Kyrkan har måst ta ställning till många nya frågor under historiens gång. Ibland har trons tradition växt sig alltför yvig, ibland försnävats och förlorat den bibliska fullheten.

Det kristna troslivet, som det framträder under historien, är på en gång synligt för världen och något fördolt, som ännu inte är fullt uppenbarat. Det låter sig inte fångas upp i några enkla formler. Kyrkan är ett sacramentum mundi, som det kallas, en jordisk företeelse, som just i det jordiskt begränsade är bärare av det som hör himmelriket till. "Den kommande värdens liv" lyser igenom även i det begränsade och bristfälliga. Redan vid själva upprinnelsen till den kristna trostraditionen framträdde något som var nytt för världen. Det var en gemenskap omkring den Uppståndne, som hölls samman genom dopet och ett gudstjänstliv med brödsbrytelsen som höjdpunkt. St Lukas sammanfattning i Apostlagärningarna var säkert som det uppfattades: De troende "deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna" (Apg 2:42). I en diskussion med anledning av risk för splittring på olika auktoriteter i församlingen i Korint skrev St Paulus om sig och de andra "ordets tjänare": "Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter" (1 Kor 4:1). Gemenskapen kring de uppenbarade hemligheterna är centrum, inte olika ledare.

Till Guds hemligheter att förvalta hörde självklart dopet och evkaristin och de skrifter, som lästes i gudstjänsterna, först och främst det gamla förbundets skrifter, småningom också de som börjat samlas inom den kristna gemenskapen. I flera av de senare återspeglas andra inslag i det som hörde till trons hemligheter. Det är samtal med den Uppståndne före himmelsfärden. Flera kortfattade Kristus-bekännelser finns återgivna, liksom hymner och lovsånger till den korsfäste och uppståndne. Ett tiotal predikningar och vittnesbörd från avgörande tillfällen finns upptecknade i sammanfattningar liksom beslut i apostlakretsen i viktiga frågor. I flera sammanhang skymtar ordningar för dopliturgier och botgudstjänster och för evkaristin. Många praktiska förmaningar och anvisningar för livet i Kristus meddelas. Tillsammans blev det en samlad trosskatt, ett depositum fidei.

Att det finns ett sådant trosarv att förvalta skymtar fram på flera ställen i det nytestamentliga vittnesbördet. En utgångspunkt finns i Jesus-orden att "varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt" (Matt 13:52). Tanken har ett nedslag i Judas brev: "Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Jud v. 20). Mot slutet av brevet återkommer uppmaningen: "men ni, mina kära, skall bygga ert liv på er allra heligaste tro under bön i helig ande".

Det framgår av sammanhanget att med tron menas främst en övertygelse om Guds handling i Kristus och det gemensamma liv i Kristus, som det leder till, också i den praktiska tillämpningen i den enskildes livshållning. Den samlade troserfarenheten blir som ett förråd ur vilket gammalt och nytt tas fram. Denna trosskatt, depositum fidei, är öppen till sin karaktär, för den förmeras genom nya erfarenheter, men har en fast kärna, är fast förankrad i det som röjts i Jesu Kristi ord och handlingar och värnas av "apostlarnas undervisning", den apostoliska tron (Apg 2:42).

I de ortodoxa kyrkotraditionerna läggs särskild vikt vid de praktiska förmaningarna i evangelierna och de apostoliska breven. De är inte bara tillfälliga anvisningar utan trovärdiga regler för kyrkan i alla tider, en del av trosskatten. De förmedlar insikter i lärjungaskapets eller efterföljelsens villkor, det som hör till förbundstroheten i det nya förbundet, där Kristi herravälde gäller. De etiska frågorna, valet av en bestämd livshållning i ljuset av den bibliska uppenbarelsen, har aldrig varit lätta inom den kristna gemenskapen. Samtalen och ibland de häftiga uppgörelserna mellan Jesus och de skriftlärda och de fromma kretsarna på den tiden kom ofta in på frågor om hur bibelutsagorna skulle förstås (Matt 12:1-12; Matt 14:4; 19:3, 22:17). Vad är tillåtet och vad är inte tillåtet? Vad är sant, gott och värdigt?

