Människans uppgift är att inrätta goda ordningar som återspeglar Guds ursprungliga syfte och yttersta avsikt

De bibliska uppenbarelseögonblicken förmedlar vidare, och det är den andra viktiga aspekten, att gemenskaper går före individer. Under senare århundraden har en stark känsla för individens värde och därmed frihet utvecklats inom den europeiska kulturen. Det var en rimlig reaktion på tidigare århundradens feodalsystem med litet eller nästan inget utrymme för individuell frihet.

Individen tillmäts högsta värde i den bibliska traditionen och den gudomliga kallelsen är individuell. Demokrati såsom den utvecklat sig i mötet med den kristna tron vilar på individens ansvar. Individen når dock sin fullföljelse i gemenskapen, i familjen, samhället, folket. Eftersom det är så, kan målet för ekonomiska system inte vara att garantera individens rätt att skaffa och samla på sig allt som står i mänsklig förmåga att vinna.

Inför Gud är hela mänskligheten en enda gemenskap. Det har gjorts särskilt tydligt i evangeliet om en ny och försonad världsvid gemenskap i Kristi namn och blod. Målet är att låta alla få plats vid livets måltidsbord. Då kan gemenskap byggs upp. Folk och nationer kan närmas till varandra istället för att klyftorna mellan de som får del av livets goda och de som inte får det fördjupas. Det är uppenbart att vi får stå ut också med system som svär mot en sådan vision, men de kan aldrig rättfärdigas, än mindre anses berömligaeller försvaras mot kritik.

Planerad hushållning

När Josef genom sin betrodda ställning fick möjlighet att planera för hushållningen med Egyptens tillgångar byggde systemet på mat för alla. Inte genom tillväxt, med tanke på den väntade knappheten i framtiden, utan genom delande. Under sju goda år togs en femtedel undan och lades till förråden för en jämn fördelning under de förväntade sju magra åren (1 Mos 41:29-49). Det var ett planekonomiskt ansvarstagande för hela folkgemenskapen som räddade landet i ett läge där fria marknadskrafter hade varit förödande för folkflertalet, om också säkert mycket inkomstbringande för några få. Exempel på det senare finns både från vår egen samtid och i tidigare århundraden.

En planerad hushållning för hela folkgemenskapen gjorde det möjligt att utsträcka generositeten också till länder runt om

kring. Jakobs söner fick komma och köpa, när deras förråd var slut. Ändå vilar inget romantiskt skimmer över det system Josef byggde upp i Egypten. Riskerna med en planekonomi skildras ganska drastiskt (1 Mos 41:57 och 47:20-26). När känsligheten för långsiktiga konsekvenser upphör, kan allt land komma under en hand och ett helt folk bli förslavat.

Om Nehemja berättas att han lämnade sin höga ställning vid hovet i Susan för att ta ledningen över återuppbyggandet av det förfallna Jerusalems murar. Han fann att den ojämna ekonomiska fördelningen i folket blev ett hinder för sammanhållningen i arbetet (Neh 5). Det gällde en nästan övermänsklig uppgift och många fientliga krafter hotade företaget. Det som skapade misstämning och därmed svårigheter var att de fattiga i folkleden måst pantsätta åkrar, vingårdar och hus för att få säd till att stilla hungern. Sina söner och döttrar hade de måst ge i träldom och åkrar och vingårdar hade kommit i andras händer.

När Nehemja fick analysen av situationen presenterad för sig av dem somdrabbats hårdast, blev han först upprörd. Därefter tog han sig tid att reflektera över läget och möjligheterna. Det ledde till konfrontation med ockrarna, krav på frigivning av slavarna och beslut att ge tillbaka åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus och att efterskänka räntan på penninglån, säd, vin och olja. Efter den genomgripande sociala rekonstruktionen blev det möjligt att ta sig an det gemensamma återuppbyggnadsarbetet med kraft.

Mannaundret i öknen under Israels vandringstid från Egypten till Kanaan (2 Mos 16) är nog den mest grundläggande bibliska bilden för förhållandet mellan gemenskap och tillgångar. Varje dag föll så mycket manna att var och en kunde samla till behovet för så många som denne hade i sitt tält, men inte mer. För den som försökte hamstra gick det mask i det som samlats in utöver dagsbehovet.

Rätt och barmhärtighet i samhället

Ett tredje övergripande bibliskt perspektiv på hantering av ekonomi och ägande är att det åligger samhällsgemenskapen att hålla rätten och rättfärdigheten vid makt. Profeten Mika kände den gudomliga kallelsen att påminna folket, och särskilt dess ledare: "Vad annat begär väl Herren av dig än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud" (Mik 6:8). Rätten, barmhärtigheten, medvetenheten om Guds dom, dessa tre.

