Kyrkan rymmer 55 personer.
Domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin säger 1904 att det är ”en synnerligen god och märkvärdigt välbevarad typ för en liten enkel skånsk lantkyrka från tidig romansk period”. Ett sekel senare, 2004, förlägger man kyrkans tillkomst inte som tidig romansk tid utan troligare senromansk, troligtvis kring 1200-talets mitt eller kanske rentav kring 1300-talets början. (Petter Jansson 2004) Den senare dateringen talar för att det funnits en tidigare kyrka på platsen, eventuellt av trä, som inledningsvis kan ha funnits kvar när den nuvarande kyrkan byggdes.
Till kyrkan hör också ett par traditioner som överlevt in i vår tid. En handlar om att trollen härskade på kyrkans norrsida. Den andra är att kyrkogrimen skulle varit en kalv eller ett lamm. En kyrkogrim är, enligt en gammal sägen, ett djur som när en kyrka byggdes begravdes levande under en av kyrkans hörnstenar. Hur oansenligt detta djur varit i livet blev det som kyrkogrim förfärligt i synnerhet för onda människor.
I en första byggnadsperiod uppfördes absid kor och långhus helt och hållet av kalksten. Långhusets västra del försågs med syd och nordportal samt ett fönster åt söder i långhuset. Rakt åt öster i absiden fanns också ett fönster och troligtvis även i södra korväggen. Kyrkans norrsida verkar däremot aldrig haft fönster. Sannolikt fanns från början även ett tillbyggt västparti med förbindelse till långhuset.
I en senare medeltida byggnadsperiod uppfördes först ett vapenhus i norr och något senare det nivarande tornet i väster. I samband med att tegelvalv slogs över kor och långhus omformades fasadernas murkrön och nya fönsteröppningar togs upp mot söder, sydportalen sattes då igen.
I långhuset möter slutna bänkkvarter från 1700-talet, ännu med gårdsnummer. Från denna tid är också predikstolen med baldakin, trappa och dörr.
Längst fram på långhusets norrsida hittar vi kyrkans dopfunt – huggen i gotländsk sandsten, med mästarens signatur, Sighraf. Sighraf hade vid 1100-talets sista årtionden sin verkstad på Gotland. På funten kan vi ta del av historien om Maria och barnet: bebådelsen, mötet med Elisabeth, födelsen i stallet, tre vise män, himladrottningen på sin tron, flykten till Egypten, en ängel en kung och två män. Kring dopfuntens fot står Maria med barnet, en man (Abraham?), Paulus med bok och Petrus med nyckel.
Snett bakom dopfunten finns en Mariabild från 1984, tillverkad av Edvin Jönsson i Hannas.
Även krucifixet i triumfbågen får olika dateringar tidigare museintendenten i Simrishamn, Åberg, daterar det till 1200-talet medan Liepe (1995) daterar det till 1300-talets början. Ursprungligen tronar Kristus som en kung på korset. Från början var han klädd i krona, men mot medeltidens slut ville man ge honom en mer lidande framtoning och försåg honom med törnekrona och blödande sår.
I koret hänger en järnkrona från 1400-talet rikt smidd med löv och flikiga liljor.
Altaruppsatsen från 1651 är, rikt skuren och målad i renässansstil. Adam och Eva flankerar bilden av Nattvarden.
1760 utför ”Provincialmålaren” Adam Friedrich Maltzan de befintliga baldakinmålningarna vid predikstolen samt i korets valvkappor.
Kyrkan har två klockor: Lilla klockan 1758, stora klockan 1673 – omgjuten 1921
