Jag har lastat in några pulkor i bilen och hoppas vi ska hitta någon backe. När jag kommer in i hallen står en orolig pappa vid receptionen med sin pojke i famnen. Personalen kollar febern, han har 39 grader och de berättar att han behöver alvedon. Jag går fram till honom och säger, ” Jag har också en tre åring med feber. Många barn har feber och är förkylda nu, men det kommer bli bra om en vecka, det är inget farligt.”
På vägen upp till barnlokalen möter jag ett par barnfamiljer som jag bjuder in till vår samling. Klockan är två och barnrummet är fullt av mammor och barn! Maggan har samlat ihop ett stort gäng. De barnen som jag träffat tidigare springer fram till mig och kastar sig om halsen på mig. Nya barn kommer nyfiket fram och jag frågar vad de heter och berättar att jag heter Linda. Vi blir snabbt bekanta med varandra. Jag berättar att vi ska gå ut och leka i snön och frågar om mammorna vill följa med en stund innan deras svenskundervisning börjar.
Vi är ett stort gäng som tar oss ner för alla trapporna. Utanför huset står männen och röker. Jag hämtar pulkorna och vi hittar en sluttning framför de rökande männen. Det blir ganska fort aktivitet på alla. De turas om med pulkorna och alla kastar snö på alla. Män och kvinnor är lika engagerade som barnen, ingen har tid att röka längre. Jag tänker att det måste vara skönt att förvilla tankarna och slippa oroa sig en kort stund för anhöriga i hemlandet och oron för hur framtiden ska bli.
Tiden går fort och det är dags för mammorna att gå in till Bodil för att lära sig svenska ord och få en liten glimt av det nya landet. Barnen och jag går upp till barnrummet och leker lekar tillsammans. Alla barn älskar att leka, men någon är rädd och står vid sidan om och tittar. En kille i rullstol är med idag! Han har jag träffat tre gånger tidigare och nu är han redo. Han vet hur lekarna fungerar och kan till och med tolka för nya barn som inte förstår.
Maggan har tagit med pennor och kopierat upp papper med alfarbetet på. Alla barn vill ha pennor och papper men det räcker inte till alla. Tänk att man kan bli så glad åt att låna en penna. Vi vet inte hur längesen det var som de här barnen höll i en penna, en självklarhet för oss. En del arabiska barn har inte sett våra bokstäver och skriver dessutom från andra hållet. Tänker att det måste underlätta om de har fått se något litet av vad som väntar dem i skolan.
Nu är klockan fyra och det är dags för mig att bege mig hemåt. Det har varit en mycket kul eftermiddag och jag önskar att fler skulle vara med i mötet med våra nya vänner. Man får så mycket tillbaka och ser sin egen vardag med nya ögon. Jag är så tacksam att jag får vara med.
// Linda Svenle
Barnaktiviteterna i Vänskap i Broby