Utmaningen går utöver personlig fromhet och individuella barmhärtighetsgärningar för att mildra fattigdomens effekter. Inte så att barmhärtighetsgärningar skulle vara mindre angelägna, tvärtom, men det är samhället som behöver formas så att den ojämlikhet som skapar lidande förhindras. Mose lag, sammanfattad i de tio budorden (5 Mos 5), betonar respekten för andras rätt och behov inom folkgemenskapen. Föreskrifterna ges som hjälp och skydd för dem i samhället som lättast blir offer för orättfärdigheten.

Profeten Jeremia uttalade Guds dom över företagare som inte betalade rättvisa löner. "Ve den som tvingar sin nästa atttjäna honom för intet, och inte ger honom hans lön." (Jer 22:13) Orden gäller självfallet också moderna, övernationella företag som söker upp länder, där de lägsta lönerna gäller. Med den starkt individualistiska tolkningstradition som utvecklat sig i den västerländska kulturmiljön är det lätt att råka bortse från det. I de fattigaste ländernas fattigaste regioner etablerar sig många multinationella företag och betalar löner som alla vet inte räcker till att hålla en familj över existensminimum.

Frågan om rättfärdighet i förhållande till skulder och betalning av skulder får i kristen tro sin särskilda belysning i Jesu liknelse om den obarmhärtige tjänaren (Matt 18:23-35). Han var skyldig sin herre och uppdragsgivare så mycket att han själv, hans hustru, hans barn och allt han ägde skulle behöva säljas för att betala. Han vädjade om medlidande och anstånd och fick det. Direkt på det gick han själv och tog stryptag på en medtjänare som var skyldig honom en struntsumma jämföresvis. Den skuldsatte medtjänaren vädjade om nåd men blev avvisad och satt i fängelse tills skulden var betald. Det i sin tur upplevdes så orättfärdigt – och det är liknelsens poäng – att det första anståndet upphävdes och skulden utkrävdes fullt ut. Liknelsen kastar ljus över skuldrelationerna mellan den rika och den fattiga världen, liksom skuldkriser inom den rika världen. Man bör begrunda sådana skuldförhållanden i ljuset av den skuld hela mänskligheten fått sig efterskänkt av Gud (2 Kor 5:19).

Gudomlig skapelseprocess

Ett fjärde genomgående bibliskt perspektiv är tron på skapelsen och skapelsens möjligheter. I den första skapelsescenen bemyndigas människan att göra något av möjligheterna, att bli Guds medskapare. I den andra, den i Edens lustgård, klarläggs att människan har uppdraget att vårda, forma och fullkomna den gudomliga skapelsen (1 Mos 1:27-30 och 2:15). Det människan ärver, generation efter generation, är inte ett avslutat skapelseverk, som med tiden fått sina skavanker. Det är en skapelse i vardande med möjligheten att fullkomnas och bli god.

Bibeln börjar med en skapelseskildring. Den slutar också med en skapelseberättelse i Uppenbarelseboken (Upp 21:1 och 22:1-5), bibelns sista bok. I den nya skapelsen, med nya himlar och en ny jord, finns ingen smärta, inget lidande och ingen brist. Allt sådant är ersatt med ett överflöd, som delas jämlikt och i fred. Människans uppgift är att inrätta ordningar i världen som så lika som möjligt återspeglar Guds ursprungliga syfte och Guds yttersta avsikt. Det görs goda försök att skapa värdiga och rättvisa samhällen. Tekniska framsteg för utvinning av mer mat till fler av jordens fattiga lanseras. Det arbetas på att återvinna balans i miljön genom bevattning av torrt land, planering av ny skog och avgiftning av miljöskadad natur. Allt sådant skall främjas som ett led i den gudomliga skapelseprocessen, den om vilken det kan sägas: "och Gud såg att det var gott".

Slutligen måste det grundläggande bibliska förbudet mot avgudatillbedjan beröras. En avgud eller motgud, eidolon, är den eller det som sätts i Guds ställe. Budet är: "Du skall inga andra gudar ha jämte mig". "Andra gudar" är det människor sätter tro och tillit till i Guds ställe. Jesus pekade ut avguden framför alla andra, sammanfattningen av bortvändheten från Gud: Mammon (Luk 16:9-15). Alla ideologier och samhällssystem, som framställs som absoluta och därmed framtidsskapande blir avgudar. Det gäller när kapitalism, så kallad vetenskaplig socialism, merkantilism, liberalism, nationalism och andra sådana samhällsordnande system tillskrivs absoluta värden och framtidsskapande förmåga.