebud om Jesus Kristus. Bland annat har berättelsen i Matt 1:23, om att Jesu moder Maria blivit havande innan hon börjat leva med en man, ”Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel” ansetts ha berättats om i Jes 7:14 ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss”.

Läser vi Johannesevangeliets inledning; ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”, så anspelar evangelietexten till första Mosebokens inledning som handlar om skapelsen:

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.”

Johannesprologen anspelar på att Jesus Kristus varit verklighet sedan tidernas begynnelse. I begynnelsen var ordet, det vill säga Jesus Kristus, och i 1 Mosebokens prolog; ”i begynnelsen skapade Gud himmel och hav”, och här tolkas oftast att Johannesevangeliets nedtecknare menat att Jesus Kristus är en verklighet före skapelsen och inom skapelsen.

Sammanfattningsvis är Jesus i den judiska kontexten ganska ointressant. I kristen tradition förstår vi dock Jesus Kristus som Guds Son, att han är den ende guden uppenbarad i mänsklig gestalt. Fadern, Sonen och den Helige anden är en och samma Gud uppenbarad i tre gestalter. Gud är i tidernas begynnelse och orsaken till Guds skapelse. I Kristen tradition förebådar gamla testamentets texter om Jesus ankomst och uppdrag.

Hej! Jag gör en uppgift just nu i skolan och skulle behöva lite hjälp. Vi skriver om ett utav de 10 guds bud och jag har valt äktenskapsbrott. men jag har kört fast och skulle behöva lite hjälp... Vad är budets innebörd? Var i bibeln står det tydliga exempel på att brottet bryts (både gamla och nya testamentet)? Ändras tolkningen mellan det gamla och nya testamentet? Hur har budets ändras över tid?
Hur speglas budet i det nutida samhället och hur skiljer det från andra religioner?

Yngve:
Det var många spännande frågor och jag tänker reflektera kring ett par utav dem. På femhundraåttiotalet före Kristus faller Juda rike för Babyloniernas övermakt medan det Norra riket Israel redan under 730-talet f.kr har invaderats av Filistéerna. Babylonierna tar Juda rikes ledande skikt som gisslan och för dem till Babylon där de fram till 520-talet f.kr befinner sig i fångenskap. Så det judiska folkets konung, hans närmaste undersåtar, prästerskapet, det judiska ”ledarskiktet”, de duktigaste hantverkarna och köpmännen med deras familjer befinner sig långt borta från det land som en gång var deras. Det tempel som kung Salomo lät uppföra under 900-talet f.kr förstördes av Babylonierna så katastrofen var för det judiska folket total. De hade förlorat sitt land, sitt tempel och befann sig nu i fångenskap.

Tiden går och judarna som befinner sig i fångenskap anpassar sig så gott det går medan deras barn leker och umgås med Babyloniernas barn. Här uppstår förstås också tycke mellan de unga judarna och babylonierna och de äldre ser en stor risk att judarnas särart, religion och historia faller i glömska. De får en lysande bra ide. Varför inte sätta igång och skriva ner det judiska folkets berättelse? Sagt och gjort.

Nu ska vi komma ihåg att det knappast handlade om att ”författa” den judiska berättelsen och dess historia, utan här fanns en lång tradition av ”traderande”, det vill säga att man berättade från far till son, från mor till dotter de fantastiska berättelserna om det judiska folket. Så man började sätta berättelserna om skapelsen, de gamla patriarkerna Noa, Abraham, Isak, Jakob, Josef och Mose, domarna och konungarna på pränt.

Psaltarens psalmer är troligtvis nedtecknade i stora delar så tidigt som 900-talet f.kr, då de var psalmer, eller sånger som användes i gudstjänstriten. Några av profetböckerna kan antagligen dateras som nedtecknade långt innan den Babyloniska fångenskapen.

Moseböckerna eller Toran: 1:a Moseboken – Genesis eller begynnelsen, 2 Moseboken Exodus – Uttåget, 3 Moseboken – Leviticus – prästerskapets härstamning från Levi, 4 Moseboken – Numeri – antal d v s uppräkningen av Israels tolv stammar och 5 Moseboken – Deuteronium – Lagens upprepning.

Genesis avslutas med berättelsen om hur det judiska folket på grund av svält och umbäranden beger sig till Egypten och när Exodus tar sin början har det gått fyra till femhundra år och det judiska folket är nu slavar i Egypten. Här börjar berättelsen om Mose och hur han efter ett antal öden och äventyr befinner sig på flykt i öknen där han av Gud får uppdraget att föra det judiska folket från fångenskap i Egypten, genom Sinaiöknen till det heliga landet.

Efter flykten från Egypten vandrar det judiska folket i Sinaiöknen i fyrtio år, innan de kommer fram till det heliga landet. Under vandringen kommer de fram till Sinaiberget som Mose beger sig upp till och där möter Gud som ger honom de tio Guds bud, där bland annat budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” ingår.

Förutom de tio budorden tillkommer ett antal andra lagar av olika art. Här finns lagar och regler kopplade till prästerskapet, gudstjänsten och kulten, sådant som är kopplat till olika former av offer och reningsriter. Här finns också rent praktiska och pragmatiska ”lagar” gällande rättssystem.

Antiken och förantiken var en tid då människor levde i stor fattigdom. Det fanns mellan 170- till 400 miljoner människor i världen vid Kristi födelse, så under Mose tid lär det ha funnits kanske hälften av den befolkning som fanns vid Kristi födelse. De lagar som finns uppräknade i Leviticus och Numeri är relaterade till den tid och verklighet som gällde i förantik tid, och kan svårligen enkelt anpassas till den tid vi idag lever i. Att på den tiden ”bryta” mot lagar eller de tio buden innebar ofta hiskeliga dödsbringande straff.

Det som i kristendomen blivit centralt i Gamla testamentets ”lagsamling”, är just de tio guds bud. Det andra budet ”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av något uppe i himmelen” har dock strukits i det kristna sammanhanget då kristendomen faktiskt avbildar Gud genom bilder av Jesus Kristus.

Gamla testamentets lagar förutom de tio Guds bud, har ingen jättestor betydelse i det kristna sammanhanget. För judarna är dock dessa ”lagar” intressanta och diskuteras livligt bland annat i ”Talmud”, som ofta inte kommer fram till några direkta tolkningar, utan det handlar mer om att man diskuterar, vänder och vrider på olika lösningar. Konsensus är sällan intressant.

Det sjätte budet om äktenskapsbrott diskuteras bland annat i Matteusevangeliets femte kapitel - Bergspredikan, där Jesus uttrycker att Han inte har kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den. Han fortsätter sedan med att diskutera skärpning av lagen, bland annat just lagen om äktenskapsbrott.

”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.

Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap”.

Det kan med dagens tankesätt ses ganska kategoriskt uttryckt av Jesus, men man måste då komma ihåg att på Jesu tid var kvinnors värde eller värdighet inte mycket att räkna med. En man kunde lämna sin hustru och deras gemensamma barn utan någon egentlig påföljd eller att det avkrävdes något ansvar av honom. Här avkräver Jesus, som så ofta i sin undervisning, ansvar. Dessutom undervisar Jesus om att själva handlingen har föregåtts av tidigare handlingar av någon art vilka har initierats av själva tanken som har tillåtits att få växa.

I ett kristet sammanhang idag tror jag att kärlek och ansvar står i centrum. Genom tron på Jesus Kristus, den treeniga Guden, som är kärlekens källa, blir vi rättfärdiggjorda och frälsta. Gud lär oss kärlek och ansvar. ”Kärlek” utan ansvar är antagligen inte kärlek.

Att leva i ett äktenskap eller en relation som man ofta säger idag, innebär ett arbete. Att hålla kärleken vid liv innebär ett ansvarstagande, ett engagemang och en visshet om att det kommer både ljusa och mörka dagar.

Familjen, barnen och kärleken mellan makarna blir övertid annorlunda. Det är mycket som skall hinnas med. Arbete, karriär, fritid, lämna och hämta barn på dagis, barnens fritidsintressen, handla mat, laga mat, diska, tvätta, städa ja en hel uppsjö med hushållssysslor, umgås med vänner och ha något slags samliv. Puh, hur ska man hinna med allt det som man känner att man måste, bör och vill. Risken finns att alla ”krav” blir till måsten som kan ta udden av glädjen och lusten.

Här ligger den stora utmaningen för den ”moderna” människan. Om man vill tro på äktenskapet, vilket vår kyrka gör, jag menar vi förrättar ju vigselgudstjänster där vi välsignar äktenskapet mellan två vuxna individer, så innebär ”äktenskapsbrott” inte bara anstiftan till otrohet, utan också glädjelösa krav. Vi får leva med hoppet att vi i tro på Jesus Kristus får kraft att prioritera relationer i familjen och att omvandla ”glädjelösa krav” till lust och längtan.

Varför hatar många muslimska länder Israel och vill utplåna landet?

