Biskopens uppdrag i kyrkan med dess mångfald av uppgifter skall genomsyras av att biskopen är Kristi sändebud, ställd i försoningens tjänst. Biskopens tjänst utförs på en mängd olika områden och kräver öppenhet för olika medel och metoder. Grundläggande är uppdraget med dess särskilda krav som måste styra planeringen av arbetet och dess prioriteringar.
Biskopen står inte ensam i sitt kall utan tillsammans med sina kolleger i biskopsämbetet och delar ämbetsgemenskapen med stiftets präster och diakoner. Biskopen har också i sin tjänst en naturlig kontakt med en mängd organ inom kyrka och samhälle. För att rätt kunna utöva sitt ämbete måste biskopen både praktisera och få motta medmänsklig varsamhet och aktning, så att allt omkring biskopens gärning samverkar till stiftets och hela kyrkans bästa. På detta sätt skall alla medverka till att stödja biskopen i uppgiften att "styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar för allt skapat".
Biskopen är kallad att vårda, försvara och leda kyrkan i sitt stift. Samtidigt bär stiftsbiskopen ett medansvar för Svenska kyrkan som helhet och som provins inom den samlade kristenheten. Biskopen kallas till sin tjänst av stiftets kyrkfolk och kyrkotjänare. Det är därför naturligt att biskopen ägnar huvuddelen av sin tid och kraft åt stiftet och dess kyrkliga liv. Men varje biskop är också hela kyrkans biskop, inlemmad i biskopskollegiet med ansvar för hela kyrkans kallelse att vara ljus och salt i det svenska samhället och stundom även utanför dess gränser i gemenskap med den övriga kristenheten.
I enlighet med kyrkans tradition är det en huvuduppgift för biskopen att verka för och vara en symbolgestalt för kyrkans enhet och sammanhållning. Inom sitt stift är biskopen tecknet på stiftets och varje enskild församlings samhörighet såväl inbördes som med hela kyrkans gemenskap. Biskopen förkroppsligar gudsfolkets kallelse till enheten i Kristus.
Främst bland biskopsämbetets särskilda uppgifter står läroansvaret. Det är biskopens uppgift att tillse att den apostoliska läran och tron förmedlas i sin renhet genom förkunnelsen och undervisningen och att den bekänns i ord och handling. När det i Augsburgska bekännelsen artikel 28 talas om biskoparnas andliga domsrätt heter det: "Ty enligt evangeliet eller, såsom de säga, enligt gudomlig rätt ha biskoparna såsom biskopar, d v s såsom betrodda med Ordets och sakramentens ämbete, denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I detta stycke böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han hör mig. Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt 7: Tagen eder tillvara för falska profeter." Biskoparnas läroansvar befriar inte församlingar och enskilda kristna från ansvaret att en rätt kristen tro blir gestaltad i gudstjänst- och fromhetsliv. Också med de döptas och troendes prästadöme följer en rätt och en förpliktelse att medverka till att den evangeliska läran bevaras i sin renhet.
Det episkopala läroansvaret praktiseras i biskopens reguljära arbete i domkapitel och övriga stiftsorgan och i hans verksamhet som visitator i församlingarna. Samtidigt ankommer det på biskoparna gemensamt att bearbeta och ta ställning i lärofrågor och genom biskopsmötet göra vägledande uttalanden. Denna uppgift kommer till uttryck också däri att alla biskopar sedan 1982 är självskrivna ledamöter av kyrkomötets läronämnd vilken har att göra lärobedömningar i kyrkomötets ärenden. Det episkopala läroansvaret är ett ämbetsansvar och kan därför inte delegeras men utövas i samverkan med övriga döpta.
Den episkopala tillsynsuppgiften utövas främst vid biskopens regelbundet återkommande församlingsvisitationer. Visitationens uppgift är genomgång av församlingens tillstånd och utvecklingstendenser. Biskopen kommer främst som inspiratör och rådgivare. Visitationen ger många tillfällen till uppmuntran och gemensamma överläggningar om församlingslivets olika grenar. Dessutom ger den biskopen nära kontakt med det lokala kyrkolivet. Genom visitationerna får biskopen en överblick av det andliga livet i stiftet som är värdefull för egen strategisk planering och insatser som stiftets andlige ledare. Församlingarnas, medarbetarnas och de enskildas problem och glädjeämnen blir på detta sätt en angelägenhet också för biskopen. Biskopen finns i sin tjänst för stiftets och församlingarnas skull och måste som grund för sin ledning av stiftet få en realistisk bild av dess andliga situation.
