I Augsburgska bekännelsens artikel 14 föreskrivs "att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten". Eftersom bekännelseskrifterna huvudsakligen behandlar prästämbetet syftar denna formulering på detta uppdrag inom det kyrkliga ämbetet. Men även för biskopens och diakonens uppdrag har kyrkan alltid förutsatt en "vederbörlig kallelse".
Kallelsen till det kyrkliga ämbetet kan se ut på olika sätt men har alltid Gud som ursprung. Luther liksom Kyrkoordningen 1571 skiljer mellan kallelse utan medel och kallelse genom medel. Profeterna och apostlarna kallades utan medel. Den vanliga kallelsen idag är Guds kallelse genom församlingar och enskilda kristna.
Det finns ingen rätt som den enskilde kan göra gällande till något av uppdragen inom det kyrkliga ämbetet. I Kyrkoordningen 1571 uttrycks detta så att ingen kan kräva eller intränga sig till någrahanda kyrkoämbete . Därtill blir man kallad av Gud genom kyrkans förmedling. Var och en skall enligt Kyrkoordningen följa ordningen för kallelse. Omsorgen om församlingen och respekten för Guds kallelse kräver den lojaliteten.
Kallelsen till det kyrkliga ämbetet har i den lutherska traditionen också beskrivits som tvådelad. Den första kallelsen är den "inre kallelsen" (vocatio interna), som innebär att den enskilda människan upplever sig kallad till en särskild tjänst i det kyrkliga ämbetet och känner övertygelsen att detta främst är Guds vilja och inte hennes eget val. För den enskilde är det viktigt att denna kallelse prövas på olika sätt i bön och inför Guds ord. Att följa den inre kallelsen innebär att lyda Guds vilja. Det är då viktigt att se att kallelsen är personlig med allt vad det innebär av skillnader i fråga om tillkomst och innehåll. För någon kan kallelsen växa fram till ett ofrånkomligt personligt val. För en annan blir en upplevelse avgörande. För en tredje blir en insikt om behovet av tjänare åt evangeliet drivfjädern.
Den andra kallelsen är den "yttre kallelsen" (vocatio externa) genom vigningen till det kyrkliga ämbetet. Vigningen är det sista ledet i den process som följer sedan någon efter en inre kallelse uttrycker sin villighet att ta emot uppdraget att tjäna i det kyrkliga ämbetet. Kandidaterna till ämbetet utväljs (electio) och prövas med avseende på sin lämplighet (examinatio) av biskop och domkapitel. Slutligen avskiljs de genom vigning (ordinatio) av biskop. När det gäller biskopsämbetet har kallelsen vissa särdrag. Där är den inre kallelsen inte den avgörande utan den yttre kallelsen genom det val som stiftets präster och lekmän förrättar. Här gäller i en särskild mening vad Kyrkoordningen 1571 säger om att ingen genom eget beslut kan "tränga sig till" ämbetet.
För prästvigning finns vissa baskrav på teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och pastoralinstitut. För diakonvigningen gäller krav på viss yrkeskompetens inom vårdsektorn eller på det sociala eller pedagogiska området. Härtill kommer en tillämpande diakonal skolning vid en kyrklig diakoniinstitution. Antagningen till diakonvigning har hittills skett genom prövning vid utbildningsinstitutionen, av styrelsen och den biskop som ingår i denna. Utifrån det principiella synsättet, att det diakonala uppdraget är en del av kyrkans ämbete, vore det dock mer konsekvent om beslutet fattades av stiftsbiskop och domkapitel i nära samverkan med diakoniinstitutionen.
Utbildningen avser att skickliggöra ämbetsbärarna för den kyrkliga tjänsten och är på så sätt en förutsättning för vigningen. I princip är dock vigningen för sin giltighet inte beroende av dessa krav, varför kyrkan också på andra grunder och av särskilda skäl kan meddela vigning till det kyrkliga ämbetet. För vigning till biskopsämbetet däremot gäller att biskopskandidatens lämplighet och teoretiska kvalifikationer i varje enskilt fall bedöms av valkorporationen och den utnämnande myndigheten.
Visshet om kallelsen är avgörande för tryggheten vid utövningen av det anförtrodda uppdraget. Guds kallelse står fast. Ämbetsbärarens upplevelse av och frimodighet i kallelsen kan ändras och betvivlas. Kallelsen genom kyrkans vigning är dock påtaglig på ett annat sätt. Har vigningen skett kan den inte bestridas. Prästen, biskopen och diakonen får arbeta vidare i den tryggheten.
Vigningen till det kyrkliga ämbetet
Vigningen till de olika uppdragen inom det treledade kyrkliga ämbetet är en kyrkans bönehandling. Den regleras i Den svenska kyrkohandboken II som fastställdes av kyrkomötet 1987. Där sägs att "kyrkans vigningshandlingar är ett uttryck för att Kristus genom Anden inom Guds folk för evangeliets skull kallar människor till livslång tjänst. Denna kallelse bekräftas genom kyrkans vigning". Det sägs vidare att "vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet och för kyrkans uppdrag utifrån detta evangelium, som skall gestaltas i såväl ord som handling".