Yngve:
Jag vet inte om man kan tala om länder som hatar Israel, det är snarare människor som ofta har ledande positioner som eldar på hatretorik. Genom att medvetet välja citat, lärosatser och historiska händelser som passar egna syften kan religiösa urkunder, traditioner och lära absolut användas för att upprätta och upprätthålla fientlighet gent emot ”den andre”.

Israel i Mellanösternkonflikterna är mycket infekterade och många gånger mycket svåra att lösa. Antisemitism har långtgående och mycket djupa rötter långt tillbaka i historien. Religiösa urkunder, traditioner och lära tolkas utifrån den samtid och de konflikter som dess utövare lever och verkar i. I Mellanöstern, Iran och Saudiarabien tolkas religiösa urkunder som Koranen och Haditerna utifrån den samtid och de samhällskonflikter dess religiösa utövare lever och verkar i. Lösningar kan inte vara något annat än att finna vägar för samexistens.

Fördjupning:
EU:s byrå för mänskliga rättigheter definierar antisemitism enligt följande: “Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser".

Detta uttrycks dels mot den judiska religionen samt “rasmässiga” idéer, det vill säga en fientlig inställning mot judar.

Under antiken fanns aggression gentemot judendomens monoteistiska gudsuppfattning då omgivningens religiösa gudsuppfattning var polyteistiska, det vill säga att man trodde på flera gudar. Romarrikets kejsarkult innebar också att kejsaren själv var så nära en gud man kan komma, vilket också var vanligt förekommande i Egyptens faraokult. Eftersom judarna inte erkände kejsaren som en gud, så uppstod förstås konflikter och judarna sågs som omöjliga att ha att göra med. Judarna var dock på grund av dyrköpt erfarenhet vana vid att finna lösningar och anpassa sig i diasporan, det vill säga att leva utan ett eget land.
Inom kristendomen uppstod också fientlighet gentemot judarna, dels på grund av föreställningen att det var “judarna” som dödat Jesus samt att de vägrade att konvertera till kristendomen. Att Jesus själv var jude och att de som levde i Judéen och Jerusalem under romersk ockupation befann sig i ett politiskt mycket laddat och komplicerat landskap verkar ha gått den kristna antisemitismen spårlöst förbi.

Under medeltiden kunde en dualistisk antisemitism blomma ut. Man talade om den “onda” antisemitismen och den “goda” antisemitismen, där den onda icke helt rumsrena handlade om judarnas härkomst, medan den “goda” handlade om juden som den kontrollerande och konspirerande juden.

Martin Luther, reformationens fader, är mest känd hos kristna på grund av rättfärdighetsläran, tvåregementsläran, det allmänna prästadömet, bibeln översatt till folkets språk och uppgörelsen med påvens maktkyrka. Hos judar är Luther långt ifrån en person som ses positivt. Framför allt under Martin Luthers senare del i livet skrev han förskräckliga alster om judarna. Han öste sin aversion över judarna kanske främst i en skrift som heter “Om judarna och deras lögner”. Här öser han sitt hat över judarna kanske främst på grund av att de inte konverterade till kristendomen.

Efter att Muhammed år 610-611 i en grotta vid berget Hira menat sig fått uppenbarelser från Gud genom ängeln Gabriel, började han, uppmuntrad av sin första hustru Khaddia att förkunna dessa i sin hemstad Mecka. Dessa uppenbarelser togs emot med blandat och många gånger svalt intresse. Mecka var en stor handelsstad och ett kosmopolitiskt centrum där olika religioner och kulturer blandades friskt. Här fanns judiska och kristna församlingar, arabiska stam och klankulturer och för dem religiösa uttryck, persisk kultur och religion.

I denna smältdegel var det inte helt enkelt för Muhammed att göra sin röst hörd och att övertyga människor att det han menade var Guds uppenbarelser var värda att tas på allvar.

Han beger sig år 621 till Medina där han lyckas betydligt bättre och de islamiska församlingarna växte. Här utgjorde de judiska församlingarna ett hot mot Muhammed och hans lära då judarna de dels höll fast vid sin egen tro och ifrågasatte sanningarna i Muhammeds uppenbarelser och förnekade hans profetstatus, varvid judarna fördrevs då de också kunde utgöra ett militärt hot.

Nu bryter Muhammed med delar av judiska traditioner inom Islam så som att man slutar be vänd mot Jerusalem utan istället vänd mot Mecka.

Under Muhammeds levnad läggs hela den arabiska halvön under muslimskt styre och efter Muhammeds död 631, kommer de tre efterkommande kaliferna att lägga hela Mellanöstern, Persien, norra och östra Afrika, södra Spanien (Andalusien) under muslimskt styre.

Judar och kristna får välja mellan att antingen konvertera och leva som fullvärdiga muslimer, eller som bokens folk behålla sin judiska eller kristna tro med förbehållet att dels inte missionera samt att betala en särskild skatt, dhimmi, eller det tredje alternativet flytta.

Det kommer dock att i det som sedermera blir det Osmanska riket variera mellan långa perioder av samexistens men också perioder av förföljelse.

Judarna förlorade först det norra riket Israel till Filistéerna under 730-talet f.kr och Judéen ockuperades av Babylonierna under 580-talet f.kr och under 300-talet f.kr av Romarna. När Romarrikets officiella religion blir kristendomen så är Jerusalem i de kristnas kontroll vilket övertas av Muslimerna i mitten av sexhundratalet och efter korstågen hamnar Jerusalem från 1099 till slutet av 1100-talet under ett kristet kungarike varefter Saladin år 1189 intog Jerusalem.

Under 1800-talet växer en idé fram utifrån Judarnas erfarenheter av pogromer och en allt livligare antisemitism i Väst och Östeuropa. Sionismen bygger på idén att skapa ett hem, en judisk stat, där det judiska folket ska kunna leva, bevara sina traditioner och utvecklas och slippa leva i förföljelse. Judar har länge i diasporan försökt finna hem i Europa, Mellanöstern och USA men alltid möts med förföljelse.

Efter Osmanska rikets fall 1923 delades Mellanöstern upp mellan Tyskland, Frankrike och Italien efter den plan, Sykes - Pikotavtalet, som England och Frankrike 1916 i hemlighet förhandlat fram, där uppdelningen av det Osmanska riket bestämdes. Det nuvarande Israel med Västbanken, Gazaremsan tillsammans med Jordanien innefattade Storbritanniens protektat. I det som idag är Israel, Västbanken och Gazaremsan bodde 1922 12,9% judar, varefter andelen judar succesivt ökar på grund av invandring.

Det uppstår konflikter mellan judar och araber och efter arabiska påtryckningar stoppar Storbritannien judarnas inflyttning 1939, samtidigt som andra världskriget bryter ut.

I Balfourdeklarationen 1917 ger Storbritannien utfästelser till det Judiska folket att upplåta ett hem till judarna, men Storbritannien har också genom Mc Mahon brevväxling 1915 utlovat stöd till att Mellanöstern skulle hamna under palestinskt inflytande om Egypten hjälpte till med kampen mot Osmanerna, vilket också skedde. Det fanns uppenbarligen olika politiska ambitioner för Storbritannien gällande Mellanösterns framtid.

Den 14 maj 1948 utropades den judiska staten Israel och kort därefter presenterades FN:s delningsplan. Dagen efter Israels självständighetsdag anföll Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak, Libanon, Jemen, Heliga krigets armé och Muslimska brödraskapet Israel, vilket slutade med seger för Israel. Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan.

Efter det moderna Israels bildande 1948 har Israel i stort sett ständigt legat i konflikt med sin omgivning. Norr om Israel ligger Libanon, nordöst ligger Syrien, öster om Israel Jordanien och sydöst ligger Saudiarabien samt söder om Israel ligger Egypten. Dessa omkringliggande länder har genom den moderna historien försökt att utplåna Israel där sexdagarskriget 1967 är ett exempel där Syrien under flera år militärt konfronterat Israel. Syrien får med sig Egypten och flera arabstater till en tänkt attack mot Israel bland annat genom att Egyptisk militär marscherar genom Sinaiöknen. Då slår Israels flyg till först och attackerar Egypten. Syrien och Jordanien anfaller österifrån och efter sex dagar har Israel slagit tillbaka och intagit Västbanken från Jordanien, Gazaremsan från Egypten, Golanhöjden från Syrien och Sinaihalvön från Egypten.

De politiska frågorna som stundtals varit i det närmaste omöjliga att lösa har varit Israels rätt att existera, Golanhöjdens, Västbankens och Gazaremsans status, de 750 000 arabiska flyktingar som flydde, flyttade eller blev bortkörda 1948 från främst Israel och Västbanken. Idag har dessa cirka 750 000 flyktingar uppdaterats till närmare ett par miljoner. Det mest kända och omtalade förslag till lösning gällande Israel och Västbanken samt Gazaremsan har varit och är ”tvåstatslösningen”.

