De fyra evangelierna håller samman Kristus-mysteriet så långt det kan skildras i ord.

Budskapet om Kristus är själva pulsen i den kristna trons liv. Från insikten om vem Jesus från Nasaret är öppnar sig synfältet. Det faller ett förklarande ljus över allt som är givet i tillvarons hela mångfald. Därför ligger det i sakens natur att de fyra evangelierna hållits i särskild vördnad från kristenhetens första tid intill nu. Där sammanfattas det som kunde berättas om Människosonen och Gudssonen under hans tid i livets mitt. Evangelierna är trosskattens dyrbaraste pärlor. Vid läsningen ur evangelierna förtätas den första brännpunkten i den kristna gudstjänsten. Det gudomliga Ordet är ett hörbart sakrament, sacramentum audibile. Den andra brännpunkten är brödets och vinets välsignelse, ett sacramentum visibile, ett synligt tecken för evangeliets kärna: Kristi död och uppståndelse å hela mänsklighetens och allt skapats vägnar.

Evangelieläsningen omges med stor högtidlighet. Ibland träder ljusbärarna i gudstjänsten fram och omger det heliga ögonblicket. Evangeliet är ljus från Gud. I flera kyrkotraditioner svängs rökelsen över evangelieboken och den som skall läsa. Rökelsen står för de närvarandes förtätade förbön inför det som skall ske och påminner om rökoffret i templet framför vittnesbördets ark. (Ps 141:2) I en gammal sed flockas gudstjänstfolket tätt intill platsen för läsningen som ett uttryck för vikten av att höra de hemlighetsfulla orden. Inget får gå förlorat. (2 Mos 30:1-8; Mal 1:11) Samma sak görs åskådlig, när evangeliet förs ut i procession för att läsas i den gudstjänstfirande församlingens mitt. Även när sådana yttre tecken på ögonblickets allvar inte används, är det ändå sed att de troende står upp under evangeliets läsning för att visa tillbörlig respekt. (Neh 8:5; 9:3) Evangelieboken har ofta varit dyrbart utförd med inslag av silver och guld och med utsirad skrift för rubriker och begynnelsebokstäver. Lex orandi, lex credendi är en latinsk fras, som sammanfattar en viktig sanning: det sätt människor tillber på visar hur de tror.

Det ligger två insikter i dessa bruk. Den ena är att uppenbarelsen från Gud, som finns sammanfattad i Kristus och förtätat skildrad i evangelierna, har sin givna plats i gudstjänsten. Där, bland de troende, som vet vem Kristus är och som samlats i bön och tillbedjan, får evangeliet sitt rätta sammanhang. Den andra är, att hur det liturgiska mönstret och de omgivande symbolerna än utformas, görs det tydligt att evangelieberättelserna håller samman Kristus-mysteriet så långt det kan skildras i ord. Han hade själv sagt till sina lärjungar: "De ord jag har talat till er är ande och liv" (Joh 6:63) och "Fadern är i mig och utför sina gärningar" (Joh 14:10). "De verk, som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig"(Joh 5:36)

Evangelierna skildrar inte "det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer" (1 Joh 1:1) på precis samma sätt. Det fanns olika kynnen och synsätt och läggningar bland "dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare" (Luk 1:2). Mångfalden av iakttagelser och minnesbilder hålls samman på samma sätt som i ett konstverk, ett musikstycke eller i ett filosofiskt tankemönster. Det finns ett inre sammanhang, en bärande föreställning eller springande punkt, som gör det hela till ett. Det avgör vad som faller innanför eller utanför. För evangeliernas del är det Kristus-gestalten, som håller samman helheten och gör den till just uppenbarelse om Gud.

Kristus bekänns i kyrkan som pantokrator, ett ord som är sammansatt av grekiskans "allt" och att "hålla samman", "hålla i sin hand". Det är den Uppståndne som håller samman allt skapat, det synliga och det osynliga, hela världsskeendet och dess inriktning på slutmålet i Gud. I evangelierna röjs detta väldiga sammanhang i ett stycke jordisk historia omkring Jesus, Människosonen som också är Guds son.

Konstens och litteraturens mästerverk har vanligen en upphovsperson, som i en inre syn och med konstnärlig förmåga har lyckats åstadkomma ett inspirerat och fullbordat helt. Med evangelierna är det delvis på samma sätt. En person har lagt sista handen vid arbetet och format det så som det nu är. Även i mera vanlig mänsklig mening är evangelierna inspirerade verk. Men vid närmare eftertanke röjer sig rätt snart ett flertal personer i bakgrunden. Evangelierna är samlingsverk, som St Lukas direkt anger för sitt evangelium. Många har varit med och bidragit. Matteusevangeliet börjar med berättelser som tycks ha hållits i minne inom Josefs familj. St Lukas tog reda på händelser som Jesu mor Maria sägs ha bevarat i sitt hjärta. Mycket tyder på att St Johannes evangelium färdigställdes av andra först efter apostelns död. Själv blev han aldrig färdig med den slutliga anordningen av de olika delarna till en lättlöpande följd.

