En vägledning för enskild bibelläsning och bibelstudium i grupp

Den tidigare framställningen har betonat att Bibeln har sin plats i den offentliga gudstjänsten. De enskilda bibelböckerna i sin helhet, liksom avgränsade berättelsesvep i dem, är nedskrivna för att läsas högt och i en gudstillbedjande gemenskap. De är en slags krönikor eller hågkomster i berättelsens, poesins eller ordspråkets form, som återger händelser och händelseförlopp eller erfarenheter och insikter om livet i trons ljus.

Att Bibelns mångfacetterade innehåll kommer till sin fulla rätt i gudstjänstens sammanhang beror på att just där uppstår vad som möjligen kunde liknas vid musikens kontrapunkt. Flera självständigt förda melodier möts och flätas samman till en välklingande helhet. Den långa berättelsen genom Bibelns olika böcker med sina många enskildheter möter dels föreställningen om Guds förbund med människor som en tråd för sig, dels kyrkans sammanhållna trostolkning i liturgins ljud och symbolspel. Det är också i gudstjänsten som Kristus, han som öppnat vägen till Fadern, är närvarande med sitt genomträngande ljus tillsammans med den Heliga Anden, som förmår utröna allt.

Det motsäger förstås inte den enskilda bibelläsningens eller bibelstudiegruppens betydelse. Tvärtom. Dock är det så som St Paulus skrev om den Guds vishet han förkunnade: vi talar inte "om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar andliga ting med Andens hjälp". Bibelläsning och bön om Andens upplysning måste hållas samman för att läsningen skall leda fram till insikt i tron.

Enskild bibelläsning eller samtal om Bibeln i mindre grupp har alltid förekommit i kristenheten. Men det var länge mindre vanligt av det enkla skälet att mycket få hade tillgång till Bibeln eller delar av den. Det kan vara värt att påminna sig att under mer än 1500 år av kristenhetens historia var det huvudsakligen bara Ordets tjänare i kyrkan, som hade avskrifter av Bibeln till hands. Med boktryckarkonsten blev läget så småningom ett annat.

Hur skall då Bibeln läsas privat eller i mindre grupper? Det finns flera svar på den frågan. Det går förstås att börja från början i 1 Mosebok och följa berättelsens gång, genom de många vindlingarna och de olika litterära formerna, fram till Uppenbarelsebokens slutvision med Guds och Lammets tron i den nya himmelsstaden. Men det är ett mödosamt företag och det är lätt hänt att tappa tråden, som håller ihop det hela. Det sättet att läsa Bibeln har vanligen inte förordats i kyrkan, mest av praktiska skäl. Erfarenheten visar att det för många nog är lätt att börja men svårt att fullfölja. Den som med uthållighet företar sig en sådan läsning skördar förstås mycken andlig insikt.

Det vanligaste har varit att erbjuda en bibelläsningsplan, som tar läsaren genom delar av Bibelns olika böcker under ett år. Redan de fastställda läsningarna för gudstjänsten är en bibelstudieplan. De är ett urval av viktiga bibeltexter, nyckeltexterna för att komma in i den kristna trostraditionen. Ett enkelt sätt att läsa Bibeln regelbundet är att följa kyrkoårets fastställda texter. Om de tre texterna, en gammaltestamentlig, en från de nytestamentliga breven och en evangelietext för den aktuella söndagen läses också enskilt under dagen, blir det sex texter kvar att läsa under veckan. En för var dag i den ordning de står. Det kan sägas vara en miniplan för bibelläsning.

De flesta bibelläsningsplaner som utges är ett urval ur Bibeln och omfattar mer eller mindre av dess innehåll. "Tidegärden, Kyrkans dagliga bön" har en bibelläsningsplan eller ett lektionarium, som det kallas. Den anger två dagliga läsningar, en ur Gamla Testamentet och en ur Nya Testamentet. På det sättet omfattas rätt mycket ur Moseböckerna, Konungaböckerna och Krönikeböckerna, de flesta profeterna och en del av vishetsböckerna, de fyra evangelierna förstås och de nytestamentliga breven, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken.