Exempel på hur olika grader av antisemitism kunnat manifesteras är bland annat FN:s generalförsamling, år 1975 antar resolution 3379 som definierar sionismen som rasistisk och som ett hot mot världens fred och säkerhet. 72 stater röstade för denna resolution främst kommunistiska, arabiska och Afrikanska diktaturer. De flesta demokratier röstade mot. När kommunistblocket föll i början av 1990-talet återkallades resolutionen (Eli Göndör Sionismen 2009)

Israel i Mellanösternkonflikterna är mycket infekterade och många gånger mycket svåra att lösa. Antisemitism har som sagt långtgående och mycket djupa rötter långt tillbaka i historien. Religiösa urkunder, traditioner och lära tolkas utifrån den samtid och de konflikter som dess utövare lever och verkar i. Samexistens är den enda möjliga lösningen på konflikter i Mellanöstern, inte bara de direkta konfliktytorna med Israel, utan också konflikter till exempel mellan Iran och Saudiarabien, orkestrerat som en konflikt mellan Sunne och shia. Oljans roll i världsekonomin och kontrollen över dessa mycket värdefulla naturtillgångar har också betydelse gällande lojaliteter och ”bränsle” för att elda på redan infekterade konflikter.

Fadern, Sonen och den helige Anden. Fadern och Sonen ok men var kommer den helige Anden in i sammanhanget. Och har den samma status som Jesus och Fadern?

Yngve:
Fadern, Sonen och Helige Ande är en och samme treeniga Gud i Guds uppenbarelse. Genom den helige Anden blir tron levande och i bönen blir vi vägledda av Helige Ande att följa Gud och kraft att vittna om Jesus Kristus.

Fördjupning:
Under kristendomens barndom stod de som följde Jesus inför ett antal frågeställningar. I Apostlagärningarnas andra kapitel berättas att de som följde Jesus återsamlas efter Hans död, uppståndelse och återförenande med Fadern. På pingsten samlas en sörjande och förvirrad skara människor kanske för att söka tröst hos varandra och fira Pingst eller Shavuot som firades till minne av att Gud, via Mose överlämnade de tio buden till det judiska folket.

Det berättas här hur det hördes ett dån från himmelen och tungor av eld fördelades över de samlade. Alla fylldes av helig Ande och började tala tungomål med ord som Anden ingav dem.

Två frågor kommer att dominera våra tidiga kyrkofäders teologiska arbete och diskussioner:

Kristologin och treenigheten.

Kristologin behandlar frågan om vem eller vad Jesus Kristus är. Är han sann människa eller är han sann Gud? Är han bara människa, vad innebär det? Är han bara Gud, vad innebär i så fall det? Är han Gud och människa? I så fall hur mycket gud och hur mycket människa?

Treenigheten handlar om den treeniga guden, Fadern, Sonen och den helige Anden. Under de första århundradena efter Kristi död, uppståndelse och återförenande med Fadern, började våra kyrkofäder att försöka sätta ord på evangelietexternas gudsbilder.

När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Matt 3:16-17

I Matteusevangeliet berättas det alltså om: Guds Ande som kommer ner från himmelen, vilket verkar syfta till “helig Ande”, “Detta är min älskade son”, säger en röst från himmelen, en röst som vi förstår som “Gud”. Rösten beskriver Jesus som “sin älskade Son”, där sonen hänsyftar till Jesus som Guds son. Gudsrösten som beskriver Jesus som sin älskade son, blir enligt logiken den älskade sonens fader.

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” Matt 28:19

Den uppståndne Jesus undervisar med makt och myndighet. Han vänder sig till sina lärjungar, de blivande apostlarna, och talar om dopet, att döpa i Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Luk 1:35

I Lukasevangeliet berättas att Maria blir havande genom "helig Ande" och att barnet skall kallas "Guds son".

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Joh 1:1

Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill. Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Joh 5:21-23

Johannesevangeliets inledning berättar om ordet som i tidernas begynnelse fanns hos Gud och att ordet var Gud. Ett sätt att förstå Johannespreludiet är att det berättar om Inkarnationen, det vill säga att Gud blir människa redan i tidernas begynnelse. Att Fadern och Sonen är ett i tidernas begynnelse. Fadern och Sonen uppväcker döda och har överlåtit domen åt Sonen. Den som ärar Fadern ärar också Sonen.

Fadern, Sonen och den Helige Anden berättas det om i evangelietexterna. Dessa ”storheter” behövde kyrkofäderna hantera. Vad innebar treenigheten? Betyder Fadern, Sonen och den Helige Anden att det finns tre gudar? Om svaret är nej, betyder det att Gud är till 33% Fadern, 33% Sonen och 33% Helig Ande?

Om Gud är 33% Sonen, hur blir det då med kristologin? Är Jesus fullt ut människa och är Han dessutom fullt ut Gud själv? Ja, nu börjar vi närma oss avancerad matematik.

Snarare handlar treenigheten om att en och samma Gud uppenbarar sig under frälsningshistorien i olika ”personer” eller ”gestalter”. I Gamla testamentet uppenbarar Gud sig som skaparen i första Mosebokens två första kapitel och att också uppenbarar sig bland annat genom förbunden, förbundet där Noa är mellanhand, förbundet där Abraham är mellanhand och förbundet där Mose är mellanhand då Gud överräcker de tio budorden till folket och förbundsarken förs av det judiska folket till Jerusalem. Här uttrycker man att Gud i skapelsen och förbunden uppenbarar sig som Fadern.

I nya testamentet uppenbarar sig Gud som Sonen. Genom Jesus Kristus blir Gud fullt ut människa och Gud är förstås fullt ut Gud själv.

När Jesus dött på korset, uppstått på tredje dagen och efter fyrtio dagar vandrat med människorna och återförenats med Fadern utgjuts den Helige anden över människorna som följde Jesus. Så enligt skriften uppenbarar sig Gud som Fadern, Sonen och den Helige Anden.

När det gäller Fadern och Sonen så har det skrivits hyllkilometrar om kanske främst Sonen Jesus Kristus. Fadern, skaparen, den allsmäktige, allgode och allvetande Guden lovsjunger och ärar vi. Sonen, Jesus Kristus, genom Honom som Gud fullt ut blivit människa och Gud själv, Han som dött på korset för vår frälsnings skull ärar, lovsjunger och tillber vi. Han är den som är som en vän vilken vandrar med oss här på jorden både mörka och ljusa dagar. Men vem är den Helige Anden?

Det finns en hel del skrivet om Helig Ande, om än inte lika mycket som om Fadern och Sonen. Vi sjunger psalmer som psalm 646 ”Grip mig nu Helige Ande”. I Johannesevangeliets 14 kapitel vers 26 kan vi läsa: ”Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er”, Paulus skriver i Första Korinthierbrevets 12 kapitel om Andens gåvor, och Apostlagärningarnas andra kapitel berättar om Andens utgjutelse.

Anden utgår från Fadern då Sonen är Guds enfödde son så kan inte Anden vara den ende Gudens Son. Därför utgår Anden från Fadern.

I ortodox teologi utgår Anden från Fadern. Sonen ber Fadern att sända Anden och utgjuter Anden till lärjungarna.

I katolsk och protestantisk teologi utgår Anden av Fadern och Sonen (Filioque), då både Fadern och Sonen är Gud så utgår Anden från Fadern och Sonen.

Poängen är dock att Fadern, Sonen och Helige Ande är en och samme treeniga Gud i Guds uppenbarelse.

Genom den helige Anden blir tron levande och i bönen blir vi av helig Ande vägledda att följa Gud och kraft att vittna om Jesus Kristus.

Fanns det muslimer på Jesus tid. Och hur såg han på Islam som religion?

Yngve: Jesus levde mellan cirka år 0 till år 33, medan islams grundare Muhammed levde mellan år 570 till 631. Jesus hade därmed ingen som helst uppfattning om Islam.

Kristendomen bekänner Jesus Kristus som Guds son, vår Herre. Gud blev genom Jesus Kristus människa och dog på korset för vår skull. Han uppstod på tredje dagen och efter en tid på jorden återförenades han med sin Fader.

Enligt islam var Jesus en stor profet, men absolut inte Guds son. Synen på vem eller vad Jesus Kristus var och är, skiljer kristendomen och islam diametralt. Här kan dessa två olika trossystem aldrig förenas.

Fördjupning:
Till börja med så tillkom islam under sexhundratalet efter Kristus. Under Jesu levnad c:a år 0-33, var Jesus en del av den judiska gemenskapen och religionen. Judéen och Jerusalem stod under romersk ockupation och överhöghet och det judiska folket tvingades till underkastelse inför en övermäktig inkräktare.

