Förbunden mellan Gud och människor håller löftet om Guds frälsning levande och påminner om människans motsvarande förpliktelser mot Gud.

Den ekonomi eller planerade ordning för allt skapats upprättelse, som kan utläsas ur den långdragna historien, har sin upprinnelse i det lilla. Det är en Guds ledning eller påverkan och kommer till uttryck i förbund, som Gud sluter med människan. Det började märkas i något så vardagligt som ett besked till en kaldé från Ur. Abram som han först hette kallades att lämna sitt land för att gå till ett annat, som Gud utvalt (1 Mos 11:27 f.; 12:1-9). Därifrån utspinner sig ett historiskt händelseförlopp som för fram till Jesu födelse, ofta längs krångliga stigar och med många omvägar. Ett litet folk, obetydligt ur världsskeendets synvinkel, blev bärare av hoppet om frälsning och fulländning. Men det skedde i ett vidare sammanhang, som redan angetts med en bildlik berättelse om Noa (1 Mos 6-10).

Den stora floden gav ett nytt utgångsläge. En vändning inträffade i villkoren för livet och kom till uttryck i tanken på ett Guds förbund med Noa och hans söner med giltighet för allt levande (1 Mos 7:1-24). "Se, jag vill upprätta ett förbund med er och med era efterkommande efter er och med alla levande varelser som ni har hos er" (1 Mos 9:9 f.). Som det yttre tecknet på detta förbund togs regnbågen i skyn. Den skall påminna om Guds beslut att "härefter inte mer dräpa allt levande"(1 Mos 9:12-17; 1 Mos 8:21). Förbundet förutsätter människans gensvar i det som kallas de sju noakidiska buden: att inte ägna sig åt avgudadyrkan, inte smäda Guds namn, inte förbanna domare, inte mörda, inte begå blodskam och äktenskapsbrott, inte stjäla och inte äta förkvävt kött (1 Mos 9:1-61). Det är tänkt som den universella lagen för alla människor – en vördnad för Gud som Skaparen och den Helige, en respekt för rättsordningens företrädare och för andras liv, en medvetenhet om familjens och äktenskapets helighet, om egendomsrätt och att inte avliva djur för föda genom plågsam och utdragen död. En given känsla för dessa grundläggande ting röjer sig också i de många kulturerna, i kyrkans tradition ofta räknat till "den naturliga lagen".

Förbundet med Abraham i sin tur är ett förbund inom det större för allt levande. Det gäller ett folk, Abraham och hans säd, med omskärelsen på åttonde livsdagen som tecken (1 Mos 17:1-14). Det är ett löftesförbund, knutet till ett synligt tecken i köttet. Efter Abrahams möte med Gud bär det folk som hör till hans säd på insikten om en kommande upprättelse och fullkomning för många just i tilltron till Gud. Uppgiften är att förvalta hoppet och bevara tilltron till Gud i väntan på sluttiden, då allt skall uppsummeras i Guds rättfärdiga domslut.

Förbundet med Mose vid Sinai fick som tecken de tio ledorden, Tio Guds bud. De som kom med Mose ur fångenskapen i Egypten fick med sig de tio orden som grund för rätt och rättfärdighet i samhällsgemenskapen på jorden (1 Mos 20:1-17; 2 Mos 24). Den motsvarande förpliktelsen är att stå för dessa ledord, inte bara för eget bästa utan som ett salt och ljus för folken i världen, ett vittnesbörd om livets väg. Fromma judar bär små kapslar med budorden i, fästa med band på pannan och ena handleden. De bärs i tacksamhet över privilegiet att ha fått kännedom om Guds lag. Det är också bakgrunden till den glädje och dans med lagrullarna, som kan förekomma i en synagoga. De hämtas ur sitt skåp och tas runt i festlig yra bland de församlade. Guds bud är ljus på livets väg. "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (Ps 119:105).

I tankelinjen med förbunden kommer det nya förbundet i Jesu namn och blod in. När nattvarden instiftades, förklarade Jesus måltidshandlingen. Han uttalade välsignelsen över bägaren och sa: "Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse" (Matt 26:28). Det är ett försoningsförbund, knutet till en mänsklig kropps död och uppståndelse från de döda. I ordet många ligger en vidgad vision, samma som i Symeons lovsång: ett ljus med uppenbarelse till folken. Under ett samtal med lärjungarna på Olivberget om sluttiden sa Jesus: "Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma" (Luk 2:32; Matt 24:14). Att det nya förbundet hade en vidare räckvidd än förbundet på Sinai framstod tidigt rätt klart för de kristna. St Paulus knöt tillbaka till förbundet med Abraham och skrev till galaterna: "Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga på grund av deras tro, och därför lät den redan Abraham få budskapet: Med dig skall alla folk bli välsignade" (Gal 3:8).

