Utan påsken ingen kyrka

Foto: Johan Nilsson

[2012-03-28 14:50]

Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.

Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.

Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.

Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.

Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.

Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.

Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.

Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.

Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.

På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna. Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.

 

Text: Martin Garlöv, aktiv i Svenska kyrkan
Bilder: Martin Garlöv och Johan Nilsson

Påsken - faktaruta

Skapad: 2012-03-28 14:25:00

Foto: Martin Garlöv

Korset
Det skrämmande och avskydda avrättningsredskapet förvandlas till ett hoppets tecken och ett tecken för kärlek och tro. Att bära ett kors om halsen, som en pin på kragen är en tyst bekännelse så god som någon. I ett hem med korset på väggen finns ett tecken som visar att livet aldrig är kört. Och det kan både de som bor där och gästerna bli påminda om.

Foto: Johan Nilsson

Ägget
Den fulländade formen återkommer som livssymbol i många kulturer och religioner. I de östliga kristna kyrkorna finns ägget med i gudstjänsten. Det kunde det gott få göra också hos oss i nord. Ägget finns med på bordet när Jesus instiftar nattvarden i gemenskap med sina lärjungar. Se det som en hälsning att ägget också har sin givna plats på ett svenskt påskbord.

Foto: Martin Garlöv

Uppståndelsepärlan
Biskop Martin Lönnebo skapade Frälsarkransen – ett armband som kan användas när man ber eller mediterar. Arton olika pärlor står för en sak eller aspekt av livet och tron. Uppståndelsepärlan, den stora vita, som har sin tvillingsyster i doppärlan. Mellan dem den lilla jagpärlan och den stora gyllene Gudspärlan. Unna dig en egen frälsarkrans, den större runt handleden eller den mindre i fickan. Plötsligt kan du behöva känna pärlan mellan dina fingrar.

 

//