Matilda Löwing var utbytesstipendiat i Tanzania i tre månader. Nu saknar hon mycket av det hon upplevt. Foto: Maria Carlander
"Jag saknar Tanzania.
Jag saknar Tanzania så mycket att jag drömmer om det på nätterna.
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset,
jag saknar Felix vår präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar,
jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra,
jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt,
jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen,
jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna,
jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket,
jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar att höra Sima säga
habari za asubui
varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna,
jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha,
jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Jag saknar allt det där."
Matilda Löwing, utbytesdeltagare i Tanzania, 2010.