Ordet hör till det ursprungliga i skapelseverket och är ett bärande inslag i allt som finns till.

Ytterligare en sak i nattvardsmässans sång har med gudsuppenbarelsens hemlighet att göra och kräver eftertanke. Det är det enkla men nog så svåråtkomliga, att insikten som förmedlas är uttryckt i mänskliga ord. Det ligger något djupt förborgat i det vi kallar ord. Hur kan ljud, som människan använder för att meddela sig med, egentligen betyda något? Och hur kan den mening orden ger begripas av någon annan och förmedla en tanke? Orden, språket är det säregna som utskiljer människan bland andra levande varelser. Det är nära förbundet med förmågan att tänka och dryfta och med medvetandets märkliga företeelse, det sammanhållande sinnet hos människan. Hur det kommit till och vad det är till sin natur, har ingen kommit åt.

Talförmågans förutsättningar i nervnät och talorgan kan studeras. Det förblir ändå något på ytan jämfört med djupet i hemligheten med orden och tankemönstren och själva talets gåva. Det är genom orden och deras förlängning i tecken och symboler som tillvaron blir begriplig. Fysiker och matematiker kan beskriva sina antaganden om stjärnhoparnas och de svarta hålens rörelser eller tingens allra minsta och för ögat osynliga beståndsdelar och deras sätt att vara. Det visar att orden och den tanke de kan hålla samman står för något grundläggande i det mysterium skapelsen utgör. Framträdande språkfilosofer har ägnat hela liv åt att söka förstå vad ordet och orden egentligen är men inte lyckats genomtränga sakens gåtfullhet.

Ändå finns det talade ordet som en självklarhet i vardagslivet. Hela samhällsgemenskapen och världsutvecklingen bygger på det. Inte heller den kristna tron kan förklara orden och talet, men den ansluter till tanken, att ordet är ett bärande inslag i allt som finns till. I orden finns i själva verket ledtråden in till livslabyrintens innersta. St Johannes, teologen bland evangelisterna, den lärjunge som Jesus älskade, börjar sitt evangelium med en fascinerande prolog. "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". (Joh 1:1-5) "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning". (Joh 1:14)

St Johannes framställning säger förmodligen litet eller inget alls till den som inte fått en hänvisning till vad saken kan handla om. Den som vet att det gäller en vandringsman vid namn Jesus, vars uppståndelse från det döda visade att han var Guds utvalde i världen, får en infallsvinkel till hemligheten bakom orden. Prologen knyter an till berättelsen om skapelsen i början på Bibelns första bok. "Gud sade ’Varde ljus’; och det blev ljus". (1 Mos 1:13) Ordet var redskapet vid världsalltets tillblivelse, beledsagat av Guds Ande, som svävade över vattnen medan jorden ännu var öde och tom. (1 Mos 1:12) Det är med ordet som med naturen och himlarymderna. Det är fyllt av Guds härlighet. Det både finns hos Gud i begynnelsen och är Gud. Det framflödar ur Gud och uppenbarar, röjer Gud. Ordet hör till det ursprungligt givna i skapelseverket och är genomlyst av det gudomliga. Det bär på liv och ger liv.

I ett brev från äldsta kristen tid, Första Johannesbrevet, finns en noga avvägd sammanfattning av den kristna trons ärende i världen. Formuleringarna har en knapphet i språket som vore de slipade om och om igen. Den som hör dem läsas skall fångas av insikten de vill förmedla: "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern, och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus". (1 Joh 1:1-3) Det finns en teofani, gudsuppenbarelse, som våra sinnen kan varsebli. Den förtätas och blir klar i sin framstrålning i en Människoson med rätten att kallas Guds son och Kristus. Han är den utvalde och smorde.

Liksom i andra religionstraditioner är tanken att Gud uppenbarar sig i sitt skapelseverk. Gud framträder eller drar undan slöjan för att bli sedd, hörd och erfaren. Det framgår i skildringen av begynnelsen: "Gud sade… Och det skedde så". "Och Gud såg att det var gott", (1 Mos 1:9, 10, 12, 18, 24) eller med den grekiska versionen Septuagintas ord: det var kalon, skönt, skönhet. Ur skapelsen kommer en bekräftelse, en rörelse tillbaka till Gud, ett gensvar på Guds godhet. Gud låter sin vishet och vilja bli känd i mötet med det mänskliga sinnets förmåga att uttyda och begrunda det som röjts. I Sonen, Jesus Kristus, framträder gensvaret från skapelsen fullbordat. Det är en delad erfarenhet mellan den som röjer sig och den som svarar så djup att Sonen kan säga: "Jag är i Fadern och Fadern i mig". (Joh 14:11; 1 Joh 1:1) Därför kunde St Johannes i sitt brev skriva om Kristus, att det var det som var från begynnelsen, som han och de andra ögonvittnena hört, sett och tagit på och efter begrundan måste tala om.

"I sin godhet och vishet valde Gud att röja sig själv och göra sin viljas dolda syfte känd för oss" står som första mening i det Andra Vatikankonciliets aktstycke om den gudomliga uppenbarelsen. Det knyter an till aposteln St Paulus undervisning i brevet till kyrkan i Efesos: "Han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslutet om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden". (Ef 1:9 f.) Längre fram i samma brev sägs att "genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig… (Ef 3:3) , och i brevet till Korint: "vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet". (1 Kor 2:7) Det hade inte varit alldeles oåtkomligt förut utan som St Paulus beskrev människors livsvillkor för de kristna i Rom: "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga". (Rom 1:9 f.) Det som kunnat uppfattas och som varit synligt blir avhöljt och tydligt i Kristus.