Inom kristenheten finns olika mönster för att bevara och utveckla tron i enlighet med Guds uppenbarade vilja. Men enigheten har alltid varit svårfångad fastän den är avgörande för trons rätta bevarande.

Under den allra första kristna tiden tycks saken ha varit enkel, om också inte utan svårigheter. Vid det första apostlakonciliets avslutning kunde det sägas: "Den heliga anden och vi har beslutat" (Apg 15:28). Apostlarna och de äldste hade nått enighet. Beslutet var enhälligt. Men det framgår av vad St Paulus skrev i brevet till galaterna att överläggningarna enligt hans uppfattning också innebar beslut om öppen måltidsgemenskap mellan judiska och andra kristna (Gal 2:11-14). Därför tog han i på skarpen mot apostlaledaren Petrus i Antiokia strax efter, när denne föreföll vackla på den punkten. Redan från början var den fullödiga enigheten i kyrkan svårfångad.

Linjen att bygga beslut i nya frågeställningar på enighet mellan dem som utsetts till "ordets tjänare" (Luk 1:2) följdes upp under många hundra år framöver. De stora kyrkomötena fram till år 787 ansågs gälla hela kristenheten, både i öst och väst. Just enigheten i utslagen togs som säkerhet för att Andens röst blivit hörd, även om det varit nog så stora meningsskiljaktigheter till att börja med. Deltagarna kunde företräda olika grupper inom kyrkan, men det var biskoparna som röstade i kraft av uppdraget att vara "Guds Ords tjänare" (Luk 10:16) med löftet att "den som lyssnar till er, lyssnar till mig" (Matt 10:40). Inte alla deltagarna förmådde dock hålla sig till besluten, när de kom hem till sitt igen.

Det brukar räknas med sju stora och allmänna koncilier. Därefter hade vägarna skiljts alltför mycket mellan den östliga och västliga grenen i kyrkan för att kallelser till gemensamma koncilier skulle hörsammas. För de ortodoxa kyrkor, som räknar med patriarken av Konstantinopel som ekumeniskt samlande gestalt, är de sju allmänt erkända koncilierna fortsatt grundläggande. För att återupprätta enheten i den världsvida kristenheten anses följaktligen att utgångspunkten bör tas i dessa erkända kyrkomöten. Den bön för kyrkans enhet (Joh 17:21), som Jesus bad i natten före korsfästelsen har en tyngd och förtätad inlevelse i sig, som låter ana en djup medvetenhet om hur det kunde gå. Det gällde inte enheten bara för dess egen skull utan berörde själva uppdraget i hans sändning: för att världen skall tro.

Den västliga kyrkan fortsatte att kalla till allmänna koncilier, också när företrädare för östkyrkan inte längre var med och även sedan den protestantiska delen avskiljt sig. Under reformationstidens uppgörelser gjordes flera försök att gripa tillbaka på koncilietanken som en möjlighet att bilägga tvistigheterna. När ett sådant till sist kom till stånd i Trient år 1545, var det redan för sent. Det senaste allmänna konciliet för den Romersk katolska kyrkans del var Andra Vatikankonciliet. Det ägde rum i Rom 1962-65. Genom inbjudan till observatörer från andra kyrkogemenskaper fick det en vid ekumenisk betydelse och genomslagskraft.Tanken på allmänna kyrkomöten lever kvar även i kyrkogemenskaper, som efter reformationen gick sin egen väg. I ena eller andra formen hålls kyrkomöten för gemensamma frågor. Också 1900-talets ekumeniska rörelse tog upp den gamla tanken att samla kyrkorna till överläggningar med förhoppningen att det då skulle kunna sägas att "den heliga anden och vi har beslutat" (Apg 15:28). Att resultatet på sikt ändå inte motsvarat förhoppningarna beror på att i verkligheten bara en begränsad del av kristenheten deltagit. Alltför ofta har den samsyn som uppnåtts inte blivit tillräckligt beaktad och inte heller inarbetad i de olika kyrkotraditionerna. Dessutom har de som avskiljts till att vara "ordets tjänare" så småningom fått en alltmer undanskymd plats i sammanhanget.