Det som inte kommer till sin rätt i en sådan bibelläsningsplan är studiet av en av bibelböckerna i sin helhet, från början till slut. De flesta av dem är skrivna eller i varje fall sammanställda för att utgöra en helhet. Därför ligger det en stor vinning i att ägna vissa tillfällen åt att läsa någon av Bibelns skrifter i sin helhet. En del är kanske för långa för sådan läsning, men många är inte mer omfattande än en kortare novell eller en litet utförligare artikel.

Vare sig det är ett kortare stycke efter någon bibelläsningsplan eller ett längre berättelsestycke, rent av en hel bibelbok, som skall läsas, gäller det att vara öppen för Bibelns särskilda berättelseform. Eftersom det skrivna är tänkt att läsas högt och offentligt, företrädesvis i en gudstjänst av något slag, är texten "luftig" i meningen att den lämnar utrymme för eftertanke. Stilen är porös eller genomsläpplig också för det som inte är direkt utsagt, det som ligger dolt under textens yta.

En biblisk berättelse, den vanligaste formen i flertalet bibelböcker, kan liknas vid en teckning eller kanske en ikon. Med några få drag anges en eller ett par nyckelpersoner, något om förhållandena och omgivningen, som det hela utspelar sig i, men sällan närmare detaljer eller ingående personteckningar. Stilen är korthuggen och stram, begränsad till det väsentligaste. De som hör berättelsen föreläsas, för så var det tänkt, får med fantasins hjälp följa med in i handlingen eller skeendet och fylla ut scenen. När vi kommer till ordspråk, psalmer och hymner är oftast den som talar och den eller de, som det talas till, anonyma. Inte heller är den tänkta situationen beskriven. Det får höraren föreställa sig och det lämnar öppet för flera möjligheter.

I Hebréerbrevet används en utmanande bild. Det talas om den som "smakat Guds goda ord". Vi kan ju också om vissa väl valda ord säga att det gäller att "smaka på orden". Den som läser stannar upp och tar om, formar orden med sina egna läppar för att känna vad som ligger i dem, läppjar på dem. Det är så de bibliska berättelserna och vishetsorden skall läsas, smakas. Kyrkofadern Origenes, en av de främsta bibelutläggarna i kyrkans äldsta tid, talade om en läsning som ger "kyssar av Guds Ord".

Den enskilda bibelläsningen, alltifrån bibelmeditationen, som praktiserats från allra äldsta tid till vår tids bibeleftertanke i basgrupper i Latinamerika eller på Filippinerna, följer ett enkelt grundmönster. Först stillhet och bön om Andens närvaro. Sedan läsning av det stycke, som bestämts, sakta och högt så att alla orden kommer med. Även vid enskild läsning är det en god ordning att läsa högt, eller i varje fall så att läpparna följer med, så att ögat inte flyger fram för fort genom texten. Den är ju redan tät och nedslipad till precis det som måste vara med, men inte mer.

Därefter gäller det att låta ögat vandra in i sammanhanget, genom öppningarna som lämnats fria för trons fantasi. En enkel fråga får bli vägledande: Hur var det då, eller kunde det ha varit då, när detta hände eller formulerades i ord? Några personer kanske nämns, någon omständighet är angiven eller skymtar fram. Ett visst läge för en enskild eller en grupp av människor, en släktgemenskap, en stad, en nation eller en skara troende avtecknar sig, det sparsamma ordvalet till trots. Den som läser får försöka fånga in scenen med sitt inre öga och iaktta sammanhangen. Så det viktigaste i den första frågan: vilket gudomligt ljus föll över denna händelse vid det tillfället? Hur röjde sig Guds vilja och vishet? Eller vilken insikt från Gud bröt igenom i det som blev sagt i ett vishetsord, i en psaltarrad, i en profetisk utsaga, i ett stycke trosutläggning?

