Han hette Nabil Kassis och var musiker, instrumentmakare och kristen som varit tvungen att fly från Syrien. Hans musik var fantastisk! Vilken fingerfärdighet, vilka toner han fick ur sitt instrument som till sitt yttre kan liknas vid en cittra.
När jag satt där och njöt av musiken, (Anders hade uppmuntrat oss att meditera till musiken) förflyttades jag till Kassis hemland och tänkte på alla krig, strider och hemskheter som drabbat dessa länder i alla tider.
Jag kan inte tycka synd om Sverige, som kanske till viss del får bekymmer med att kunna hjälpa alla som kommer hit, men jag tycker synd om alla krigsdrabbade länder som människor är tvungna att fly ifrån. Tänk bara på alla dessa kunniga, lärda och högt utbildade människor som t ex Syrien förlorar. Varje dag försvinner det en väldig massa kunskap, kultur och tradition därifrån. Hur ska det gå för ett land som blir så utarmat, sönderbombat och förstört både rent fysiskt och dessutom all mänsklig tragik.
Men samtidigt var det så fantastiskt att jag inte behövde åka till detta förstörda land utan hela Broby kyrka kunde under några ljuvliga minuter få njuta av en liten bit av den syrianska musiken förmedlad av Nabil Kassis.
Temat för söndagen var att växa i tro.
Jag förstår att alla lyssnar på predikan var och en på sitt unika sätt, men jag tyckte att Anders var lysande idag.
Det som kom mitt hjärta närmast var att Gud älskade oss förutsättningslöst. Och den kärleken ska vi ge bort, ge till dem som finns omkring oss, till de som behöver.
Att ge kärlek kan t ex vara att dela en godispåse med kompisarna, att som prästgårdsungdomarna: grilla någon kväll och bjuda in de som går förbi eller som blivit allt viktigare och vanligare just nu: att ge bort kläder man inte själv använder längre.
Och när jag nu sitter här och skriver tänker jag på så många sätt det finns att ge kärlek. Inte för att jag själv är någon världsmästare på att ge, men jag kan bli bättre.
T ex ringa de där telefonsamtalen till sällan uppmärksammade vänner som jag bara skjuter på för att ”jag har inte tid just nu”. Eller stanna till och byta några ord med de jag möter på hundpromenaden och inte bara säga hej och kila vidare. Eller verkligen ta ett uppdrag som volontär och inte tänka på min egen bekvämlighet i första hand. Eller att överhuvudtaget göra sådant som kanske inte alltid är bekvämt men som ändå kan vara till hjälp eller tröst för mina medmänniskor.
Och jag tror att det är ett gott sätt att växa i tro.
Det finns mycket att fundera på efter Anders predikan idag.
Det är som när vi varit på Alpha en tisdagskväll. Huvudet är fullt av nya tankar och idéer. Nu på tisdagen den femte maj har vi vår sista Alphakväll för den här terminen. Sedan är det bara att längta till nästa termin, men innan dess ska vi också hinna med att njuta av sommaren, gärna tillsammans i kärlekens tecken mellan oss alla som är medmänniskor.
Smått saliga hälsningar
Berit Wickenberg