I tillsynsuppgiften är kontraktsprostarna biskopens närmaste medarbetare. På biskopens uppdrag kan de förrätta särskilda prostvisitationer. Kontraktsprostarna utnämns av biskopen till att vara förtroendemän i kontraktet. En viktig sida av biskopens tillsynsuppgift är den personliga kontakt med prästerna i stiftet som är en del av uppgiften att vara pastor pastorum.
Till biskopsämbetet hör vissa ledningsuppgifter som både gäller stiftet och kyrkan som helhet. Några av dessa är lagfästa ämbetsåligganden som ledningen av domkapitel och stiftsstyrelse samt deltagandet i kyrkomötet och dess läronämnd. Andra har sedvanerättslig karaktär som ledamotskapet i biskopsmötet. Ledningsansvaret kan ibland aktualiseras också utanför de traditionella arbetsuppgifterna. Det kräver därför en särskild lyhördhet från biskopens sida och en beredskap att just som biskop gripa in också i unika situationer. Mellan biskopens läro- och ledningsansvar kan gränserna vara flytande. Läroansvarets utövande har ofta karaktär av vägledning och ledningsuppdraget aktualiserar inte sällan problem av läromässig karaktär.
Av exklusivt episkopal natur är vigningsuppgiften. Enligt Svenska kyrkans ordning och allmänkyrklig tradition är vigningen till det kyrkliga ämbetet förbehållen biskopen. Det är av stor vikt för kyrkan att biskoparna korrekt förvaltar sin rätt och skyldighet att pröva, anta och viga kyrkotjänare åt församlingarna. I vigningsuppdraget möts biskopens läro-, tillsyns- och ledningsuppgift. Biskopen har att pröva kandidaterna med avseende på såväl läran som lämpligheten för tjänst, och lednings- och tillsynsuppgiften blir aktuell också under den kontakt med de blivande medarbetarna, som skall föregå själva vigningen. Även om biskopen i detta avseende biträds av medhjälpare i stiftet, och domkapitlet har att pröva och anta till prästämbetet, så är det biskopen som fattar beslutet om vigningen och bär ansvaret för denna. I osäkra lägen kan det vara riktigt och även mest barmhärtigt att vägra vigning både av omsorg om stiftets församlingar och kandidaten. Någon rättighet att bli vigd till det kyrkliga ämbetet finns inte och kan inte göras gällande mot beslut att vägra vigning. Biskopen har därför frihet att säga ja eller nej.
Det är biskopen som förrättar vigningen och leder vigningsgudstjänsten. Men vigningen är inte en angelägenhet endast för biskopen. Det är i hög grad en angelägenhet också för församlingarna och hela kyrkan att män och kvinnor vigs till det kyrkliga ämbetet. Eftersom vigningen är en kyrkans bönehandling deltar församlingen i vigningshandlingens bönemoment och även i välsignelsen genom handpåläggning. Enligt allmänkyrklig ordning fortsätter vigningen med firandet av gemenskapens och enhetens eukaristiska måltid. I gällande handbok finns också alternativet med vigning i anslutning till högmässogudstjänst.
Med biskopens olika åligganden följer ett ansvar för administration, om än stiftskansli och prostar bär en del av bördan. För den skicklige administratören likaväl som för den som är mindre intresserad av sådana uppgifter gäller det att med klokhet och förtroende kunna delegera sådant som inte är direkta funktioner av det episkopala ämbetsansvaret.
Prästens uppdrag och uppgifter
I kyrkan och församlingen är prästen betrodd med uppdraget att vara det gudomliga ordets tjänare, Verbi Divini Minister. Prästens gärning med alla dess skiftande uppgifter skall genomsyras av att prästen är Kristi sändebud, satt att förvalta Guds hemligheter. Prästen är avskild för att ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron vilket i första hand innebär att rätt förkunna Guds ord och dela ut sakramenten efter Kristi instiftelse.