I Uppenbarelseboken ser visionären en dörr stå öppen till himlen. En ängel flög över himlens mitt. "Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk." (Upp 14:6) Det nya förbundets förpliktelse är Kristi efterföljelse, uttryckt i dopets handling. Den som döps görs delaktig i Jesu död från syndens och dödens välde och i hans uppståndelse till nytt liv i Anden, "den kommande världens liv". St Paulus sammanfattade saken för de kristna i Korint: "Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud" (2 Kor 5:20).

Det finns på det sättet flera linjer som måste hållas samman, för att få en överblick över hur den gudomliga uppenbarelsen i skrifterna träder fram. Det finns först en omedelbar betydelse i det nedskrivna. Den återger hur det var och hur det gick till vid ett visst tillfälle eller vad som sades. Ibland kan forskare i historia och språk och andra ämnesområden, vid jämförelser med uppgifter från annat håll, komma till en annan uppfattning om vad som i verkligheten ägde rum. Gick det till som det berättas om uttåget ur Egypten eller på annat sätt i verkligheten? Som alltid vid studier av dokument, arkeologiska fynd och liknande från fordom tid beror mycket på vilka omständigheter som tas med i bedömningen, och hur tyngdpunkten läggs vid det ena eller det andra.

Forskarens val av infallsvinkel spelar in och omvärderingar är vanliga från en tid till en annan. Det som ligger i det kallas den hermeneutiska cirkeln. Den som uttyder en text eller ett skeende från tider långt tillbaka är beroende av sin egen förförståelse. Det gäller varje predikant och varje enskild bibelläsare och inte minst avgränsade kyrkogemenskaper, som under lång tid odlat sin egen kultur. Också forskaren är präglad av sin samtids givna tankemönster och föreställningar. De har en benägenhet att färga slutsatserna. Bibelforskare måste därför ständigt studera de olika litterära formerna som används i olika bibelböcker, föreställningarna bakom de ord och uttryck som används, och de tankelinjer som följs, för att kunna fånga in tidsandan, när det skrevs.

Jämförelser med andra litterära verk från samma tid men även äldre liksom mera sentida gör det lättare att tränga in i de olika skrifternas budskap. Det gäller främst den omedelbara betydelsen i det nedskrivna. De bibliska skrifterna är inte upphöjda över tid och rum som om vore de isolerade från sitt historiska sammanhang. Det är tvärtom just historiskt utvalda tillfällen, som är genomsläppliga för Guds vishet och vilja. Men liksom skiftningar, språng och överraskningar inträffar i naturen inträffar också i tankens värld liknande skiftningar, språng och överraskningar. Nya insikter kan födas, nya tankar se dagens ljus och förändra förutsättningarna för det fortsatta tankeförloppet.

Varje försök att förstå det som berättas tillför något nytt, som är värt att beaktas. Ibland kan tidigare missförstånd rättas till och förbisedda motiv lyftas fram eller något nytt komma fram, som ingen tycks ha tänkt på förut. Erfarenheten visar dock, att när en viss bibelhändelse eller ett berättelsesvep får nytt liv, så att trostraditionen omformas i ny riktning, är det snarare Andens ingivelse i ett visst läge än studerkammarens mödor som avgör. Exempel från vår tid är latinamerikansk befrielseteologi med uttåget ur Egypten som bärande motiv. Ett annat är Min Young-teologin med saligprisningarna och Jesu predikan i Nasarets synagoga som utgångspunkt. Ett tredje är sydafrikansk Kairos-teologi, där johannesevangeliets betoning av det gudagivna ögonblicket för handling knyts ihop med profeternas utmaning till protest mot orättfärdigheter i tiden. I 1500-talets reformationsrörelse ledde renodlingen av den paulinska föreställningen om rättfärdiggörelsen genom tron till en sådan vändning i det teologiska tankemönstret. Den har kommit att prägla några kyrkotraditioner under lång tid och vunnit anklang också i andra kyrkotraditioner och påverkat deras teologiska tradition.

En andra huvudlinje vid läsningen ur Bibeln är den som begrundar händelser eller tillfällen med sikte på praktisk tillämpning i livet. En andlig mening som finns inlagd i det nedskrivna efterforskas och lyfts fram i nuet och slutsatser dras för ett rätt och värdigt liv. Sammantaget bildar på det sättet de många händelserna en slags ikonostas som i ett ortodoxt kyrkorum, där öppningarna in till det hinsides släpper fram förklarande ljus över det jordiska. I det finns en viss likhet med forntida egyptiska reliefmålningar eller gudasagor på en tempelvägg i Indien. Picassos Guernica från vårt århundrade har samma karaktär. Målningen återger ett dramatiskt skeende under inbördeskriget i Spanien, men står för något evigt tänkvärt om livets moraliska utmaningar.