Romarrikets expansion innebar för Rom både ekonomiskt välstånd men också enorma kostnader för att upprätthålla de områden som Romarriket lagt under sig och för att säkra och upprätthålla rikets gränser. Ett sätt att lösa detta var att i de regioner som stod under romersk lag, tillse att regionernas egna härskare, kungar och administration skötte ordning och viss rättsskipning. Så också i det forna Israel, Judéen och staden Jerusalem. Det judiska folkets frihet var därmed begränsad. Höga skatter togs in bland annat av tullindrivare, vilket bland annat under oår innebar fattigdom och djup skuldsättning. Man kan utan att överdriva påstå att romarna var allt utom populära bland det judiska folket.

I denna smältdegel bildas olika politiska fraktioner, som på olika sätt försöker att navigera i ett komplicerat politiskt landskap. Sadducéer, Fariséer, seloter, esséer och Herodes parti förhöll sig till samarbete med romarna, behålla och utveckla egna privilegier, reformera den judiska lagen (halacha) så att det under rådande förhållanden skulle vara möjligt att leva som en god och from jude, slänga romarna i sjön med vapen i hand eller att bege sig ut i öknen och bilda egna små enklaver dit den romerska makten inte hittar. En politisk smältdegel som sagt var.

I denna tid och detta sammanhang föds juden Jesus, vars liv och gärning kommer att för alltid att förändra världen. Vad få förstår under denna tid är att denne Jesus är Guds son och att Gud genom Jesus blir fullt ut människa.

Efter Jesus död på korset, hans uppståndelse på tredje dagen och att efter en tid här på jorden ha återförenats med sin Fader, växer församlingar till Hans efterföljd, först bland judarna sedermera ut i världen och den kristna kyrkan blir ett faktum.

På trehundratalet blir kristendomen Romarrikets offentliga religion.

Muhammed föds på 570-talet och hans pappa dör innan Muhammed föddes och mamman dör då pojken är i sexårsåldern. Han växer upp först hos sin farfar och därefter hos sin farbror. Han lär sig aldrig att läsa och växte upp under knappa förhållanden.

Den arabiska halvön bestod av klansamhällen och den klan som familjen tillhörde “Qureish”, var köpmän vilka kontrollerade den nord-sydliga rutten, vilket innebar att klanen hade monopol på intäkter gällande tullavgifter på denna sträcka.

Muhammed gifter sig första gången vid tjugofem års ålder med änkan “Khadidja”, som var förmögen, varför Muhammed kunde ägna sin tid åt affärer.

År 610 drar sig Muhammed undan vid berget Hira, där det berättas att han får ett antal uppenbarelser av ängeln Gabriel “Gibrel”. Efter en tid börjar han att berätta om dessa uppenbarelser, bland annat uppmuntrad av sin hustru Khaddia, vilket tas emot av befolkningen i Mecka med minst sagt blandade känslor.

Islamologer är överens om att det är stor skillnad mellan uppenbarelserna under tiden i Mecka och den tid som han befann sig i Medina, dit han och hans vi den tiden begränsade antal efterföljare flyttade 621.

Muhammeds uppenbarelser under tiden i Mecka, är ofta försonliga i relation till kristna och judar. Många idéer från både judendomen och kristendomen “lånas” till det som kommer att bli islam. Judarnas halacha, lagen och förbundet, inspirerar till sharia, Noa, Abraham och Mose framställs som stora profeter och Muhammed menar sig ha tagit emot och förmedlade samma uppenbarelse som dessa judiska företrädare, men att dessa har av människor över tid förvanskats.

Från kristendomen kan berättelsen om att Jesus moder Maria var jungfru och konceptionen skedde med helig Ande nämnas. Enligt Muhammed dog dock inte Jesus på korset och uppstod inte på tredje dagen. Enligt Muhammeds uppenbarelser var Jesus inte Guds son utan profet.

Islams ide är att alla profeterna egentligen fått samma uppenbarelse och budskap som Muhammed men att människorna har förvanskat dess innehåll. Islam kommer därför, enligt dess lära, inte med något nytt budskap, utan upprättar eller återställer Guds sanna budskap till människorna.

Under den tid fram till år 621 verkar Muhammed i Mecka, där hans budskap tas emot utan större engagemang. Frågan är dock om Muhammeds storhet snarare låg i förmågor att förhandla, strategiskt planera och förstå samtidens konflikter och allianser samt att han var en militär strateg.

Han lyckas samla de arabiska stammarna vilkas klaner låg i fejd med varandra, och efter att han flytt sig till Medina växte hans skaror av efterföljare. Under sin levnad lyder hela den arabiska halvön under Islam inte bara på grund av mission, utan också genom skickligt medlande och militära framgångar. Under sexhundratalet är det Bysantinska riket försvagat efter decennier av krig och misskötsel av ekonomin, varvid Muhammed därifrån möter tämligen begränsat motstånd.

Efter Muhammeds död år 631 uppstår en schism om vem som skall efterträda Muhammed. Muhammed har inte fått några söner. Muhammeds svärfar Abu Bakr valdes till Kalif utifrån Muhammeds världsliga gärningar (Sunna), medan de som främst såg Muhammeds gärningar utifrån det religiösa perspektivet (Shia) inte var helt överens, utan menade att Muhammeds efterträdare bör vara hämtad från Muhammeds släkt. Med tiden uppstod skillnader av betydande art gällande troslära.

Under de första tre kalifernas tid expanderar det islamkontrollerade områdena att gälla Norra Afrika, Östra Afrika, hela Mellanöstern, Persien och södra Spanien (Andalusien).

Jesus levde mellan c:a år 0 till 33, medan islams grundare Muhammed levde mellan år 570 och 631. Jesus hade därmed ingen som helst uppfattning om Islam.

Finns det bevis för att Gud helat obotligt sjuka?

Yngve: Det finns mig veterligen inte några empiriska bevis på att Gud helat obotligt sjuka, däremot finns ett otal vittnesbörd om hur Gud ingripit i människors liv och åstadkommit mirakel. För berättelserna om hur Jesus helar sjuka, blinda, döva och uppväcker döda handlar om vittnesbörd. Den kroniske alkoholisten som blivit och förblivit nykter hävdar kanske att det är ett resultat av Guds nåd, medan vetenskapen menar att det finns andra ”naturliga” förklaringar.

Paulus skriver i första korinterbrevet om trons dårskap: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”

Kraften i tron på Jesus Kristus kan inte förstås, mätas eller bevisas med all värdens empiri, ty kraften i tron på Jesus Kristus handlar om just tro.

Fördjupning:

I bland annat Johannesevangeliet berättas om hur Jesus möter den sedan födseln blinde mannen. Jesus börjar med att problematisera iden om att sjukdom, fattigdom och utsatthet berodde av den enskilde människans egen synd. Det fanns en föreställning att den blinde mannens blindhet berodde på att han eller hans föräldrar syndat mot främst det första budet – ”Du ska inga andra gudar ha förutom mig”.

Och Jesus säger: ”Vem har syndat? Den blinde mannen, eller hans föräldrar – Nej, varken den blinde mannen eller hans föräldrar. Guds gärningar skulle uppenbaras på den blinde mannen.” varefter Jesus botar den blinde mannen och får honom att se.

Betyder det Jesus säger ”nej varken den blinde mannen eller hans föräldrar har syndat”, att den blinde mannen eller hans föräldrar är utan synd? Nej självfallet inte. Vi människor syndar ständigt i den meningen att vi i olika utsträckning under tid vänder oss bort från Gud. Poängen är att vi människor, troende eller inte troende, inte kan rättfärdiggöra oss inför Gud genom våra gärningar.

Vi är oförmögna att inte bryta mot första budet, att inte ha några andra gudar än Gud själv och där med oförmögna att fullt ut följa och leva efter kärleksbudet: ”Du ska älska Gud Fader med hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd och du ska älska din nästa så som dig själv”. Detta misslyckas vi alla med. Paulus skriver bland annat i Romarbrevet ”Det goda jag vill, det gör jag inte, medan det onda jag inte vill, det gör jag.”

Martin Luther, reformationens fader, brottades själv under många år med syndens, nådens och rättfärdighetens till synes oförenliga storheter. Hur skulle han kunna finna en nådefull Gud när han så ofta avföll från kärleksbudet. Martin Luther förmådde helt enkelt inte att fullt ut älska Gud Fader med hela sitt hjärta, hela sin själ och med hela sitt förstånd. Han ansträngde sig till det yttersta att ständigt leva i bön. Men hans blick fångade världens lockelser, så som mat, öl och kvinnor. Dessa drifter, hunger, törst och sexualdrift gick helt enkelt inte att fullt förtränga. Och här var Luther övertygad om att djävulen med sin list snärjde honom.

Martin Luther försökte att göra sig rättfärdig inför Gud, vilket han fullständigt misslyckades med. Detta ledde till bedrövelse för honom, när han upptäcker att synden snärjer honom och att han misslyckas med att i bön, meditation och genom klosterlivets monotona, stränga dagliga rutiner bli rättfärdiggjord. I Luthers värld är det enda som väntar det eviga straffet, förtappelse och att brinna i helvetets eld. Nåden är helt utom räckhåll.

