– Under hela 2011 har jag märkt en tydlig ökning av antal personer som söker hjälp, säger Inger Bengtsson, diakon i Varbergs församling.
Allra värst är det dagarna innan ersättningen kommer. Församlingen kan ibland hjälpa till med delbetalningar på läkemedel, tandvård och glasögon – sådant som ligger utanför försörjningsstödet.
– Men vi försöker i högsta möjliga mån uppmuntra dem att betala åtminstone en del själva, fortsätter Inger Bengtsson.
Förmedlar diakonernas bild
Det var nästan ett år sedan Sveriges Kristna Råds styrelse, SKR, med ärkebiskop Anders Wejryd i spetsen, i ett öppet brev till regeringen beskrev hur människor drabbats av det svenska sjukförsäkringssystemet. Engagemanget för de drabbade utmynnade i namnlistor och manifestationer som kom att kallas för påskuppropet.
Sedan dess har SKR:s presidium inbjudits till regeringskansliet för samtal tre gånger, där man fortsatt att förmedla diakonernas bild av läget, och trycka på för förändringar. Det senaste beskedet från regeringen kom förra veckan, där man nu efter hård kritik, ställer sig bakom beslutet att återgå till de gamla reglerna i sjukförsäkringen om hur arbetsförmågan ska prövas efter 180 dagars sjukskrivning.
– Ett steg i rätt riktning är bättre än ingenting alls, säger Lennart Mohlin, tidigare direktor och tillförordnad generalsekreterare för SKR, som deltagit vid mötena på regeringskansliet. Men så länge vi inte ser förändringar för människor som far illa, har regeringen inte gjort tillräckligt, fortsätter han.
De flesta vill arbeta
Diakonerna beskriver möten med folk som hankar sig fram på snabba lån för att få vardagen att fungera. Människor som saknar förmågan att arbeta tvingas till aktivitetsstöd som ska sätta dem i arbete. Och upplevelsen hos vissa som är på väg tillbaka till arbetsmarknaden via rehabiliteringsmöjligheter, är att de inte får tillräcklig hjälp.
– Konsekvensen blir stress och ångest över ekonomin, vilket försvårar återinträdandet på arbetsmarknaden, något de allra flesta ändå vill och strävar efter, säger Inger Bengtsson. Många jag träffar har haft bra yrken. Men så har något hänt som gjort att de hamnat utanför. Egentligen krävs det inte så mycket.
Barnen hamnar i kläm
Pernilla Landin är diakon i Nacka församling i Stockholm. Hon bekräftar bilden av ett tuffare klimat med låga bidragsnivåer och högre ställda krav på människor med till exempel psykiska funktionsnedsättningar.
– Många känner sig jagade i sin sjukdomssituation och blir utbrända av att år efter år känna att de aldrig har tillräckligt med pengar för att tillgodose sina egna eller familjens behov.
Ofta ser hon hur barnen hamnar i kläm. När ensamstående mammors tid upptas av att fundera över hur de ska få tag på pengar för att kunna betala sina utgifter, åsidosätts barnens behov.
”Räcker inte med att plocka på ytan”
Inger Bengtsson berättar att det hon kan göra som diakon är att bistå de utförsäkrade med överklaganden till högre instans. Hon hjälper till med kontakt med kronofogden och bostadsbolag, och kan följa med till skuld och budgetrådgivningen som kan hjälpa individer att få ordning på sin ekonomi.
– I den mån vi kan är vi som kyrka skyldiga att ingripa. Vi kan inte svika enskilda människor. Som kristen tror jag på människors lika värde.
Men hon ser också ett dilemma i att kyrkan hjälper till att skyla över hålen i välfärdssystemet.
– Vi gör det vi måste göra. Men vi är också skyldiga att påtala orättvisor och att det behövs förändringar, inte bara på ytan. Man måste ta ett nytt grepp och göra en reformering av hela systemet, säger hon.
Kontakta Redaktionen