De bibliska berättelserna är ett pärlband av tillfällen, där Guds vishet och vilja återspeglas. Tillsammans avslöjar de också en plan för hela skapelsens återupprättelse.

Hur har det som berättas i de heliga skrifterna med uppenbarelse från Gud att göra? I de flesta fall var händelserna nog så spännande och avgörande för dem som var med. Många gånger har de påverkat utvecklingen i stort, som uttåget ur Egypten och nyskapelsen av ett folk i Mellanösterns etniskt brokiga värld. Så är det också med Jesu födelse, som gett den moderna tideräkningen och hans uppståndelse, som skapat söndagen. Jakobssonen Josefs öde i Egypten med fångenskap för ett sveks skull och så småningom upphöjelse till högsta befallningshavare är hög dramatik. Kung Davids historia liksom sonen Salomos är förvisso tänkvärd i många avseenden och har spelat stor roll för den västerländska tanken på stat och kyrka i samverkan. Berättelsen om Rut är i bästa mening rörande. Men det till synes tillfälliga får avgörande betydelse för historiens fortsatta gång. Nehemjas återuppbyggnad av Jerusalems murar ger ett starkt exempel på hur social medvetenhet uppstår i ett trängt läge (Neh 5:1-12).

Ibland hamnar sådana berättelsesvep ändå i skymundan i trostraditionen för en längre tid. Så uppkommer plötsligt situationer, då de blir betydelsefulla igen eller rent av avgörande för tolkningen av Guds vilja i ett givet läge, fast då kanske med en annan infallsvinkel än tidigare. Redan inom de bibliska skrifternas ram får äldre berättelser ibland en ny uttydning, när de ses i ljuset av senare tiders händelseförlopp. Det visade sig ligga mer i dem än vad berättelserna först tycktes ange.

Varför berättas det som berättas och inte mycket annat, som kunde vara minst lika intressant? Två tankelinjer måste följas samtidigt för att ge inblick i det. Den första är att varje enskild berättelse, även en till synes obetydlig, står för ett ögonblick med gudomlig uppenbarelse. Något lyser igenom det jordiska skeendet och säger något om Gud. Det som finns samlat kan liknas vid pärlor trädda på ett band. Varje pärlas skimmer återspeglar i något avseende en sanning av evigt slag. Händelserna är mönster och modeller för gudomlig uppenbarelse. De säger något inte bara om det tillfälle, då de inträffade, utan kan kasta ljus över liknande omständigheter en annan gång. Ögonblickets helgd finns fångat och återgivet i ord för att berättas i kommande tider.

Det kan vara en liten enskild händelse som den om Jeftas dotter, som efter sin fars löfte inför Herren måste helga sitt liv till Herren (Dom 11:34-40). Händelsen ledde till sedvänjan att Israels döttrar varje år gick undan i fyra dagar för att lovprisa Jeftas dotter. Det skedde till minne av den gång hon var borta under två månaders tid för att begråta sin jungfrudom. Det kan vara en lång och dramatisk berättelse som Jobs bok eller det poetiskt sköna kärleksdramat i Höga Visan. De drar till sig senare tiders uppmärksamhet och ger anledning till eftertanke. Bakom det yttre skeendet, fast åtskiljt som med en tunn slöja, skymtar en himlavärld. Därför läses de i gudstjänster som gudomlig uppenbarelse. De ger insikt och vishet i ting, som rör Gud och människan, även i de fall gudsnamnet inte ens nämns, som i Höga Visan.

Både i den fortsatta judiska utläggningstraditionen och i den kristna bibelförklaringen från äldsta tid och framåt finns en lödig samling av närgången brottning med de bibliska texterna. Ibland tycks de först långt om länge släppa ifrån sig sitt innersta budskap. Syftet med arbetet på skrifternas utläggning är att lägga i dagen, att avtäcka, det som den Helige Ande inneslutit i dem. Det finns en fördold rikedom att lyfta fram, även sådant som kyrkan i sin tradition länge inte upptäckt och sådant som ligger outsagt under ordens yta. Varje predikan är ett led i den pågående utläggningen, där nya situationer och frågeställningar bidrar till att fullheten som ligger inbäddad i skrifterna kommer fram.

Viktiga drag i budskapet, som legat glömda eller undanskymda eller rent av bortträngda, kan bli återupptäckta i en ny situation. Ett exempel i vår tid är de bibliska kvinnornas avgörande betydelse vid viktiga vändpunkter i den bibliska historien. Den synes handla mycket om män, men närmare betänkt är det kvinnorna, som vänder skeendet så att Guds plan blir tydlig. St Matteus börjar sitt evangelium med en lång släkttavla, tre gånger fjorton led med män (Matt 1:1-21). Men det är de fyra kvinnorna, Tamar, Rahav, Urias hustru och Maria, som läsarens ögon skall fästas på. Där röjs en hemlighet, Guds utkorelse.

