För det rätta perspektivets skull bör ett dokument om det kyrkliga ämbetet börja med att betona Guds storhet, suveränitet och allomfattande verk. Gud, som har skapat himmel och jord, det osynliga likaväl som det synliga, är den som ensam återupprättar sin skapelse och befriar mänskligheten från synd och död. Sitt herravälde på jorden upprättar Fadern genom sin son Jesus Kristus, som dog för våra synders skull och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25), och genom den heliga Andens förnyande kraft. Guds frälsande kärleksvilja gäller hela världen. Han tvingar mörkret att fly och låter det sanna ljuset lysa över jorden (1 Joh 2:8), där ondskans och förstörelsens makter verkar och där livet ständigt hotas av döden.
Bibelns perspektiv är teocentriskt. Aposteln Paulus sammanfattar detta i följande ord: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen (Rom 11:33-36. Jfr Psalt 139; Jes 40:12ff; Job 41:2).
De tre prepositionerna av , genom och till antyder den Treeniges allomfattande kosmiska gärning. Hela verkligheten är föremål för Guds omsorg. Vi bekänner oss till fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål (1 Kor 8:6). Kristus som delaktig i Guds fullhet är allhärskaren och handlar till återlösning av hela kosmos (Ef 1:22-23; Kol 1:15-20). Den heliga Anden är Livgivaren för allt skapat. Andens verk ger liv såväl åt växter och djur som åt människans ande, själ och kropp. Anden för de skapade hem till Skaparen.
Gud är sålunda fördold, outgrundlig, suverän och allomfattande. Gud handlar efter sin egen vilja och med kärlekens makt. I Herrens bön ber kyrkan att Guds vilja skall ske, att riket skall komma, det allomfattande herradömet. Gud handlar genom allt skapat till försoning, räddning, förnyelse och enhet. I sin obegripliga nåd utväljer Gud det som är svagt och ringa (1 Kor 1:26-30; Joh 15:16). Genom Guds handlande är kyrkan helig och kyrkans ämbete har en stor uppgift i Guds plan för sin skapelse (Jfr 1 Pet 1:13-25).
Gud och evangelium
Jesus sade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark 1:15).
Budskapet handlar om Guds kärlek och Guds rike. Därför kallas det evangelium, som betyder "glatt budskap". I Nya testamentet betecknas ofta hela Guds frälsningsverk i Kristus med detta ord (Rom 1:1-5). Evangelium berättar om Jesu död som försoningen för världens synd och om hans uppståndelse som Guds avgörande ingripande till världens slutliga räddning (1 Kor 15:1-11). Segern över ondskans och dödens makter, syndaförlåtelsen, den nya gemenskapen med Gud och det nya livet i frihet och kärlek blir genom Guds evangelium givet till var och en som tar emot det i tro.
I evangelium inryms tron på Gud som Fadern och Skaparen. Det proklamerar ett gudsfolk, som förnyas genom Kristi gärning. Evangeliet utlovar Guds närvaro genom Anden, som förmedlas i Ordet och sakramenten. Anden skall efter Guds vilja skapa och uppehålla tron på den uppståndne Kristus hos dem som hör evangeliet. Andens uppgift är nämligen att kalla människor till tro och helga, trösta, förnya och utrusta dem för deras uppgift i världen. Tron är inte människans gärning.
Människor är skapade till Guds avbild. Genom att ta emot evangelium blir de födda av Gud, befriade och återupprättade. De förvandlas och deras tankar förnyas, så att de kan avgöra vad som är Guds vilja, vad som är gott och fullkomligt och behagar Gud (Rom 12:2). Skrankor rivs ned, det gamla är förbi och något nytt har kommit (2 Kor 5:17). "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus Jesus (Gal 3:28). Hela skapelsen väntar ivrigt på att detta nya som blivit verklighet också skall nå sin fullbordan så att Gud blir allt, överallt (1 Kor 15:28). Även skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen (Rom 8:19-21).
