"Denna världens ordning" blir tydligast belyst ur de fattigas perspektiv

"De fattiga har ni alltid ibland er." Det påpekade snickarelärlingen och vandringsmannen Jesus från Nasaret i Galileen. Han var, visade det sig, Guds Kristus i världen. I kristen tro bekänns han som utvald för all tid, ett riktmärke för vad som är sant, rätt och värdigt.

En kvinna hade hällt en hel flaska dyrbar nardusolja över nasaréens fötter. Vällukten spred sig i hela huset. Några som var med försökte moralisera över slöseriet. Flaskan hade hellre kunnat säljas och pengarna användas för de fattiga. Men han menade att de skulle låta henne vara. "De fattiga har ni alltid ibland er, mig har ni inte alltid." (Joh 12:1-8)

Händelsen är en bland många, som kristenheten hållit helig genom tiderna. I den bibliska skattkammaren bevaras återberättade ögonblick, då gudomlig uppenbarelse brutit igenom ett jordiskt tillfälle. Sammanhangen blir genomlysta ur ett upphöjt perspektiv. Ur det kan ledtrådar hämtas för andra, likartade situationer och sammanhang.

Det Jesus framhöll kan lätt uppfattas pessimistiskt eller nära nog cyniskt: fattiga finns det ju alltid, så det kan man inte ständigt gå och tänka på. Flyktigt bedömt skulle det kunna tolkas på det sättet. Så frestas också många att se det hela. Vid närmare eftertanke får Jesusorden rejäl udd. Fattiga finns det alltid och den som tar det på allvar inser snart att det är ur deras synvinkel som "denna världens ordning" blir tydligast belyst. De fattiga har insikter om rikedomens väsen som tränger djupare än de rikas insikter om fattigdom.

De fattiga blir offer för exploatering och förtryck. Det ger dem ett tolkningsföreträde vad avser det som sker. Deras erfarenhet är nyckeln till att urskilja de krafter, som är verksamma när orättvisa uppstår. Det ligger därmed i sakens natur, kunde man säga, att Guds Son föddes fattig och dog fattig. Det hindrade inte att han kände glädje över livets rikedom, när den erbjöd sig, som då en slösande generositet med äkta nardusolja gav väldoft vid måltiden i vänners hus i förortsbyn Betania.

Under sin långa historia, och från plats till plats över jordens yta, har Kristi kyrka burit med sig utmaningen att alltid vara medveten om de fattiga. Avsikten har varit att stå på deras sida och se verkligheten så som den ter sig underifrån i samhällsgemenskapen. Det har lyckats mer eller mindre väl. Tyvärr har det ofta lyckats mindre väl.

Det går inte att se sin egen tid i perspektiv och ingen vet vad den bär med sig för framtiden. Man kan ana och många människor oroas över de ökande klyftorna mellan rika och fattiga i världen. Inte bara människorna påverkas utan också naturen, havets tillgångar, sinnelaget i kulturerna och den ömtåliga gränslinjen mellan krig och fred. Det växer en känsla att allt levande står inför en global katastrof för så vitt inte omvändelsens tankar slår rot. Den rika västvärlden, och dess kristenhet tillsammans med den, ställs inför ett moraliskt dilemma. Frågan är om den kollektivt "i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten". (Rom 2:8)