Kyrkan är Kristi kropp i världen med löfte att alltid ha Hjälparen, Sanningens Ande, hos sig. Den Helige Ande verkar liksom Fadern och Sonen i allt som sker och följer också egna "hemliga stigar".

Vetenskapen i vår tid räknar med många miljarder år för skapelsen och livet på jorden. Jämfört med ett års förlopp är de äldsta historiska dokumenten som vore de från tio sekunder före nyårsnattens tolvslag. Från Jesu födelse skulle det bli bara två sekunder fram till nu. Människosonens första framträdande i ringhet är med den bilden eller tidstanken ett jämförelsevis mycket sent inslag i det stora skeendet. Tidslinjen i tron går då inte främst bakåt utan i första hand framåt mot "den kommande världens liv".

Med den infallsvinkeln uppstår frågan hur det förhåller sig med de många andra religionstraditionerna och andliga sökvägarna genom tiderna. Flera av dem är långt äldre än den kristna tron. Gudstillvändheten hos människan är till synes ursprunglig. I varje fall finns den så långt tillbaka, som vår tids kunskap kan följa spåren av mänskligt tänkande. Människans sinne dras mot källan till det som finns. Den kristna tron ser denna dragningskraft som Guds Andes verkan i det skapade.

Anden finns från första början och i allt som sker. Bibelns första berättelse anger att Guds Ande från begynnelsen svävade över vattnen medan jorden ännu var öde och tom (1 Mos 1:12). Just Ordets och Andens sammanlänkning i själva skapelseakten har bildat en utgångspunkt för tankarna om treenigheten i Gud. I kyrkans stora lovsångsbekännelse, den Nicenska tron, betygas att den Helige Ande är "Herren och livgivaren, som utgår av Fadern" och "som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras". I en tidig hymn till Anden, "Veni creator spiritus", betecknas Anden som skaparkraft: "Kom skaparande Herre god". Anden som skapare och livgivare beledsagar Faderns och Sonens verk men också all mänsklig strävan och därför de historiska förloppen, den vetenskapliga ivern i olika kulturer och den mänskliga konstens utveckling liksom de andliga traditionerna. "Du sänder ut din ande, då blir de skapade, och du förnyar jordens ansikte." (Ps 104:30)

Anden leder folken på jorden och drar dem i enlighet med sin plan mot det mål som är uppsatt. Allt skall sammanfattas i Kristus för att överlämnas till Fadern vid tidens slut. Också de andra folken har sin plats i Guds plan. St Matteus byggde upp sitt evangelium på den slående likheten mellan Jesus och Mose. Han låter Mose på Sinai berg och Jesus på Bergspredikans berg spänna mot varandra och har en slutscen på berget i Galiléen som motsvarar scenen på berget Nebo i Moabs land (Matt 28:16; 5 Mos 32:48 f., 33:1-3). På Nebo välsignade Mose Israels stammar och sa: "Herren kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem. Han kom fram i glans från berget Paran, ut ur skaran av mångtusen heliga. På hans högra sida brann i eld en lag för dem. Ja, han vårdar sig om folken. Folkets heliga är alla under din hand. De ligger vid din fot, de hämtar upp av dina ord". Just där, låter St Matteus förstå, knyter Jesus an med sitt nya förbund för folken och säger till sina lärjungar: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er" (Matt 28:19-20).

Efter det sättet att se kan också främmande folks ledare uppväckas till att tjäna Guds syfte. Perserkonungen Kores beskrivs i profeten Jesajas bok som Guds anderörda redskap för folkets återvändande från Babylon till Jerusalem och landet igen. De efterföljande kungarna Darejaves och Artasasta medverkade genom sina beslut i Guds plan för templets återuppbyggnad i Jerusalem. St Matteus fäste uppmärksamheten på stjärnan, som ledde de tre vise från österns länder fram till målet: den nyfödde i Betlehem. I en annan tidig hymn till Anden "Veni sancte spiritus", är Anden den "som församlar folken i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga". (Jes 44:28, 45:1; 2 Krön 36:22 f.; Esra 6:1-18, 7:11-26; Matt 2:1-6)

Apostlagärningarnas skildring av den första kristna tiden visar hur medvetna de troende var om Andens närvaro och ledning. Den Heliga Anden är en verklighet med samma tyngd i påverkan som Faderns i skapelsen och Sonens i försoningen. I sitt avskedstal till lärjungarna den sista kvällen före korsfästelsen utlovade Jesus Andens medverkan i det som skulle ske sedan han återvänt till Fadern. Han talade om "en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid, sanningens Ande" (Joh 14:16 f.). "När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig" (Joh 15:26). "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag dra alla till mig" svarade Jesus på frågan från grekerna, om de kunde få se honom (Joh 12:32). "Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda" sa han i sitt herdetal (Joh 16:8-11). Anden som han lovade be Fadern sända skulle visa världen Kristusmysteriets innebörd i fråga om synd och rättfärdighet och dom.

De bibliska skrifterna ger ett mångskiftande mönster för hur Anden med sin närvaro och dragning påverkar sammanfattningen av allt i Kristus. Den västerländska kyrkotraditionen lägger till ett "filioque" i trons tredje artikel, att Anden utgår av Fadern "och av Sonen". Med det anges att också Anden som Livgivaren liksom Fadern som Skaparen vittnar om att Sonens framträdande är brytpunkten för skapelsens upprättelse och fullkomning. "Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta" sa Jesus om Anden (Joh 16:14). De tre personligheterna i gudomen verkar mot samma mål.

