Evangeliernas skildring av Jesus som en gudasänd förlossare omges av många skrifter som bidrar till att uttyda och klargöra vem han är.

Kring evangelierna har alltid funnits andra skrifter, som lästs som gudomlig uppenbarelse i gudstjänsten och använts för utläggningen av trons hemligheter. Vid urvalet följdes samma regel som för sammanställningen av evangelierna. Det som togs med skulle vittna om Kristus. Att det vi kallar Gamla Testamentet hörde dit i sin helhet framgick av vad Jesus själv påvisade. St Johannes återger vad Jesus sa i en het diskussion med de religiösa ledarna i Jerusalem: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig" (Joh 5:39). I de orden finns en viktig ledtråd, som kristenheten oftast hållit sig till men ibland tappat bort. Det är inte skrifterna i sig som skänker liv. De vittnar om livet, som finns i den Gud sände. "Bokstaven dödar, men Anden ger liv", skrev St Paulus i samma ärende (2 Kor 3:6). Det skrivna röjer med Andens hjälp den levande Herren.

I berättelsen om Emmaus-vandringen, som St Lukas lyckats spåra och tagit med i sitt evangelium, är saken fångad i en fascinerande scen. Kleopas och en annan lärjunge, vem det nu var, gick och talade om det som hänt, "detta med Jesus från Nasaret". Det var att man "fick honom dömd till döden och korsfäst", som inte stämde. De hade väntat ett annat slut. Den okände vandraren, som slagit följe med de två, förebrådde dem för att vara "tröga till att tro på det profeterna har sagt", eller "hur oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro", som den tidigare översättningen återgav det. "Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" "Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna."(Luk 24:13-27)

Efter det följer ett väsentligt led i berättelsen. Det var när den okände sedan låg till bords med dem och tog brödet, läste tackbönen, bröt brödet och gav åt dem, som deras ögon öppnades "och de kände igen honom" (Luk 24:31). Det är i brödsbrytelsen, evkaristin, som evangeliets sammanhållande mittpunkt blir tydlig: Jesu död och uppståndelse för de många. "Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet" (Luk 24:26). Evkaristi är det grekiska ordet för tacksägelse och har sin bakgrund i den urgamla judiska tackbönen till Gud över brödet: Välsignad vare du, Herre vår Gud, världsalltets konung, ty av det som kommer från jorden bereder du åt oss livets bröd. I nattvardsmässans jordiska bröd uppenbarar sig han som sa: "Jag är livets bröd".(Joh 6:35, 47)

Delaktigheten i evkaristin öppnar ögonen för skrifternas mening. Där röjs den de syftar på. Det var om det emmausvandrarna sedan berättade för de andra, "hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet" (Luk 24:35). Kanske hade den okände medvandraren, som visade sig vara den Uppståndne, också utlagt skrifternas framställning om Visheten och kommit in på det ställe, där Visheten låter ropa ut sin bjudning: "’Den som är okunnig, han må komma hit.’ Ja, till den oförståndige säger hon så: ’Kom och ät av mitt bröd och drick av vinet som jag har blandat. Överge ert oförstånd, så att ni får leva, och gå fram på förståndets väg’" (Ordspr 9:3-6). Att det St Lukas berättar om utgjorde själva kärnan i evangeliet framgår av de två huvudtraditionerna som de kristna i Korint påmindes så noga om: nattvardsriten och bekännelsen att Kristus dog och uppstod efter skrifterna (1 Kor 11:23-25; 1 Kor 15:3-5).

Lagen, Profeterna och Skrifterna utgör de tre delarna i det som benämns Gamla Testamentet. De har sin givna plats i den gudomliga uppenbarelsen och utgör den ofrånkomliga grunden. Så uppfattas de i kristen tro. Länge var det just de gammaltestamentliga skrifterna i den grekiska översättningen kallad Septuaginta, som avsågs med Skriften eller Skrifterna. Det som håller dem samman till ett och ger en inre överensstämmelse med liv och kraft är att de bär på ett syfte. De rymmer en dold men ändå märkbar plan: att förbereda den kommande förlossaren, Messias på hebreiska och Kristus på grekiska, och det rike eller herravälde han inför. Frälsningens mysterium finns med fördolt men ändå möjligt att ana och ta till sig i tron.

I den judiska trostraditionen, där samma skrifter vördas och högtidligt läses i gudstjänsten, ligger tyngdpunkten i väntan på Guds förlossning, som ännu skall komma. Huvudlinjen i judisk tro är att fram till dess hålla samman omkring det som är uppenbarat om Guds vilja och syfte med människan och allt det skapade. För de kristna är det som skulle komma nu kommet, fast under ringhetens gestalt. Först vid Människosonens återkomst skall det bli fullt synligt och gripbart. Men det avgörande har inträffat med Kristi framträdande, och Guds rike är nära. Vändpunkten är passerad, försoningen är genomförd. Sammanfattningen har börjat, detta "att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden"(Ef 1:10).

Det är skälet till att inbjuda de många, alla folk och stammar, till uppslutning kring det nya som kommit: förbundet i Kristi namn och blod. Vittnesbördet om det skall bäras ut till alla, "i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8). Gud har bestämt alla "till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son. I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss"(Ef 1:5-8).

