Förgätmigej – glöm mig inte

   Den så illa beryktade maskrosen, återspeglar solens varma glans, intensivt gul. Vi här i höga nord har svårt att få för mycket av den underbara solen. De flesta av oss ser solen som en varm och välgörande vän som tillsammans med en svag bris smeker bort sorg och tårar från våra kinder. Men inte ens solen är en god vän i alla jordens länder. Där värmen är en självklarhet och skugga och svalka något som endast få kan unna sig, är solen en hård och grym härskare över människor, djur och växter. Alltså hämtar den lilla förgätmigejen ner himlens sköna blå ton ner till oss på jorden och maskrosen påminner om solen även en mulen dag. Det är fantastiskt att den stora oändliga skapelsen, världsalltet, som vi ser det från vår ganska snäva horisont kan återspeglas på ett så oförglömligt vackert sätt, som av många kanske ses som ogräs. Och är det inte så bland oss människor också? Vi möter många människor som vi ser på med stor beundran. Det kan vara artister, idrottsmän, politiker som leder sina länder med stor klokhet och empati och stora världsledare. Vi kan fråga oss om dessa män och kvinnor fått någon särskild gåva från Gud som gjort dem till vad de blivit. Ofta ligger det mycket arbete och stora försakelser bakom stora framgångar, vilka de än är. Men så finns också maskrosmänniskorna och förgätmigejmänniskorna. Med maskrosmänniskor menar jag de som av samhället setts som ogräs och borde ryckts upp med rötterna och förstörts redan innan de kom i blom. Barn och ungdomar som har det svårt för att vuxenvärlden inte har varit vuxen nog att ta hand om dem på ett sätt så de har kunnat växa upp till fullt fungerande samhällsmedborgare. Men som idag gör allt de kan för att rädda de som kommer efter. Som exempel vill jag nämna Annika Östberg som suttit i fängelse massor av år i USA efter ett hårt liv som drogmissbrukare och delaktig i ett mord. Hon har avtjänat sitt straff och finns nu i Sverige. Idag arbetar hon med föreläsningar och skriver böcker där hon beskriver hur hon hamnade i den onda cirkel som ledde till ett kvinnofängelse i Amerika. Förgätmigejmänniskorna kan väl i kortast möjliga ordaval betecknas med Moder Teresa. Hon skulle själv antagligen slå ifrån sig och det finns säkert många, många miljoner män och kvinnor som arbetar i det tysta och gör stor skillnad för dem som de träffar på. Alla som har stor anledning att få känna, åtminstone en liten, liten del av himmelriket redan här på jorden. Jag tänker då närmast på alla de människor som inte har möjlighet att fly eller resa från sina länder, där våld, krig, svält och annat elände pågår. Genom projektet ”Vänskap i Broby” kan vi, här hemma, få bli små förgätmigejmänniskor för kvinnor och barn som lyckats ta sig hit till vårt land. Människor som behöver någonstans att ta vägen, få hjälp och stöd i det nya landet med alla sina konstigheter som plastkort istället för pengar, tvättmaskiner i källaren istället för ett stort kar på gården där man byker sin tvätt. För att inte tala om det omöjliga språket! ”Vänskap i Broby” startar nu i början av maj i två lägenheter som Klockaren ställt till förfogande. När Brobysjukhusets flyktingmottagning tar fart blir det ännu mer att göra för dem som vill se sig som en förgätmigejmänniska. Många människor kommer att behövas så att inte alla ”förgätmigejerna” vissnar till hösten, för att det blev så mycket att göra att krafterna tröt.  Att få betyda något för någon annan, att bli ihågkommen för något som man har gjort gott, kan väl vara bland det finaste vi kan få uppnå. Det är det vi gör i Alpha. Men där är det snart slut för säsongen, bara en månad kvar. Sedan har vi ett långt sommarlov som gör att det är ännu härligare att det äntligen blir höst och vi får träffas igen. Just nu gäller dock, lev NU och njut av våren och alla blommor som kommer att blomma ända fram till hösten.   Berit Wickenberg