Hopp är längtan efter att något ska ske, förbundet med förväntan. Ibland är det bara ett svagt ljus på ett mörkt hav, under en mörk himmel. Vi undrar om detta flämtande ljus också ska ge upp för mörkret – men ljuset fortsätter att glimma.
Att förlora hoppet innebär att förlora en avgörande kraft i livet. Det är lätt att förlora hoppet när vi hör om klimatförändringar och ekologiska sammanbrott. Det är lätt att förlora hoppet när vi anar klimatfrågornas komplexitet. Det är lätt att förlora hoppet när vi inser svårigheterna i internationell politik. Det är lätt att förlora hoppet när vi ser hur ofta de fattigaste redan har måst betala priset.
Vi behöver hopp och hopp är något som präglar de flesta trostraditioner.
Aposteln Petrus uppmanar kristna att vara bärare av hopp. Han sade: ”Var alltid beredda att svara vara och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt.” Liknande uttryck för hopp finns i andra religiösa traditioner. Det finns en hoppets gemenskap, som möjliggör våra möten över gränser och möjliggör för oss att bäras av hopp som kan motstå förtvivlan och uppgivenhet. Vi behöver hopp!
Människan kan utplåna mänskligheten. Livet, lagt i våra händer, är en kostbar gåva, alltid skör och särskilt nu när mänskligheten har kunskap och förmåga att förändra eller förgöra allt levande. Sedan 1945, i och med de första atombomberna, vet vi att mänskligheten kan utplåna sig själv och driva jorden in i förödelse och kaos. Med den enorma användningen av fossila bränslen och andra icke-förnyelsebara resurser sätter mänskligheten ett större fotavtryck på jorden än någonsin förr. När når vi gränser vi inte kan gå över, och vilka är de gränserna?
Naturvetenskap, humanvetenskap, teologi, filosofi, har alla, menar jag, haft enastående draghjälp av upplysningen och upplysningstraditionen. Den tekniska, medicinska, ekonomiska och politiska utvecklingen skulle inte ha varit möjlig utan upplysningen. Men att skiva världen i allt tunnare men större skivor, utan att erkänna skivornas inbördes beroende, har sina begränsningar. Plötsligt upptäcker vi inte bara använder, utan den enorma användningen påverkar hela systemet. Märk permafrosten som smälter! Gränser har passerats och vi kan stå inför stora, okända och oförutsedda förändringar och riskerar skred i systemet.
Ekologiska katastrofer har följt mänskligheten genom historien. När mat och vatten inte räckte drog man vidare – eller krigade med grannarna. Ofta kunde naturen återhämta sig. Det blev möjligt att återvända och ibland också att förändra sitt livsmönster, med annan jakt, annan boskapsskötsel, annat fiske eller jordbruk. Idag är trycket på naturen, över hela jorden, helt annorlunda och långt högre.
Vi är inte på detta möte för att hitta särskilda religiösa svar på miljökrisen. Vi delar, med alla, naturvetenskapens, teknologins, ekonomins och politikens realiteter. Vårt möte bygger på fakta och teorier som vi alla, oavsett tro, kan ta in, ifrågasätta, debattera och förhoppningsvis dela.
Vi har samlats för att överväga vad vi kan göra med dessa fakta, som människor ur olika religiösa traditioner. Som trons människor är vi också hoppets människor, eller borde åtminstone vara. Det är tydligt att världen behöver förändring innan det är för sent och att vi har en roll att spela för att möjliggöra en förändrad världsåskådning och ändrade perspektiv – både för samhället som helhet och för oss själva.
Kan tro ge skäl för att tänka annorlunda? Kan människor, för vilka religion och tro är viktiga, bli de som är öppna för förändring och vågar stå för att det är nödvändigt? Kan vi bli del av en gemensam ansträngning som går bortom en trygghet baserad på vad vi äger och har? Kan vi peka på behovet av att peka på något som är heligt?
Det skulle öppna för förändring – också i livsstil, konsumtion, värderingar. Det skulle öppna för Den Andra, mina medmänniskor, inte bara för mig själv eller för mina nära medmänniskor.
Det skulle öppna för förändring, för hopp och för gemensamma tag!
I framgångstider och när ekonomin går bra, så är receptet oftast: Mer av detsamma! I kristider kan rädslan blockera oss, men det är framför allt i kristider som förändring kan bli av. Miljökrisen är påtaglig på många håll i världen, liksom följderna av ett alltmer oförutsägbart klimat. Krisen i världsekonomin kanske till och med kan visa sig vara en kairos, rätt tid för förändring.
Vi tvivlar på att ”mer av detsamma” är svaret. Och vi ser faktorer, som naturvetenskapen i ovanlig enighet, menar påverkar klimatförändringarna. Men förändringar kan kosta på för dem som går före. Det kan göra skillnad för dem om de har stöd från människor i religioner och trostraditioner.
Min förhoppning är att det här mötet kan bli en del av ett sådant stöd. Till det kommer sedan också vårt eget ansvar att tala in och handla i våra respektive religiösa gemenskaper och sammanhang!
Jag är övertygad om att klimatfrågan inte är en fråga som mår bäst av att bara lämnas bort till politiker, naturvetenskap eller marknad. Det är en fråga för många fler, och om där inte finns med en tydlig etiskt reflektion, ett uttalat personligt ansvar, respekt för förlåtelse och nystart, en insikt och känsla för historien och värderingar grundade i relationen till Den Andra, så kommer politik, ekonomi och naturvetenskap inte att klara saken.
Utan hopp är nästan ingenting möjligt. Våra trostraditioner ger skäl för hopp och för att inte ge upp, trots våra personliga och samhälleliga tillkortakommanden.
Religion har ofta förstärkt konflikter. Jag är inte den som ska döma om detta är för att religionerna utnyttjats av andra krafter eller om det är på grund av något som ligger i själva traditionerna. Men idag är ingen religion en ö, om den någonsin varit det. Vi lever med varandra över hela jorden.
Vår tid behöver nya vägar för att synliggöra mänsklig värdighet och okränkbarhet. Jag tror inte vi behöver någon religionsblandning men vi behöver nyupptäckter av varandra, så att inte bara de närmaste är viktiga utan också dem vi inte känner. Sökandet efter rättvisa, fred, uthållig miljö och omsorg om mänsklig värdighet kan inte ensamt och isolerat hanteras av någon trostradition.
Den Gudagivna visdomen att göra mot andra vad man vill att de ska göra för en själv, finns, tror jag, i alla trostraditioner. Dessa ”andra” är inte längre bara de mycket nära och finns inte bara i de allra närmaste generationerna. Från den delade insikten och i anknytning till vad vi håller heligt i våra olika traditioner, kan vi handla, stödja förändring, stödja dem som vågar förändra, stödja dem som lider av förhållandena idag och ge djärvhet åt dem som fruktar förändring.
Det är en helig möjlighet – och en helig uppgift!
Ärkebiskop Anders Wejryd
