Gudstjänstrum för Svenska kyrkan

Kyrkoordningen anger i inledningen till sin tionde avdelning, Kyrkobyggnader, några principer för kyrkorummet.

Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeden i livet. De rymmer också mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

De svenska kyrkoförsamlingarnas kyrkor och kapell brukas för gudstjänstfirande i Svenska kyrkans ordning. De är till för att tjäna församlingens gudstjänstliv, vara de rum där människor finner vägar till Gud och där de kyrkliga handlingarna har sin plats.

Samtidigt är kyrkobyggnaden en viktig del i bygdens liv och en del av det kulturarv som Svenska kyrkan har att förvalta. Den kyrkoantikvariska ersättning som staten betalar till Svenska kyrkan är ett uttryck för att samhället vill vara med och betala för att de värden kyrkobyggnader representerar skall kunna bevaras. Samtidigt innebär detta ett krav på att kyrkobyggnaderna skall hållas tillgängliga för allmänheten på lämpligt sätt.

Med kyrkobyggnad avses ett gudstjänstrum som är en egen byggnad eller del av en annan byggnad och som är invigd till kyrka i enlighet med den ordning som återfinnes i kyrkohandboken. Det finns även andra rum som används för att fira gudstjänst, men som ej är invigda som kyrkor. Det kan t ex gälla lokaler i ett församlingshem som regelbundet används som gudstjänst eller ett begravningskapell. De faller därmed utanför de bestämmelser som gäller upplåtelse av kyrka.

Om kyrkorummens tillgänglighet finns bestämmelser i Kyrkoordningens 40 kap. 2 § andra stycket där det anges att kyrkobyggnaderna skall hållas tillgängliga för allmänheten. Här avses inte någon upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänster eller liknande utan det dagliga öppethållandet av kyrkorummet för besök och andakt. Ett sådant öppethållande skall bereda människor tillgång till kyrkorummet också med tanke på kyrkobyggnadens kulturhistoriska betydelse och dess unika ställning som en del av samhällets samlade kulturarv. Här avses således en allmän skyldighet för församlingen att låta kyrkorummet vara öppet.

Tillgång till kyrkobyggnaden kan uppfattas som en rättighet. Liksom det moderna samhället tillhandahåller olika institutioner för sjukvård, socialtjänst, utbildning mm så kan man mena att det också skall tillhandahålla kyrkobyggnader för det religiösa livet.

I samband med relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten fördes i diskussionen fram att Svenska kyrkans gudstjänstrum var att se som allmänna rum, som alla borde få tillgång till. Detta kunde kopplas till den kyrkoantikvariska ersättningen. Detta är dock en direkt missuppfattning av dennas innebörd. Kyrkorummet skall vara öppet för besök och andakt men är också framöver främst Svenska kyrkans gudstjänstrum. Det är den lokala församlingen som äger kyrkan och som förvaltar den, i första hand med syfte att bereda rum för den egna församlingens gudstjänster. I den mån gudstjänster som avser andra samfund skall firas i gudstjänstrummet, sker detta efter beslut i enlighet med kyrkoordningens bestämmelser om upplåtelse av kyrka.