Med tiden efter själens bråddjup, sker den nådefulla förlösningen. Bland annat Paulus romarbrev hjälper Luther på traven. Kanske Luther i allt för stor utsträckning läste texten om hur Paulus misslyckas med att göra det goda han vill och hur han gör det onda som han inte vill. Kanske Luther under många år inte såg fortsättningen på texten i Romarbrevet där förlösningen för Paulus ligger i tron på Jesus Kristus, Han som dött på korset för vår synders skull, eller kanske man kan säga vår oförmåga att leva fullt i Guds kärlek.

Försoningen ligger i tron på Jesus Kristus och inte på grund av våra gärningar. Det är i detta sammanhang som Jesus talar om att den blinde mannen och hans föräldrar är utan synd, ty de är inte mer syndare än någon annan människa, hur from han eller hon än framställer sig själv.

För Gud har skapat oss till sin avbild. Vi är skapade med begränsningar, vi är inte gudar själva, även om vi ibland tror det.

Här formulerar Martin Luther kanske sitt viktigaste bidrag till vår kyrka och den kristna tron. Rättfärdighetsläran. Vi är alla syndare och vänder oss bort från Gud, ty vi är skapade till Hans avbild och oförmögna att fullt ut leva efter Hans bud och i Hans kärlek. Därför blir Gud genom Jesus fullt ut människa som det berättas i evangeliet. Så Gud blir fullt ut människa och Gud är också fullt ut Gud själv.

I döden på korset upprättas relationen mellan Gud och människa och mellan människa och Gud. Genom Jesus Kristus död på korset och på tredje dagen uppståndelse från de döda, rättfärdiggörs människan och skapelsen, ty Gud har därmed övervunnit döden och synden.

Här i ligger nåden, i tron på Honom, Jesus Kristus, blir vi rättfärdiggjorda och går ut i världen som fria människor. Det betyder att vi alltid är rikt älskade av Gud och i vår ofullkomlighet rättfärdiggörs av Hans kärlek.

Finns det då bevis för att Gud helat obotligt sjuka människor? Evangelietexten är en av många berättelser där Gud, genom Jesus botar eller helar obotligt sjuka. Det berättas också om hur Jesus får döda att bli levande igen. I världen är förstås dessa berättelser knappast att räkna som empiriska bevis. Det handlar om tro.

Till Anonyma alkoholister vänder sig desperata kroniska alkoholister som många gånger prövat allt för att sluta dricka eller åtminstone kunna dricka mera sansat. De berättar om totala misslyckanden. De har provat att bara dricka öl, byta spritsorter, bara dricka på helger, lovat dyrt och heligt att sluta dricka, varit intagna på otaliga avgiftningar, torkar och institutioner, flyttat till en annan stad, bytt jobb, käkat antabus, varit föremål för sociala myndigheter, börjat käka bensodiazepiner, fått antidepressiva mediciner utskrivna, genomgått skilsmässor, ingått nya relationer, skaffat barn. Ja exemplen är oändliga, men erfarenheten är att de allra flesta fullständigt misslyckats vilket oftast lett till att de sjunkit ännu djupare ner i missbruk.

I Anonyma alkoholister möter de en gemenskap och blir erbjudna en andlig väg som leder till en tro på Gud som fungerar. De blir medvetna om Guds nåd och befriade från alkoholbegäret. För alkoholisten som blivit befriad från alkoholmissbruket är detta ett mirakel beroende av Guds nåd. Till saken hör att denna nåd knappast handlar om ansvarsbefrielse, snarare tvärt om. Det handlar om ett medvetandegörande om det personliga ansvaret.

För rättfärdiggörelse genom Guds nåd i tron på Honom, Jesus Kristus handlar just om ansvar. I tron på Honom blir vi ansvariga för våra liv och gärningar.

Så svaret på frågan: finns det några bevis för att Jesus helat obotligt sjuka är att det inte finns några empiriska vetenskapliga bevis på att Gud helat obotligt sjuka, däremot finns ett otal vittnesbörd om hur Gud ingripit i människors liv och åstadkommit mirakel. För berättelserna om hur Jesus helar sjuka, blinda, döva och uppväcker döda handlar om vittnesbörd.

Kraften i tron på Jesus Kristus kan inte förstås, mätas eller bevisas med all värdens empiri, ty kraften i tron på Jesus Kristus handlar om just tro.

Människans begränsningar vet vi något om, medan vi blott anar något om vad Gud förmår och hur Han handlar i sin skapelse. Här får vi hämta inspiration från Bibelns, ja evangeliets berättelser och undervisning.

I Guds nåd och Hans kärlek får vi vandra omslutna i och av Hans helige Ande.

Hur vet och känner man att man är frälst?

Yngve: Att tro på Jesus Kristus handlar just om tro. Jesu Kristi gudomlighet och att frälsningen genom tron på Honom är sann, kan inte bevisas med vetenskapliga metoder. Det handlar om tro och tillit till Honom. Det underbara med vår kyrka är att vi tillsammans kan fira gudstjänst, tillsammans växa i tro och dela våra erfarenheter med varandra. I gudstjänst, bön och meditation medvetandegör vi Guds närvaro i våra egna hjärtan, ser och hör Honom i varandra och i skapelsens mysterium. Så förnimmer vi frälsningens mysterium.

Fördjupning:
Frälst betyder räddad, benådad och rättfärdiggjord.
Den kristna tron tänker jag mig att man ofta närmar sig utifrån tre perspektiv. Några människor kommer i kontakt med kyrkan och den kristna tron genom ”traditionen”. Kanske man kommer till kyrkan genom kyrkans barntimmar, att ens föräldrar tar med en till söndagsgudstjänster, kanske kyrkokören eller andra verksamheter i kyrkan. Man kanske kan säga att man ”gör” den kristna tron genom att bevista gudstjänster och den vägen växer in i kyrkans tro och liv.

Några möter den kristna tron genom läran. Man försöker förstå hur den kristna läran hänger ihop. Man kanske funderar över hur kristna dogmer (lära) logiskt förhåller sig till vetenskapen och världen. Kanske man försöker förstå treenighetsläran eller kristologin.

Så har vi den grupp människor som möter tron genom erfarelse. De erfar en gudomlig närvaro, andens vind och erfar att livet förändras. Kanske livets omöjligheter plötsligt blir möjliga. Kanske vi här har alkoholisten som plötsligt oförklarligt får en gudomlig uppenbarelse och därefter inte dricker en droppe mer i resten av hennes liv. Oftast är gudsmötet betydligt mindre dramatiskt än exemplet med den tillnyktrande alkoholisten. Men plötsliga och genomgripande uppvaknanden är långt ifrån ovanliga även om de lite mer stilla och nedtonade ”livet i vardagen varianterna” troligtvis är betydligt vanligare.

Poängen är att den kristna tron antagligen är beroende av alla dessa tre delar. Vi behöver traditionen, vi behöver ta till oss kristen lära och vi behöver trons närvaro. Vi behöver gemenskapen med andra kristna människor, vi behöver höra Guds ord och vi behöver själens näring i bön och meditation.

Apostlagärningarna berättar i andra kapitlet hur de som följde Jesus när Han levde och uppstod från de döda. Tämligen molokna återsamlas de för att fira pingst, eller shavuot som judarna firar till minne av att Gud genom Mose gav judarna de tio budorden på Sinai berg.

Här händer märkliga ting då Jesu lärjungar och andra som följde Jesus också kvinnorna, uppfylls av helig Ande. Det hörs ett dån som av en stormvind från himmelen och tungor av eld fördelade sig och stannade på var och en. Apg 2:2

Nu börjar apostlarna att förnimma och i någon mån begripa vem eller vad Jesus var och är. Den helige Anden öppnar hjärtat till deras inre och alla hör på sitt eget språk vad som är väsentligt.

Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.” Apg 32-36

Hur känns det att man är frälst? Det är mycket individuellt. För några är det en omvälvande erfarenhet, medan för andra en stillsam tillit till Jesus Kristus vår frälsare. En del människor brottas med tvivel huruvida Jesus Kristus är närvarande i deras liv eller inte. Kanske man har svårt att trofast med tillit tro att Jesus Kristus är Gud själv. Kanske man tvivlar på huruvida Gud ens finns.

Jag möter människor som lever med tvivel och har svårt att förstå att de är rikt omslutna av Guds kärlek. Ibland kanske vi kristna förmedlar en bild av hur det är att vara frälst som tyvärr ibland kan stå i vägen för andra människors sökande. Vi kanske beskriver frälsningen som ett i det närmaste lyckorus, långt ifrån vad som är kanske de flesta kristnas erfarenhet. Jesus uppmanar oss i Bergspredikan till återhållsamhet: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn, för att de ska lägga märke till er” Matt 6:1

Gud har givit oss människor en hjärna att tänka med. Jesus låter Tomas Tvillingen eller Tvivlaren, som han ibland kallas, stoppa sitt finger i den uppståndne Jesu sår för att Tomas ska våga tro på Gud låtit ett sådant under ske. Många av oss känner väl igen oss i Tomas vankelmod. All hans förnuft talar ju emot att ett sådant under sker.