Många olika personer var med om att sammanfatta det inträffade eller återge liknelser och tal Jesus höll. I nog så betydelsefulla detaljer skiljer sig därför även viktiga händelser åt som den på Förklaringsberget och det som hände vid Jesu uppståndelse. Inte ens den bön Jesus lärde sina lärjungar att be, är lika återgiven hos St Matteus och St Lukas. (Matt 17:1-13; Mark 9:2-13; Luk 9:28-36; Matt 6:9-13; Luk 11:1-4) I några fall räcker de bevarade handskrifterna inte till för att helt säkert fastställa den ursprungliga ordalydelsen. Den förblir en hemlighet. Varför valdes då inte ett av evangelierna som det mest tillförlitliga för att hålla samman den kristna tron med? Och hur kunde St Johannes evangelium, som är så olikt de tre andra till uppläggningen och även i innehållet, tas med utan att det tycktes störa? Där kommer mottagarna, den troende kyrkogemenskapen, in i bilden. För ett mästerverk räcker det inte med att upphovspersonen själv känt sig inspirerad och tyckt sig ha fått fram sakens innersta. Också de som hör, ser eller läser verket måste känna igen det som inspirerat, andeburet. Över det råder författaren, konstnären eller kompositören inte.

För det som uppfattas som helig skrift i kyrkan gäller att den Kristus-troende gemenskapen, kyrkan, i sitt gudstillvända liv, känner igen det som redan omfattas i tron. De troende känner igen vad Guds Ande säger till församlingarna. "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna" upprepas och inskärps i Johannes Uppenbarelse som en viktig hållregel. (Upp 2:7, 17, 29; 3:6, 13, 22; 13:9) Att evangelieberättelserna återgick på ledande apostlars undervisning var betydelsefullt.

Det har förekommit försök att skriva samman de fyra evangelierna till ett. Bäst känt är syriern Tatianus "Diatessaron", "Genom de fyra", från andra århundradet. Men det har inte stått sig. I en sådan konstlad samstämmighet går något förlorat. Tron omfattar ett mysterium och det ligger i själva saken att det inte kan röjas fullt ut. Till sitt innersta väsen förblir det oåtkomligt. En inblick är möjlig, men det går inte att fånga det som i ett fast grepp. Därför är det inte så förvånansvärt att iakttagelser och hågkomster som människor förmedlat återges på olika sätt. Snarare bidrar de olika infallsvinklarna till en fyllighet, som underlättar insynen i mysteriet. Flera ögon ser mer än ett. Konstmålare, musiker och poeter utformar ofta ett visst tema i flera variationer och ur olika infallsvinklar eller rent av stämningslägen. I musiken, som söker fånga det outsägliga med tonskalornas hjälp, är just variationerna ett väsentligt inslag i strävan att fånga fullheten.

I början fanns fler evangelieskrifter och även samlingar av Jesus-ord, men de tillvann sig till sist ingen plats i sammanhanget. På ett eller annat sätt förelåg en tveksamhet om deras äkthet eller tillräckliga tydlighet. De förmådde inte fånga in helhetsbilden av Kristus. En välkänd sådan evangelieskrift eller samling av Jesus-ord är Tomasevangeliet. Det kan inte helt avvisas som en hjälp att förstå Jesus eller i varje fall hur han uppfattades i tidiga kristna gemenskaper. Ändå är det tydligt att skriften sammantaget flyttar tyngdpunkten till något vid sidan av det som är bärande i de fyra erkända evangelierna. Jesu liv, hans gärningar och framför allt hans lidande, död och uppståndelse finns inte med.

Från andra hållet sett tycks det tidigt ha funnits förlagor till de nuvarande evangelierna, som först så småningom spunnits ihop till en löpande framställning. Det kan ha varit samlingar av liknelser, berättelser om vad som hände i ett visst område eller Jesus-ord på ett särskilt tema. Jesu lidandes historia har så gott som säkert funnits sammanhållen för sig innan den infogades i hela berättelsen om Jesus. Med sin sammanfattning av det mest dramatiska och avgörande som hände denne Jesus, döden på korset och uppståndelsen från de döda på tredje dagen, var den troligen den kärna, som drog till sig det andra, som fanns berättat om honom.

Redan från början inleddes ett slags ömsesidigt prövningsförfarande. Bland dem som "från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare" (Luk 1:12) fanns det en helhetsbild av vem denne Jesus var, en given upplevelse, där dagarna före och efter påskhändelsen blev genombrottet för insikten. Berättelser och Jesus-ord, som stämde in i bilden och gav sammanhang, kunde tillfogas, andra inte. Samtidigt gav de många minnesbilderna som fanns på olika håll en fyllighet åt bilden av Jesus och det som hänt omkring honom. Det blev viktigt att fånga upp dem. Det som var tveksamt eller kunde ge en missvisande bild fick falla utanför. Några "barndomsevangelier" fanns i omlopp, berättelser om Jesus före hans offentliga framträdande. Men de var alltför utbroderade och saknade tillräcklig sanningsklang. Inte heller kunde för mycket tas med på grund av risken att förlora i skärpa. St Johannes evangelium slutar med orden: "Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas".(Joh 21:25)

Det skulle kunna sägas, att det finns en viss likhet mellan evangelierna och en ikon. Det är den strama stilen och den med stor känsla genomförda uppbyggnaden av motivet och av de olika detaljernas förhållande till varandra och till själva syftet i bilden, som skapar ikonens mening och ger känslan av äkthet. Det kunde också liknas vid den balans som kan avlyssnas i ett musikaliskt mästerverk mellan ett övergripande motiv, de olika tonslingornas detaljer och ett framväxande syfte med kompositionen i sin helhet.