I de apostoliska skrifterna röjs samma problem. Vad som i sig kan vara tillåtet är kanske inte nyttigt (1 Kor 6:12). "Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp", som St Paulus skrev till kyrkan i Korint (1 Kor 12:23). Så har det också varit genom hela den kristna historien. Ett samtal måste ständigt pågå om troheten till det som blivit uppenbarat, sett i ljuset av den situation som gäller. Det finns en Andens ledning i det som blivit uppenbarat och skrivet men också ett Andens tilltal i församlingarna, "vad Anden säger till församlingarna" (Upp 2:7 m.fl.). Den hållregel Jesus gav och ofta återkom till var "På frukten känner man trädet"(Matt 12:33). Den bildregeln brukas ofta i de nytestamentliga skrifterna.

Redan den allra första tiden krävdes beslut, som kom att forma den kristna tron för framtiden. Ett sådant gällde missionsuppdragets omfattning. Skulle mission bedrivas aktivt bland folken i omgivningen och rent av med resor efter särskilt uppgjord plan? Eller skulle "hedningar" tas in i den kristna trosgemenskapen bara i den mån de sökte sig till den? Och hur skulle man då göra med omskärelsen för dessa? (Apg 15:13-21) Frågan var inte enkel med tanke på den betydelse löftet till Abraham kom att få för de kristna. I det löftet låg den grundläggande motiveringen för mission bland folken. Löftet var i sin tur knutet till omskärelsen som ett yttre tecken. En nödvändig sak att avgöra var om Mose lag skulle gälla för de kristna, som kom till från andra folkgemenskaper. Eller var Moses och de äldstes stadgar förbehållna det judiska folket som ett särskilt uppdrag och privilegium? (Gal 3:7-14; Apg 3:25 f.; Gal 3:15-25) I efterhand kan det förefalla att vara självklara ting, men så var det förvisso inte i början. Något direkt ord från Jesus fanns inte alltid. I alla dessa frågor rannsakades skrifterna för ledtrådar och exempel på hur Jesu handlande togs fram.

St Paulus kom att spela en viktig roll vid dessa tidiga beslut. Han var utbildad både vid judisk och hellenistisk akademi och hade sedan under flera år satt sig in i kristen tradition. Han såg sin märkliga kallelse att bli ett vittne för Kristus som ett särskilt Andens tecken för uppdraget att evangelisera folken (Gal 2:1-10). Framför allt anförde han skäl från erfarenheter under missionsresorna. Det vägde tungt bland de andra. Det som avgjorde saken i fråga om mission bland hedningarna i förhållande till den judiska trosgemenskapen var dock att ett ord ur skrifterna kunde anföras. Det hämtades från profeten Amos i orden om en återuppbyggnad av Davids fallna hydda "för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats" (Apg 15:17). Det som låg i det hade inte varit uppenbart förut, men blev det i ljuset av erfarenheten från missionsresorna.

I St Paulus resor låg en plan att plantera tron på Kristus på så många platser som möjligt i den då kända världen. Den tycks följa tanken från samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan. Platsen för tillbedjan är varken berget Gerissim eller Jerusalem längre. "Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning." (Joh 4:7-26, Joh 4:23) Den nya mötespunkten med Fadern finns i Kristus, den Uppståndne, som kommer till de sina, där de är samlade till evkaristi på sin plats, i Emmaus eller Korint eller någonstans i Sao Paulos favelor. Ingen plats är förmer än någon annan i den saken.

Skiftet från sabbaten till söndagen som den stora gudstjänstdagen måste ha avgjorts, fast inget sägs om när och precis varför. Önskan att få fira evkaristin med särskild högtidlighet just på Herrens uppståndelses dag bör ha varit avgörande. En egen kristen gudstjänst behövdes från början, uppbyggd efter synagogans ordning, som Jesus så tydligt anslutit sig till, med tillägg av evkaristin efter påsksabbatens måltidsmönster. En församlingsordning med olika ansvariga under apostlarna kom till stånd. När de senare gått ur tiden blev mönstret med biskopar, äldste eller präster och diakoner snart den allmänna ordningen, även om också andra ledarmönster prövats för en tid. För kringresande evangelister och profeter behövdes regler och lönefrågor fanns förstås redan då. Det ordnades med former för insamlingar till de fattiga i Jerusalem och stöd för änkor och föräldralösa. För mycket av det fanns förebilder i den judiska trosgemenskapen (Gal 2:10; 2 Kor 8:1-15, 9:1-5; Apg 6:1-6).

