| RIKA OCH FATTIGA |
Den gudomliga skapelsen är generös med livetsgåvor, men livets gåvor måste också delas generöstDet finns en inbyggd spänning i den kristna trons hållning till livets överflöd och brist. Kristenheten har sina djupaste rötter nere i det gamla Israels folks tro och historia. Där formas övertygelsen att ett ymnigt och fullödigt liv är Guds gåva. Det för judisk och kristen tro så viktiga ordet nåd hör samman med tanken på råge. Livet skänks i överflöd. "Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel", sa Jesus i sin Bergspredikan (Luk 6:38). Det är såväl en rätt som en skyldighet att ta vara på vad livet ger.
Därmed är inte allt väl beställt. Överallt och i allt finns frestelsen till själviskhet, övermåtta och orättfärdighet. "Den enes bröd" kan bli "den andres död", när det ställs på sin spets. Riskerna med rikedom och överflöd gör att kyrkan i sin tradition ger företräde åt måtta och enkelhet i livsföringen. Det utesluter inte festen, som har en viktig funktion i människors liv. Återhållsamhet är dock ett ideal som är värt att välja. Det gäller även självvald fattigdom, inte för alla men för somliga. "Kärleken till pengar är roten till allt ont", skrev aposteln Paulus Två böjelserDet finns en biblisk utläggningstradition om denna spänning eller dubbelhet. Det mänskliga hjärtat har två böjelser, den goda och den onda. Böjelsen gäller det som livet erbjuder – mat, dryck, gemenskap och ägodelar – och är gudagiven. Den goda böjelsen är att bruka vad livet ger efter Guds vilja. Den onda är att utnyttja det själviskt och söka vinna mer än tillbörligt på andras bekostnad. Att bevaras från den onda frestelsen ber de kristna om med orden: "inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo".
Människans bruk av det jordiska måste underställas gudomlig lag. Det gäller särskilt de ägodelar som samlats i större mängd på enskild hand eller i slutna gemenskaper. Det måste finns sinne för måtta och en medvetenhet om Skaparens villkor för bruket av det skapade. Annars utvecklar sig orättfärdighetens och syndens förödande strukturer i ekonomi, politik och teknisk utveckling. Mot sådant måste rättfärdighetens, återställelsens och delaktighetens goda strukturer inrättas.
Frågan om rätt och rättfärdig fördelning av livets goda, liksom av dess bördor, blir särskilt aktuell under 1993. Året är för Svenska kyrkans del utlyst som ett jubelår. Traditionen att fira jubelår går genom kyrkans långa historia tillbaka ända till äldsta biblisk tid. Ansatsen och därmed den innersta tanken finns i föreskrifterna för Israels folks nya liv i det utlovade Kanaans land Jubelåret har sitt namn från jobel, det vädurshorn med vilket ett extra friår skulle blåsas in en gång vart femtionde år. Det viktigast under det året var att återställa rubbade balanser i naturen, i den sociala strukturen och i fördelningen av egendom inom samhällsgemenskapen. Föreskrifterna sammanfattade många generationers erfarenheter.
Det heliga landet hörde till ett ekologiskt ömtåligt område som lätt blev överutnyttjat. Landet var rikt men inte outslitligt. Naturen skulle därför ha ett extra viloår, utöver ett sabbatsår vart sjunde, för att återhämta sig och komma i balans igen. Det finns också en social ekologi att beakta. Den som på grund av fattigdom tvingats sälja sig till slav och inte hade släktingar som kunde friköpa, skulle friges under jubelåret Det är osäkert hur jubelåret kom att firas i det nya landet. Det är rimligt att anta att många försökte kringgå den egentliga utmaningen. Likväl står föreskrifterna kvar om ett jubelår till upprättelse och förnyelse. De är en utmaning att söka en bättre tingens ordning än den som annars utvecklar sig i människors mellanhavanden. I sin uppseendeväckande predikan i Nasarets synagoga – den för vilken man var beredd att störta honom utför bergsbranten – tog Jesus upp tankarna från föreskriften om ett jubelår När Svenska kyrkan firar ett jubelår måste tankarna ofrånkomligt gå till världens fattigaste och hårt skuldsatta länder. Det är där som personlig frihet är mest eftersatt, slaveri förekommer, människor exploateras ekonomiskt, kulturellt och sexuellt och miljön utsätts för livshotade tryck. Trots jordens rikedom på resurser och livets överflöd i hav, på land och under jordskiktet och trots alla tekniska framsteg och vetenskapligt framarbetade utvinningsmetoder tycks en övergripande knapphet hota alla, rika såväl som fattiga.