Det som är återgivet i den bibliska "storyn" kan ibland förefalla högst tillfälligt och begränsat till bara den situationen. Men det finns nedskrivet därför att det upplevdes kunna kasta ljus över många andra liknande händelseförlopp och lägen. Därför blir den andra frågan: Hur är det nu för oss, för mig, i vår situation med våra förutsättningar? I vår tid, inte minst i den intensiva bibelreflektion, som förekommer i det vi brukar kalla den tredje världen, införs ofta begreppet analys. De egna livsvillkoren, som kan upplevas förvirrande och svårgenomträngliga vad gäller de krafter, makter och intressen, som påverkar, analyseras. Ordets bakgrund är grekiskans analyo, att särskilja och frilägga så att det tydligt syns vad det ena och det andra är. På samma sätt som bibeltexterna, kortfattat men precist, ger de avgörande huvuddragen, kan den egna situationen belysas med hjälp av bibeltexten. Tankegången är hämtad från Hebréerbrevet: "Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga". Samma tankegång kan följas av en enskild bibelläsare, som söker hjälp att genomskåda sin egen situation i sitt sammanhang.

Så kommer den tredje grundfrågan: Hur kan det ljus från Gud, som bröt igenom den gången, den som skildras i en biblisk berättelse eller i ett bibliskt vishetsord, kasta ett förklarande ljus också över det som gäller här och nu? Ibland kan det komma som en omedelbar aha-upplevelse, men oftast kräver det stillhet och eftertanke innan det klarnar. Under bokstavens slöja finns det innebörder, som den mänskliga tanken bara kan fånga efter lång tids möda, och kanske inte ens då. Somligt behåller sin hemlighet. St Paulus uttryckte det en gång så drastiskt som att "bokstaven dödar, men Anden ger liv". Det är inte den yttre ordsammanställningen, som ger liv, utan den andliga verklighet, som hålls samman och blir belyst med ordens hjälp. Det är det som ligger bakom kyrkans uppmaning att öva en andlig läsning av Bibeln.

Det är också viktigt att komma ihåg, att ingen bibeltext är förutsättningslös. Det finns en förförståelse, som måste medräknas. Det som står skrivet är avsett att höras av dem som redan är införstådda med Guds frälsande handlingar i historien och i det mänskliga skeendet. Kortfattat kan det uttryckas så att Gamla Testamentet förutsätter en medvetenhet om befrielsen ur Egypten och uttåget genom Röda havet som själva nyckeln till att förstå vem Gud är. I Nya testamentet förutsätts en insikt om Kristi död och uppståndelse som Guds avgörande frälsningshandling. Utan det förlorar det skrivna sitt sammanhang. Allt som skildras är en del av en andlig historia. Och den som läser Bibeln i den kristna trostraditionens sammanhang måste vara medveten om att de två testamentena hör ihop så att det gamla förebådar det nya och det nya uttyder det gamla. På det sättet belyser de två ömsesidigt varandra.

Den som läser ett stycke ur Bibeln, eller en hel bibelbok, måste alltså komma ihåg, att det skrivna är som länkar i en kedja av händelser som tillsammans röjer Guds avsikt med det skapade och med människan som mottagaren i skapelsen av Guds mening och mål med allt som finns till. Allt skall till sist återförenas med Gud, befriat från syndens, dödens och vanmaktens bojor. Det är den stora, genomgående berättelsen, som ger mening åt de små berättelserna, de profetiska uttalandena, vishetsorden och de djuplodande teologiska utläggningarna.