Det går nämligen också en annan linje från kyrkans äldsta tid och framåt. St Lukas anger som grund för sitt evangelium det som berättats "av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare" (Luk 1:2). I ett tidigt beslut, som skildras i Apostlagärningarna, gjordes en uppdelning mellan dem som skulle ägna sig "helt åt bön och åt ordets tjänst" och de som hade andra uppgifter (Apg 6:4). Det senare gällde tjänst vid de dagliga utspisningarna, evangelisation och annat. St Paulus gjorde bestämda anspråk på att vara en sådan "Kristi tjänare" och "förvaltare av Guds hemligheter" (1 Kor 4:1). Så länge apostlakretsen fanns, stod den för läroansvaret i kyrkogemenskapen tillsammans med de äldste, som apostlarna hade omkring sig. En äldste var inte nödvändigtvis gammal. Till Timoteus, som enligt traditionen fått ansvar i trakten av Efesos, skrev St Paulus: "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Läs högt ur skrifterna, förmana och undervisa, tills jag kommer" (1 Tim 4:12 f.). Och i ett senare brev till samme Timoteus: "Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning" (2 Tim 4:1 f.).

Det framgår tydligt av uppgifterna från den första kristna tiden att apostlarnas efterträdare, biskoparna som benämningen blev fast också titeln äldste förekom, fick ansvar för tron i lära och liv i sina bestämda områden. Den linjen utvecklades så småningom i den västliga kyrkan till en mycket fast ordning, som skulle ge skälig säkerhet om den Heliga Andens ledning. Det kom att tillspetsas i tanken på ett yttersta ansvar för apostlaledaren Petrus efterträdare vad gäller tro och ordningsfrågor. Senare har hela det världsvida biskopskollegiet kommit att betonas på nytt.

I det Andra Vatikankonciliets dokument om den gudomliga uppenbarelsen framhålls tre bärande inslag i en levande kyrkotradition: den Heliga Skrift, traditionen från apostlarnas tid och framåt samt det biskopliga läroämbetet i kyrkan. Med de tre som grund bevaras den gudomliga uppenbarelsen efter Andens vilja. De står i ett ömsesidigt förhållande till varandra och förhindrar kyrkan att välja så fel väg vid mötet med nya utmaningar att evangeliets sanning äventyras. Eftersom uppdraget för kyrkan är att delta i sammanfattningen av allt i himlen och på jorden i Kristus (Ef 1:10), tvingar det till ställningstaganden i nya tider och på nya platser med de risker det innebär för trons rätta bevarande.

För kyrkor med olika protestantisk bakgrund blir saken svårare. Deras gemensamma utgångspunkt var på ena eller andra sättet, att den Heliga skrift skulle utgöra den enda och tillräckliga grunden för avgöranden om tro och kyrkoliv. De uppstod som kyrkogemenskaper i en tid, då den Heliga skrift genom boktryckarkonstens utveckling blev tillgänglig på ett helt nytt sätt. Det kom att prägla deras inriktning. Mot traditionen, kyrkans depositum fidei, som den då fått sin utformning, var de starkt kritiska. Till läroämbetet i kyrkan, särskilt biskoparnas uppdrag, var de i praktiken ofta avvisande, även om den Augsburgska bekännelsen starkt betonar respekten för biskopar i trons frågor, däremot inte i världsliga ordningsfrågor. Det var inte den Heliga skrift som Guds Ord motsättningen gällde. Däremot framhölls att Guds Ord endast kunde förstås utifrån trosrättfärdigheten.

Därför ansågs evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete gudomligt inrättat och viktigt. De som hävdade att den Helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes Ordets förmedling fördömdes. Gud blir endast känd genom det predikade Ordet. På den grunden spelade läroämbetet ganska länge en avgörande roll även i de protestantiska kyrkorna. Också under det strikta statskyrkosystemets tid i Sverige fanns ett särskilt prästerstånd i riksdagen. Flertalet protestantiska kyrkor fortsätter att viga utvalda människor till tjänsten som "Verbi Divini Minister", "Guds Ords tjänare", den gamla titeln från äldsta tid. Likväl tänks den Heliga Skrift i sig äga en tillräcklig klarhet i det en kristen människa behöver veta. Det kan tas fram med det av Gud upplysta förnuftets hjälp. Läroämbetet förknippas mer med den fortlöpande församlingsundervisningen i gudstjänsten och på annat sätt än med ett särskilt ämbete för kyrkans lärofrågor.

Med den protestantiska utgångspunkten uppstod nästan omedelbart meningsmotsättningar, som ledde till åtskilda kyrkobildningar. Bibeln kom att bli ett redskap i kampen snarare än ett enhetens källflöde. Den moderna bibelkritiken växte fram just ur det intensiva studium av de bibliska skrifterna, som reformationsrörelsen gav upphov till. Men den undergrävde rätt snart hoppet om att med Bibeln som enda utgångspunkt återskapa en äkta kristen trostradition. De ortodoxa kyrkorna lyfter fram liturgin och de sakramentala handlingarna som det sammanhållande och därtill sensus fidelium, de troendes känsla för vad som kan höra till trons hemligheter. Vad Anden säger till församlingarna är viktigt (Upp 2:7 m.fl.). Tron är ett mysterium som lever i Kristus-kroppen i världen.