Det finns en erfarenhet samlad i den bibliska uppenbarelsen och i kyrkans tradition genom seklerna. Den säger att hotet om att få leva under knapphetens kalla stjärna inte kommer ur brist på resurser i skapelsen utan ur bristen på rätt fördelning. Det är just oviljan till rättvis fördelning av jordens överflödande liv som slår tillbaka i form av knapphet och brist. I ljuset av den
erfarenheten skall betydelsen av den kristna trons huvudsymbol, den heliga måltiden med delat bröd och vin, ses. Nattvarden står för delandets hemlighet, den som röjdes i mannaundret i öknen och i brödundren vid Genesarets sjö Svenska kyrkan tillhör den rika delen av världen. De fattiga länderna står i obetalbar skuld just till den familj av rika och överrika länder som vi ingår i. Under en längre tid har det varit känt att jordens fattiga länder hamnat i en svårartad skuldkris. De kan inte betala tillbaka sina lån till de rika. I sin nöd kan de beviljas ett visst anstånd eller få en omskrivning av lånen på längre sikt, men i grunden anses de skyldiga det de är skyldiga. Skulle de vända bönen "förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" till de rika länderna, skulle orden för närvarande falla på mycket hård jord.
En skuldkris har nu uppkommit också inom de rika länderna. Även i Sverige är antalet konkurser och ekonomiska sammanbrott obegripligt högt. I åtskilliga fall handlar det om brottsligt förfarande. Hur som helst blir oskyldiga skyldiga att betala. Familjer och företag kan ha fångats i en skuldfälla när den beräknade inflationen uteblev och räntorna steg. Eftersom de inte kan betala vad de är skyldiga, riskerar de att förlora också de tillgångar de från början eller för en tid hade.
Kyrkan i vårt land är en kropp med många lemmar för att bära varandras bördor. De lidanden och brustna illusioner, som plötsligt kommit så nära och finns i vår egen mitt, berör och gör ont. De ger upphov till svåra påfrestningar i familjer och samhället. Den smärta i landet som uppkommit till följd av den ekonomiska krisen och mångas personliga tragedier måste vi ta på allvar. Ändå är det som händer med de fattigaste av de fattiga i världen ett långt större moraliskt problem.
I länder som länge varit rika fungerar trots allt ett socialt skyddsnät för de flesta, om också inte för alla. Även banker och ekonomiska företag, som dragit på sig ohanterliga skulder och inte kan betala tillbaka till insättare och aktieägare, skyddas genom statliga ingripanden. Skuldbördan fördelas påsamtliga medborgare via det lagreglerade skattesystemet. Sådana skyddsnät finns trots alla internationella överenskommelser och undertecknade mänskliga rättigheter inte för jordens fattigaste länder och särskilt inte för enskilda familjer och samhällsgemenskaper bland de allra nedersta.
När lån och räntor i ett ekonomiskt system går utöver rimliga proportioner – när lån upptas för mer än faktiska behov, när räntor överstiger ersättning för arbetsinsats och risk – uppstår spekulation och rent hasardspel med andras pengar och ägodelar. Sådana lånehjul och räntekaruseller stannar till sist av. Då visar det sig att de mindre bemedlade och de fattiga får ta förlusterna men ställs utanför vinsten. Det gäller både för individer, lokalsamhällen och för stater.
|
