Berättelserna i Bibeln är en konstart för sig och tävlar inte med nutidens vetenskapliga, filosofiska eller andra beskrivningar av verkligheten.

För inte så länge sedan vållade flera av Bibelns berättelser bekymmer i jämförelser med modernt vetande. Den svårighet som låg i det betraktas nog som överkommen mot slutet av vårt århundrade. Men det kan säkert komma att uppstå nya svårigheter, som det tar tid att komma igenom. Vetenskapliga upptäckter görs i alla tider. Ibland utmanar de människans världsbild. Efter en längre eller kortare tid faller de på plats i en helhetsuppfattning av tillvaron. När, som på Galileis tid, jorden ansågs vara allt skapats mittpunkt, som solen, månen och stjärnvärlden rör sig omkring, och Galilei i stället hävdade att solen är den som jorden och planeterna kretsar runt, uppstod en tids förvirring. Också de bibliska berättelserna hade lästs med tanken på jorden som mittpunkt. Efter en tid visade det sig att det inte var nödvändigt.

När vetenskapen förde fram tanken att kosmos, som vi nu ser det, måste ha årmiljarder bakom sig och även människan till synes åtskilliga miljoner år, rubbade det den gängse bibliska tideräkningen, tills de bibliska tidsangivelsernas symboliska betydelse trädde fram för bibelforskarnas ögon. Sådana mönsterskiftningar i trons helhetstolkningar kommer med säkerhet också i framtiden, exempelvis om liv i jordisk mening skulle återfinnas i andra delar av kosmos.

Ofta har problemen gällt skapelseberättelserna. Inför naturvetenskapernas rön föreföll de omöjliga med sina sju skapelsedagar och föreställningen att människan formades av stoft från jorden. Men skapelseberättelserna tävlar inte med vetenskapernas beskrivning av verkligheten under olika tider. I kortberättelsens form är de skildringar som snarast gränsar till tecknarens framställning av en bild. Språket är knapphändigt och återhållet vad gäller detaljer.

Det har sagts att de bibliska skildringarna av urtiden är porösa i meningen genomsläppliga för en verklighet, som inte till fullo kan omfattas med de mänskliga sinnena. De två skapelseberättelserna är ögonblicksbilder ur olika synvinklar, som ömsesidigt belyser den sak, som ytterst är obeskrivbar (1 Mos 1:1-2:3; 1 Mos 2:4-25). De vill förmedla en insikt i tingens sammanhang. Också här kan man jämföra med en ikon, som sammanfattar en händelse genom att infoga just de detaljer, som sätter ljuskäglan på det väsentliga utan att alltid ta hänsyn till perspektivläran eller bekymra sig om måttförhållanden.

Om skapelseberättelserna spänner mot något utanför dem själva, är det snarare andra berättelser i samtiden. De två stora ljusen, solen och månen, är inga gudomligheter, inte ens andra rangens, så att de skulle bli föremål för tillbedjan (1 Mos 1:16-18). De är redskap i den ende Gudens hand. Ordet som används betyder närmast lampa, likt en oljelampa som någon måste handha. Om stjärnorna sägs att de "klistrades" på himlafältet. I den meningen är skapelseberättelserna ett inlägg i sin samtid men också i nutidens samtal om skapelseverkets egenart. Det berör den viktiga frågan om förförståelsen – vilken grundläggande utgångspunkt som skall väljas – när den omgivande verkligheten skall uttydas. En sådan förförståelse finns alltid med i varje uttydning och skapelseberättelserna anger sin: En är Gud och det övriga är Guds händers verk.

Jämfört med vår tids vetenskapliga föreställning om skapelseförloppet är det skickligt, kunde man säga, att ha fångat de tre bärande inslagen. Ljuset är det primära i allt, det med vilket man överhuvudtaget kan mäta förloppen. Så började det: "Gud sade: ’Varde ljus’; och det blev ljus" (1 Mos 1:3). Spänningen mellan ljuset som det levandes princip – det oändliga utflödet – och mörkret som källan till sammanbrott och död i svarta hål uppehåller en kraftbalans eller tyngdlag, så att det hela inte går omstyr åt ena eller andra hållet. Vattnets närvaro är den biologiska livsutvecklingens nödvändiga förutsättning (1 Mos 1:2). Det skulle förstås också kunna vara så att de forskare, som nu präglar vetenskapen har sin kulturella bakgrund i den västerländska, judisk-kristna tankevärlden. Forskare med andra tankemodeller från exempelvis hinduisk eller gammal kinesisk visdom kan tänkas komma att framställa saken på annat sätt. Det skulle innebära mera cirkulära rörelsemönster än den raka tidens och emanationer, eviga framflöden, snarare än en enda "big bang" vid själva början.