Den Helige Ande röjer Guds avsikt med det som sker. Men den andliga världen är samtidigt svårgenomtränglig. Det finns andra andar i strid med den Helige Ande. Till de kristna i Efesos skrev St Paulus, att vi har en kamp att utkämpa "mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna". Det gäller att pröva andarna, att skilja mellan andar. Allt som utger sig för att vara ande är inte den Heliga Anden. (Ef 6:12; 1 Joh 4:1-6; 1 Tess 5:16-22)

Genom hela kyrkans historia går en sådan kamp. I vissa tider har de kristna dragit sig innanför sitt skal och avvisat varje Andens rörelse utanför de egna leden. Det blir då som nattsvart mörker, där evangeliets ljus inte är på plats. I andra tider har de kristna känt igen Guds Andes ledning också i andra religionsgemenskapers och andliga rörelsers strävan efter det som är sant, gott och värdigt, liksom i de politiska, filosofiska och naturvetenskapliga strävandena. Det har inte synts rimligt att avvisa sådant som uppenbarligen stämmer med gudsrikets värderingar. Guds Ande har inte övergivit allt annat till förmån för den kristna trosgemenskapen. Det skulle stämma dåligt med övertygelsen att det redan från Noas tid finns ett Guds förbund med allt levande på jorden och att Gud är Skaparen med omsorg om allt som finns till.

Det är inte så märkligt om kyrkan funnit det svårt att säga något bestämt om Andens sätt att verka inom och utom kyrkans gemenskap. Trosbekännelsernas tredje artikel är kortfattade. De förbinder Anden med den enade, avskilda men ändå allmänneliga och apostoliska kyrkogemenskapen, med profeternas tal, med dopet och syndaförlåtelsen, med tron på uppståndelsen och den kommande världens liv. Men dessutom rör sig Anden som den vill, på "hemliga stigar", som det uttryckts, för att söka upp och bereda mark för evangeliets förkunnelse och för de värderingar som hör Guds rike till. Det finns balanserande led i bekännelsen som öppnar utåt och framåt: "allmännelig", eller katolsk, alltomfattande, "som talat genom profeterna" och "den kommande världens liv". Det har alltid funnits en frestelse att ta löftet om Andens närvaro och ledning i kyrkogemenskapen som en egenrätt, knuten till kyrkans ämbete eller till skrifterna och bekännelsedokumenten eller ibland till en inre troendegrupp, och därmed avvisa Andens fria rörelse i allt skapat.

Å ena sidan finns ett löfte om Andens närvaro i kyrkan som Kristi kropp i världen, å andra sidan tecken på Andens utmanande rörelse i det som sker bland folken och i tidsförloppen. I spänningen mellan dessa två finns de bibliska skrifternas berättelser som rättesnöre och skydd för tron. Kyrkan är skrifternas väktare och förvaltare av trons hemligheter med löfte om Sanningens Andes hjälp vid utläggningen men också med löfte att känna igen sanningen i det som Anden röjer under tidens fortgång.

På några ställen, både i det gamla och det nya förbundets skrifter framstår Visheten, sofia på grekiska, som ett Guds redskap eller rent av en framträdelseform av Gud. Det vilar något mystikt över denna Sofia, en feminin gestalt. Det har föreslagits att föreställningen om Sofia som en uppenbarelseform för Gud lånades in från tänkare inom den egyptiska vishetstraditionen. Det skulle då vara en hjälp att klarlägga hur Gud röjer svårgripbara ting för dem som söker tyda gudsmysteriets innersta hemligheter. Men Sofia som Guds vishet bland människor förmedlar i de bibliska skrifterna inget annat och nytt i förhållande till det som uppenbarats av Fadern och Sonen och Anden. St Paulus berör saken i sitt brev till de kristna i Korint (1 Kor 1:17-25). Guds Sofia är den vishet som ger sig i korsets mysterium (1 Kor 2:6-16). Guds vishet är Kristus. Sofia kan också ses som ett uttryck för Guds Andes verkan, men även med Anden är det som Jesus själv sa: "ty av mig skall han ta emot det han låter er veta" (Joh 16:14). Att gå utanför det som Sonen förmedlat och Anden låtit veta i det uppenbarade Ordet från Gud vore att slå in på det gnostiska tankespåret: att nya insikter i de gudomliga tingen ges vid sidan av det som röjs i det historiska skeendet bland människor av kött och blod.

I kyrkans teologiska tanketradition har den fortlöpande uppenbarelsen uttryckts så att det Gamla förbundets skrifter predikar Fadern tydligt och klart men Sonen endast på ett fördolt sätt. Det Nya Testamentet uppenbarar Sonen men går inte längre än att antyda Andens plats i gudsmysteriet och utlova Andens uppenbarelse av sig själv i kyrkan som Kristi kropp i världen. I kyrkan som den synliga gemenskapen kring den Uppståndne har Anden tagit sin boning och röjer sig allt tydligare. "Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor 3:18). Eller: "vi går från den ena härligheten till den andra såsom när den Herre verkar, som själv är ande", som en äldre översättning uttryckte det. Med den tankegången blir den Heliga Andens utgjutande över de tolv pelarna i gemenskapen kring den Uppståndne på första Pingstdagen ett väsentligt tecken i det nya förbundet. (Apg 2:1-11)