Ordet från Gud hör samman med gudstjänstens tillbedjan. Där får det liv och det som skildras blir närvarande för tron.

Det är i gudstjänsten, i den Helige Andes förtätade sfär, som den gudomliga uppenbarelsen genom Ordet har sitt naturliga sammanhang, det som svarar mot dess innersta väsen. Det gudomliga Ordet hör i hop med och förutsätter gudstillvändhet och bön. Uppenbarelsen är ett öppet samtal mellan Skaparen och det skapade, riktat just till människan, som har förmågan till medvetet gensvar. Gud röjer sig själv och sin vilja och människan svarar i tilltro och förväntan eller med bortvändhetens otro. Denna andliga dialog inom skapelseverkets ram är en inbjudan till ett personligt förhållande till en personlig Gud. Moses fick tala med Gud på berget "ansikte mot ansikte, som när den ena människan talar med den andra" (2 Mos 33:11). "Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader" sa Jesus till de sina (Joh 15:15). Det som söks är hjärtan, som vill ta emot och bevara det överlämnade som en dyrbar skatt att förvalta och dela med andra. Syftet med samtalet är ytterst att gagna alla människor och folk i alla tider. Den gudomliga uppenbarelsens ord är läkedom för folken. Men svaret måste gå utöver förnuftets instämmande i de sanningar som röjs till en vilja att bli en lyhörd medarbetare i Guds frälsningsverk. "Bli ordets görare, inte bara dess hörare", skrev St Jakob (Jak. 1:22).

Den första föreskriften Moses fick efter att Lagen med de tio orden överlämnats på Sinai berg, gällde tabernaklet, gudstältet eller församlingstältet (2 Mos 25:1-22). Där skulle arken med förbundstavlorna stå: "i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall ge dig. Och där skall jag uppenbara mig för dig" (2 Mos 25:21 f.). Det finns ett ömsesidigt förhållande mellan uppenbarelsen från Gud och gudstjänsten som platsen för mottagandet. När templet i Jerusalem invigdes fördes arken med lagtavlorna högtidligen från förbundstältet och in i det allra heligaste, bakom den åtskiljande slöjan (2 Krön 5:2-10). Den gudomliga uppenbarelsens symbol var på plats, ett tecken på viljan att leva med den som rättesnöre och ljus på livets väg.

Jesus kom till Nasaret, "där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok" (Luk 4:16-21). Det bestämda stycket för dagen var redan framrullat. "När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt." När han rullat ihop boken, gett den tillbaka och satt sig, hade alla sina blickar på honom. "Då började han tala till dem och sade: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig". St Lukas, som berättar om händelsen, har satt in den som själva upptakten till Jesu offentliga framträdande. Därmed angavs också det mönster, som följts i kristenheten: att föreläsa ur den gudomliga uppenbarelsen och utlägga den i liturgins gemenskap inför Gud.

Inte bara de högtidliga läsningarna hämtas från den Heliga Skrift. Gudstjänsten i sin helhet är uppbyggd på ord och händelser från Skriften. Förebilden fanns redan i synagogans gudstjänster och i tempelritualerna. En svensk mässa präglas av samma mönster, liksom alla de stora kyrkotraditionernas söndagliga huvudgudstjänster. Den målar upp bibliska bilder i ett mönster, som sammantaget fäster uppmärksamheten på en helig historia. I mässans början finns ett "Herre förbarma dig", som påminner om de många beträngda, som kom till Jesus med det ropet – de två blinda utanför Jeriko, den kananeiska kvinnan, mannen som kom och bad för sin son, de tio spetälska (Matt 20:31; Matt 15:21; Matt 17:15; Luk 17:13).

I den första lovsången återges änglasången för herdarna utanför Betlehem. Där sammanfattas vad Jesu födelse gick ut på: Ära åt Gud i höjden och fred på jorden, bland människorna en god vilja (Luk 2:14). Det är ett förtätat ögonblick med uppenbarelse. Det grundläggande uppdraget för den nyfödde, och för hans efterföljare nu, betonas: tillbedjan inför Gud, fredssträvan på jorden och god vilja bland människorna, eller: att upprätta tilltron till Gud, vinna fredsbyggare på jorden och eftersträva välgång bland människorna. Att budskapet förmedlades i en sång berör ytterligare en infallsvinkel till gudsmysteriet. Tonerna fångar in en dimension i det skapelsegivna som ger Ordet en klangbotten. De bidrar till att lyfta fram outsagda nyanser. Därför har musiken med instrument och körer hört till gudstjänsten från äldsta tid.

