Det skapelsen frambringar är en gåva att ta emot, bruka, bevara och lämna vidare till kommande generation

Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikos, som betyder hus, hushåll och nomos, som betyder regel, lag eller sed. Sammanställt till ett ord blir betydelsen "hushållning", sättet att sköta, förvalta ett hushåll.

Om ekonomi skulle betraktas som ett värdeneutralt, tekniskt område, hade kristen eller annan tro inget med saken att göra. Erkänns det däremot att ekonomi är ett område för mänsklig aktivitet, som berörs minst lika mycketav värderingar och visioner som av teorier och fakta, kommer saken i annat ljus. Då finns det all anledning för en trosgemenskap att engagera sig i en offentlig dialog om ekonomisk planering. Ofrånkomligen är ekonomi ett område, där makt alltid utövas på något sätt, öppet eller fördolt. Frågan om makt är en andlig fråga. Det gäller hur livet värderas, hur ett rättfärdigt och humant samhälle struktureras och hur skapelsens tillgångar används.

I den samlade bibliska uppenbarelsen – händelser där den gudomliga viljan och förväntan bryter igenom det jordiskt vardagliga – finns många insikter om fattiga och rika. De kan samlas i några övergripande perspektiv.

Lustgård att förvalta

Det första är att människans ställning i skapelsen är förvaltarens. Utgångspunkten är att "Jorden är Herrens och allt som är därpå" (Ps 24:1). Det jorden frambringar genom åkerbruk, havsnäringar, bergsbruk, oljeutvinning, syntetisk framställning, elektroteknik och annat är inte ägodelar att göra anspråk på. De är gåvor att tas emot, användas, bevaras och vidarelämnas till kommande generationer. Ägare till allt som kan frambringas ur skapelsen är Gud. Därför förmedlar den bibliska traditionen regler och lagar som förhindrar att kontrollen över jordiskt ägande överförs till några privilegierade få.

Den första scenen i den bibliska uppenbarelsen, där människan träder fram, är en trädgård, Eden. Scenen beskriver ett rikt utbud i skapelseträdgården med möjligheter till odling och utveckling. Det finns också gott guld, bdelliumharts och onyxsten inom räckhåll att göra något av och med. Adam, människan, sattes i Edens lustgård med uppmaningen att "bruka och bevara den" (1 Mos 2:11 f). I det finns en positiv utgångspunkt för all odling, kultivering, utvinning och förädling, för all vetenskap och teknik som utvecklats under årtusendena för att göra människans stund på jorden dräglig och stundtals behaglig.

Villkoren för utnyttjandet är dock satta av Gud, som är och förblir trädgårdens ägare. Människan är arrendator eller trädgårdsmästare, men inte mer. Det finns föreskrifter om atthänsyn måste tas till den fattige så att dennes rätt inte vrängs (2 Mos 23:6). Det gäller att inte förstocka sitt hjärta och tillsluta sin hand för den fattige. "För en gåvas skull" till den fattige "skall Herren din Gud välsigna dig i alla dina verk, i allt vad du företager dig"(5 Mos 15:11-18 och 24:17).

Hänsyn skall också tas till främlingen, till änkan och den faderlöse. Den som skördar sin åker, sina olivträd och sin vingård måste ha generositet nog att lämna litet till den som inget har och vill komma och ta rätt på det sista. Miljön måste aktas genom att åkrar och vingårdar får sabbatsvila vart sjunde år. Det som ändå växer det året tillhör de fattiga (3 Mos 25:35).

Vänner bland skuldsatta

Profeterna varnar för den dom som kommer över dem som "säljer den oskyldige för penningar och den fattige för ett par skor" och vränger de ödmjukas sak (Amos 2:6). "Ve er som lägger hus till hus och fogar åker till åker intill dess att det inte mer finns rum och ni är de enda som bor i landet." (Jes 5:8) "Ve dig som bygger ditt hus med orättfärdighet … du som låter din nästa arbeta för intet och inte ger honom hans lön." (Jer 22:13) I det gamla förbundet med Israels folk gäller föreskrifterna främst den inomfolkliga solidariteten. Uppdraget i det nya förbundet med folken i Kristi namn är att utsträcka den solidariteten till alla.

I liknelsen om den rike mannen och Lasaros kritiseras den rike inte för sin rikedoms skull utan för att han slöt ögonen för den arme vid porten. I ett annat fall är det en rik man som tänker riva sina gamla lador för att bygga större efter en rekordskörd. Han kallas dåre, inte för att han dragit in en god skörd och blivit välbeställd utan för att hans huvudtanke var att behålla allt insamlat för sig själv (Luk 16:19-31 och 12:13-21).

En förvaltare som anklagades för förskingring får till sist beröm för att han handlat klokt (Luk 16:1-9). Enligt kontrakten med olika låntagare skulle han få hundra fat olja, när skörden var bärgad, för de femtio han lånat ut. Och han skulle ha 100 tunnor vete tillbaka för de 80 han ställt till förfogandeför mat och utsäde fram till skörden. Nu var han klok nog att skriva av sin förtjänst – räntan om man så vill, riskkapitalet – och få tillbaka bara det han faktiskt lånat ut. Med ryktet om den avskrivningsplanen skulle de andra gäldenärerna anmäla sig kvickt. Hans egen förtjänst blev det visserligen inget med, men han skulle kunna göra räkenskap inför sin herre. Dessutom hade han skaffat vänner bland de tidigare skuldsatta.