Hela Guds folk är kallat att gestalta och förmedla evangelium om Jesus Kristus som frälsare och befriare för alla människor. Alla döpta har fått uppdraget att tjäna och vittna i världen. Hela kyrkan, varje församling och varje enskild kristen skall föra det apostoliska budskapet vidare (Matt 28:16-20, Mark 16:14-20).
Genom dopet är alla kristna vigda till tjänst. De är kallade att representera Kristus i världen och levandegöra honom bland människor. Kristna människor kan se Kristus i sin nästa och själva vara en Kristus för andra. I Guds ord och bön får de fördjupad kunskap om Guds väsen och om vad lydnaden för hans vilja kan betyda i umgänget med människor. Som delaktiga i den stora befrielsen frambär gudsfolket sin lovsång till Gud i hela hans skapelse. Den lovsången är ett vittnesbörd för människor om Guds herravälde.
Var och en som lever i tron blir undervisad av Anden och får insikt om sanningen. Varje kristen blir utrustad med särskilda andliga gåvor, som ges så att de tillsammans blir till nytta för hela församlingen (1 Kor 12:4-11). Därför heter det: "Tjäna varandra, var och en med den nådegåva (chárisma) han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former" (1 Pet 4:10) och "Vi är Guds verk, skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till" (Ef 2:10). Gud utrustar oss för de gärningar han bestämt oss till och ger oss "förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande" (2 Kor 3:6).
Det är hela Guds folk som med olika nådegåvor tillsammans förvaltar Guds mångfaldiga nåd. Guds kyrka på jorden byggs av alla tillsammans för att tjäna den värld till vilken kyrkan är sänd. Detta är den tjänst i Kristi kyrka som brukar kallas de döptas och troendes prästa-döme.
Den allmänna tjänsten i kyrkan
I Kristi kyrka är alltså alla kristna genom dopet kallade att tjäna varandra och hela skapelsen. "Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp" (1 Kor 12:13). Liksom kroppens lemmar är till för att tjäna varandra och gör tjänst åt helheten, så gäller detsamma om lemmarna i Kristi kropp. Den enes uppgift är lika nödvändig för helheten som den andres. Det är genom mångfalden som enheten fungerar. Första Petrusbrevet talar om de kristna som "levande stenar i ett andligt husbygge" och som "ett heligt prästerskap" som skall "frambära andliga offer som Gud vill ta emot" (1 Pet 2:5).
Den allmänna tjänsten åt evangelium, som varje kristen är kallad till, beskrivs i Nya testamentet som en offertjänst. Första Petrusbrevet talar om de kristna som "kungar och präster, ett heligt folk" (1 Pet 2:9) och "ett heligt prästerskap" som skall frambära andliga offer. De grekiska orden hierévs, som betyder "offerpräst", och hierátevma, som betyder "offerprästadöme" och laós, som betyder "folk(gemenskap)" används. När det i Uppenbarelseboken sägs, att Kristus gjort de kristna "till präster åt sin Gud och fader" (Upp 1:6) brukas också ordet hierévs. I Nya testamentet används detta ord alltså inte bara om de hedniska och de levitiska offerprästerna i det gamla förbundet utan också om de kristna och om Kristus som den store "översteprästen" (archierévs), som offrat sig själv till människornas frälsning (Heb 4:14, 8:1, 9:11).
Det offer, som de kristna skall frambära, är inte ett försoningsoffer. Det har Kristus som överstepräst redan framburit, då han "med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, en gång för alla har trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt" (Heb 9:12). Kristus har helgat sig själv till ett offer för människornas skull (Joh 17:19) och detta offer kan inte upprepas. De kristnas avgörande offer är av annat slag. De skall frambära sig själva "som ett levande och heligt offer, som behagar Gud" (Rom 12:1), de skall ställa hela sitt liv till Guds förfogande. Detta sker genom tacksägelse, lovsång och kärlekens tjänst (Heb 13:15-16), bön (Upp 8:3-4), understöd till behövande (Fil 4:18) och vittnesbörd som leder till människors omvändelse (Rom 15:16).
Denna offertjänst fullgör de kristna i de döptas och troendes prästadöme. Till den är alla kristna kallade och vigda genom dopet. Där finns ingen andlig värdeskillnad. Alla är präster som skall frambära sig själva som ett levande offer inför Gud.
Detta är det kristna lekmannaskapets innebörd. Alla tillhör genom dopet Guds folk och är kallade till kyrkans allmänna tjänst. Det svenska ordet "lekman" går språkligt tillbaka på det grekiska, dock inte nytestamentliga ordet laikós, som betyder tillhörig folket . Laós, folk, var redan i nytestamentlig tid en av beteckningarna på kyrkan. Den som hör till Guds folk och är medborgare i Guds rike är en laikós. Det är beklagligt att lekman ofta fått betydelsen av ickeprästvigd eller okunnig och okvalificerad. Det förändrar emellertid inte ordets ursprungliga och egentliga betydelse.
Den särskilda tjänsten i kyrkan
I kyrkan finns inte bara den allmänna tjänst, som alla kristna kallas till genom dopet. Där finns också en tjänst, till vilken kyrkan kallar män och kvinnor och avskiljer dem genom vigning. Från sin allra första tid har kyrkan genom bön och handpåläggning avskilt enskilda kristna till denna särskilda tjänst i kyrkan. Paulus beskriver den tjänst, som han blev kallad till som en försoningens tjänst. "Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber på Kristi vägnar: låt försona er med Gud" (2 Kor 5:18-20). Bland dem som är kallade och vigda till försoningens tjänst är några anförtrodda försoningens ord. Andra är kallade att vårda och ha andlig uppsikt över församlingarna, andra åter att ta särskilt ansvar för att tron blir verksam i kärlekens gärningar.