Efter änglasången med sitt lovsångssvar från jorden följer hälsningen: "Herren vare med er" (Rut 2:4). Den hämtar upp Boas hälsning, när han kom från Betlehem och frågade efter den unga kvinnan Rut. Hon tillhörde ett annat folk, moabiterna och därmed bäddas en missionstanke in i berättelsen. Det som hände har betydelse för de många, för folken i världen. Boas bjöd sedan in Rut till måltiden och sa: "Kom hit fram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinet" (Rut 2:14). Både änglasången och Boas hälsning tar de närvarande med till Betlehems ängar, strax utanför staden vars namn betyder "brödets hus".

I nattvardsmässan kommer Sanctus-sången, "Helig, helig, helig…" Därmed tas profeten Jesajas tempelupplevelse in i sammanhanget. Han som hade orena läppar och bodde bland ett folk med orena läppar renades med glöd från altaret (Jes 6:3-5). Till den händelsen knyts omedelbart ropet på vägen genom Kidrondalen vid Jesu intåg i Jerusalem: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn" (Matt 21:9). Den upplevelse av helighet, på en gång hotfull och tilldragande, som ges i mötet med levande Gud, länkas till honom som kommer, enkelt och folkligt nära, på vägen genom dalen upp mot Sions berg.

Alldeles före brödets och vinets utdelande kommer hälsningen "Herrens frid vare med er" (Joh 20:19). Det var den Uppståndnes hälsning, när han kom genom stängda dörrar på den första påskdagens kväll och visade sina spikslagna händer och sin uppstungna sida. Svaret i gudstjänsten är "O Guds Lamm…", Johannes Döparens profetiska ord, när han såg Jesus komma gående längs Jordanflodens strand (Joh 1:29). Med det växelsjungna "Låt oss tacka och lova Herren" anspelas på lovsången, som följde på måltiden den första nattvardskvällen (Matt 26:30). Sist i gudstjänsten kommer välsignelsen. Den återknyter till den gång, då Moses fick veta med vilken välsignelse prästen Aron och hans söner skulle välsigna och lägga Guds namn på folket (4 Mos 6:22-27).

Också de andra delarna av gudstjänsten, bönerna, växelsångerna och orden som beledsagar handlingarna, är mättade med anspelningar på olika bibliska händelser. De är sammansatta på annat sätt än i deras historiska följd. Gudstjänsten är ett fönster in mot Guds eviga nu, där det som hör världens frälsning och återupprättelse till finns sammanhållet till ett. Eller: Guds plan för alltings sammanfattning i Gud sänks ned i tiden och blir framställt för de troendes ögon. På samma sätt är det med bibelanknytningarna i liturgierna för dop, vigsel, konfirmation och begravning. Det är djupare än bara en påminnelse om vad som står i Bibeln. Anspelningarna står för en inbjudan att med trons sinne vandra in i dessa händelser och vara med, när de utspelar sig. De är åminnelser av det som en gång hänt i betydelsen att det som då skedde äger sin giltighet också för dem som med tron deltar, när händelserna återges i gudstjänstens liturgiska framställning. De gör det möjligt att se, höra och känna som om det vore nu.

Den som går in i gudstjänstens bibliska bildvärld, går in i ett rum, där uppenbarelsens heliga historia utspelar sig inför de gudstillvändas ögon och öron. Något tillspetsat skulle det kunna sägas vara likt en guidad tur in i det gudomligas sfär. Den starkaste upplevelsen av det ger nog de ortodoxa kyrkornas gudstjänst. Där är hela liturgin inriktad på att hjälpa de troende att leva sig in i de tillfällen, då den gudomliga uppenbarelsen brutit igenom i ett jordiskt skeende. Gudstjänsten är ett bildspel under bön. Skriftens ställen går "i uppfyllelse inför er som hör mig" (Luk 4:21). Liturgin blir på det sättet ett hermeneutiskt kontinuum, som det kallats. Den håller ihop uttydningen av Skriftens innebörd över tiden. De troende förs in i ett flöde av trons hemligheter, som den Helige Ande håller levande.

Under de senaste två eller tre hundra åren av kristenhetens långa historia har Bibeln blivit en tillgänglig bok också för den enskilde bibelläsaren. Under stillhet, eftertanke och bön kan den bibliska bildvärlden framträda för trons öga med sin rikedom av detaljer och sina till förstone något skymda sammanhang. Läsaren försätter sig in i det som hände och blev sagt och blir själv en av de närvarande och delar upplevelsen med de troende i alla tider. I vår egen tid har kristna i Latinamerika, Asien och Afrika tagit upp detta inträngande bibelstudium, ofta i små grupper på en plats och särskilt i trängda lägen. Ett enkelt frågemönster tycks återkomma i en sådan eftertanke inför Bibelns skildringar: hur var det då, hur är det nu, och hur kan det ljus som föll över människorna och deras situation den gången belysa också vår situation här och nu?