Enheten inom den kristna gemenskapen hör dock samman med sanningsfrågan i meningen lyhördhet för Andens tilltal till såväl enskilda kristna som grupper av kristna. Den protestantiska rörelsen har utvecklat en "demokratisk" tradition, som tar vara på denna rätt att tala i Guds församling om det som är sant, rätt och värdigt efter kristen tro. Att stå upp för det som uppfattas som sanning i trons ting är en kristen skyldighet utifrån ordet: "sanningen skall göra er fria" (Joh 8:32). Det är dock ingen enkel och lätt framkomlig väg till enhet i tron, som historien visar genom de många splittringarna av Kristi kropp som uppstått. Desto viktigare blir strävan att söka kyrkans enhet så att hela den världsvida kyrkogemenskapen kommer med i sökandet efter sanningens fullhet.

Kan det i kyrkotraditioner, som kommit att präglas av viktiga stråk i reformatorn Martin Luthers tankar, finnas någon särskild insikt i frågan om den Heliga skrift som Guds Ord? Både och, tycks det. Hos Martin Luther fanns en stark tonvikt på den Heliga skrift som enda och tillräckliga grund för det människan behöver veta om Gud. Det är en yttre princip: Skriften allena. Samtidigt fanns en lika starkt upplevd insikt om en riktpunkt inifrån Skriften själv: Kristus som Skriftens stjärna och kärna. Eller, för att se det ur predikouppdragets synvinkel: rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus allena. Det ger å ena sidan den Heliga skrift som yttre norm för lära och liv i kyrkan en utomordentligt stor tyngd. Den ställs fram mot människopåfund i kyrkolivet. Å andra sidan blir den inre principen – den som driver Kristus och rättfärdiggörelsen genom tron – en slags skiljedomare mellan väsentligt och mindre väsentligt eller rent av mindre angeläget.

Svårigheten i att föra över denna hållning till en senare tid ligger i att det under reformationens avgörande år inte gällde vad som stod i Skriften utan om kyrkan kommit att präglas av annat än det som kunde härledas ur den heliga Skrift. Vidare har det kommit till vad som kallas bibelkritiken, en tidvis radikal och ibland mildare uppgörelse med det som återges i de bibliska skrifterna utifrån vetenskapliga bedömningar.

Allteftersom reformationen framskred och motsättningarna ställdes på sin spets tvingades de evangeliska ledarna föra kamp på två fronter samtidigt. De ville avvisa dels papisternas hänvisning till traditionen som källa för tron, dels de svärmiska rörelsernas betoning av Andens direkta ingivelse utan det yttre Ordet. Det ledde till en starkare betoning av sola scriptura, Skriften allena, som trons rättesnöre. De svenska reformatorerna får sägas tidigt ha lutat åt en sola scriptura-princip.

I Uppsala mötes beslut, som till sist lade fast linjen för den självständiga Svenska kyrkan, är sola scriptura-tanken avgörande. Det tillkännages att "den helga skrift av den helga anda sitt ursprung haver och innehåller fullkomligen allt det, som den kristliga lärdom om Gud den allsvåldigste och vår salighet, samt goda gärningar och dygder tillkommer, och är en grund och stöd till en rätt kristen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religionen och ingen förklaring av andra behöves, antingen av de heliga fäder eller andra, som av eget godtycke något tillsatt hava, det icke är med den helga skrift". Någon inre princip, inlagd i Skriften själv, anges inte i det sammanhanget. Det yttre Ordet är alltings grund i lära och liv.

Den dynamiska spänningen mellan å ena sidan den Heliga skrift som källflödet för all rätt teologi och förkunnelse och å andra sidan Kristus och den rättfärdiggörande tron som riktpunkten för en rätt förståelse av skriftens innehåll, måste sägas ha stått sig väl som ett hållbart mönster trots allt, också utanför de av Martin Luther präglade kyrkotraditionerna. En svårighet är att den inte svarar på frågor som nutida ekumeniska överläggningar ställer och inte de frågor som nutida bibelvetenskap aktualiserat. Martin Luthers tankelinje förutsatte dels en djupare förtrogenhet med Bibelns hela innehåll än som senare blivit det vanliga, dels en given enhet i Kristi kyrkogemenskap på jorden, de dåtida yttre spänningarna och konflikterna till trots.