Så småningom uppstod behovet av en fast och gemensam trosbekännelse att användas, en för dop och en för lovsången till den treenige i evkaristin. Det krävdes många allmänna möten innan full samstämmighet kunde uppnås. Stridens vågor gick inte sällan höga. Vilka skrifter som skulle läsas i gudstjänsterna som rättesnöre för tron behövde avgöras. Kunde också andra skrifter läsas i uppbyggligt syfte? De äldsta handskrifterna till Nya Testamentet visar att några av de vi nu kallar de Apostoliska fäderna kunde läsas. Gamla Testamentets apokryfiska böcker har i allmänhet lästs i kyrkan för uppbyggelse om också inte som rättesnöre i lärofrågor: Makkabeerböckerna, Judit, Tobit, Visheten, Baruk, Ester och tillägg till Danielsboken. För den folkliga fromheten, i konsten och litteraturen, i bönetraditionen och i hymner har de spelat stor roll genom tiderna. I kalvinsk reformatorisk tradition fanns en misstänksamhet mot de apokryfiska böckerna. De togs inte med i översättningarna efter reformationen. Alltså saknades de också i Brittiska Bibelsällskapets utgåvor under 1700- och 1800-talen. Även utanför den kalvinska traditionsfåran kom det att påverka bibelöversättningar och nyutgåvor, så också i Sverige.

Vid mötet med nya kulturer uppstod från första början nya utmaningar. För de grekiska församlingarna tycks St Paulus ha beslutat att skilja den evkaristiska måltiden från vanlig måltidsgemenskap vid församlingens möten så att evkaristin hölls för sig (1 Kor 11:17-34). Det blev tydligen rätt snart den allmänna ordningen. Ökenfäderna i Egypten och deras föregångare från 200-talet grep tillbaka på förebilder i Gamla Testamentet om särskilda löften inför Gud. De utvecklade en tradition, som så småningom ledde fram till de stora ordnarna med löftesbunden gemenskap i enkelhet, avhållsamhet och lydnad både i den östliga och västliga delen av kyrkan. För det kunde också Jesu egen livshållning åberopas liksom några av apostlarnas (1 Kor 7:25-28). Det tycks som om kvinnorna inom den tidigaste kristna gemenskapen var ivrigast inriktade på denna livsform, för vilken även Jeftas dotter togs som föredöme (Dom 11:36-40).

Gränsen mellan det som på så sätt framstod som apostolisk tradition och ett depositum fidei – skrifterna, bekännelserna, gudstjänstordningarna och trons praxis i dagligdagslivet – och vad som därtill kunde vara fromma bruk var öppen då som nu. Inom Nya Testamentets ram skymtar flera fromma bruk som smörjelse med olja i St Jakobs brev och när de tolv var utsända i Galiléen. I St Matteus evangelium och i första brevet till Korint finns former för bot i den kristna gemenskapen och i Uppenbarelseboken antyds vördnad vid martyrernas gravar (Jak 5:14; Mark 6:13, Matt 18:15-18; 1 Kor 6:1-7; Upp 6:9).

Vad som i allt detta är väsentligt och ouppgivbart och vad som kunde tillåtas i det folkliga fromhetslivet blev föremål för många överläggningar. Det rådde länge delade meningar om bilder är tillåtna och lämpliga för att framställa trons sanningar. På 700-talet ledde det till öppen kyrkostrid, den stora bildstriden. Somliga ville förbjuda all bildframställning med hänvisning till bildförbudet i budorden från Sinai. Det talade ordet ansågs tillräckligt. Andra drog slutsatsen att saken kommit i nytt ljus sedan Gud själv i Kristus gett en mänsklig och jordisk bild av det himmelska. Också evangelierna kunde ses som en slags bilder för tron, inte minst liknelserna som på sätt och vis målar himmelrikets hemligheter. De som försvarade bilder avgick med segern och bildförbudet utelämnades i katekesundervisningen. I stället delades det sista budordet i två för att behålla tiotalet. Problemet återkom i reformationstiden. I den linje som utgick från Kalvin avvisades bilder, framför allt i kyrkorummet på grund av bildförbudet, och de tio buden lärdes ut enligt den ursprungliga ordningen.