Det finns mycket att hämta ur en jämförelse mellan de två skapelseberättelserna. Den första av de två framställningarna har länge varit den överskuggande i kyrkans läroutläggning, i varje fall i den västliga kyrkotraditionen. Den börjar få en medtävlare i den andra skapelseberättelsen som bästa bild. I den andra är scenen en trädgård, Edens lustgård, och människan får uppdraget att vårda och bevara den (1 Mos 2:3, 15). Därmed tas udden något av en utsaga i den första, som människan så ofta missbrukat: "uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur, som rör sig på jorden" (1 Mos 1:28). Det finns såväl en uppgift att utveckla och ordna det skapelsegivna som en uppmaning till respekt för varje skapat tings egenvärde. Balansen är svår men nödvändig. De två skapelseberättelserna står för den dubbla utgångspunkten i den kristna tron. Den ena börjar med det stora, kosmiska perspektivet ut mot himlarymderna. Den andra börjar i det närmast liggande med människan och det mänskliga medvetandets märkliga förmåga att fatta det skapelsegivna och ge namn åt tingen.

På samma sätt är de följande kortberättelsernas ikoniska framställning öppningar in i vida större sammanhang. Den korthuggna stilen lämnar inget utrymme för beskrivningar av de medverkandes personligheter och de djupare motiven bakom handlingarna. Läsaren eller utläggaren får fylla i och väga in erfarenheter ur det mänskliga livet. Syndafallsberättelsen skildrar det återkommande valet mellan möjlighet till makt och samvetets ingivelse: "ni blir såsom Gud" och "Skulle då Gud ha sagt" (1 Mos 3:1-20). Kains brodermord framställer solidaritetens utmaning och avundens förödande följder. "Skall jag ta vara på min broder?" (1 Mos 4:8 f.) Babels torn står för övermodets risker, "Kom låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn" (1 Mos 11:1-9). Historien om Noa belyser gudstillvändhetens betydelse och de inbyggda grundreglerna för livet i det som kallas de noakidiska buden (1 Mos 9:1-17).

Det finns ett övergripande budskap i varje berättelse. Men det finns också detaljer att begrunda. De kunde jämföras med glasbitarna i ett kaleidoskåp. Om det vrids ett kvarts varv eller så, faller mönstret ut i en ny komposition och belyser något som inte sågs förut. Det visar sig också att de tätt sammanhållna kortberättelserna i Bibelns första bok ständigt lockar till nya försök att utlägga meningen, inte minst i konsten, musiken, poesin och i skönlitterära verk.

Från berättelsen om Abraham och framåt genom Israels folks historia återges historiska händelseförlopp. Det är sådant som händer i flera folks utveckling, även om en del kan synas osannolikt. Kan det ha hänt, som det berättas, att Mose fick de tio livsorden av Gud själv och att Elia lyckades be ned eld över veden och den styckade tjuren på Karmel? (2  Mos 24:12; 1 Kon 18:36-39) Det blir förstås en fråga om vad som kan tänkas vara möjligt inom de förutsättningar, som tycks gälla i skapelsen. Att det inte skulle kunna ha hänt, kan ingen med säkerhet påstå. Däremot kan det anses osannolikt, så osannolikt ibland att det inte förtjänar tilltro. Men det är i så fall för att det föreföll så oerhört, som det blev ihågkommet och återberättat som ett ögonblick med gudomlig uppenbarelse i ett jordiskt skeende. Som alltid vid sådana tillfällen såg många inget särskilt alls i det inträffade och andra, ofta bara några få, något mycket tänkvärt.

