Den absoluta fattigdomen i världen är chockerande och så är även den rika världens likgiltighet för situationen. Mer än en fjärdedel av jordens befolkning, det är mer än 1,2 miljarder människor, lever i absolut fattigdom. Måttet på absolut fattigdom är svält, akut brist på mat, undermåliga hälsoförhållanden och avsaknad av rent vatten. Där förvägras människor ipraktiken den rätt till liv som är den mest grundläggande mänskliga rättigheten. Kvinnor och barn drabbas värst. Ofta är de utsatta för orättvisor i dubbel mening dels som innevånare i Syd, dels som längst ner på skalan i det egna samhället.

Omkring 900 miljoner människor kan varken skriva eller läsa. Ett av tre levande födda barn lider av undernäring någon tid under de första fem levnadsåren. Minst 14 miljoner av dessa barn dör varje år av svält.

Problemet är inte ekonomiskt utan moraliskt. Denna chockerande absoluta fattigdom föreligger vid en tidpunkt i historien, då världssamfundet har möjligheter att tillförsäkra alla ett minimum av levnadsstandard. Om vår rika del av världen inte har något att säga om detta är det ett humanitärt och moraliskt nederlag. Om kristen tro inte har något att säga om det, är tron bara en klingande cymbal utan betydelse i verkligheten.

Klyftan mellan fattiga och rika växer. Relationerna mellan Nord och Syd försämras. Generaliseringen kan ifrågasättas men knappast fenomenet som sådant. Världens ekonomi domineras av denna uppdelning mellan rikedom i Nord och fattigdom i Syd.

Termen "underutvecklad" om den större delen av världen blev gångbar strax efter Andra världskriget. En ny syn på världen lanserades: alla jordens folk skulle färdas på samma väg och målet var just precis "utveckling". "Ökad produktion är vägen till välstånd och fred", framhölls det. Den industriellt och tekniskt utvecklade delen av världen, främst segermakten USA, skulle gå i spetsen. Världen sågs som en öppen spelplan för frigörande ekonomiska krafter.

Ledarna i de nya nationerna i Syd tog till sig idén att ekonomisk utveckling är statens främsta mål. Det gällde vare sig man lutade åt öst eller väst i stormaktsspänningen. Nationen skulle mobiliseras för att öka produktionen. Omfattande utvecklingsplaner lades fram. Tanken att människan skall bedömas efter vad hon producerar, och inte efter vad hon är, tog över.

Fattiggjorda kulturer

Redan mot slutet av 1960talet märktes att stategin för tillväxt inte fungerade som tänkt. Trots imponerande ökning av bruttonationalprodukterna fick de fattigaste befolkningsskikten litet eller inget ekonomiskt utbyte. Tvärtom, de fattiggjordes. Definitionen av fattigdom utgick från behoven inom varusamhället i Nord. "Enkelhetens kultur", där de grundläggande behoven är tillgodosedda, utsattes för hårt tryck från samhällen som byggde på tillväxt.

När grunden dras undan för ett samhälle som bygger på enkelhet uppstår armod. "Det effektivaste sättet", har det sagts, "att försätta hela världen i ett tillstånd av armod, alternativt knapphet, är att se tillväxt som universallösning på fattigdom definierad utifrån varusamhällets behov."

Under de goda åren från 1960 till 1990 ökade den rikaste femtedelen av världens befolkning sin andel av den globala vinsten från 70 procent till över 82. Den fattigaste femtedelen av världens länder fick sin andel minskad från magra 2,3 procent till ändå magrare 1,4. Siffrorna visar på omfattningen av orättvisorna. Ändå är de fattigaste i de fattiga länderna ännu fattigare än siffrorna anger och de rika i de rikaste länderna ännu rikare. Fördelningen inom länderna är i många fall svårartat orättfärdig. Den ojämna maktfördelning förstärker skillnaderna. Ärvt välstånd, vetenskaplig och teknologisk kunskap liksom militär kapacitet ger ekonomisk makt.

Som tecknen ter sig just nu kan utvecklingen leda till en dubbelspårig världsekonomi. Det ena spåret är ett slags snabbspår för de ledande ekonomiska storblocken. Dit hör Europeiska gemenskapen, Nordamerika med Mexico och NICländerna [ NIC = Newly industrialized countries.] i Ostasien med Japan, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore. Det andra är ett långsamt spår för flertalet andra regioner. Där går det allt saktare för att i vissa fall stå helt still. Sådant har tidigare förekommit inom enskilda länder då fattigas och rikas ekonomi utvecklats åt helt olika håll. Förr eller senare bryter en sådan oordning samman med sociala upplopp, laglöshet och öppen konflikt som följd.