Kyrkan – Guds folk
Genom Kristus och Anden kallar Fadern alla människor att bli hans eget folk på jorden. Han utvalde Israel till sitt egendomsfolk. Genom Jesus Kristus och hans försoningsgärning upprättade han ett nytt gudsfolk. Om detta vittnar Guds evangelium. Det glada budskapet om Guds nåd i Jesus Kristus samlar dem som tror och döpts till ett gudsfolk, "ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk" (1 Pet 2:9).
Den Gud som detta folk bekänner sig till är verksam mitt i vår verklighet, skapande och befriande. Frälsningens befrielse är ett pågående skeende, som Gud själv enligt sitt löfte skall föra till slutlig seger (Fil 1:6). Tron på Gud är en tro på Gudförvärlden. I världen lever det förnyade gudsfolket i väntan på den slutliga fullkomningen av den seger som Kristus redan har vunnit.
Guds folk hör Herren till. På Nya testamentets språk uttrycks detta med ordet kyriake, som betyder "Herren tillhörig". Därav kommer det svenska ordet kyrka som har sina motsvarigheter i en rad andra språk (kirke, kirk, kerk, Kirche, church). Guds folk benämns också med det grekiska ordet ekklesía som betyder församling i lokal och universell mening och som används i en rad andra språk (église, iglesia, igreja). Båda dessa ord möts i det grekiska uttrycket kyriake ekklesía som alltså betyder Herrens kyrka och församling. Den hör Herren Kristus till och ingen annan.
Denna kyrka är den "ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka", som vi i trosbekännelsen bekänner vår tillhörighet till. Kyrkan är gemenskapen med den levande Herren och "alla trogna i alla tider". För den enskilde konkretiseras gemenskapen i denna kyrka i den lokala församlingen. Där – i gudstjänsten – blir gemenskapen med Kristus och alla trogna i alla tider synlig och påtaglig. Där tar kyrkan gestalt när människor samlas till bekännelse och bön, tacksägelse och lovsång.
Ordet och sakramenten är kyrkans särskilda kännetecken. Det är samlingen kring dem som gör församlingen till en kristen församling, en synlig del av den heliga kyrka som är Guds folk. I Stora katekesen skriver Martin Luther att kyrkan är "den moder som föder och närer varje kristen genom Guds ord, vilket den helige Ande uppenbarar och driver och varigenom han upplyser och upptänder människornas hjärtan, att de må fatta och mottaga det, fasthålla och förbliva därvid".
Förutom Ordet och sakramenten har kyrkan en rad andra kännetecken som på olika sätt är knutna till gudstjänstgemenskapen. Martin Luther nämner att det heliga kristna folket" åtminstone har sju yttre kännetecken. Det första är att Guds ord där "predikas, tros, bekännes och leves". Det andra respektive tredje kännetecknet är dopet respektive altarets sakrament, när dessa efter Kristi instiftelse rätt utdelas och mottages i tro. Det fjärde är boten, syndernas förlåtelse för Kristi skull, det femte är kallelsen och vigningen av särskilda tjänare åt evangelium. Det sjätte kännetecknet är bönen, lovsången och tacksägelsen. Det sjunde är korset eller villigheten att lida för evangeliets skull.
När en människa döps förenas hon med Kristus och Guds folk. Hon ställs tillsammans med Kristus och kyrkan mot ondskan i världen.
Kyrkan – Kristi kropp
Kyrkans väsen belyses i flera bibliska bilder. Här kan nämnas åkern där tjänare planterar och vattnar men där Gud ger växten, det ädla olivträdet vars ympgrenar får del av den äkta saven, vingården dit ägaren till slut sänder sin egen son som tjänare, hjorden som vårdas av den gode herden. Ibland förskjuts bildperspektiven för att närmare belysa de livsviktiga sambanden mellan Kristus och hans kyrka: åkerns vetekorn som dör för att ge många liv, vingårdens vinstock med rankorna som inte av sig själva kan bära den förväntade frukten. En viktig bild är kyrkan som Kristi kropp. Den fokuseras särskilt i Paulus skrifter.