Till det kommer den tredje linjen i skrifterna. Historien från Noa över Abraham, Mose och profeterna till Jesu framträdande och vidare till den första kretsen av vittnen och fram till nu röjer ett övergripande syfte, en Guds frälsningsekonomi. Allt skapat skall till sist återvända till Gud och upptas i Gud. De olika förbunden anger riktningen och är hållpunkter längs vägen, men förbundet för de många genom Kristus vänder på ett genomgripande sätt världsförloppet och drar det mot sin sammanfattning i Gud.

De många förbunden skall till sist uppgå i ett: förbundet i Kristi namn och blod. Det skall dra de andra till sig. Utan förbundstanken blir de bibliska skrifterna en tämligen löst sammanfogad samling av nedskrivna verk från fordom tid, om också med många eviga sanningar att begrunda. Med förbundstanken blir de ett instrument för hela världsförloppets och allt skapats återvändo och slutliga försoning med Gud och samtidigt ett tecken på det som skall ske.

Kanske ligger en jämförelse med konsten allra närmast till hands, när det gäller att förstå vari det särskilda med den bibliska berättelsen består, vad som gör att den uppfattas som inspirerad. Den inspiration, som en konstnär grips av – det kan vara en skulptör, en poet, en musiker, en skådespelare eller en målare – driver konstnären att försöka fånga föremålet eller företeelsen, det verkliga i den, dess själv, dess inneboende budskap. Det handlar om mer än att avbilda ett föremål, beskriva en företeelse eller finna en ton. Sådant förekommer också och kan vara skickligt gjort, men upplevs bara därmed inte som inspirerat. Det inspirerade konstverket utmärker sig av att ha lyckats återge något ovedersägligt i det avbildade eller återgivna. Det ligger nära det som kallas insikt och det inspirerat konstnärliga består i att ha lyckats förmedla insikten vidare.

Martin Buber berör i en av sina böcker den brunröda bisonoxe, som någon ung man målat i taket på en grotta en gång för många årtusenden sedan. Det finns en koncentration i bilden, som knappast överträffats sedan dess. I yttre mening är djuret i sin synliga form omgestaltad – det är inte riktigt likt, kunde det anmärkas – men just därigenom har dess fördolda karaktär, själva kärnan i vad en bisonoxe är i en given situation, kommit fram desto tydligare. Dess väsen i ett visst ögonblick är infångat.

När kyrkan hävdar att den Heliga skrift är tillkommen genom den Helige Ande, att "then helga skrift af den helga anda sitt ursprung hafver", som Uppsala möte skrev, är det ett erkännande och igenkännande av denna högsta form av inspiration. Skriften är gudaandad och inför det måste den som inser det stanna upp och låta sig beröras. Det må vara att det kan anföras att berättelsen om Abraham borde ha berättats på annat sätt för att bli mer "verklighetstrogen". Skildringen av Jesu möte i trakten av Gergesa med mannen som kallade sig legion, besatt av många demoner, kan förefalla väl dramatisk med svinen som rusar i sjön (Luk 8:26-33). Men berättelsen har fångat saken, kärnan i händelsen. Att det är så framgår av dessa berättelsers förmåga att gripa generation efter generation i eftertanke och begrundan.

Moderna läsare av berättelsen om Ananias och Sapfeira i Apostlagärningarna (Apg 5:1-11) skulle kanske velat ha en ljudsatt videoupptagning från tillfället, men det skulle vara något annat än den inspirerade skildring i några få penseldrag, som St Lukas återger. Den präglas av en koncentration, som lyckats fånga den andliga kraft, som rörde denna första tids kristna, och är därmed "given". Den kan inte ändras ty därmed skulle det inspirerade, "det av den Helige Ande givna", gå förlorat. Däremot kan en konstnär, en musiker, en poet och givetvis en begåvad utläggare – en inspirerad predikant – bli gripen av det som St Lukas lyckats återge. När det är som bäst kan det inspirerade förmedlas i en ny inspirerad återgivning av ögonblickets helighet.

På samma sätt förblir den Heliga skrift, med de många nedslagen i jordiska händelser bland människor av kött och blod, ett givet helt, ett inspirerat verk. Något vågat kunde kanske den Heliga skrift beskrivas som den Helige Andes utställning av infångade tillfällen, där evigheten brutit igenom det jordiskt begränsade så att en förklarande genomlysning av det som hände föreligger. Besökarna på denna den Helige Andes utställning kan stanna upp inför något som griper tag, kanske passera förbi en del annat eller helt enkelt finna det hela ointressant och gå därifrån. Men besökaren kan inte ändra, ta bort eller sätta dit något annat. För att fortsätta bilden: den kristna kyrkogemenskapen, märkligt nog enig på denna punkt, bevarar utställningen i sin helhet i en insikt att den är ett inspirerat helt, att den "af den helga anda sitt ursprung hafver".