Det hör till prästämbetets grundvillkor att uppdraget är rikt differentierat och att arbetsformer, medel och metoder växlar med olika uppgifter. Men även om anställningen är individuell, så är prästen inte ensam. Också i de fall då anställningen inte är direkt församlingsrelaterad, tillhör prästen en församling och har del i ämbetsgemenskapen. I sitt uppdrag har prästen att samverka med förmän, medtjänare och förtroendevalda medarbetare. Därvidlag skall prästen visa "uthållighet i försoningens tjänst" genom att i ord, handling och hållning befordra och vittna om allas kallelse att uppbygga Guds folk och tjäna Guds rike.
Prästerna kan inneha olika typer av tjänster. Majoriteten är församlingspräster och tjänstgör som kyrkoherdar eller komministrar. I ett pastorat, som består av en eller flera församlingar, är kyrkoherden arbetsledare och ansvarar för pastoralvården. En grupp av pastorat bildar ett kontrakt, som är en administrativ enhet mellan stift och pastorat och som har fått en ökad betydelse som organ för samråd och samordning av gemensamma angelägenheter. Kontraktet leds av kontraktsprosten, som utses av biskopen efter en rådgivande omröstning bland prästerna i kontraktet.
I Svenska kyrkan finns också en rad prästerliga specialbefattningar. Åtskilliga präster tjänstgör inom den s k sjukhuskyrkan, i skolan, vid fängelser och militära förband. Andra svarar för utbildnings- och planeringsuppgifter inom stiftet eller vid de kyrkliga riksorganen. Många präster tjänstgör i svenska utlandsförsamlingar, inom sjömansvården och på större turistorter i utlandet. Åter andra präster tjänstgör i de afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kyrkorna och är därvid utsända av Svenska kyrkans mission (SKM) eller Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) efter kallelse från de lokala kyrkorna. Det finns också ett antal präster utanför den prästerliga tjänsteorganisationen, t ex vid skolor, sociala institutioner och frivilliga organ. Här bör även nämnas de prästvigda pastorerna inom EFS.
Som Guds ords tjänare har prästen förkunnelsen som en huvuduppgift. Denna uppgift fylls i första hand genom predikan men också på andra sätt. Förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus skall prägla hela prästgärningen, vare sig det handlar om predikan i gudstjänsten eller inte. Till förkunnelsen hör också prästens umgänge med människor och det själavårdande, andliga samtalet med enskilda. Förkunnelsens metoder och teknik kan växla mellan olika tillfällen och olika personligheter men skall alltid vara samlad kring den treenige Guden och proklamera frälsningen genom Jesus Kristus. I predikan skall prästen med omsorg om människors andliga utveckling utan tillägg och förvanskning rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet genom uppenbarelsen i Skriften och omvittnat i vår kyrkas bekännelse. Prästen skall därvid ständigt sträva efter att rätt fördela lag och evangelium till varning, vägledning, tröst och uppmuntran. En betydande del av prästens arbetstid måste avsättas till predikoförberedelse, vilket i sin tur kräver prästens egen teologiska och andliga fördjupning. Predikan är på sitt sätt ett hantverk som kräver ständig övning i den svåra konsten att nå fram till människorna med budskapet. Detta kräver inte bara en ständigt fördjupad teologisk insikt utan även kunskaper om samtid och samhällsliv och om människors sätt att tänka och reflektera. Klarsyn och överblick är väsentliga förutsättningar för prästens personliga mognad och fördjupade förankring i kyrkans tro. I denna tro skall prästen genom sin förkunnelse föra in församlingen.
I gudstjänstens gemenskap konkretiseras trons gemenskap. Där har prästen sin givna liturgiska uppgift att leda församlingens bön och tillbedjan. Men liturgin är till sitt väsen inte en exklusiv prästerlig uppgift utan hela församlingens angelägenhet. I liturgin är församlingen medskapande och det är prästens uppgift att stimulera församlingens aktiva engagemang i det liturgiska skeendet. Mellan liturgins två subjekt, präst och församling med sina olika liturgiska uppgifter, utspelas gudstjänstens liturgiska drama. Också liturgin är en förkunnelse om Guds väldiga gärningar och om Kristi närvaro mitt ibland sitt folk. Som församlingens medtjänare och inte som dess förmyndare skall prästen leda liturgin på ett sådant sätt att den blir levande och meningsfull.