Jesus säger till oss att ta våra kors och följa honom. Vi får följa Honom med all vår personlighet, våra skavanker, våra tillkortakommanden och vår oförmåga att i olika grad fullt ut våga lita till Honom.

Att vara frälst och tro på Jesus Kristus förändrar oss, men hur och på vilket sätt varierar förstås beroende av våra personligheter och erfarenheter.

”Jag har slutat att knarka och göra inbrott och är nykter en dag i taget och jag har en vilja att göra det goda, att vara till nytta för min familj och andra människor och jag gör allt vad jag kan för att sluta ljuga, men jag känner ingen gudsnärvaro” säger en vän till mig. ”Om det du berättar för mig inte är att vara frälst så vet jag inte vad som ska till för att vara frälst” svarar jag min vän. ”Du har uppenbarligen tagit ditt kors och följt Jesus och din tro har räddat dig”.

Att tro på Jesus Kristus handlar just om tro. Jesu Kristi gudomlighet och att frälsningen genom tron på Honom är sann, kan inte bevisas med vetenskapliga metoder. Det handlar om tro och tillit till Honom. Det underbara med vår kyrka är att vi tillsammans kan fira gudstjänst, tillsammans växa i tro och dela våra erfarenheter med varandra. I gudstjänst, bön och meditation medvetandegör vi Guds närvaro i våra egna hjärtan, ser och hör Honom i varandra och i skapelsens mysterium. Så förnimmer vi frälsningens mysterium.

Om alla blir förlåtna, varför säger man att helvetet finns och att folk kommer dit?

Yngve: Idén om Djävulen och Helvetet har sina rötter i antiken. I kristet sammanhang får Djävulen representera och gestalta ondskan här i världen. Den ende guden i tre gestalter, Fadern, Sonen och den helige Anden är till sin natur allgod, allvetande och allsmäktig. Det innebär att ondskan inte utkorats ur eller av Gud. Ondskans ursprung beskrivs dels i traditionen som ett resultat av den fallne ängeln Lucifers trots och olydnad samt dels människans syndafall. Den fallne ängeln benämns som djävulen och härskar i Helvetet. Han ägnar all sin tid åt att locka, lura och manipulera människan att följa honom och att överge Gud. Enligt denna idé är människan i sig försvarslös och oförmögen att inte följa djävulens ränkspel. Vid vår fysiska död tänker man sig att vi antingen kommer till Himmelen eller till Helvetet, beroende av ifall vi följer Jesus Kristus eller Djävulens ränkspel. Jesus Kristus är dock den som räddar människan till frälsning och ett liv i sanning med Gud.

Läran om Djävulen och helvetet är idag betydligt nedtonad och ifrågasatt. Idag menar vi kanske ”Helvetet på jorden”. Helvetet och Djävulen får i någon mån symbolisera all den ondska som vi människor utsätts för och utsätter varandra för.

Hos Jesus Kristus finns förlåtelsen och försoningen. Vägen till Gud går genom Honom, ty Jesus Kristus är den ende sanne guden förkroppsligad till mänsklig gestalt. Genom Jesus Kristus vet Gud i sin kropp exakt hur det är att vara människa, Han känner alla våra tillkortakommanden i sin kropps alla celler. I Hans kärlek är vi alltid förlåtna och omslutna av Hans kärlek och vi tillhör Kristus om vi väljer att tro på Honom.

Fördjupning:

Hur kan det komma sig att Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, samtidigt som det finns ondska? Denna paradox brukar beskrivas som teodicéproblemet som ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv är olösligt. Om Gud är allsmäktig det vill säga att Han har makt att skapa världen och universum, att Han genom Jesus Kristus fullt uppenbarar sig som människa och att Han har makt över allt som händer och sker i världen, varför tillåter Han då ondskan i världen då Han samtidigt är allgod och därmed kärlekens källa?

Han är samtidigt allvetande, Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Luk 12:7. Så ondskan i världen beror inte av att Gud inte känner till ondskan.

Teodicéproblemet har människan brottats med sedan urminnes tider. De polyteistiska religionerna, det vill säga religioner som har flera gudar, löser problemet med att det finns goda gudar och det finns typ onda eller besvärligt jobbiga gudar. Judendomens insikt om den ende guden, monoteismen, behöver förstå ondskans plats i vår värld utifrån enbart en allsmäktig och god Gud. I första Moseboken berättas om kunskapens träd som står mitt i trädgården och äter man av trädets frukt får man kunskap om ont och gott. Så enligt berättelsen så finns ondskan i skapelsen åtminstone som idé.

Satan, som nämns i första Moseboken och gestaltas likt ormen, förstås som ”anklagaren” i den judiska kontexten. Än tydligare blir Satans roll som ”anklagare” i Jobs bok, där Satan uppmärksammar Gud på människans många gånger svekfulla natur.

Iden om en enda gud lever vidare i kristendomen. Kristna bekänner sig till en enda Gud som är allsmäktig, allvetande och allgod.

I kristendomens barndom utmärker sig också de tidiga kyrkofäderna. Svåra frågor skulle lösas. Vem var Jesus? Är Han människa eller är Han Gud? Är Han bara Gud, eller är Han bara människa?

Är Han både Gud och människa, och i så fall hur mycket människa och hur mycket Gud? Vad betyder Fadern Sonen och den helige Anden? Är det en och samma Gud och i så fall hur går det ihop? Varför finns ondskan? Vad är logik?

I den tidiga kyrkan bildades många församlingar i Asien och Rom. Dessa församlingar hade olika synsätt gällande om man måste vara omskuren för att vara med i den kristna församlingen, om judar och ”hedningar” kunde dela bröd och vin tillsammans och hur gudstjänsten ska utformas. Ja, frågorna var många och varje ”lösning” på en fråga kunde skapa ett antal nya frågor att ta tag i.

Det uppstod också församlingar vilka gjorde aparta tolkningar av hur den kristna tron skall formeras. Kändast är nog gnostikerna och Manikéerna vilka bägge kan man säga fann olika former av lösningar på teodicéproblemet. De talar om två gudomliga storheter, en avlägsen skapargud där ondskan är en del av dess natur. Denne gudom menar man representeras av det gamla testamentets gudsbild. Samtidigt finns en vishetens gud som för de ”kristna manikéerna” representerades av nya testamentets gud. Manikéerna fanns också representerade i till exempel Kina, där visheten kopplades samman med Buddha.

Problemen med Manikéerna och gnostikerna var dels att de lämnar den monoteistiska tron och att de filosofiskt beskriver en världsbild i svart och vitt, men de erbjuder ingen lösning på ondskan ej häller frälsningen.

Bland andra Augustinus (354-430) blir efter sin omvändelse till kristendomen upptagen med att fundera över ondskans problematik. Han anses vara upphovsmannen till arvsyndsläran, åtminstone är han den som tydligt formulerade den. Enligt arvsyndsläran har människan genom sin olydnad i samband med syndafallet, då Eva valde att äta av kunskapens frukt snabbt följd av Adam kalasande, vilket Gud tydligt hade förbjudit dem, syndat så oerhört att de omöjligen kan betala sin skuld till Gud. Synden består av olydnad inför Gud, att människan väljer att bryta relationen med Gud. Denna synd är grunden till all ondska enligt arvsyndsläran och det är människan som därmed fört in ondskan i skapelsen ivrigt påhejad av ormen som får symbolisera djävulens list. Efter detta syndafall berättas det i gamla testamentets berättelser hur människan är helt oförmögen att inte synda genom brodermord, våldtäkter, lögn, maktfullkomlighet och avgudadyrkan.

Enligt denna lära förtjänar människan förtappelse och evigt straff. Gud har dock i sin allgodhet utvalt några till frälsning, vilka är räddade från den eviga döden. Orättvist, säger kanske någon vän av ordning. Inte alls menar predestinationsläran då människan per definition förtjänar det eviga straffet och utplåning. Att Gud väljer ut några människor till räddning visar i detta resonemang på Guds fullkomliga allgodhet.

På tolvhundratalet utvecklar och kompletterar Thomas av Aquino arvsyndsläran och predestinationsläran med den ”objektiva försoningsläran”. Människan har som sagt syndat så oerhört genom sin olydnad att hon förtjänar att utplånas. Gud är dock i sin allgodhet beredd att försona människans skuld, en skuld som människan aldrig någonsin själv kan betala och försona.

Därför blir Gud genom Jesus fullt ut människa och genom korsfästelsen offrar Gud sig själv på korset. Jesus är ju både fullt ut sann människa och samtidigt fullt ut Gud själv.