Världsekonomins svarta hål

Tidens tecken kan också beskrivas så att Nord tar strypgrepp på producenterna av råvaror i Syd. Dels pressas priserna under det tillbörliga, dels skapas ersättningsvaror på teknisk väg. När fattigdomen djupnar i Syd ökar dragningskraften från Nord. Syd avtappas på begåvade, företagsamma och redan utbildade människor. Samtidigt skapas olust i relationerna genom att Nord gör det svårt för människor från Syd att få arbete och uppehållstillstånd. Det görs skillnad på politiska och ekonomiska flyktingar till de senares nackdel.

På mindre än tjugo år har det bildats vad som kallas ett "svart hål" i världsekonomin. Det utgörs av de länder som fångats i en allt besvärligare skuldfälla. Konsekvenserna är svåröverskådliga och förödande. De sträcker sig långt in i kommande generationers gemensamma framtid.

Bakgrunden är århundradens ekonomiska dominans från Nord. Problemen har accelererat i vår generation. Banker och regeringar i Nord uppmuntrade och rent av trugade regeringar och politiska ledare i Syd att acceptera stora lån från Nord. Spekulationsvilligt kapital uppstod ur förtjänsterna efter 1970talets oljeboom. Avsikten med lånen var att skapa förutsättning för utveckling. Pengarna gick dock företrädesvis till militära ändamål, till resursslukande industri som pappersbruk och liknande, till stora vägbyggen och dammprojekt. De gick också till ledande politikers privata investeringar i banker i Nord. Alldeles för sent upptäckte man att det viktigaste borde ha varit insatser för att få fram mer mat.

På 1980-talet höjdes räntan i USA, bland annat för att betala räkningarna efter det kostnadskrävande kriget i Vietnam. De skuldsatta länderna – för de nordamerikanska bankernas del i första hand latinamerikanska länder – fick räntekostnader långt utöver vad de förmådde betala. Nya betalningsscheman lättar för stunden. Under tiden kräver Nords ekonomiska intressenter "strukturanpassningsprogram" som går ut på att regeringar i Syd skall få in mer och ge ut mindre. Det genomförs nästan genomgående på det sättet att den redan låga nivån för hälsovård och utbildning sänks.

Mellan 1982 och 1990 beräknas de fattiga länderna enbart som betalningför sina skulder ha överfört 1345 miljarder dollar i form av ränta och avbetalningar. Det är en fjärdedel mer än det totala flödet till dessa länder under samma tid. Då är ändå en stor del av flödet nya lån. Räntan sätts högre än omkostnaderna för lånehanteringen. Maktövertaget utnyttjas i vinningssyfte.

Överbetalda skulder

Enligt ett rättvist beräkningssystem är skulden redan mer än återbetald. Den höga räntenivån, de förändrade handelsvillkoren och flykten av kapital från Syd till Nord har resulterat i överbetalning. Starka krav har rests på avskrivning av Syds skulder till Nord. Skuldkriser har inträffat förr under historiens gång och kunnat lösas genom ensidiga avskrivningar. Det finns erfarenhet av vad som händer om man låter djärv generositet gå före principer.

Tanken på jubelår i bibeln tycks ha sin förebild i det gamla Mesopotamien, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. I högkulturen där visste man att ekonomin i ett samhälle måste skakas om då och då. Om alltför många blivit fattiga eller medellösa och rikedomen samlats på bara några få, avstannar den ekonomiska utvecklingen. Alla förlorar. När en ny kung tillträdde, tog man som regel tillfället i akt. Det gick ut påbud att alla skuldförbindelser, som på den tiden var skrivna på lertavlor, skulle krossas. De rikare förlorade, i ett kort perspektiv, och blev självfallet missnöjda, men de fattigare kunde ta nya tag. Ekonomin kom igång.

Nära förbundet med de centrala ekonomiska frågorna är det ökade hotet mot miljön. Hotet ligger i den globala uppvärmningen, nedbrytningen av ozonlagret, markförstöring genom avskogning, jorderosion, ökenspridning och försaltning och förorening av vatten, luft och jord. Allt kan mer eller mindre spåras till industriella processer som människan satt igång för att skapa ökat välstånd. Om emellertid välståndsökningen varit tänkt också för jordens fattiga, hade varsamheten uppenbart varit större. Som det nu blivit, får de fattiga bo och arbeta där miljön är som mest skadad och skadlig.

Industrialisering och annan ekonomisk verksamhet har förvisso lett till och leder till många framsteg och förbättringar. Man måste hålla fast vid att mycket gott görs med modern teknik. Ändå är det chockerande och borde leda till eftertanke att människan, som funnits med som aktör på jorden under så oöverskådligt långa tider, på endast tvåhundra år efter industrialiseringens början, blivit ett hot mot grundvalarna för livet självt. Planeten jorden har dock en historia, som bakåt i tiden sträcker sig över miljarder år.