En annan fråga, där de kristna valt olika vägar, rör den särskilda vördnaden för Maria som gudsföderska eller gudsbärerska, theotokos. Där finns en dubbelhet i evangeliernas framställningar. Flera berättelser ställer Jesu mor Maria i ett särskilt ljus och ger henne en viktig plats i Guds frälsningsplan. Det gäller framför allt St Lukas skildringar av händelserna omkring Jesu födelse. Bibelorden om Maria finns samlade i bönebekännelsen "Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum, Benedicta tu in mulieribus" . "Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig, välsignad är du bland kvinnor." Å andra sidan tycks några ord av Jesus avvisa en särskild vördnad för hans mor (Luk 1:28; Luk 1:42; Luk 11:27). Det leder till två viktiga frågor. Först vilken av de två möjliga utläggningslinjerna som skall få forma den kristna trostraditionen och räknas till kyrkans depositum fidei. Sedan om en vördnad för moder Maria, i det fall den bejakas, hör till fromhetslivets friare fält eller om den är så viktig att saken bör vara klarlagd i beslut om den kristna läran.

Scenen, där den unga flickan möter ängeln Gabriel i staden Nasaret i Galiléen (Luk 1:26-37) har spelat en viktig roll i utläggningen av den kristna tron, inte minst i kyrkokonsten. Den har tagits till hjälp för att förstå människans möjlighet att säga ja till Gud och därmed angett ett grunddrag i den kristna människosynen. Som svar på den gudomlige budbärarens besked att hon skulle få bära frälsningens tecken i sin kropp, svarade hon: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." (Luk 1:38) "Fiat mihi secundum verbum tuum", "må det ske med mig i enlighet med ditt ord". Det är människans möjlighet, hennes privilegium som skapad varelse.

Något liknande gäller vördnaden för martyrer och helgon. Skall de firas med särskilda högtidsdagar och läsningar ur deras livshistoria? I det gamla förbundet fanns sådana trosgestalter att ta till föredöme som Hebreerbrevet lyfter fram i en uppräkning av trons vittnen (Hebr 11:1-40). Tanken på en skärseld kan härledas ur några av de gammaltestamentliga skrifterna och hämta visst stöd i de apostoliska breven (1 Kor 3:15). Men det är en tvistefråga i kristenheten. Enligt de bibliska skrifterna var det förbjudet att ta ränta på utlånade pengar eller varor inom den egna gemenskapen (2 Mos 22:25; 5 Mos 23:19 f.). Fram på Medeltiden kom de kristna ändå fram till en gemensam hållning att ränta kunde tillåtas trots allt, om också i begränsad omfattning och på bestämda villkor. Tanken var att ränta kunde ses som en rimlig ersättning för en viss arbetsinsats. Därmed var det snarare delad förtjänst i ett gemensamt företag än ränta i meningen att göra pengar på pengar.

Det som nämnts visar att det finns en balans att beakta mellan först det som omedelbart kan härledas ur de fastställda skrifterna, sedan det som kan återföras till apostlatidens tradition och för det tredje det som utvecklats i kyrkolivet och fromhetsmönstren allt eftersom. När de många viljorna i upptakten till reformationen fick uppgiften att inför riksdagen i Augsburg ange vad motsättningarna gällde, visade det sig att det var det tredje: det som utvecklats i kyrkolivet utan stöd i Skriften och i den apostoliska traditionen. Många gånger i kyrkans historia har meningsskiljaktigheterna handlat om väsentliga lärofrågor. Efter flera hundra års blomstrande kyrkoliv runt om i Medelhavsområdet spetsade det till sig. Hur skall Kristus som Sonen i gudsmysteriet förstås i förhållande till Fadern och Skaparen? Är det mänskliga mer framträdande i Kristus-gestalten än det gudomliga eller är det tvärtom? Olika sätt att uttrycka saken prövades för att tillfredsställa alla utan att det lyckades helt. Vissa delar av kyrkan i öst valde en egen linje och utvecklade sig till särskilda kyrkogemenskaper.