Församlingens gemensamma liturgiska liv utformas enligt Svenska kyrkans gudstjänstordning. Den svenska kyrkohandboken 1986 har som ett av sina kännetecken ambitionen att aktivera församlingen som liturgiskt subjekt. Det förutsätts därför att gudstjänsten förbereds tillsammans med församlingen t ex vid utformningen av kyrkans förbön. Likaså förutsätts samverkan vid gudstjänstens kyrkomusikaliska utgestaltning. För att en sådan gemensam förberedelse kommer till stånd har prästen som gudstjänstens ledare ett huvudansvar. Även för denna uppgift måste tillräcklig tid avsättas. Den långsiktiga planeringen av församlingens liturgiska liv tillsammans med kyrkomusiker, kyrkvärdar och kyrkoråd skall lägga grund för en mer kortsiktig förberedelse inför enskilda gudstjänster. I sin samordnande uppgift skall prästen se till att medhjälparna är införstådda med och väl förberedda för sina liturgiska funktioner. Därför krävs att prästen själv är väl förberedd och medveten om att gudstjänstens genomförande för prästens egen del kräver såväl övad rutin och teknisk skicklighet som andlig koncentration och inlevelse.
Prästen har också en undervisande uppgift. Det är en naturlig följd av uppdraget att vara det gudomliga ordets tjänare. Även undervisningsuppgiften har olika former. Den direkta undervisningen sker genom predikan, konfirmandarbete, bibelgrupper och studiecirklar. Men den indirekta undervisningsuppgift, som genomsyrar prästens hela gärning i dess olika former, är inte mindre väsentlig. Det är därför knappast möjligt att i detalj ange och begränsa prästens undervisningsuppgifter. I den rent pedagogiska uppgiften har många församlingspräster numera hjälp av särskilda befattningshavare såsom församlingspedagoger och församlingsassistenter, men det är fortfarande prästen som bär huvudansvaret för församlingens undervisning i den kristna tron. Denna del av församlingens verksamhet är synnerligen betydelsefull och det är av största vikt att präster, kyrkoråd och planeringsansvariga med omsorg bearbetar undervisningsfrågorna och skapar goda resurser för detta arbete. Församlingen måste ta ansvar för den undervisning som uppföljningen av dopet kräver och förmedla en adekvat och solid troskunskap till barn, ungdomar och vuxna.
Prästens själavårdsuppgift handlar om grundhållningen i den prästerliga gärningen. Genom sitt sätt att samtidigt vara både präst och människa bland medmänniskor skall prästen skapa det förtroende för sitt ämbete som är en inbjudan till människor att söka prästen i själavårdsangelägenheter. Prästen är kallad att sköta sitt kall pastoralt. Det innebär en medvetenhet om att vara en herde för hjorden och att tjäna denna på ett sådant sätt att Kristi röst blir igenkänd. Också den pastorala förmågan till lyhört lyssnande och saklig och ömsint omvårdnad måste uppövas. Det sker främst genom att prästen ser det som angeläget att vårda sin egen själ och genom erfarenheter från den mottagna själavården berika sin egen själavårdande uppgift. En präst måste inse att den som utövar själavård själv måste låta sig själavårdas. Denna pastorala inställning skall prägla förkunnelsen, liturgin och undervisningen och inte minst kontakten med de människor som söker kyrkans tjänster i samband med olika kyrkliga handlingar. Att rätt bedöma situationen och att finna de rätta orden till rannsakan, tröst och vägledning är en mycket svår konst. Därför är det angeläget att prästen i själavårdssammanhangen inte litar främst till sin egen klokhet och förmåga utan alltid strävar efter att förmedla Guds ord och evangeliet om Jesus Kristus. Att vara själavårdare är inte liktydigt med att vara psykolog och terapeut, även om insikter i psykologi och samtalsteknik är viktiga för prästen. För själavårdaren är det viktigt att känna igen psykiska och somatiska sjukdomstillstånd för att kunna hjälpa på ett adekvat sätt. Samtidigt måste prästen avstå från att gå över gränsen till det medicinska området och istället förmedla kontakt med psykiatrisk sakkunskap, då detta är motiverat.
Den särskilda själavården utövas genom bikten och det enskilda samtalet. Många är inte medvetna om att bikten finns i vår kyrka och det är därför angeläget att sprida kunskapen om att denna form av själavård finns att tillgå.