Därmed försonas all människans skuld och synd genom att Gud offrar sig själv.

Thomas av Aquinos försoningslära leder till att teodicéproblemet får en slags logisk lösning samtidigt som försoningsläran i någon mån löser hur nåden och frälsningen är möjlig i en syndfull värld. Men hur kommer då djävulen in i dessa sammanhang?

I tidig kristen föreställningsvärld berättas om ärkeängeln Lucifer. Han lär ha varit Guds kanske mest älskade ängel, ty han var ljusets bärare. Änglarna var underställda Gud. Så berättar Gud att Han tänker skapa människan och att änglarnas uppdrag kommer att bli dels att vara budbärare till människan och dels att tjäna henne. Ok säger alla änglar, vilken bra idé. Men en ängel tänker att han bara ska tjäna Gud och absolut inte människan. Lucifer heter denne ängel som trotsar Guds vilja, varefter Lucifer blir den fallne ängeln benämnd Satan, Djävulen, ondskans furste eller Beelzebub.

Man tänker sig att denne fallne ängel, Satan som ondskans furste, frestar människan att göra det som är ont i Guds ögon. Om människan väljer att följa Gud genom Jesus Kristus så är människan i någon mån skyddad från djävulens list och ränkspel. Utan Kristus som följeslagare så är vi dock helt utlämnade åt Satan och hans anhang.

Djävulen härskar i helvetet, dit de själar som inte tillhör Kristus hamnar efter den fysiska döden till evig eld och pina. (Här finns också läran om skärselden vilket är en helt annan fråga.)

Hos Jesus Kristus finns förlåtelsen och försoningen. Vägen till Gud går genom Honom, ty Jesus Kristus är den ende sanne guden förkroppsligad i mänsklig gestalt. Genom Jesus Kristus vet Gud i sin kropp exakt hur det är att vara människa, Han känner alla våra tillkortakommanden i sin kropps alla celler. I Hans kärlek är vi alltid förlåtna och omslutna av Hans kärlek och vi tillhör Kristus om vi väljer att tro på Honom.

Fråga: När ska Jesus komma tillbaka till jorden igen?

Yngve: Om detta vet vi intet. Enligt bibelns texter bl.a Mark 13:e kapitel, så kommer Han att komma åter på ett sådant sätt att det är tydligt för alla. När detta sker vet vi inte och under historiens gång har människor förutbestämt Hans ankomst vid ett otal tillfällen. Kanske det är så att vi människor och vi kristna föreställer oss Hans ankomst på ett sådant sätt att vi inte ser skogen för alla träden. Kanske Han redan har kommit åter och är med oss alla dagar i våra liv här på jorden och i himmelen.

Fördjupning:
Eskatologi - läran om tidens slut eller den yttersta tiden. I ett kristet sammanhang föreställer man sig att efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd så ska Han komma tillbaka till oss här på jorden. Om detta kan vi läsa bland annat i Markusevangeliets 13:e kapitel:

”Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.” Mark 13:24-27

Evangelisten Markus berättar om att Jesus uttryckta profetia föregås av en beskrivning gällande kommande prövningar och den sista stora nöden. Här talar Jesus om förföljelser på grund av tro och att de som följer Jesus skall utlämnas till domstolar och ställas inför ståthållare och kungar för Jesus skull. Jesus talar om de falska profeterna, de som talar i hans namn. Dessa falska profeter kommer att bedra många och folk kommer att resa sig mot folk och riken kommer att resa sig mot riken.

En annan text som ofta hänvisas till gällande Jesu återkomst är förstås Johannes Uppenbarelse eller Uppenbarelseboken. Här berättas livfullt om den sista striden mellan ondskan och Gud själv. Ondskan eller djävulen beskrivs som draken eller ormen. Djävulen ger ”odjuret” makten och hans tal är 666.

”Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon” Upp 13:1-2

När den sista uppgörelsen är slutförd skall djävulen förgås i ett hav av svavel och de människor som tror på Jesus ska räddas till himmelriket där Guds ljus alltid lyser.

Uppenbarelseboken är en svårtolkad text som eggat människans fantasi i snart tvåtusen år. När bibeln kanoniserades, det vill säga när våra kyrkofäder under tidiga kyrkomöten bestämde vilka texter bibeln skulle innehålla och i vilken ordning de skulle vara i, så fanns stora tveksamheter huruvida Uppenbarelseboken skulle ha plats i bibelns kanon.

Uppenbarelseboken är kanske den bok i vår bibel som är svårast att få något grepp om. Martin Luther var själv under femtonhundratalet mycket tveksam till Uppenbarelsebokens obegripligheter.

Nu finns den i Bibelns kanon och jag tänker att häri ligger en klokskap. Det innebär att Uppenbarelsebokens texter bör behandlas med samma vördnad och respekt likt andra bibeltexter.

Uppenbarelsebokens berättelse sammanfaller i någon mån med till exempel Markusevangeliets 13:e kapitels eskatologi, visserligen betydligt mer utförligt fantasieggande.

Hur är det då med Jesu återkomst?

Här brukar man tala om tre huvudspår: enligt preteristisk tolkning har händelserna till exempel i Uppenbarelseboken redan gått i uppfyllelse. Här menar man att när man talar om djävulen eller draken så menar man romarriket som förföljde de kristna mycket svårt och odjuret skulle i detta tolkningsförfarande vara kejsare Nero. Den falske profeten skulle här vara de romerska prästerna vilka uppmanade till dyrkandet av kejsaren.

Den histioricistiska tolkningen menar att Uppenbarelsebokens händelser utspelas under den kristna kyrkans historia från kejsare Nero till olika politiska skeenden i vår historia.

Enligt den futuristiska tolkningen kommer de händelser som bland annat Uppenbarelseboken målar upp att faktiskt ske i samband med Jesu väntande återkomst.

Under de snart tvåtusen år som passerat sedan Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, har ”profeter” talat om att ”snart kommer Jesus tillbaka på ett sådant sätt att alla människor förstår det”. Detta ska då föregås av ”världens undergång”. Siandet om ”den sista tiden och Jesu återkomst” har proklamerats vid ett otal tillfällen under den kristna kyrkans historia. Hitintills har världen inte gått under trotts Djingis Kahns härjningar under 1200-talet, digerdöden under 1300-talet, religionskrigen mellan muslimer och kristna under 1400-talet, trettioåriga kriget under 1600-talet, Napoleonkrigen under 1800-talet och de två världskrigen under 1900-talet, för att ta några nedslag i historien. Idag uttalar människor kanske klimatkrisen som orsak till världens undergång.

Kanske det är så att Jesus redan kommit tillbaka till oss människor för länge sedan. Han är den sanne Guden inkarnerad som människa och går vid vår sida. Likt Dietrich Bonhoeffer uttrycker att Gud genom upplysningen och vetenskapen gjort människan myndig, så kan vi inte längre skylla på Gud varje gång vi människor står inför existentiella kriser. Gud har gjort oss människor myndiga och är Hans armar, ben och hjärnor här på jorden.

Vi är satta att förvalta skapelsen väl men också att med klokskap tämja den. Med Jesus Kristus i våra hjärtan blir vi Hans redskap att bygga Guds rike här på jorden.

Hade Jesus en mamma och en pappa. Och hur var det med syskon?

Yngve: I de bibliska berättelserna tänker vi oss att Jesus mamma var Maria, att Gud Fader är Jesus pappa i någon bemärkelse genom Inkarnationen. Josef är Jesus jordiska pappa, kanske man kan säga “styvpappa”. Det berättas också om att Jesus hade syskon, både bröder och systrar.

Fördjupning:

Jesus mamma var Maria som det berättas om i evangeliet. När det handlar om Jesus pappa så berättar både Markusevangeliet och Lukasevangeliet om hur Jesu moder Maria blir havande genom Helig ande. Maria bebådelsedag firar kyrkan ungefär nio månader innan jul för att påminna oss om Guds mirakel, det som brukar nämnas som inkarnationen, det vill säga att Gud blir kött. Gud tar i Jesus mänsklig gestalt och Jesus benämns som Guds son.

Inkarnationen, detta med Guds människoblivande, kan tänkas förstås något olika i de fyra evangelierna. Markusevangeliet börjar med Johannesdopet och i samband med Jesu dop delar sig himlen och den Helige Anden kommer ned som en duva och en röst hörs från himmelen: “Du är min älskade son, du är min utvalde”.

Kanske Markusevangeliet kan tolkas som att det är i samband med Johannesdopet som Inkarnationen sker. Detta brukar ibland benämnas som “adoptiv inkarnation”.

Matteus och möjligen ännu tydligare Lukasevangeliet berättar om Marias bebådelse, det vill säga att hon blir havande utan att ha legat med en man, utan att hon blir havande genom Helig ande. I Matteusevangeliet är dessutom Johannesdopet betydelse nedtonar och i Lukasevangeliet verkar dessutom Johannes sitta fängslad medan Jesus blir döpt.