Också mellan den grekiska kristenheten och den latinska i väst uppstod en klyfta i lärotraditioner och ordningsfrågor som ledde till åtskilda kyrkor. Kanske kan man säga att det var en fråga om en grundhållning i kyrkolivet. Den östliga kyrkan betonade hela kyrkogemenskapens samstämmighet, sobornost, gensvaret bland alla de troende. Den västliga lade tyngdpunkten i kyrkans magisterium, läroämbetets ansvar. Det ledde till nog så svåra motsättningar i såväl lärofrågor som praktiskt kyrkoliv, förhållandet till statsbildningar och annat. Under reformationstidens oenigheter och uppgörelser sprängdes också den västliga kyrkans enhet. De reformatoriska kyrkorna kom sedan att dela upp sig i ett nu närmast oöverskådligt mönster av kyrkoformer. Långt mer än frågor om tron har spelat in i uppgörelserna. Politik, ekonomi, världsligt inflytande, olika språk, kulturtraditioner, filosofiska tankelinjer och etniska spänningar blandades in och skärpte motsättningarna

Bakom allt detta, eller snarast mitt i det, framträder det märkliga, att de motsatta lägren alltid sökt stöd för sin sak i de gemensamma skrifterna och i kyrkotraditionen från äldsta tid. Medvetenheten om var sanningens källflöden finns är bevarad. Men det visar samtidigt på ett olöst problem inom kristenheten vad gäller utläggningen av skrifterna och den samlade trosskatten i förhållande till det levande kyrkolivet och omvärldens utmaningar. Hur skall enhet i den Heliga Anden uppnås i dessa ting? Det finns en tillväxt i förståelsen av tron och av de skrifter kyrkan fått att förvalta. Så var också sagt: "När han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:13). Kyrkan är det synliga redskapet, ett sacramentum mundi, för att hämta in och sammanfatta allt i himlen och på jorden med målet att lägga det för Kristi fötter. Uppdraget är att vara katolsk, alltomfattande. Kyrkans depositum fidei är därför med nödvändighet öppet för att kunna fånga in det som i nya tider och nya situationer skall underordnas Sonen, som till sist skall överlämna allt till Fadern. Den svaga punkten för de åtskilda kyrkorna är hur hörsamhet mot den Helige Andes ledning kommer till uttryck i denna strävan.

Att kyrkans samlade trosskatt växt och utvecklats med tidens gång och i mötet med nya kulturer, framgår rätt klart av kyrkohistoriens förlopp. Lika tydligt är det att den samlade trosskatten och fromhetslivets yttringar i vissa tider blivit så yviga, att de måste beskäras. Vissa företeelser har fallit tillbaka mer eller mindre av sig självt. Beväpnade korståg mot de otrogna och inkvisition i trons namn föreföll under en tidsperiod ligga i linje med evangeliets värderingar liksom offentlig kyrkotukt, kyrkogångstvång och rent av häxjakt och åsiktsförtryck. Så småningom vann tanken att sådant inte stämde med evangeliets värderingar överhanden. Samma sak kan sägas om apartheid och om pogromer mot judar. Det senare var vanligt inte minst i Stilla veckan till råga på allt.

I andra tider har det krävts starka proteströrelser och lidelsefulla reformationsuppgörelser för en återgång till vad som uppfattades som mera ursprungliga och äkta trosmönster. Att skiftningar i tidens tänkande påverkat den kristna trons utformning från ett sekel till ett annat är väl känt. De strömningar som kallas renässansen, upplysningen, rationalismen, existentialismen, modernismen, postmodernismen och annat, har alla satt sin prägel på trons uttolkning i den tid det gällt, liksom också tidigare filosofiska system och samhällsideologier. I dessa möten har det alltid legat såväl en möjlighet till katolicitet, att innefatta allt i tid och rum, som en risk att förråda sanningen i det överlämnade evangeliet.