Kvinnorna alltifrån Eva till Ada, Silla, Sara, Hagar, Rebecka, Ketura, Lea, Rakel, Dina, Sippora och den långa raden, nämnda vid namn eller anonyma, fram till alla dem som är med i händelserna i evangelierna och den tidiga kyrkogemenskapen, utgör en sammanhållande kedja i uppenbarelsens historia. En skapande spänning mellan manligt och kvinnligt ligger tydligt framlagd redan i Bibelns allra första berättelser och anger ett mönster för den bibliska människosynen. Den eviga gudomen framträder visavi skapelsen som manlig, Fadern, så också Sonen och även den Helige Ande, som utgår av Fadern och Sonen. Men den Heliga Anden framträder också å allt skapats vägnar som förespråkare med feminina drag och röjer då de kvinnliga dragen i gudomsmysteriet. Kyrkan som Kristi kropp i världen och förstlingsfrukten i återlösningen tecknas som en kvinnlig gestalt, bruden, i dialogen mellan Skaparen som talar och skapelsen som svarar (Upp 21:2, 9; 22:17; Joh 3:29). Av och till under kyrkan historia har denna balans eller skapande spänning undanskymts eller förträngts, särskilt under rationalismens tid från 1700-talet och fram mot vår tid. Mot den trenden söker många bibelforskare i vår tid, ofta just kvinnor, hämta fram den bibliska kvinnobilden och kvinnorollen på nytt ur den gudsgivna berättelsen.

I profeternas böcker utsägs det mera direkt, att den talande profeten har uppfattat ett besked från Gud i en viss tidssituation. Ofta är det ett avgörande läge, då ett vägval måste ske. Det finns upptecknat och läses som heliga ord, därför att liknande utmaningar till vägval kommer igen i människors och nationers liv. Precis samma läge återkommer aldrig. Det gamla är förgånget, men det ges ett mönster likt det som gäller för folkliga sagor, grekiska dramer eller historiska monument. De säger något för alla tider. Erfarenheten visar också att de kunnat användas så. Profeten Amos fällde domsord över Samarias samvetslösa ledare "som förtrycker de arma och övar våld mot de fattiga" (Am 4:1 f.). Det är ord om rätt och rättfärdighet till länders övre samhällsskikt i alla tider och gäller också utsugare i den globala ekonomin i vår tid.

Vishetsböckerna med sina ofta jordnära ordspråk och uttrycksfulla avsnitt ur verkligheten har fått tala om livets villkor och vikten av vördnad för Gud och Guds bud, inte minst till den unga generationen. Förr stod de gärna som tänkvärda ord över skolportar och allmänna byggnader. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse." (Ordspr. 9:10) "Säll är den människa, som har funnit visheten, den människa som erhåller förstånd. Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon ger är bättre än guld." (Ordspr. 3:13 f.)

Hela flödet av ikoniska scener, lagföreskrifter, berättelser, profetord, psaltarböner och vishetsspråk är ett sammanhållet band av tillfällen och ögonblick, där uppenbarelsen från Gud lyser igenom. Salomos bön vid invigningen av Jerusalems tempel (1 Kon 8:22-30; 2 Krön 6:12-21) läses också vid kyrkoinvigningar nu. Den omsluter en insikt att Gud, som inte ens himlarna och himlarnas himmel rymmer och än mindre ett hus byggt på jorden, likväl låter sina ögon "natt och dag vara öppna och vända mot detta hus – den plats om vilken du har sagt: ’Mitt namn skall vara där’" (1 Kon 8:29).

Dessa många ögonblick av genomlysning är den ena tankelinjen. Den andra, och lika viktiga, är att de heliga skrifterna röjer hur Gud länkar historiens skeende. Just nedslaget i historiska händelser med början i Abrams kallelse och sedan den långa vägen fram till händelserna omkring Jesus och uppföljningen i Apostlagärningarna och de nytestamentliga breven berör en huvudtanke i kristen tro. Den bibliska skildringen är mer än en samling bildlika berättelser om människan inför Gud. Verkligheten blir berörd av Guds vilja och vänds i en bestämd riktning, mot sitt uppsatta mål. Det som skedde vid de historiska tillfällena med Abrahams offer, Jakobs överflyttning till Egypten, ökenvandringen, kungatiden, fångenskapen i Babylon är höjdpunkter som föregriper Kristus-historien. De är en del av det som kallas inkarnationen, Guds självvalda närvaro i skapelsen och dess historiska förlopp. Därmed är det som händer för alltid märkt av Guds närvaro.

Allt som står skrivet är inte omedelbart andeingivna ord från Gud. Mycket handlar om hur människor låter sig påverkas av det som sker, ibland till rätt handlande och ibland till fördärv för sig själva och andra. Till dels är berättelserna en mera allmän beskrivning av rådande kulturmiljö och seder och bruk i vardagslivet som en bakgrund till det som inträffar. I allt det brokiga som utspelar sig finns ändå en frälsningens ekonomi, som det kallas. Det finns ett inlagt mål, ett syfte, i det som sker med början i en svåråtkomlig urtid och ett slutmål med sammanfattning av allt och alla i Gud. Världsförloppet leds mot sin fullkomning undan de många hoten, som kantar vägen. "hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor" (Rom 8:22), "men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas"(Rom 8:21), skrev St Paulus till de kristna i Rom.

Det som är egenartat för den bibliska traditionen är tanken att Guds frälsning eller återupprättelsen av skapelseverket börjar med människan i historiskt inträffade och beskrivna händelser. Det är i människan som medvetandet, gensvaret i skapelsen, och därmed den övervägda viljan till handling finns. Friheten från slaveriet under förgängelsen, som skapelsen till sist skall vinna, tar sin utgångspunkt i människan, inte bara i ett inre andligt skeende, i "människoanden", utan i människan som historisk varelse med kött och blod. Befrielsens vändpunkt uppstår inifrån det skapade, på en punkt, med en Människoson, Jesus från Nasaret, efter den unga kvinnans ja till att föda honom ur sitt sköte.