Även när kyrkans tradition från äldsta tid avvisas och inget särskilt läroämbete på gudomligt ansvar utövas, lever ändå den kristna tron vidare. Men erfarenheten har visat att den enhet, som Jesus bad om i sin sista stora förbön "för att världen skall tro" (Joh 17:20-23), genom denna begränsning lätt går förlorad. Nya splittringar uppstår ständigt, särskilt om det inbyggda sambandet bryts mellan Skrifterna å ena sidan och de sakramentala handlingarna i dopet och evkaristin å den andra.

När enheten i kyrkan upphör, förloras den form för avgöranden, om vilka det kan sägas: "den heliga anden och vi har beslutat" (Apg 15:28). Splittringarnas långa historia i kristenheten har lämnat många bevis på att följderna på sikt blir förödande, om enheten offras eller lämnas därhän. Oenigheten påverkar inte bara den inbördes gemenskapen. Den smittar av sig på den omgivande samhällsgemenskapen som historien visar både i nutid och i gånga tider. Enheten i tron är därför inte bara de kristnas ensak. Den berör huvuduppdraget i kyrkans sändning i världen: att sammanfatta allt i Kristus. Initiativen till strävandena att återvinna den kristna enheten har därför ofta kommit från världsmissionens företrädare.

Mycket kan vinnas även om den fulla enheten inte är uppnådd. Det framgår av kyrkornas ekumeniskt framarbetade dokument "Dop, nattvard, ämbete". Ett samlat kristet vittnesbörd om trons hemligheter kunde avläggas "för att världen skall tro". I Kyrkornas Världsråds teologiska arbete, där även den Romersk katolska kyrkan deltagit med utsedda företrädare, har ett långtgående samförstånd uppnåtts i viktiga lärofrågor. Erfarenheten har lärt de åtskilda kyrkorna att skrifterna inte släpper ifrån sig sitt innersta och läkande budskap med mindre än att enhetens gåva vårdas och förvaltas. Även den Romersk katolska kyrkan, som länge känt sig säker på att ha trons fullhet inom sin gemenskap, har närmat sig de andra kyrkogemenskaperna för att få del av deras erfarenheter. Tydligast har det kommit till uttryck i den påvliga skrivelsen "Orientale lumen", "Ljus från orienten", där de ortodoxa kyrkornas trostradition begrundas. Andra exempel är de ekumeniska dialogerna, inte minst den om rättfärdiggörelsen med kyrkor ur den lutherskt reformatoriska traditionen.

Det finns ett ofrånkomligt samband mellan den Helige Andes ledning fram till hela sanningen och enheten i Kristus-gemenskapen på jorden. Det framgår redan av trosbekännelserna, där den Helige Ande och "en helig allmännelig kyrka" eller "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka" hålls samman. Ändå tvingas de åtskilda kyrkorna fatta beslut för egen del vid viktiga vägval och där meningarna kan vara delade. St Paulus skrev att "det måste till och med finnas olika partier bland er så att det visar sig vilka av er som är att lita på" (1 Kor 11:19). Delade meningar i kyrkan kan sägas vara ett nödvändigt andligt prövningsförlopp. Men Andens enhet måste bevaras. "Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga", skrev St Paulus till de kristna i Filippi (Fil 2:1-3; Fil 2:5-11). Det är inledningsorden till den berömda Kristus-hymnen. Där framställs självförsakelsens mönster – utblottelsen, kenosis – som högre än självhävdelsen. "andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning" (Gal 5:22 f.).

Löftet om Andens närvaro och ledning i kyrkan är förbunden med enheten kring skrifterna, de två bärande sakramentala handlingarna, förkunnelsen av syndernas förlåtelse för alla i Jesu namn, gudstjänstens bön och tillbedjan och aktningen för "Ordets tjänare". Om det senare sa Jesus till de sjuttiotvå, som sändes ut till städer och platser dit han själv ämnade sig: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig" (Luk 10:16). I de apostoliska brevens praktiska förmaningar återkommer gång efter annan vädjanden om enhet mellan de troende. Oenigheten är djävulens, kringkastarens verk, efter grekiskans ord diabolos: den som skingrar och förströr. Det gäller att inte ge djävulen något tillfälle (Ef 4:27). Den springande punkten är balansen mellan uppriktighet i delade meningar och bevarandet av enhetens band.

Om däremot också Skrifterna mister sin ställning som rättesnöre och skydd för tron, blir läget mycket svårt. Trostraditionen tunnas ut och inför nya utmaningar blir det tidsandan som tar över och omformar tron efter sitt väsende. "Villfarelsens ande", som de nytestamentliga breven ofta varnar för, får ett spelrum (1 Joh 4:6).