De bibliska föreställningarna om anhopad rikedom och ägande av egendom baseras ytterst på tanken att Gud är den egentlige ägaren av allt skapat. Mänskliga anspråk måste därför alltid villkoras av föreställningen om förvaltarskapets ansvar. Denna grundidé kom i nära nog total konflikt med utgångspunkten för den starka lagtradition, som kyrkan mötte i medelhavsvärlden. Där fanns den romerska rätten enligt vilken det finns en absolut och exklusiv individuell äganderätt över praktiskt taget all egendom som kan vinnas.

Mötet mellan dessa två traditioner, den bibliska traditionen och den romerska rätten, bildade bakgrunden i den äldsta kyrkan till ledande teologers reflektioner över ägande, vinst och skuld. En tidig kyrkolärare, Clemens av Alexandria, framhöll att man inte kan kritisera rikedom som sådan. Allmän fattigdom är inget att sträva efter. Däremot attackerade han de orimliga skillnaderna i rikedom inom samhället. Han accepterade rätten till ägande, men menade att egendom är till för att användas, inte till för att anhopas för prestige och makt. Två huvudprinciper anges. Först autarkeia, det som är tillräckligt för var och en. Man skall ha tillräckligt för ett värdigt liv, men inte mer. För det andra koinonia, gemenskap och delaktighet. Egendom skall användas för att upphäva skillnader mellan rika och fattiga. "Den som äger något, äger det för sin broders skull, snarare än för sin egen."

Basileios den store på 300-talet var skarpare i sin bedömning och menadeatt anhopning av egendom är stöld från de fattiga. Eftersom land, utsäde, regn och dragdjur är Guds gåvor till hela mänskligheten, måste rikedom som kommer från dessa gåvor vara tillgängliga för alla som en rätt enligt skapelsen.

Ambrosius av Milano – även han levde på 300-talet, då kyrkan fick statsbärande ställning och måste finna den rätta hållningen visavi ägande och rikedom – var ännu radikalare och hävdade att rikedom skapar fattigdom. De mångas fattigdom orsakas av de fås uppsamlade och ständigt ökande rikedom. Gränsen för ägande bör vara det faktiska behovet, inte begäret. Hans princip för ekonomisk rekonstrution var: "Om du gör anspråk på att äga något av det som är givet gemensamt till hela mänskligheten, skall du fördela åtminstone en del av det till de fattiga". Det kan sägas vara en princip så god som någon för en diskussion om utgångspunkten för svensk biståndspolitik.

Ägandets ansvar

En annan talesperson för de kyrkliga tankarna så som de formerade sig under det viktiga 300-talet är Johannes Chrysostomos. Han tog sin utgångspunkt i frågan om hur egendom förvärvats och hur den används. Bevisbördan vad gäller rättmätigt ägande ligger då på den som är i besittning av den, inte på den som ifrågasätter ägandet. Chrysostomos var den förste som i skriftligt bevarad form tog upp problemet med ägande som samlats genom arv. Han använde sig av Paulusordet att "den som inte arbetar skall heller inte äta" och hävdade att den som ville ge sina barn ett rikt arv skulle ge dygd och färdighet, inte materiell rikedom.

Augustinus levde under senare delen av 300-talet och in på 400-talet och är portalfiguren till den västerländska medeltida kyrkotraditionen. Han följde upp tanken att legitimt ägande måste villkoras av ett rätt bruk av det ägda. Han påpekade att det är det enskilda ägandet som leder till stridigheter, hat, orättfärdighet, mord och liknande. Med det vi äger gemensamt är det på annat sätt. "Den som önskar bereda rum för Herren måste ha sin glädje, inte i det privat ägda utan i det gemensamt ägda."

I den bibliska traditionen finns en mycket stark aversion mot upptagandet av ränta, så stark att det var förbjudet att taränta av någon inom det egna folket. På den punkten kom den kristna kyrkogemenskapen inte undan en kompromiss. Utvecklingen gick från en avvisande hållning till penninghandel och ränta mot ett gradvist godkännande under medeltiden. Efter hand blev kyrkan själv indragen i systemet och använde det för sin egen ekonomiska förvaltning. Samtidigt var man medveten om att just ränta, och naturligtvis särskilt ockerränta, var det verkliga plågoriset för de fattigaste.

