Predikan 15 november i Storkyrkan

Söndag före domsöndagen 15/11-09 (Mottagningsgudstjänst Storkyrkan) 1 årg, Matt 25:1-13

Jag var i övre tonåren när jag såg filmen ”Som en tjuv om natten”. Jag är oerhört tacksam över att jag redan hade en trygg gudstro genom mormor, genom äldre ungdomsledare, genom en åldrande präst som alltid på våra ungdomssamlingar talade om den Gud som aldrig överger oss, som alltid finns nära, som vi kan prata med allt om. För jag vet inte om jag hade stått här idag om jag inte hade haft den grundtrygga tron när jag såg filmen.
 
Filmens huvudbudskap är att Herren kommer tillbaka - just  som en tjuv om natten. Man vet aldrig när. Scenen är ett hem, en familj. Det ser ut som det gör hos folk mest. Jag kommer faktiskt inte ihåg hela filmen. Men slutscenen minns jag. Den visar tydligt att Herren har kommit tillbaka och hämtat hem de sina. En enda i familjen är kvar, ensam, blev inte hämtad av Herren. Kameran visar runt i familjens hus som är lämnat hals över huvud. Middagstallrikarna står kvar på bordet. En telefonlur hänger från väggtelefonen. Och en i familjen irrar runt i denna tomhet.
 
Filmen hade förstås ett enda syfte. Att skrämma till tro. Om du inte har skött dig, om du inte tror tillräckligt mycket, då kan du bli ensam kvar. Det är frestande för en del att använda bibelberättelser så. Försöka skrämma människor till tro. Det är frestande för dem som tror sig vara bättre än andra på att tro. Det är frestande för dem som gärna vill vara ensamma med sin Gud. Det är frestande för dem som inte står ut med att människor som inte är som de själva, kan vara troende och bedjande människor. Eller bara människor med samma behov av trygghet och respekt som de själva.

I den världsliga världen kan det vara som i Vellinge kommun där en kommunföreträdare säger: Vi vill inte ha dom här – dom ensamma flyktigbarnen. Tack Gud för det finns Vellingebor som säger: Låt barnen komma till oss och hindra dem inte. Vi skall se till att de får trygghet och omsorg. I den kyrkliga världen kan det uttryckas: det måste löna sig att tro. Vi som har satsat vårt liv på att vara kristna. Vi som har satsat vårt liv på att ha förberett Herrens ankomst, vi måste i alla fall gå först. Före dom som inte tror lika mycket som vi.

Till alla dem som tror att de är bäst på att vara kristna eller att vara svenskar eller att vara människor vill jag säga: Gör inte skillnad på människor. Det gör inte ens Gud.
 
De tio unga flickorna handlar det om idag. Bilden kan provocera. Den kan upplevas som patriarkal i vår tid - flickor som passivt väntar på en aktiv och beslutande man. Men samtidigt en liknelse bland många som Jesus berättar för att vi skall förstå något som är viktigt. Fem var oförståndiga och hade tagit med sig facklor men glömt olja. Fem var kloka och hade med sig både facklor och olja. Vaksamhet och väntan står det i rubriken för den här söndagen. Det borde kanske stå Vaksamhet och närvaro. Fem hade olja med sig och kunde vara närvarande. Fem började irra omkring när de insåg att det var skarpt läge. Och så var de inte närvarande när det viktiga hände. Upptagna av sitt och sig istället. Tänk om de hade stannat kvar på sina platser när de fick höra ropet om att brudgummen var på väg. Tänk om de också hade vågat vara där, visserligen utan olja, men ändå närvarande. För det var ju inte de som skulle göra bröllopet. Det stod brudparet för. Och i den allmänna yran och glädjen hade flickorna säkert blivit insläppta – om de bara hade varit där och vågat lita på värden i huset. För vi vet ju om Jesus – värden på festen – att han aldrig visar bort den som kommer till honom. Han kör inte ut den som har någon brist, han stänger inte dörren för den som inte har rätt tro eller är på ett visst sätt. Det finns nåd för den som stannar. Det finns nåd för den som är närvarande i sitt eget liv. Vi är alla både rättfärdiga och syndare. Kloka ibland och mindre kloka i andra tider. Vi kan uppleva att framtiden väntar och välkomnar, eller så lever vi i en yttersta tid.
 
Och mitt i allt – bröllopets värd Jesus Kristus – som lyfter av oss kravet att vi först måste göra oss passande för livet för att kunna leva det. Passande för festen för att få vara med. Han lyfter av oss kravet att det skulle vara vi själva, som ger oss möjligheten att få vara med i livet. Låt oss inte förföras av de kloka som vill hålla oss utanför livet genom att skrämma oss och som säger: Visst får du vara med i vår kyrka om du bara tror på ett visst sätt. Eller: visst får du vara med i vårt samhälle om du bara är född här i landet, har samma hudfärg som vi , samma religion och helt enkelt passar in.
 
Idag blir vi befriade från allt det sökande efter mening, efter tillbehör, som de förståndiga menar att vi måste lysa upp festen med. Vaksamhet och väntan. Vaksamhet och närvaro, inte framförallt med vår tillräcklighet utan trots vår otillräcklighet. Vi får vara vaksamma, vara närvarande, glädjas och kämpa, misslyckas och sörja, glömma och ta fel och lita på att också med vår brist är det Gud själv som tar sig an oss., precis som bröllopets värd naturligtvis är gladare om gästerna är på plats än att de av rädsla för sin utstyrsel är långt borta när bröllopet går av stapeln. Gud gör inte skillnad på människor.

//