På sätt och vis har den börjat för länge sedan. I kyrkan förbereds vi genom fastans många fördjupande steg på väg till högtiden. I vår mänskliga tillvaro pågår livsdramat redan. Vi står alltid inför hotet om att det ska ta slut. Långfredagen förtätar och fördjupar dödens oundviklighet. Vi blickar på Jesus men ser samtidigt en spegelbild av vår egen utsatta existens. Samtidigt bärs vi av ett existentiellt hopp om något mera. Påskens drama innehåller både och samt den avslutande vändningen.
I sin dikt ”Vermeer” avslutar Tomas Tranströmer med en paradoxal ordvändning som förvandlar allt utifrån diktens sammanhang: ”Jag är inte tom, jag är öppen.”
Passande nog återfinns dikten i samlingen För levande och döda vilket
ger en djupdimension när man läser den med tanke på påskens tid. Långfredagen är tyst, tung och tom – men den tomma graven visar sig bli en öppning till något annat, något större, något mera som inte kunde anas från början men som blir synligt i påskens ljus.
Att fira påsk är att gå från det tysta, tunga och tomma till förundran, förvandling och förnyelse. Det är en inre rörelse i samklang med något som har hänt och som händer på nytt varje vår då tillvaron där ute väcks till liv. Och jag citerar Tranströmers ord i sin poetiska kontext som också rymmer en anspelning på välsignelsens ord:
Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.
Må påsken få rymma både stillhet och glädje med blicken fäst på den kristna trons huvudperson.
Jag tror
att han som föddes i ett stall
och blev mannen som red in i staden på en åsna
och som böjde sig ner och skrev i sanden
och ställde en avväpnande motfråga mot de anklagande
och som sökte upp det förlorade ensamma
istället för att bevaka det stora han hade
och som blev dömd till förbrytare
och hängd på ett kors
är den som förvandlar mörker och förnyar liv
- och det tomma blir en öppning.
2013-03-28