Gudstjänster i Onsala kyrka

Juni

Onsdag 24 juni
19.00   Veckomässa   Christian Wiegert

Söndag 28 juni   Fjärde söndagen efter trefaldighet
10.00  Högmässa   Christian Wiegert

Månadsblad

Läs mer om kyrkans högtider

Apostladagen


Apostladagen firas till minne av apostlarna Petrus och Paulus som båda avrättades i Rom för sin kristna tros skull. Sedan äldsta kristna tid har kyrkans kristna församlingar firat deras minnesdag. Petrus symbol är nyckeln. Kristus sa till Petrus: "Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket". Paulus symbol är svärdet. I Efesierbrevet uppmanar aposteln läsarna att använda "Andens svärd, som är Guds ord". Paulus blev avrättad med svärd.

Tema
Sänd mig

Liturgisk färg
Röd

Altardekoration
På altaret ställer vi röda rosor  och vi tänder fyra ljus.

Bibeltexter

Gammaltestamentlig läsning
Hesekiel kapitel 1, vers 1 - 28, kapitel 2, vers 1 - 3 och 8 - 10
Under det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag bodde bland de bortförda vid floden Kevar, öppnades himlen och jag såg en syn från Gud. Den femte dagen i månaden — det var under det femte året av kung Jojakins fångenskap — kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, vid floden Kevar i Kaldeen. Där rörde Herrens hand vid honom. Jag såg en stormvind komma från norr — ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram. Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. Varelserna for av och an likt blixtar. När jag betraktade varelserna fick jag se ett hjul på marken vid var och en av de fyra. Hjulen gnistrade som krysolit. Alla fyra såg likadana ut och tycktes vara gjorda så, att ett hjul satt inuti ett annat. De kunde röra sig åt alla fyra hållen, och de vände sig inte när de rörde sig. Hjulen bestod av fyra lötar, och jag såg att det satt ögon runt om på lötarna. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen med dem. Och när varelserna lyfte från marken, lyfte också hjulen. Varelserna gick dit andekraften styrde dem, och hjulen lyfte alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem. När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen. När de stod stilla, stod hjulen stilla, och när de lyfte från marken, lyfte hjulen alldeles som de eftersom varelsernas kraft fanns i dem. Ovanför varelsernas huvuden fanns något som liknade ett valv. Det hade en fruktansvärd glans som av is och välvde sig över deras huvuden. Under valvet höll de vingarna utsträckta så att de vidrörde de andras, och med två vingar skylde de kroppen. Jag hörde bruset från deras vingar. När de rörde sig lät det som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst — ett larm som från en krigshär. När de stannade sänkte de vingarna. Över valvet ovanför deras huvuden hördes ett dån, och däruppe syntes något som liknade safir. Det såg ut som en tron. Och högst uppe, på det som såg ut som en tron, syntes något som tycktes ha mänsklig gestalt. Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag att det glimmade som av vitt guld — det liknade en eldkrans — och från det som föreföll vara hans höfter och neråt såg jag något som liknade eld. Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom. ”Människa”, sade han, ”res dig upp! Jag vill tala med dig.” Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig. ”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. Både de och deras fäder har varit upproriska mot mig till den dag som i dag är. Människa! Lyssna till vad jag har att säga dig. Var inte motsträvig som detta motsträviga folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.” Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle. Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer.

Epistel
Första Thimotheosbrevet kapitel 1, vers 12 - 17
Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden — hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

Evangelium
Evangeliet enligt Lukas kapitel 5, vers 1 - 11
En gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat — likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Psaltaren
Psaltaren kapitel 40, vers 6 - 12
Stora är de ting du har gjort, dina under, Herre, min Gud, och dina planer med oss. Ingen kan mäta sig med dig. Jag vill tala och berätta om dem, men de är fler än jag kan räkna. Slaktoffer och matoffer önskar du inte, du har lärt mig att lyssna. Brännoffer och syndoffer begär du inte, därför säger jag: Jag är här. I bokrullen står vad jag skall göra. Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta. Jag bär bud om din trofasta hjälp till den stora tempelskaran. Jag håller inte tillbaka mina ord, det vet du, Herre. Jag tiger inte om din hjälp, att du är trofast och räddar förkunnar jag. Jag döljer inte din godhet och trohet för den stora tempelskaran. Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig, din godhet och din trohet skall alltid bevara mig.

//