Förnyelserörelserna i kyrkan har alltid återvänt till den bärande berättelsen i de Heliga Skrifterna. Där finns också mönsterbildande berättelser om övergiven och återfunnen trostradition.

Varje levande rörelse av andligt slag har en historia, som håller den samman och ger den sin egenart. En sägen eller en slags krönika anger vad saken gäller och vad rörelsen eller företeelsen syftar till. Olika folkslag hålls samman kring ett givet ursprung och kring det som hänt under tidens gång. Det ger en prägel eller stil, nästan som en personlighet. Samma gäller rörelser som bygger på en viss idé, som en grundare eller en grupp av grundare fört fram. Ideologin knyts till en berättelse eller historia om hur det gick till, när den fördes fram och började gripa omkring sig. Som regel firas den med särskilda ceremonier.

Alla de stora religionstraditionerna i världen har berättelser om vad som hände i början och om viktiga vändningar i troslivet genom avgörande tilldragelser under tidens gång. De hålls heliga i liturgier och under utlysta fester. På samma sätt har den kristna trosgemenskapen sin bärande berättelse, sammanfattad och sammanhållen i den heliga historia, som skrifterna omsluter och behåller för minnet. Utan denna historia förlorar tron sin insikt om vad den är till för och vad den går ut på.

Alla äkta förnyelserörelser inom den kristna trosgemenskapen har gripit tillbaka på den grundläggande berättelsen om trons ursprung och hur den fick sin givna form. Den hämtas fram på nytt ur de heliga Skrifterna och det som skildras där. Det kan börja med återupptäckten av ett begränsat berättelsesvep, kanske en viss bibelbok eller något nyckelord, som känts beröra nerven i tron. Småningom vidgas det så att hela historien från dess första början kommer med. Det händer att förnyelserörelser stannar vid ett begränsat avsnitt ur uppenbarelsen. Det leder till att särmeningar odlas, ofta i sektens form. Därmed avstannar förnyelsen och blir något inåtvänt för en mindre grupp.

Från vår egen tid har den latinamerikanska befrielseteologins återupptäckt av uttågsberättelsen nämnts och hur den sydafrikanska Kairos-teologin tagit fram profeternas förkunnelse om rätt och rättfärdighet i samhällsgemenskapen. Den starkt växande pingströrelsen i Latinamerika och delar av Asien lyfter fram mönstret från den första kristna gemenskapen som den skildras från Apostlagärningarna och fram till Uppenbarelsebokens visioner. Det som ger dem kraft och betydelse utöver egna kretsar är att de lyckats fånga upp bärande drag ur berättelsen i sin helhet, som fått prägla troslivets utformning.

Om däremot själva berättelsen övergivits eller förlorats för minnet, tynar livskraften i en kyrkotradition sakta bort. Något av den risken föreligger i den svenskkyrkliga traditionen, liksom i andra kyrkor, som omfattar folkets flertal i ett givet område. Bland de många döpta är det få som minns och kan återge den berättelse som bär upp kyrkans tro. Folkkyrkans särskilda problem är att de döpta sakramentalt likväl utgör Kristi kropp i världen på sin plats. I det läget blir det ännu viktigare att de som vigts till den särskilda tjänsten som "Verbi Divini Minister" kan berättelsen eller "storyn", som tron bygger på.

En "Ordets tjänare" är berättelsens väktare och förvaltare och måste vara förtrogen med dess mångskiftande mönster och dess utläggningstradition från början och genom kyrkans historia fram till nuet. Stefanos framlade sin sak inför Stora rådet med berättelsen ända från Abraham över fångenskapen i Egypten, uttåget, och ökenvandringen till David och Salomo (Apg 7:1-50). På samma sätt återberättas "storyn" eller delar av den i de olika talen, som återges i Apostlagärningarna (Apg 13:16-25). Om inte "Ordets tjänare" kan sin berättelse, förloras livsnerven i den kristna trostraditionen. Trosbekännelsen med sina tre nedslag i Guds skapelse av världen, frälsningen i det som hände med Jesus Kristus och det nya livet i Anden genom kyrkan står för berättelsen i sin allra kortaste form. På den kan sedan hela den kristna historien hängas upp. Den är grund-storyn, som alla de döpta måste bära med sig som "en from egendom". På ett liknande sätt står katekesens fem huvudstycken i tron för de ouppgivbara hållpunkterna i tron.