Med prästens uppdrag följer med nödvändighet en rad administrativa uppgifter. Det är viktigt att också dessa sköts med omsorg samtidigt som de inte får bli dominerande på ett sätt som hindrar de grundläggande prästerliga sysslorna. Till befattningen som kyrkoherde är en rad arbetsledande uppgifter knutna och i stora pastorat kan dessa bli krävande både tidsmässigt och innehållsligt. För prästerna och särskilt för kyrkoherdarna är det viktigt att kunna planera och rätt disponera sin tid och att vara villiga att delegera arbete till medarbetare. Som arbetsledare skall prästen ständigt söka att uppmuntra sina medarbetare och fördela uppgifterna med hänsyn till deras skiftande personliga förutsättningar. Också för präster med specialbefattningar kan administrationen bli omfattande. För dem liksom för församlingsprästerna gäller det att med hänsyn till den prästerliga kallelsens krav göra riktiga prioriteringar mellan arbetsuppgifterna.
Diakonens uppdrag och uppgifter
Diakonens uppdrag med alla dess uppgifter skall genomsyras av att diakonen som Kristi sändebud förvaltar tjänandets gåva. Diakonens uppdrag är liksom prästens rikt differentierat och kräver olika kompetenser som alltid hålls samman av tjänandets uppgift. Även med en bestämd yrkesutbildning i grunden måste diakonen vara beredd att fungera i sysslor av olika karaktär inom ramen för sitt kyrkliga uppdrag och att växla mellan olika arbetsformer, medel och metoder. Det för tjänsten grundläggande uppdraget att för Kristi skull och i Kristi anda tjäna människorna skall alltid styra diakonens arbetsplanering och prioriteringar. Diakonen måste ständigt påminna sig själv och andra om den övergripande uppgiften att "i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken".
Liksom prästen fullgör diakonen sitt uppdrag i den kristna församlingens gemenskap. Inom det kyrkliga ämbetet räknar diakonen gemenskap inte bara med andra diakoner utan också med biskopar och präster. I sina uppgifter har diakonen att samverka med dessa och med anställda, frivilliga medarbetare och förtroendevalda i församlingen. Därvid skall diakonen vinnlägga sig om att visa medmänsklig varsamhet och aktning och har själv rätt att räkna med en sådan.
De flesta diakoner tjänstgör i församlingar. De fungerar i olika uppgifter i anslutning till sin grundläggande utbildning och sina personliga gåvor. I församlingstjänsten kan diakonatet vanligen inte vara starkt specialiserat utan arbetsuppgifterna måste där ha en stor bredd och variation. Såväl för församlingen som för den enskilda diakonen är det dock av vikt att de kunskaper och färdigheter som förvärvats under fackutbildningen får komma till sin rätt. Mer profilerade församlingsbefattningar finns bl a vid diakonicentraler och inom sjukhuskyrkan. Diakoner tjänstgör också på specialbefattningar med sociala, pedagogiska uppgifter vid diakoniinstitutioner och andra centrala kyrkliga organ.
Ganska många diakoner tjänstgör inom främst sjukvård och socialtjänst och har annan huvudman än kyrkan. Det är viktigt att också dessa är inlemmade i församlings- och ämbetsgemenskapen. Diakoner i samhällstjänst är konkreta vittnesbörd om kyrkans närvaro. Deras erfarenheter är av stor betydelse för att kyrkan skall se var hennes diakonala insatser bäst behövs.
Diakonens uppdrag är att på olika sätt och i skiftande situationer ge människor bistånd. Det innebär att diakonen genom sin närvaro bland människor och sin omsorg om dem markerar kyrkans och Kristi egen närvaro. Uppgiften att med klar blick för vad omständigheterna och den aktuella situationen kräver bistå medmänniskor är själva grundhållningen i diakonin. Diakonens ständiga strävan skall vara att utan åtskillnad mellan människor se och tjäna Kristus i sin nästa och så vara en Kristus för sin nästa. Uppgiften att bistå kan inte preciseras i detalj utan följer mångfalden av människolivets öden och händelser. Diakonens uppdrag kräver därför en stor lyhördhet och klarsyn, medvetenhet och handlingskraft. Diakonen måste känna till såväl kyrkans som samhällets möjligheter att ge en realistisk och verksam hjälp i olika nödsituationer. En samverkan mellan kyrkans och samhällets organ är härvid av största vikt.