Den särskilda tjänsten i kyrkan är en gåva från Gud och samtidigt ett uppdrag som kyrkan ger genom bön och handpåläggning i vigningen till det kyrkliga ämbetet.
Tjänare åt Kristi evangelium – så betecknas de som sänds ut i den särskilda tjänsten i Svenska kyrkans vigningsordningar från 1987. I vår tradition har det varit vanligt att tala om predikoämbetet , eftersom kallelsen gäller att räcka fram det saliggörande evangeliet i såväl ord som handling. När man talar om kyrkans ämbete , betonar man att den särskilda tjänsten tillhör kyrkans grundstruktur och fordras för att Guds folk skall byggas upp i tron och rustas för tjänst och vittnesbörd i världen. Ämbete och tjänst har samma grundbetydelse och avser att återge det nämnda nytestamentliga ordet diakonía (lat. ministerium).
I internationell ekumenik talas ofta om kyrkans ordained ministry (vigningstjänst ) och innehavarna kallas ordained ministers. Syftet är att påminna om två förhållanden som gäller kyrkans vigda tjänare. För det första har de som alla andra kyrkans medlemmar genom dopet del i den gemensamma kallelsen till tjänst. För det andra står de i ett särskilt gudomligt uppdrag som kräver en särskild avskiljning; de vigs till den kyrkliga tjänst som är nödvändig för Guds folks grundläggande uppgift i världen – att överräcka evangeliet.
Det treledade ämbetet
Jesus Kristus kallade och sände sina apostlar och därmed började hela kyrkans sändning till världen: "Jesus sade till dem igen: ’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade: ’Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden’" (Joh 20:21-23). Jesus utrustade apostlarna med helig ande och fullmakten att förlåta synder. Den sändning, som de själva mottagit, förde de vidare till nya generationer. I apostolatet finns ursprunget till kyrkans ämbete. Ämbetet är således en Guds gåva till kyrkan. Som en del av kyrkans grundstruktur skall det sörja för att tjänsten åt evangelium blir utförd.
Kyrkans vigda tjänare har uppdraget att på Kristi vägnar i ord och handling förkunna evangelium och stärka enheten med Kristus: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig" (Luk 10:16). De är på detta sätt tagna i anspråk för Guds fortsatta handlande med sitt folk. Sitt ämbete utövar de i kyrkan som en del av kyrkans gemenskap och för kyrkan som ett betjänande av dess medlemmar. Det kyrkliga ämbetet kallas ibland Andens ämbete. Det innebär inte att Andens gåvor uteslutande skulle vara knutna till ämbetet men att detta utövas i och genom Anden för att uppliva och stärka nådegåvorna i församlingen.
Nya testamentet ger inget tydligt och klart mönster för det kyrkliga ämbetets utformning. Den verksamhet som apostlarna på Kristi uppdrag grundade i de nybildade kristna församlingarna utformades och leddes från början på olika sätt på olika platser. Ansvaret för församlingarnas mångsidiga verksamhet togs av människor med skilda uppgifter och gåvor. Ur mångfalden vidareutvecklade kyrkan med tiden tre uppdrag inom kyrkans ämbete, nämligen episkopens, presbyterns och diakonens.
I Fil 1:1, 1 Tim 3:1-7 och Tit 1:7-9 möter begreppet epískopos, som översätts med "församlingsledare" och har grundbetydelsen en som har tillsyn eller uppsikt över något . Innehavaren av denna tjänst hade ett ledningsansvar i församlingarna, vilket även framgår av de särskilda krav, som ställdes på denne. I de nämnda breven möter också begreppet diákonos, som översätts med "medhjälpare". Om än Nya testamentets uppgifter om episkoper och diakoner är ganska fåtaliga, så finns desto fler om dem som kallas presbyterer. Ordet presbyteros, som i NT ’81 översätts med "äldste", är grundordet för det svenska "präst". Från början fanns ingen klar skillnad mellan presbyterernas och episkopernas uppgifter men efter hand kom episkoperna att bli presbyterernas förmän. Presbyteriet hade ett läroansvar, vilket framgår av apostlamötet i Jerusalem. Tillsammans med apostlarna och hela församlingen i övrigt fattade presbyteriet mötets beslut (Apg 15, 16:4). Författaren till 2 och 3 Johannesbreven presenterar sig som presbyter, och Första Petrusbrevet karakteriserar presbyterer som "herdar" för Guds hjord (1 Pet 5:1-2). I Jakobs brev tillskrivs de ansvar för församlingens helande av de sjuka med smörjelse och förbön (Jak 5:14). I Apg 14 berättas hur Paulus och Barnabas tillsatte presbyterer i Lystra, Ikonion och Antiokia. Av Paulus fick Titus i uppdrag att tillsätta presbyterer i varje stad på Kreta efter apostelns anvisningar (Tit 1:5). Timotheos, som var insatt som kyrkoledare i Efesos, fick samma uppdrag och förmanades därvid att inte förhasta sig med handpåläggningen (1 Tim 5:22).
De antydningar, som Nya testamentet ger oss, visar att den allmänna tjänsten i kyrkan utövades i samspel med den särskilda tjänsten. Det kyrkliga ämbetet och de döptas och troendes prästadöme fungerade tillsammans med sina olika uppgifter. Allt var inriktat mot samma mål: Guds ära och församlingens uppbyggande som en levande och organisk gemenskap i Kristus.