Det långt mesta är tämligen vanliga händelser, som förmedlar viktiga insikter. Vid de tillfällen, då "under" skildras, förutsätter det att skapelsen kan tänkas vara öppen för Skaparens fria handlande. I traditionen från Isaac Newton och framåt har det inte ansetts rimligt att tänka så. Allt som finns till ansågs lyda orubbliga naturlagar. Under vårt århundrade har det sakta växt fram en insikt att det tvärtom tycks vara så att förutsättningen för livets fortbestånd är att överraskningar, språng och skiftningar inträffar. Det förklarar inte undren, men gör att de inte direkt kan avvisas som onaturliga.

Frågan blir förstås oundviklig, när det berättas om de "under" Jesus gjorde. För många ställs det hela på sin spets i berättelsen om Jesu födelse av en jungfru och i skildringen av hans uppståndelse. Kan sådant tänkas ske? Det kan det i och för sig, men är det sannolikt? Det som kallas "parthenogenesis", födelse utan två köns medverkan, finns som ett inslag i skapelsen, men gäller det människan? De senaste århundradenas tanke har väl närmast varit att Gud, om Gud finns, kontrollerar det övergripande skeendet i kosmos men inte rör det jordiskt lagbundna. I det fallet har en tankeskiftning ägt rum så att det makrokosmiska, det stora och övergripande, synes mera lagbundet än det mikrokosmiska, det lilla och nära, där skeendet uppenbarligen är påverkbart. Också människan kan ändra på förutsättningarna genom manipulationer av gener, kloning och andra ingrepp och genom en kärnsprängning kanske rent av åstadkomma en alltomfattande kosmisk kollaps.

Om det tidigare föreföll svårt att förena bibelberättelsernas skildringar med modern vetenskap, tycks det i vår tid oftare vara etiken och moralen i vissa berättelser, som många stöter sig på. Svek, hämnd och till och med dödande tycks tillåtet eller ibland rent av föreskrivet av den Gud, som talar och handlar. Problemet, som ligger i det, är förstås gammalt och ledde tidigt i kyrkans historia till en avvisande hållning framför allt mot delar av det Gamla Testamentet. St Paulus berör saken i sitt brev till Rom: "Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud?" "Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?" (Rom 9:20 f.). Tanken är hämtad från profeten Jeremias bildliknelse om krukmakarens frihet att forma sitt verk (Jer 18:2-6).

Guds innersta förblir outgrundligt. Ibland kan Gud synas nära nog outhärdlig som när Kains offer avvisas och Abraham befalls att offra sin son (1 Mos 4:5; 1 Mos 22:2). Svårigheten i det blir inte löst genom att sådana ögonblick av uppenbarelse väljs bort. Det betyder inte att människan, även den troende, skulle sakna rätt att ställa frågan om den bild av Gud, som framträder, verkligen kan vara sann. Tvärtom är kampen med Gud om den bild Gud erbjuder av sig själv ett viktigt drag i den bibliska framställningen, alltifrån Jakobs kamp vid Jabboks vad till berättelsen om Job och i Psaltarens protestrop från jordens grymmaste smärtställen (1 Mos 32:22-28).

Gud låter sig dock inte formas efter människans önskebild av Gud. Den censurerade gudsbilden blir i verkligheten en avgud, en spegelbild av mänskliga föreställningar. Ytterst ställer sig här frågan om också det onda har sin upprinnelse i Gud. Den ligger till sist obesvarad i den bibliska uppenbarelsen liksom i den allmänna uppenbarelsen i själva skapelseverket. Det är en svår tanke, som ofta lett till att de gudstroende hellre valt föreställningen om en tudelad verklighet, med en god makt och en ond, som för alltid står mot varandra. Men då blir frågan vem som skall fälla avgörandet om vad som är den goda maktens verk och vad som är den ondas, och vem som är ansvarig för vad? Människan kommer inte undan att det finns något stötande i bilden av Gud. Den kristna tron har inget annat svar på denna svåra fråga än det som kan betraktas i Golgata-scenen: Gud bär det onda i sin egen kropp och omvandlar det i en skakande offerhandling till livgivande godhet. "Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig" (2 Kor 5:19). Det finns något oförsonat och brustet i skapelseverket som Gud själv måste ta ansvar för.