Det finns mönsterberättelser om övergiven och återfunnen trostradition redan inom Bibelns ram. De har använts i tider, då förnyelse sökts. Om prästen Eli vid templet i Silo berättas att han blev gammal och trött och nästan blind. Hans söner som var präster misskötte tempeltjänsten och levde ett oordentligt liv. Och Eli förmådde inte återställa ordningen. Därför gick det inte folket väl. Det berättas att Herrens ord var sällsynt på den tiden och att profetsyner var ovanliga (1 Sam 3:1-21; 1 Sam 2:21-26 ). Men i den yngste sonen Samuel, som Eli fick med den annars ofruktsamma hustrun Hanna, fanns en öppenhet för Gud. Han fick börja göra tjänst i templet. I en märklig tempelupplevelse om natten fick Samuel sin kallelse att på nytt föra Herrens ord till folket. Hans svar till rösten i natten, när han väl förstod vem som talade, blev: "Tala Herre, din tjänare hör" (1 Sam 3:9 ). Och "Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens ord". "Och Samuels ord kom till hela Israel." (1 Sam 4:1)

Berättelsen fortsätter med en drastisk skildring om hur förbundsarken med lagtavlorna till följd av förfallet och missbruken förlorades till filistéerna (1 Sam 4:1-11). Till sist, och efter många förvecklingar med flera prov på kraften i arken med dess tavlor, återbördades den till Israel (1 Sam 6:1-7:1). Och efter folkets bot och bättring med löfte att av hela hjärtat vända om till Herren fick landet fred (1 Sam 7:3-6). "Och Samuel var domare i Israel så länge han levde." (1 Sam 7:15-17)Han skipade rätt i Israel och byggde altaren åt Herren.

På Josias tid som kung i Juda företogs en rening av templet och tempeltjänsten i Jerusalem (2 Krön 34:1-7). Då fann prästen Hilkia "Herrens lagbok, den som hade blivit given genom Mose" och den blev föreläst för kungen (2 Krön 34:14). När denne hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder, för det var uppenbart att det som fanns föreskrivet i denna bok inte hade följts (2 Krön 34:19). Josia lät församla alla de äldste i Juda och Jerusalem och gick själv upp till Herrens hus med prästerna och leviterna och allt folket. "Och han läste upp för dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i Herrens hus." Och Josia "slöt inför Herrens ansikte det förbundet, att de skulle följa efter Herren och hålla hans bud, hans vittnesbörd och stadgar, av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra enligt förbundets ord, som var skrivna i denna bok" (2 Krön 34:29-33). Därefter firades Herrens påskhögtid "efter Herrens ord genom Mose" (2 Krön 35:1-19). "Ty en sådan påskhögtid hade inte blivit hållen sedan den tid då domarna skipade rätt i Israel, inte under Israels kungars och Juda kungars hela tid." (2 Kon 23:21-23) Historien, den formande berättelsen, blev åter tagen i bruk. Den förelästes och framställdes i en liturgisk sammanfattning.

Den mest dramatiska skildringen av förnyelse är den som återges i Esras och Nehemjas böcker (Esra 3-6; Neh 8:1-12). Den ägde rum efter återkomsten från fångenskapen i Babylon. Templet återuppbyggdes och invigdes och påskhögtiden firades på nytt under sju dagar, senare också Lövhyddohögtiden. Tempeltjänsten ordnades upp, tempeltjänarnas uppgifter klarlades och en stor botdag med fasta lystes ut. När alla var bosatta på sina platser igen, kallades allt folket till Jerusalem och Esra, den skriftlärde, fick "hämta fram Mose lagbok, den som Herren hade gett åt Israel" (Neh 8:1). "Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod högre än allt folket. Och när han öppnade den, reste sig allt folket upp" (Neh 8:5).

Det hela gick drastiskt till. De församlade var i fastedräkter och hade strött jord över sina huvuden (Neh 9:1). Det förelästes "ur Herrens, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen. Och under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren sin Gud" (Neh 9:3). Därefter följde en bön och bekännelse som till formen var en återberättelse av hela historien från skapelsen över Abrams kallelse från Ur, betrycket i Egypten, uttåget genom Röda havet, laggivningen på Sinai, intåget i det utlovade landet till avfallet från Herren och dråpen på profeterna, fångenskapen i främmande land och återkomsten igen (Neh 9:6-37). Med denna återberättade historia som grund slöts ett nytt förbund med namns undertecknande av huvudmännen i folket (Neh 9:38). Till det knöts ett löfte att "hålla och göra efter alla Herrens, vår Herres, bud och lagar och stadgar" (Neh 10:29) och att "inte försumma vår Guds hus" (Neh 10:39). Något av detta mönster måste ha föresvävat de församlade vid Uppsala mötes beslut år 1593.

Inget kan göras på precis samma sätt, men det finns en förebild i dessa bibliska förnyelsetillfällen, som följts vid flera tillfällen i senare tider. När förfallet i kyrkan var stort omkring förra millennieskiftet uppstod en förnyelserörelse från klostret Cluny i södra Frankrike. När den spred sig kom den att ge nytt liv i hela den västliga kyrkogrenen i Europa. Också där var det skrifterna och berättelserna i dem, som ställdes i centrum på nytt i mässor, predikningar, tideböner och församlingsundervisning. Det var en storslagen upprättelse av kyrkotradition och kristenliv. Inte långt från det gamla Cluny ligger byn Taizé med en ekumenisk brödragemenskap. Därifrån har en nutida förnyelse av kyrkolivet gått ut. Unga människor, som en sekulariserad tid gjort fattiga i anden, dras till det enkla men ändå fullödiga gudstjänstlivet. Bönen byggd på bibelord, psaltarsång och tonsatta bibelord, undervisning i skrifternas hemligheter och nattvardsmässans måltid med bröd och vin skapar en mättande andlighet.

