Från direktors horisont

Höstterminen har börjat på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. De första dagarna ägnade jag åt att dokumentera efterspelet av Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Upprördenheten här i Israel var inte att ta miste på. Som svensk fick jag en del beska kommentarer. Institutet har dock inte blivit utsatt för hot eller hån.

 

Så här efter den hetaste debatten kan man konstatera hur svårt det är med kommunikation på olika nivåer. Det som sannolikt avsågs som ett politiskt inlägg från en svensk journalist uppfattades som en antisemitisk anklagelse av israeler. Vad vidare sades från israeliskt håll om den svenska aningslösheten kring antisemitism var nog mer avsedd för den israeliska allmänheten än för den svenska. Känslorna blev sårade på båda håll.

 

Sedan ett år tillbaka har jag märkt en tilltagande israelisk kritik mot både nordiska och svenska organisationer i regionen. Kritiken går ut på att de som tidigare räknats som judiska och israeliska vänner, har nu hemfallit åt olika antisemitiska hållningar. Förhållandet verkar vara det motsatta mot Tyskland. I en nyss genomförd undersökning anser israelerna att Tyskland har tvättat bort sitt nazistiska förflutna och att relationerna till Israel är normala. Anklagelser om antisemitism är alltid bekymmersamma, samtidigt som jag ser att Svenska Teologiska Institutets arbete mot fördomar och antisemitism i synnerhet måste bli tydligare och bredare än förut.

 

Livet i Jerusalem pågår som vanligt. Idag är det näst sista fredagen i Ramadan och hundratusentals människor väntas komma till fredagsbönen på Haram es-Sharif. Sedan i somras demonstrerar en grupp bland de ultraortodoxa judarna i Jerusalem mot öppethållandet av ett parkeringshus på sabbaten. Denna helg har man aviserat stillsamma protester.

 

Svenska Teologiska Institutet håller också öppet hus för allmänheten under fredag och lördag. En gång om året öppnar Jerusalems kända kulturhus sina dörrar för alla nyfikna. Det finns många nyfikna i staden. Förra året hade vi över tvåtusen besökare.

 

Två ting har stått i centrum för de senaste veckornas nyhetsrapportering. För det första FN-rapporten om krigsförbrytelser under Gaza-kriget för drygt ett halvår sedan. För det andra toppmötet mellan Obama, Netanyahu och Abbas i New York.

I en del israeliska tidningar uppmärksammade rapportens timing. Den kom precis under de dagar av det judiska året som präglas av vilja att göra upp gamla oförätter som begåtts under året. Så även för muslimer. Ramadan är en tid för kontemplation och andlig förkovran.

Trots att rapporten innehöll skarp kritik mot både den israeliska armén och Hamas, ansåg den israeliska regeringen att rapportens utgångspunkter var felaktiga. Premiärminister Netanyahus regering som fått utså en del kritik för handlingsförlamning, har nu vind i seglen. Man skjuter på stoppet för bosättningar och dessutom anses regeringen stå upp för israelers rättigheter, så också i den s k Aftonbladet-affären.

Netanyahus position stärktes ytterligare under toppmötet i New York då han inför FN:s generalförsamling kunde visa dokument från nazistledningens konferens i Wannsee 1942 och även ritningar på förintelselägret Auschwitz. Han frågade med adress Ahmadinejad: ”Är detta lögner?”.

Den israeliske historikern Tom Segev kritiserade Netanyahu för att han på detta sätt gav utrymme åt förintelseförnekarna och gav sig i dialog med dem. Men det var nog inte Netanyahus avsikt. Avsikten var att visa hur bottenlös regeringen i Teheran är. Det finns få som vågar hoppas på en positiv utveckling efter toppmötet i New York.

Vad som inte märktes i mediebruset var att före det judiska nyåret sände föräldrarna till Gilad Shalit, den israeliske soldat som sitter fången i Gaza, ett nyårspaket med gåvor till sin son. På samma sätt gjorde de gazabor som hade anhöriga fängslade i Israel. Det judiska nyåret och avslutningen på Ramadan, Eid al-Fitr sammanföll nästan i år. Vid Gazas gräns utväxlade de paketen.

Om några dagar är det Yom Kippur, den stora försoningsdagen för den judiska traditionen. Det är ett dygn med total fasta, med tid för bön, eftertanke och rannsakan. I Jerusalem Posts helgbilaga skriver judar, kristna och muslimer om försoning. På olika sätt beskriver de vad som är bakgrunden till försoning mellan Gud och människor, men på en punkt är de tämligen lika. Försoning innehåller ett dramatiskt moment. Något måste ges upp, offras eller tas bort. Vad det är som skall offras varierar också mellan de olika traditionerna, men vägen till försakelsen gör att människor måste prioritera och bestämma vad det är som viktigt i livet. Det är en process som ständigt måste upprepas.

 

Håkan Bengtsson