De som kallades "läsare" under förra seklet och en bit in på vårt odlade denna enskilda närhet till den gudomliga uppenbarelsen i Bibelns återberättelser av heliga tillfällen, där ljus från Gud bröt fram i det jordiskt vardagliga. Men också denna bibelläsning, enskilt eller i grupper, behöver gudstjänstens sammanhållande trosmönster till stöd. I den, liksom i trosbekännelsernas hållpunkter för tron, finns det som har trotts alltid, av alla och överallt i kristenheten. Det står för en varaktighet i uttolkningen, så att inte tråden tappas.

Samma vandring in i det heliga är tidebönernas läsning ur psaltaren och lovsångerna. Även där knyter den kristna tron an till en mycket äldre tradition i det judiska fromhetslivet, men låter ljuset från uppenbarelsen i Kristus ge bönemönstret en ny klarhet. Läsningen av en psaltarspsalm avslutas med "Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet". Det som utspelar sig i psaltarpsalmerna, glädje och jubel över Guds räddning eller allvarsam bön i trängda lägen och smärtfyllda rop ur djupaste förtvivlan, är ett samtal och stundom en uppgörelse med Gud. Det ger till och med en inblick i samtalet inom själva gudomen och antyder ofta våndan inom Gud över livets smärtsamma skeenden.

I psaltarpsalmerna hörs Fadern, Skaparen, tala till sin Son, han som också är Människosonen och vår broder. Sonen, smärtornas man som har delat allt med oss, talar till Fadern. Fadern och Sonen talar till Hjälparen, den Heliga Anden. Anden, som är Herren och Livgivaren, talar å allt skapats vägnar till Fadern och Sonen. Detta inre samtal skildras i en berömd rysk ikon, som byggt sitt motiv på de tre änglagästernas besök hos Abraham vid Mamres terebintlund. De sitter och väntar under ett träd, medan Abraham tillreder måltiden. Den som ber med psaltarens psalmer blir inbjuden att delta i detta samtal inom gudomen. Allt mänskligt berörs – glädje, sorg, längtan, hat, smärta och hopp. Skapelseverkets storhet och frälsningsverket i historiens skeende blir framställt (1 Mos 18:1-5).

Teologi i kyrkans mening – ett eftertänkt och noga prövat svar på den gudomliga uppenbarelsen i mänskliga ord – förutsätter en djup förtrogenhet med psaltarens samtalsvärld. Kristenhetens stora teologer alltifrån kyrkofäderna till Martin Luther och nutida profetiska teologer som Dietrich Bonhoeffer, Ernesto Cardenal och andra har hämtat sin inspiration ur psaltarläsningarna. Redan evangeliernas framställning av Jesu lidande och död på korset förklaras till sin innebörd i ljuset av psalmer ur Psaltaren, särskilt den 22:a och den 69:e. Jesus själv anspelade på psaltarpsalmer i orden på korset och de första kristna formulerade sin bekännelse till Kristus och Anden med ord från Psaltaren (Luk 23:46). När Petrus efter den första pingstdagens händelser försvarade tron på Jesus som Messias anförde han Psaltaren 16 och 110 som stöd för sin sak (Apg 2:14-40). Just den 110:e psalmen blev en nyckeltext i den äldsta trosutläggningen. Det finns två skäl till att just Psaltaren av tradition varit ett källflöde för teologin. Det ena är att den visat sig föra in i den gudomliga treenighetens hemlighet och det andra att Psaltaren utgörs av bönetexter. Kyrkans teologi har sin hemort i bönen.

Till tidebönens tradition hör också de nytestamentliga lovsångerna. I Sakarias lovsång blir den som ber en av de närvarande vid händelserna omkring Johannes Döparens födelse (Luk 1:57-79). Den bedjande får dela Marias upplevelse vid kallelsen att bära Guds Son till världen och vara med vid det ögonblick, då Symeon får ta gudsbarnet i sin famn och vinner en insikt om vad det hela går ut på: "ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel" (Luk 1:26-56; Luk 2:25-32). De tre stora evangeliska lovsångerna är genomsyrade av anspelningar på Psaltaren. Psaltaren är, kan man säga, den teologiska eftertankens näringsplats. Därför är "Ordets tjänare" i de stora kyrkotraditionerna också ålagda regelbunden psaltarläsning.