I stora delar av den västerländska kristenheten är det som på Elis tid, att Herrens ord har blivit sällsynt och profetsyner ovanliga. Utvägen, enligt de bibliska förebilderna, är att gemensamt återuppsöka Herrens ord med löfte att hålla sig till det, ett förbund inför Gud att "följa efter Herren och hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar" (2 Krön 34:31) och att "inte försumma vår Guds hus" (Neh 10:39). I de bibliska förebilderna framhävs särskilt den samfällda inriktningen och enigheten i beslutet att återvinna det förlorade. För den kristna tron är söndagens helighet och evkaristins firande en springande punkt. Påsken och påskalammsmåltiden med berättelsen om uttåget, och sabbatsmåltidens återkommande återspegling av det, håller samman judisk tro. På liknande sätt är evkaristin på uppståndelsedagen i veckan den kristna trons sammanhållande tecken. Där firas åminnelsen av det nya förbundets befriande handling, kringgärdad av viktiga ögonblick från historien om Jesus.

I ljuset av berättelserna i de heliga Skrifterna finns det flera tecken som tyder på en förnyelse också i svensk kyrkotradition. Om berättelserna tas som ögonblick av gudomlig uppenbarelse för eftertanke också i andra tider, ger sig ett mönster. Det börjar med att Herrens hus sätts i stånd. Gudstjänsten renas från det som inte hör dit och det försummade tas upp igen. Sedan klarläggs tempeltjänarnas uppgifter och den bärande berättelsen tas i bruk på nytt och firas i tillbörliga och högtidliga riter. En liknande förnyelse och försköning av gudstjänstrummen har ägt rum i den svenska kyrkogrenen. Guds hus som helig plats har återupptäckts bland såväl kyrkotjänare som folket i allmänhet. Kyrkorummen är sällan försummade längre som de kunde vara för några generationer sedan. Det har blivit tydligare vad de är till för – det som uttalades vid invigningen med orden från Salomos bön (1 Kor 8:22-30). Tempeltjänsten har förnyats genom en ökad medvetenhet bland präster, musiker och kyrkvärdar om heligheten i det som sker.

Ordningarna för de olika gudstjänsterna präglas av en återvunnen insikt om att de formar tron efter regeln lex orandi, lex credendi: bönemönstret formar tron. Att dopet fått en ny tyngd i kyrkolivet beror med säkerhet på dopliturgins förnyelse i de liturgiska texterna och i de bibliska symbolerna. Den fullödiga mässans allt starkare dragningskraft i kyrkolivet har sin förklaring i den bibliska fyllighet den fått med de många återspeglingarna ur den gudomliga uppenbarelsen. Under innevarande sekel har en världsvid liturgisk förnyelse gått fram och fått genomslag i många kyrkotraditioner. Den har sin grund i den bibelväckelse som präglade föregångspersonerna i det liturgiska arbetet. Gudstjänsten skulle fånga in och framställa den gudomliga uppenbarelse som är given i skrifterna.

Den liturgiska förnyelsen byggde på den återkommande erfarenheten att det är i gudstjänsten inför Guds ansikte, som Ordet från Gud blir "levande och verksamt … skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" (Hebr 4:12). Livets träd, som stod mitt i Edens lustgård, och som människan får äta av, och som ger ständig frukt, står planterat i gudstjänsten. Det har drag av ett kors, som grönskar. Kristus är livets träd och trädets blad, som är Orden från Gud, är läkedom för folken (1 Mos 2:8; Upp 2:7; Upp 22:2).

Frågan är om det finns beredskap också för detta avgörande steg: att återvända till Herrens ord, till hela den berättelse som bär upp den kristna trostraditionen. Ju fler tecknen blir på en allmän osäkerhet i det avseendet och ju mer motsättningarna i viktiga trosavgöranden och ordningsfrågor tilltar, desto större torde möjligheten vara att en längtans Ande uppväcks efter att åter få höra Herrens ord. "Helige Ande, låt din röst högt om Guds gärningar tala" lyder orden i en svensk psalm om längtan efter Herrens Ord. Det är i berättelserna om Guds gärningar, som ledtrådarna finns. I de heliga Skrifterna hörs Guds röst. De är ord från Gud, avsedda att lyssnas till i Ande och sanning, som ett sacramentum audibile, ett hörbart sakrament. Guds Ord är liv och ger liv.