Det gudomliga återspeglas i himlarymdernas oändlighet och i jordiskt nära ting. Det framträder i en Människoson, Jesus från Nasaret, Marias son.

Himlarna och jorden sägs vara fulla av Guds härlighet. För många är det svårt att se någon härlighet alls, vare sig i rymderna eller i det som sker på jorden, än mindre någon gudomlig härlighet. Det onda och nedbrytande kan tyckas tala emot och inge en känsla av hot snarare än förnimmelsen av härlighet. Ändå väger erfarenheten tungt, att livet på jorden liksom livet vidare ut i kosmos avslöjar själva grunddraget i det som finns till. Det kan ses som en strävan mot skönhet och fulländning eller som en rörelse mot undergång och död. Det finns hur som helst en mening eller rörelseriktning att avläsa i skeendet, också när det hävdas att allt från början tillkom av en slump. Förutsättningen för allt som kallas vetenskap är att villkoren för det skapade kan avläsas i det som finns till. Det människan vet bygger på erfarenheter av tingen runt omkring. Livet kan avlockas kunskaper om dess väsen, oavsett om det röjer en gudomlig härlighet eller ej.

Den kristna tron har valt sida. Det framgår tydligt av nattvardsmässans inledande lovsång. Himlarna och jorden återspeglar Guds härlighet. Gud röjer sig i sin skapelse. Åt det hållet lutar, som det verkar, den mänskliga iakttagelsen i allmänhet genom tiderna och i de olika kulturerna. Inför naturens sinnrika uppbyggnad och skapelsens storhet stäms människan till vördnad och eftertanke. De till synes oändliga himlarymderna inte minst, och tingens skönhet och formernas ändamålsenlighet, väcker frågan om Gud. Ett träds form, en källa som springer fram ur marken, eller en bergstopp med sin utsikt ger en känsla av platsens helighet, en punkt för möte med det gudomliga. "Dra dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark" hörde Moses som bjudande befallning inför en brinnande buske vid Horebs berg. (2 Mos 3:5) Människans böjelse att vända sitt sinne till Gud knyter gärna an till upplevelser av skapelsens mäktighet och skönhet.

Även de som lever litet vid sidan av trons tradition sjunger gärna med i "Härlig är jorden", och det fastän allt i livet visst inte är skönt: "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång". Samma insikt eller aning fångar tanken i "En vänlig grönskas rika dräkt" med orden "Men Du o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder". Också det tragiska i livet, det verkligt ondas framträdande, katastrofen och dödskampen utmanar det mänskliga sinnet. Inte minst i konsten, dansen, dikten och musiken uttyds en inneliggande mening även i ångestfyllda yttre ting och händelser.

Ordet "härlighet" i lovsången om himlarna och jorden står för majestät och höghet men också utstrålning och genomsken och därmed mening. Något blir genomlyst, får ett förklarande drag över sig. Det öppnar för en insikt i tingens inre väsende. Bakom det jordiska, som ögat kan se och händerna ta på, finns den verkliga verkligheten, dold som av en tunn slöja. Naturens store utforskare Linné beskrev det med bilden att han i naturens under kunde se Gud på ryggen. Det skapade är ett fönster mot Gud. Samma tanke finns i en gärna sjungen sång: "O store Gud, när jag den värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord, hur där din visdom väver livets trådar och alla väsen mättas vid ditt bord, då brister själen ut i lovsångsljud…"(2 Mos 33:23)

Ändå är det uppenbart att gudsnärvaron i det skapade inte syns eller på annat sätt kan erfaras utan vidare. Det finns ingen ovedersäglig "teofani", det att Gud syns i en iakttagbar skepnad. Likväl påstås just det, när lovsången om himlarnas och jordens härlighet fortsätter med "Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden". Där är den kristna trons springande punkt. Gud framträder ur skapelsens mysterium i Jesus Nasaréen, en Människoson, som genom uppståndelsen från de döda bevisat sig vara Guds Kristus i världen. Det är han som är den efterlängtade teofanin: Gud synlig och hörd. Han var död men lever och är "den som kommer" i nattvardsmässans bröd och vin och kan ses med trons öga. Måltidens heliga handling tecknar det han har utverkat: ett genombrott från döden till livet. Från döden och dess kultur i världen med så mycken inmängd synd, ondska och skam går en väg genom korset på Golgata till gudsrikets liv med försoning, godhet och frid. I en storslagen offerhandling återlämnades livet till Gud, också med dess mörkaste sidor, och är därefter befriat från sin bundenhet till förgängelsen och döden.

Lovsången inför nattvardsmässans mystika möte med Honom som kommer i Herrens namn är en bekännelse. De kristna menar sig ha vunnit en avgörande insikt och funnit en nyckel till livsgåtans lösning i Jesus från Nasaret, Marias son. Hur kan man veta att det är sant och inte bara en dröm? Även om denne Jesus var en oöverträffad lärare om livets villkor och ansvar, vad säger att det han sa kommer från Gud? Enligt vittnena uppstod han från de döda och visade sig levande, vilket förvisso inte är livets vanliga gång. Vad avgör att det inte kunde ske, om också oväntat och bara en enda gång, utan att det har med någon Gud att göra? Kan det styrkas att det som skedde med den vandrande nasaréen från Galiléen röjer något avgörande om Gud? Det är den stora frågan. Om inte, är lovsångens vädjan "Hosianna i höjden" förgäves. Den knyter an till psaltarversen "Ack Herre, fräls! Ack Herre, låt väl gå!". Det är en bön: befria oss du som är i det högsta. (Ps 118:25 f.)