Både enhet och mångfald hör till betingelserna för livet i Kristi kropp. Enheten innebär inte detsamma som likformighet. Mångfalden utgörs av lemmar med skilda och samordnade funktioner. Genom dop i den Treeniges namn är vi förenade med Kristus till trons nya liv: vi har alla döpts för att höra till en och samma kropp. Tillhöriga samma Kristi kropp är vi var för sig lemmar som i sin olikhet är till för varandra (Rom 6:3-11; 12:4-8; 1 Kor 10:16 f). De många har del i och bidrar var för sig till enheten i Kristi kyrkas gemenskap (grek. koinonía), som likaså är en gemenskap i Anden med Fadern och Sonen. Därför förkunnar och bekänner vi den apostoliska tron på kyrkan som de heligas samfund , (lat. communio sanctorum) – gemenskapen mellan de heliga som delar de heliga gåvorna. I kyrkan har de troende del i samma dop till Kristus och tar del i samma Herrens måltid. Var för sig bidrar de till enheten när deras personliga gåvor tas i bruk. Gemenskapen yttrar sig som ömsesidigt tjänande (grek. diakonía).
Liksom enheten i mångfald är konstitutionell är tjänandet en livsbetingelse för kyrkan som Kristi kropp. Själv kom ju Guds son som tjänare åt barmhärtighetens Fader, inte för att bli betjänad utan för att tjäna en splittrad mänsklighet som längtar efter helhet och gemenskap. Mästaren underströk varje lärjunges uppgift att med honom som förebild vara andras tjänare. Döpta till honom är vi kallade att dag för dag följa honom och bära korset – kärlekens, försoningens och hoppets tecken – mitt i världen.
Kyrkan – Andens tempel
I Nya testamentet ges löften om en fullkomlig värld med ett nytt Guds tempel, som är uppfyllt av Guds närvaro och där alla heliga lever i vördnad, tillbedjan och lovsång.
Men det fullkomliga hör till fulländningen. Så länge tiden består pågår Andens bygge, som växer till ett heligt tempel i Herren. Kristus själv utgör hörnstenen, den som allt står och faller med (Matt 21:42; Apg 4:11; Ef 2:20-22; 1 Kor 3:10-11). Kristi kropps tempel, som bröts ner i döden och upprättades efter tre dagar, är uppfyllt av Anden (Joh 2:19-22). Under århundraden har människor runt om i världen genom dopet och tron fogats in som levande stenar i en andlig boning åt Gud och det skall fortsätta så länge tid är.
Anden utför bland, i och genom människor sitt verk att resa det tempel, som är den kristna församlingen och kyrkan. Anden såsom Herren och Livgivaren framkallar, förnyar och fördjupar trons liv. Anden såsom Hjälparen lär, vägleder och stärker de kristtrogna, stöder dem i deras svaghet, lockar fram deras bön och vädjar för dem inför Fadern. Anden övar splittrade människor att bekämpa det onda och att hålla fast vid och göra sådant som är gott. Anden vill förmå dem att tjäna och bistå varandra, var och en med sin nådegåva (chárisma). I Andens tempel formas de till den vördnad, tillbedjan och lovsång som i handling, ord och livshållning här i världen förhärligar Fadern genom Sonen.
Andens tempel och gudstjänsten hör ihop. Gudstjänsten är hjärtpunkten för allt vad kyrkans gemenskap heter. Den är källflödet för frisk och frimodig tro och villighet till tjänst och vittnesbörd. I Andens tempel ingår människor som levande stenar och förblir däri genom att de håller sig till Gud, hans ord och sakrament.
Genom evangeliets ord och sakramentshandlingar samlas Guds folk och rustas för tjänsten i och för världen. Det är här som lemmarna i Kristi kropp görs livsdugliga. Evangelium om Jesus Kristus som världens frälsare och vår Herre är hemligheten som gör kyrkan till kyrka.