I Johannesevangeliet berättas inget om Jesus födelse och Johannesdopet tenderar att vara fullständigt ointressant. Här berättas om att Jesus, Ordet var i tidernas begynnelse.

I de bibliska berättelserna tänker vi oss att Jesus mamma var Maria, att Gud Fader är Jesus pappa i någon bemärkelse genom Inkarnationen. Josef är Jesus jordiska pappa, kanske man kan säga “styvpappa”. Det berättas också om att Jesus hade syskon.

I Matteus 12:46-47 kan vi läsa: Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: ”Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.”

I Matt 13:54-56 kan vi läsa: "Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan, så att man häpnade och sade: 'Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss?'

I Joh 7:5 påpekas att "inte heller hans bröder trodde på honom".

I Galaterbrevet 1:18-19 nämner Paulus att han träffat inte bara Petrus, utan även "Jakob, Herrens broder".

Gick verkligen Jesus på vattnet?

Yngve: Huruvida Jesus verkligen gick på vattnet är en tolkningsfråga. Om vi i den kristna trons lära utgår från att Jesus är Guds son, det vill säga att Gud genom Jesus har blivit människa så blir svaret på din fråga: Ja, Jesus gick verkligen på vattnet, eftersom det är fullt möjligt för Gud.

Fördjupning:

Hur kan vi förhålla oss till detta som vi kallar för Guds mirakel? Jag tänker att det finns några olika sätt att närma sig dessa spörsmål.

Jo visst. Jesus gick absolut på vattnet. Detta på grund av att Han genom att vara Guds son är både fullt ut sann människa samt fullt ut den ende Guden själv. Och för Gud är det fullt ut möjligt.

Nej. Bibelns berättelser är bara sagor som en modern upplyst människa absolut inte kan tro på. Låt oss göra ett empiriskt experiment och låta tio tusen människor försöka gå på vattnet och hundra procent av den undersökta gruppen kommer garanterat att sjunka som stenar.
Bibelns berättelser och Jesu gärning och undervisning berättar något som döljer sig djupt inom människan och berättar det oförklarliga i andens värld.

Och så har vi “Discovery-metoden” Vi tänker oss att Jesus går på Genesarets sjö och att just denna natt har den frusit till is, eller att det egentligen är på Döda havet som han går och att salthalten just vid detta tillfälle var extremt mycket högre än vad den är idag. Förklaringarna sätter här inga gränser. Han stod på en val, han stod i en mycket lågt stående båt etc.

Evangeliet berättar om Jesus liv och gärning, hans död, uppståndelse och himmelsfärd. I tron på Honom blir Hans liv, gärning, död och uppståndelse och himmelsfärd sanning. Jesus går på vattnet bland annat för att visa lärjungarna om trons kraft. I tron på Honom blir Guds mirakel sanna. Om detta berättar bibelns berättelser om Honom.

Samtidigt, och här finns en paradox, vet vi att det inte går att gå på vatten om vi bortser från “Discoverymetoden”. Gud är till sin natur transcendent, vilket innebär att Han är osynlig, otillgänglig, outgrundlig, oändlig och fullständigt fördold för oss människor. Gud uppenbarar sig dock i sin immanens det vill säga att Han i någon mån uppenbarar sig i sin skapelse. Vi tänker att Han uppenbarar sig genom naturens outgrundliga under och skönhet. Och vi tänker oss att Han uppenbarat sig genom Patriarkerna i Gamla testamentets berättelser. Han uppenbarar sig genom Mose och förbundet. Och Han uppenbarar sig genom Jesus Kristus, ty genom Honom har Gud fullt ut blivit människa. Så genom Guds uppenbarelse lever vi i tro på Honom och så blir Guds mirakel verkliga.

Så svaret på din fråga om Jesus verkligen gick på vattnet är: Ja, i tron på Jesus Kristus är Hans gärning verklig och sann.

Varför är ormen så illa sedd i Gamla Testamentet?

Yngve: Ormen är ett mytiskt djur som skrämt och fascinerat människor i alla tider. Den kristna kyrkan tolkar ormen i paradiset som Djävulen, vilken frestar Eva och Adam att begå synd. I den judiska förståelsen är ormen inte självklart ond eller illa sedd.

Fördjupning:
Enligt WHO dör varje år 11.000 människor av ormbett världen över. Enligt en doktorsavhandling av Peter Annas vid Uppsala universitet från 1997 är rädsla för ormar och spindlar genetiskt betingad. Ormfobi, eller herpetofobi, kan ha sin förklaring i en naturlig respekt för dessa djur har varit nödvändig för vår arts överlevnad. Sedan finns förstås de som har så stark ormfobi att det försvårar deras liv, vilket är något utöver den naturliga respekten eller rädslan för ormar.

Ormar har både skrämt och fascinerat människor i alla tider. Under antiken och även i nordisk mytologi kan vi härleda till berättelser om "urormen" varur allt skapas.

I Judendomen symboliserar Ormen i paradiset Satan "anklagaren", han som bland annat i Jobs bok visar Gud på människans natur av vankelmod och otillräcklighet. Satan är i detta sammanhang inte nödvändigtvis ond, utan visar genom sin argumentation på människans natur. I första Moseboken tredje kapitel argumenterar ormen med Eva genom att dels ställa frågor samt att ifrågasätta hennes egna slutsatser och svar.

“Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.”
Första Moseboken 3:1-6 B2000

I judisk tradition är “syndafallet” en del av Guds plan. Ett par naturliga frågor i samband med läsningen av berättelsen i första Moseboken tredje kapitel kan vara: Varför skapar Gud ormen “det listigaste djuret av alla” och varför gör Gud människan så oerhört nyfiken att hon liksom har i det närmaste ett inre tvång att titta under alla stenar och ständigt utforska den värld hon lever i. Denna nyfikenhet, kan man tänka, gör att människan inte har tillräcklig egen kraft att motstå frestelser. Låt en skål med godis stå framme och säg till ett barn att han eller hon inte får äta av godiset och lämna rummet. Barnet kommer nästan garanterat att ha tryckt i sig om inte hela godisskålen så i varje fall försvarligt ett antal godisbitar.

Den kristna kyrkan var i sin begynnelse en liten rörelse som var en del av den judiska gemenskapen och religionen. Det judiska arvet är i kyrkan central också i våra dagar, samt den grekiska filosofin däribland andra Platon och hans dualistiska världsåskådning.

Den unga kristna kyrkan brottas med frågor gällande treenigheten och Jesus Kristus status. Är Jesus Guds son och vad menas med det? Är Jesus den sanne Guden inkarnerad som människa? Vad betyder att Jesus Kristus är inkarnerad som Guds son? Är Jesus fullt ut människa? Är Jesus fullt ut Gud själv? Är Jesus till hälften människa och till hälften Gud?

Under tre och fyrahundratalens kyrkomöten fastställs Jesus status. Om Jesus är Guds son så måste det betyda att Gud nederstigit till jorden och genom Jesus Kristus fullt ut blivit människa och då det är Gud som blivit människa så är Han också fullt ut Gud själv. Så har alltså Gud uppenbarat sig för oss människor för att vi ska tro på Honom och därmed bli frälsta.

I den kristna läran får berättelsen i första Mosebokens tredje kapitel betydelsen “syndafallet”. Kanske till skillnad från judiska tolkningar blir i kristendomen orsaken till syndafallet människans skuld, hennes olydnad och hennes vilja att bli gudalika. Människan vänder sig bort från Gud i en stoisk övertygelse att hon inte behöver Gud. Det är grunden till hennes synd och däri ligger en obetalbar skuld som benämns bland andra av Augustinus som “arvsynden”. Denna skuld kan bara betalas genom Jesu Kristi död på korset och så övervinner Gud skulden och upprättar människan och skapelsen.

Det blev en ganska lång text som svar på en angelägen och intressant fråga. Din fråga var “Varför ormen är så illa sedd i Gamla Testamentet”. Svaret är att ormen inte självklart är illa sedd i Gamla testamentet, utan snarare att kanske tydligast i den kristna läran har ormen fått representera frestaren, den som snärjer och lurar människan att vara olydig mot Gud. I det judiska sammanhanget är ormens “ondska” betydligt mer nedtonad.

Att ormen är representerad som en aktiv part i samband med skapelseberättelsen är kanske inte så konstigt då ormen ofta finns med som symbol eller aktiv part i de polyteistiska skapelseberättelserna samt att omen under antiken är ett mytiskt djur.

Dessutom verkar det finnas en närmast nedärvd rädsla och respekt gällande ormar av evolutionära skäl.

- Har Jesus verkligen funnits?

Yngve: Ja. Den fysiska personen Jesus föddes kring år 0 och dog på korset kring år 33. Källor, förutom nya testamentet, är flera romerska rullor.

Fråga prästen

Frågor och svar

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?