De bibliska skrifterna har förmått bära upp och hålla samman även mycket fritt utväxta livsformer i kyrkan. Ibland har kyrkoorganisationen blivit så omfattande och invecklad att det mest liknat en världslig maktapparat. Redan de första besluten som skildras i Apostlagärningarna, visar att organisationsfrågor togs på stort allvar och att tydliga regler ansågs nödvändiga (Apg 1:15-26). Men det framgår också att en enkelhet i ordningsfrågor eftersträvades (Apg 6:1-6). De svåröverskådliga statskyrkosystemen i norra Europa upplevdes med tiden strida mot det enkla och ursprungliga, som återspeglas i de nytestamentliga skrifterna. Motrörelsen samlade sig kring uttryck som "den nytestamentliga församlingsordningen". I fråga om lärans omfattning invändes med uttryck som "Jesu enkla lära". I det ligger viktiga insikter. Av och till har fromheten dragit till sig seder och bruk och tankemönster ur de omgivande kulturerna, som till sist blir för mycket och kommer i motsättning till det enkla och rena i evangeliet. Men det visar sig i efterhand att också själva invändningarna mot ett alltför rikt och fylligt kyrkoliv ofta haft mer med en viss tidsanda att göra än med evangeliet och skrifterna.

Risken med att gå motsatt väg har också visat sig stor. Kyrkohistorien ger upprepade exempel på en försnävning av trostraditionen i fråga om läran, gudstjänstformerna och den yttre organisationen. Den kyrkotradition som fördes över till afrikansk jord upplevdes på många håll som alltför tunn och kraftlös, inte minst i ljuset av det bibliska. En motrörelse utvecklade sig och ledde till de Afrikanska oberoende kyrkorna. Ett rikare mönster hämtades fram just ur den Heliga skrift, främst från Gamla Testamentets färgstarka skildringar av gudstjänsten, förbundstältet, templet, prästernas och leviternas uppgifter, de stora festernas firande och folkets indelning i krig och fred. Kristna som kommer från en magrare kyrkotradition, ofta till följd av rationalismens inflytande, och där den gammaltestamentliga uppenbarelsen till dels övergivits, blir ofta förvirrat överraskade över att få se bibliskt brokiga mönster återupphämtade och tagna på största allvar.

På liknande sätt kan det först kännas underligt att möta de äldsta kyrkorna i "den bördiga halvmånens" område. De koptiska, etiopiska, syriska, assyriska och armeniska kyrkorna har sammanfogat den gammaltestamentliga traditionen, dess symboler och dess tempeltradition med arvet från apostlarna på ett annat sätt än de västliga kyrkorna gjort. Bakom de först förbryllande uttrycken röjer sig rätt snart ett kyrkoliv, som är starkt genomsyrat av den bibliska tankevärlden.

Inför den brokiga mångfald, som hämtat sin näring ur samma källor, de bibliska skrifterna och den apostoliska traditionen, ställer sig frågan av sig självt: hur och var skall gränsen dras för det som kan anses vara äkta biblisk trostradition? Hur avgörs vad som blivit alltför utsvällt, så att de bärande pelarna i tron blir otydliga och det givna, inbyggda sammanhanget äventyras? Och hur kan kyrkoformer, som blivit för tunna i gudstjänstmönster, lärotradition och fromhetsliv fyllas ut och få del av hela den bibliska rikedomen? Hur skall sådant rätas ut, som blivit krokigt och vint eller rent av avlägsnat sig från det som rimligtvis kan sägas svara mot ett biblisk och allmänkyrkligt trosarv? Den västerländska kyrkotraditionen har av historiska skäl under många hundra år haft ett övertag på världsscenen. Det finns all anledning att tänka över, om dess uttolkning av den kristna tron i lära, liturgiskt liv och vardaglig tillämpning återspeglar äkta biblisk och apostolisk kristendom eller mera den omgivande kulturen.