Franciskanerorden upprättade egna små banker och pantinrättningar i Italien för att ge de fattiga ett alternativ till de mellan 20 och 50 procents ränta penningutlånare krävde för smålån till folk utan kreditvärdighet. De 5 och upp till 10 procent munkarna tog betecknades inte som ränta utan som omkostnader för verksamheten. Det bar emot att försvara upptagandet av ränta. Teologiskt kunde det inte rättfärdigas.

Villkor för kapital

En förändring i frågorna om kapital, räntor och vinst kom med uppgörelserna i Reformationen. Förutsättningarna i den nya kulturkontexten norr om det latinska dominansområdet i Europa var delvis andra. Arbetet ansågs nu vara en helig kallelse som utfördes för Gud. Det blev en kristen plikt att arbeta hårt. Det i sin tur gav större inkomster, men det religiösa idealet för livsföringen var enkelhet. Det ledde till sparande, som ledde till investeringar. Kapital samlades.

Det var närmast de kalvinska idealen som formade protestantismens hållning till ekonomi. Om Calvin sade en samtida att "han handskas med ränta som en apotekare med gift". Trots sin negativa inställning till ränta och medvetenheten om att den hade den heliga skrift mot sig, måste också Calvin hitta en kompromiss. Han listade en rad förbud och varningar. De fattiga skulle inte krävas på ränta. Välgörenhet fick inte försummas till förmån för utlåning. Lånet skulle gynna låntagaren i lika hög grad som utlånaren. Själva faktum att något var lagligt gjorde inte en handling moraliskt berättigad. Ett lånearrangemang måste bedömas utifrån Guds Ord, inte bara utifrån allmän lag. Det som var lagligt kunde likväl vara förbjudet för en kristen. Detallmänna bästa måste ha företräde framför privat vinning.

Någon egentlig förändring av utgångspunkt har senare knappast ägt rum inom den protestantiska världen. Dock innebar upplysningen och rationalismen att den vetenskapliga världen fjärmades från teologins och kyrkans. Därmed fördes också ekonomin över i en annan sfär. Efter några hundra års sekularisering har den absoluta friheten kommit att uppfattas som en sund ekonomis enda möjliga utgångspunkt. Den kristna traditionens tidigare krav föll bort. De förutsatte att friheten är ett mål som uppnås genom medvetna val och inte en självklar utgångspunkt. Under det senaste decenniets ekonomiska kriser har det följaktligen inte befunnits rimligt att väga in teologiska bedömningar. Ekonomi har uppfattats som en teknisk, värdeneutral hantering. Även många kyrkor anpassade sig till tänkesättet, dock inte alla och inte de stora och äldsta.

Solidaritet och frihet

Den romerskkatolska kyrkan har följt upp den tidigare kristna traditionen och formulerat sig om klyftorna mellan fattiga och rika i flera rundskrivelser. De mest kända är "Kyrkans omsorg om utveckling och fred" (Solicitudo rei socialis) och "Hundra år senare" (Centesimus annus). Det återkommande och vägledande begreppet är solidaritet, som är en översättning av det bibliska koinonia och betyder både delaktighet och gemenskap. Det gemensamma bästa måste alltid vara överordnat de egoistiska intressena. De rika länderna är därför skyldiga att bistå de fattiga nationerna.

I flera ekumeniska ställningstaganden har kyrkornas bedömningar klargjorts. Den kristna kritiken mot rådande ekonomiska ordningar blir skarp: konsumtionssamhällets överdåd, slöseri och materialism leder till otillfredsställelse. Ju mer man äger, desto mer önskar man. Därmed blir de djupare förväntningarna otillfredsställda. Det är en väsensskillnad mellan att ha och att vara. De få som äger för mycket hindras genom sin uppbindning till det ägda från att vara. Och de många som knappast äger något kan inte heller förverkliga sin kallelse därför att de förnekas det nödvändiga.

Utveckling har en ekonomisk dimension, men är inte begränsad till denna.Den består inte i ohöljt ägande av skapade ting och industriprodukter. Det som ägs och brukas måste underställas människans kallelse till odödlighet. Den mänskliga naturen är specifik och har del i en transcendent verklighet. När människan inte underordnar sig Guds lag gör naturen uppror mot människan och erkänner henne inte längre som "herre". Mänskligheten kämpar därför mot defekterna av såväl underutveckling som överutveckling. Kyrkans uppdrag är att uppmana alla att betänka vad som är sann och verklig utveckling.