Mellan de tre vigningshandlingarna finns ett naturligt inre samband som uttrycks genom att samma moment återkommer i en till det särskilda uppdraget anpassad utformning. Vid alla vigningar avläggs löften genom vilka de vigda förklarar sig villiga att med Guds hjälp fullgöra sitt uppdrag inom det kyrkliga ämbetet. Genom att avlägga trosbekännelsen betygar de sin delaktighet i och anslutning till den apostoliska tron. Genom handpåläggning och bön avskiljs de för sina uppdrag, eftersom "den helge Ande, utan vilken detta ämbete ingalunda väl uträttas kan, plägar genom sådana medel given varda", som det heter i Kyrkoordningen 1571. Genom vigningen inlemmas de i ämbetsgemenskapen och får fullmakt att utöva sitt ämbete med dess rättigheter och förpliktelser i enlighet med Svenska kyrkans ordning.
För alla tre vigningarna finns alternativa ordningar så att vigningen kan ske vid en särskild vigningsmässa eller i samband med högmässa eller högmässogudstjänst.
Vid biskopsvigningen beskrivs biskopens uppdrag på följande sätt: "En biskop skall ha tillsyn över stiftet och församlingarna och bära ansvar för att Guds ord blir rent och klart förkunnat, sakramenten rätt förvaltade och barmhärtigheten utövad efter Guds vilja". På detta sätt markeras biskopens tillsynsansvar över de huvuduppgifter som tillkommer stiftets präster och diakoner. Det heter vidare: "En biskop skall viga och visitera, uppsöka, rådslå, lyssna och besluta och i allt han gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar för allt skapat. En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord. Med vaksamhet och klokhet skall biskopen tjäna enheten i Kristus till kyrkans uppbyggelse och förnyelse i Anden, så att Guds kärlek blir synlig i världen".
Genom sina vigningslöften lovar biskopen att "med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd" utöva sitt ämbete så, "att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen" och att "stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och att sakramenten blir rätt förvaltade". Biskopen lovar vidare att i sin tjänst följa, upprätthålla och värna vår kyrkas ordning, att främja enheten i Kristus och att bland människor vara ett vittne om Guds kärlek och försoningens hemlighet.
Efter handpåläggningen ber församlingen: "Ge denna din biskop uthållighet i evangeliets tjänst, trohet och klokhet i omsorgen om ditt folk. Ge honom den frimodighet och kraft, det tålamod han behöver och håll honom alltid nära dig. Låt honom fördjupas i tron, hoppet och kärleken".
Vid prästvigningen beskrivs prästens uppdrag på följande sätt: "En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord. En präst skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen". I sina löften lovar prästen i likhet med biskopen att "med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd" utöva sitt ämbete så, "att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen". Prästen lovar vidare att "stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten". Likaså lovar prästen att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild och bland människor vara ett vittne om Guds kärlek och försoningens hemlighet.
Efter handpåläggningen ber församlingen: "Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst. Gör dem lyhörda och hängivna. Ge dem den frimodighet och kraft, det tålamod de behöver, och bevara dem i din närhet. Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet. Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken."
Diakonvigningen följer samma mönster som de övriga vigningarna. Diakonens uppdrag beskrivs på följande sätt: "En diakon/diakonissa skall uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, ge kristen fostran och undervisning i tron, i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa. En diakon/diakonissa skall leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen skall försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen". Diakonen avlägger vid vigningen samma löften som prästen med den skillnaden att diakonen i stället för prästlöftet om förkunnelsen och sakramentsförvaltningen lovar att hjälpa de behövande och stå på de förtrycktas sida. Bönen efter handpåläggningen överensstämmer med bönen vid prästvigningen med den skillnaden att församlingen för diakonerna ber om "uthållighet i kärlekens tjänst".
Avstängning från ämbetsutövningen
Det livslånga uppdraget inom det kyrkliga ämbetet kan aldrig förloras. Även om en präst, biskop eller diakon skulle svika sin kallelse och kyrkan skulle vilja ha den ogjord, står Gud fast vid den (2 Tim 2:13). Kyrkans tjänare bör inbördes förmana och uppmuntra varandra att ta väl vara på den anförtrodda nådegåvan och fullfölja det givna uppdraget med uthållighet, klokhet och stolthet. Att främja detta hör till biskopens pastorala uppgifter (2 Tim 1:6-8, 4:1-5).
Den viktiga skillnaden mellan ämbete och tjänst (i betydelsen av befattning ) innebär att ämbetsinnehavet är en förutsättning för anställningen. Anställningen är däremot inte någon förutsättning för ämbetsinnehavet. En biskop, präst eller diakon som pensionerats från sin tjänst behåller sitt ämbete och är oförhindrad att utöva det fast detta inte längre sker inom ramen för en kyrklig befattning. Om en ämbetsbärare "avstängs" eller "skiljs" eller "avgår" från ämbetet innebär detta att han eller hon inte längre har befogenhet att utöva ämbetet. Kyrkans sändning återtas på detta sätt, men ämbetet, som är en förutsättning för sändningen, går däremot inte förlorat.
Svenska kyrkan står i en tradition som inte endast har en funktionell syn på det kyrkliga ämbetet. Kyrkan kan återta ämbetsbärarens befogenheter, men delaktigheten i ämbetet som livsvaraktigt uppdrag har ämbetsbäraren fått genom vigning och går således inte förlorad. Därför vigs inte en präst på nytt sedan återinträde i ämbetsfunktionen efter prövning beviljats och prästlöftena förnyats inför biskopen i domkapitlet. En motsvarande ordning borde gälla biskop och diakon.