I församlingen har diakonen en särskild uppgift att inspirera till kristen kärlekstjänst. Det är församlingen som helhet som bär ansvar för att tron blir verksam i kärlek bland medmänniskor och detta ansvar kan inte delegeras enbart till diakonerna. Deras uppgift är att organisera och leda den kristna kärlekstjänst som är ett naturligt uttryck för församlingens liv.
Till diakonens tjänst hör av gammalt också undervisningsuppgifter. Denna funktion för diakonatet har fått en förstärkt aktualitet i vår egen tid, då omsorgen om människor kräver nya insatser för att ge dem möjlighet att lära känna och växa i den kristna tron. Därför sägs det i diakonvigningen att diakonen skall "ge kristen fostran och undervisning i tron". I en mening är diakonens hela gärning en undervisning om den kristna tron i dess konsekvenser för det medmänskliga livet. Men därtill kan också komma en konkret pedagogisk verksamhet, särskilt för diakoner med en pedagogisk grundutbildning. Diakoner med annan inriktning av sin grundutbildning kan också få pedagogiska uppgifter inom församlingens liv. Också i en sådan funktion är diakonen primärt en förvaltare av tjänandets nådegåva till dem som genom fördjupad kunskap vill söka sig närmare trons livskällor. Diakonens undervisningsuppdrag är därvid inte begränsat till de diakonala frågorna utan gäller hela den kristna tron och livstolkningen. På detta sätt är diakonen medansvarig i församlingens skyldighet att erbjuda barn, ungdomar och vuxna en god kunskap om trons grunder.
Diakonens liturgiska uppgifter diskuteras inte sällan. I den reformatoriska traditionen finns en viss misstänksamhet mot diakonatets liturgiska funktion, vilket är förståeligt med tanke på reformatorernas häftiga reaktion mot diakonatets utveckling under medeltiden. Samtidigt är det uppenbart också för en evangelisk tolkning att det finns ett inre samband mellan gudstjänsten som församlingslivets centrum och hjärtpunkt och den kristna kärlekstjänstens funktion bland människorna. Församlingens liv har sin utgångspunkt i och hämtar sin styrka och inspiration ur gudstjänsten.
Diakonatet har därför sin plats i liturgin. Sambandet mellan församlingsgemenskapen (koinonía), tjänandet (diakonía) och gudstjänsten (leitourgía) har funnits sedan urkristen tid. När diakonen i vigningen får uppdraget att vara "ett barmhärtighetens tecken" är detta något som bör komma till uttryck också när församlingen firar gudstjänst. Detta sker lämpligen främst när altarets sakrament utdelas och i kyrkans allmänna förbön. I samband med de kyrkliga handlingarna har diakonen också en funktion som församlingens tjänare. Det kan vara en uppgift för diakonen att svara för den personliga kontakten med dem som begär kyrkans tjänst t ex vid dop och begravning. Då en sådan kontakt upprättats är det naturligt att diakonen på lämpligt sätt deltar i själva akten.
Med diakonens uppdrag följer också vissa administrativa uppgifter. Uppgiften att ge bistånd är ofta förknippad med kontakter med olika myndigheter och vårdinstitutioner och det är naturligt att diakonen fullföljer dessa. Även i en sådan funktion skall diakonen alltid handlägga sina uppgifter med hänsyn till den enskilda människans situation och förutsättningar. Denna rent mänskliga och individuella hänsyn får en diakon aldrig släppa i kontakten med samhällets byråkrati. Ofta innebär diakonens arbete också ekonomisk förvaltning t ex av fonder som anslagits till den karitativa verksamheten. Samtals- och hembesöksgrupper, liksom studiecirklar och annan undervisningsverksamhet och utbildningsplanering kräver sin administration. Även i församlingens olika beslutande och förvaltande organ kan diakonen stå till förfogande för föredragningar och samtal som rör det diakonala ansvarsområdet. Uppgifter som dessa kan stundom bli ganska tidskrävande. De måste ändock fullgöras, även om också diakonen bör vara beredd att lämna ifrån sig sådana uppgifter som utan besvär kan delegeras. För diakoner i specialtjänst gäller naturligtvis de särskilda villkor som uppställs av den speciella tjänsten. Var en diakon än fullgör sitt uppdrag gäller kallelsen det inbördes tjänandet till Kristi kyrkas uppbyggande.