Till det som brukats i kyrkan för att tyda och befästa den kristna tron hör också ett antal skrifter, som följer upp evangeliernas skildringar av Jesus. Också de läses högtidligen i gudstjänsten. Läsningarna avslutas med ett eftertryckligt påstående: "Så lyder Herrens Ord" och de som hört det svarar: "Gud vi tackar dig". Det är med dessa skrifter som med evangelierna. De hålls för gudomlig uppenbarelse. De ansluter till den bärande framställningen om Kristus och belyser hans liv och verk. Innan de skrifter till sist hade avskiljts, som säkert kändes värna om uppenbarelsen i Kristus, tog det i verkligheten flera hundra år. En bit in på andra århundradet fanns de flesta som nu räknas till det nya förbundets skrifter samlade. Men första gången alla de 27 uppräknas är i ett beslut från år 382. Ett krav var att de kunde återföras på någon av apostlarna, de som fått sin bekräftelse av den Uppståndne själv. Ett annat var att de från början lästs i gudstjänsten och alltså känts igen som gudomlig uppenbarelse, och ett tredje att de brukats i vida kretsar av församlingar, så att det kunde sägas föreligga en kristen samstämmighet omkring dem.

Valdes då verkligen de rätta skrifterna, kan man undra. Den kristna trostraditionen rymmer en mångfald av former och riktningar, nu och i gången tid. Inte sällan avviker de mycket från varandra. Till det märkligaste hör att de hållit sig till ett givet antal skrifter som rättesnöre för tron. Om mycket råder oenighet bland de kristna, om liturgiska bruk, lärofrågor och yttre organisation inte minst, men knappast om Bibeln som given grund. Att det blivit så har uppfattats som den Helige Andes ledning. Johannesevangeliet återger ett Jesus-ord om det: "Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:12 f.). Det som naturligt hör till har funnit sin plats i helheten. Det som inte hör till kan inte pressas in.

Det har givetvis förekommit försök att lägga till nya skrifter. Mormons bok, som Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga lagt till, är en väl känd sådan. Tillsammans med den senare tillkomna Förbundets bok skapar det en förskjutning i trosmönstret och gör att det i verkligheten blir något nytt och annat. Kanske kunde det sägas att Islam, som har mycket gemensamt med judisk och kristen tro, på samma sätt byter tyngdpunkt i det hela genom Koranen och Mohammeds ställning som störste och siste profet. Till en början ansågs på sina håll Mohammeds lära som en heresi inom den kristna trostraditionen, en otillbörlig särmening. Rätt snart blev det uppenbart att det var en annan trostradition, precis som utvecklingen bekräftat och som det numera uppfattas.

Också den andra vägen har prövats: att ta bort skrifter ur Bibeln. Syftet har varit att vinna i klarhet och samlad styrka. Ett tidigt försök gjordes av Marcion i Rom på 140-talet. Han ville framhäva evangeliets rättfärdighet utan lag som motvikt till en moraliserande kristendom. Därför behöll han bara St Lukas evangelium och tio Paulus-brev. Fast han strök en del även där. Dessutom avskiljdes hela det Gamla Testamentet. Det visade sig rätt snart göra Kristus till något annat än han rimligtvis kunde sägas vara. Hans mänskliga gestalt blev endast skenbar. Tanken på Kristi uppståndelse avvisades liksom den kristna skapelsetron. Det bestående med Marcions försök kan sägas vara att det avhållit kyrkorna från vidare sådana ingrepp. Rubbas något i mönstret, skiftar det i inre överensstämmelse. Det blir ett annat evangelium. Martin Luther tyckte inte om St Jakobs brev. Det störde hans huvudtanke om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Han kallade brevet för "halmepistel". Men han behöll det som helig skrift även om han snarast gick förbi.

Ett likartat problem fanns tidigt med Uppenbarelseboken. Det stod visserligen klart att den var apostolisk, men den har ett djärvt bildspråk, som på sina håll utnyttjades för allsköns spekulationer. Framför allt kunde ett stycke om "tusenårsriket" missbrukas. Också Hebréerbrevet var länge omdiskuterat. Där gällde det frågan om St Paulus givit sin bekräftelse åt det teologiskt ingående verket, som av allt att döma utformats av en närstående medarbetare, kanske Apollos (Upp 20:6 f.). Ett mera modernt sätt att komma undan det som ogillas eller förefaller leda fel i den Heliga skrift är förslaget att förse den med en inledande varning för vissa föreställningar. Därmed blir den snarare en kulturhistorisk bakgrund till den kristna tron än helig skrift.

Kvar står till sist erfarenheten att Bibeln i sin helhet, med en tyngdpunkt i evangelierna och Kristus som ofrånkomlig mittpunkt, har en given, inbyggd samklang. Det är en beprövad enhet. Det betyder inte att allt är lätt att ta till sig eller att det alltid framstår entydigt och klart. Men alla försök att skära bort eller lägga till får rätt snart till följd, att den inre balansen rubbas så att ensidigheter och särmeningar tar överhanden. Bibeln är ett sacramentum audibile, ett hörbart sakrament, som därför föreläses och åhörs med vördnad. Den är en spegel, som det kristna pilgrimsfolket på jorden ser Gud i, även om det till dels är en gåtfull spegelbild i väntan på att få se Gud som Gud är, ansikte mot ansikte(1 Kor 13:12).

St Paulus gav sin lärjunge Timoteus följande att tänka på: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar" (2 Tim 3:16 f.). De kristna i Rom fick dessa ord: "Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader"(Rom 15:4-6).