Därför är det viktigt att kunna "storyns" huvuddrag, dess markerade höjdpunkter: Noa-berättelsen, Abrahams kallelse och offret på Moria berg, Jakobs-historien och Josefs-historien, uttåget, ökenvandringen, Davids-berättelsen och framåt till fångenskapen i Babylon, profettiden och återkomsten till landet. Till den knyts Jesus-historien med upptakten kring Johannes Döparen, Josef och Maria, Symeon, Hanna och de andra fram till tiden efter himmelsfärden och den första kyrkans tid. Där finns ett tema som åstadkommer kontrapunkten, samklangen med de små enskilda berättelserna. Redan den förste martyren Stefanos tal inför Stora rådet i Jerusalem visar att dessa storyns höjdpunkter bidrar till att ge en förlösande insikt. Så var det också när den Uppståndne gick igenom skrifterna med de två på vägen till Emmaus.

Det är en kristen erfarenhet genom tiderna att läsning av Psaltaren är en ovärderlig hjälp att hålla samman allt det som de bibliska skrifterna ger inblick i och röjer om Guds handlande i det historiska skeendet och i människolivet. Kyrkans stora bibelutläggare och teologer har hämtat näring i den regelbundna läsningen av psaltarpsalmer. Det framgår av berättelserna att Jesus själv tolkade sitt uppdrag och det som hände med honom i ljuset av Psaltarens psalmer. På samma sätt hämtade apostlarna fram mönster för sin förståelse av Guds uppenbarade hemligheter i Psaltaren. Den håller på ett märkligt sätt samman huvuddragen i den bibliska berättelsen. Där finns höjdpunkterna med från skapelsen till den väntade sammanfattningen av allt inför Guds tron.

Ett sätt att få den bibliska berättelsen belyst och berikad med insikter från flera generationers eftertanke är att läsa Bibeln med hjälp av kyrkorummets samlade konstskatter. Där finns ofta bilder och symboler, skulpturer, utvalda bibelord och olika föremål för användning i gudstjänsten som är framtagna för att kasta ljus över trons hemligheter. På olika sätt fångar de in den gudomliga uppenbarelsens övergripande syfte. I en tid som sägs vara öppen för det andliga på nytt, och då det talas om en ny tidsålders andlighet, "New Age", är det viktigt att värna om den givna berättelsen, den som håller samman de många delarna och anger den röda tråden. För andlig klarsyn krävs ett klart sammanhang.

Detta övergripande sammanhang förtar inte betydelsen av varje enskild berättelse eller utsaga för tron. Varje avgränsad berättelse, ett ordspråk eller en psaltarvers har sitt ljus, röjer något om Guds vilja och vishet. Den enskilda bibelläsaren kan ta till sig ledtrådar för livets andliga och moraliska utmaningar. "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min väg" står det i en psaltarvers. Till Timoteus skrev St Paulus: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv". De tio ledorden för samhällsgemenskapen på jorden, eller Tio Guds bud, är i sig viktiga vägvisare i etiska grundfrågor. Så är det även med Jesu ord i Bergspredikan och de många apostoliska förmaningarna till ett rätt och värdigt mänskligt liv.

För att inte fastna i bara ett bibelord eller några enstaka versar, som kanske rent av inger bekymmer, är det en god regel att söka i skrifterna efter något annat sammanhang, där samma sak är berörd. De flesta bibelutgåvorna har anvisningar, i marginalen eller längst ner på sidan, till andra bibelställen för jämförelse. Det finns också särskilda böcker som kallas "konkordanser", som anger alla ställen i Bibeln, där ett visst ord eller uttryck finns. Med hänvisningarnas eller konkordansens hjälp kan bibelstudiet bli en vandring genom det bibliska landskapet i sökandet efter klarhet i en viss andlig eller etisk fråga.

Till sist är det dock så, inte minst i den enskilda bibelläsningen, att den egna frälsningsfrågan blir viktigast. Hur förhåller sig mitt liv till det som den bibliska berättelsen framför om Guds vilja eller rent av trånad att se mig bland de återlösta, de från förgängelsens och dödens krafter räddade? Om det finns en fintecknad scen i Apostlagärningarna, just som aposteln Petrus hållit sin första predikan i den Uppståndne Kristus namn. Det står om dem som hörde att "Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: Bröder, vad skall vi göra? Petrus svarade: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga Anden som gåva".