Församlingsvårdande verksamhet

Församlingsvårdande verksamhet skulle kunna sättas som huvudrubrik för allt det arbete som utförs i församlingarna. Här behövs vaktmästare och husmor, sekreterare och kantor, diakon och barntimmeledare. Alla kyrkans medarbetare, oavsett tjänst och titel, bidrar till den församlingsvårdande verksamheten. Även om t.ex. den administrativa verksamheten och begravningsverksamheten i det följande beskrivs under egna rubriker är de självklart också delar av församlingens gemensamma uppdrag.

Den församlingsvårdande verksamheten omfattar alltså många skiftande arbetsformer och aktiviteter i relation till ett stort antal olika målgrupper. I enskilda samtal, konfirmandgrupper, gudstjänster och församlingsaftnar möts människor med en förväntan om att det som sker i de sammanhangen präglas av respekt och tillit. Denna förväntan finns inte i första hand därför att man vet att det finns en lag som reglerar sekretessen, utan det är ett förhållningssätt som naturligen förknippas med kyrkans arbete och budskap.

I inledningstexten till kyrkoordningens tolfte avdelning slås fast att människor som deltar i församlingens verksamhet måste kunna lita på att uppgifter om deras personliga förhållanden inte förs vidare. Den inomkyrkliga offentlighetsprincipen balanseras här med bestämmelser om undantag från offentlighet med hänsyn till olika intressen.

Kyrkoordningen 54 kap. 2 §:

I kyrkans församlingsvårdande verksamhet gäller förbud mot att röja uppgifter om en enskilds personliga förhållanden. Förbudet gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att personen i fråga eller någon närstående lider men.

Bestämmelsens formulering innebär att det i dessa fall råder ett starkt skydd för personliga uppgifter. Endast om det står klart att ett utlämnande inte kan skada får uppgiften lämnas ut. Man brukar säga att det i dessa fall finns en presumtion för att inte lämna ut uppgifter. Någon entydig förteckning över vilka dessa uppgifter är kan inte tas fram, utan en bedömning måste göras från fall till fall. Om det skulle förekomma uppgifter om t.ex. psykisk sjukdom, omyndighet eller att ett barn med stöd av socialtjänstlagen har placerats i familjehem är dessa i allmänhet sekretessbelagda. Uppgifter om en persons adress och telefon får däremot endast i undantagsfall hållas hemliga.

Vi kan konstatera att en sådan bedömning kan leda till olika resultat i olika tider. 1989 begärde en person att få ta del av en uppgift om vem som var far till ett barn, men pastorsämbetet och kammarrätten avslog begäran med hänvisning till sekretesslagen. När beslutet överklagades till regeringsrätten återremitterades ärendet för en mer grundläggande bedömning av vilken skada, "men", som skulle drabba den enskilde om uppgiften lämnades ut. Regeringsrätten menade att endast det faktum att någon är född utom äktenskapet eller är förälder till ett utomäktenskapligt barn inte var tillräcklig grund för att hålla en sådan uppgift hemlig. Förändringar i det sociala normsystemet gör att de värderingar som ligger till grund för beslut om vad som skall vara sekretessbelagt inte är desamma över tid. (Exemplet är hämtat från Collmar, Nordström, Sekretess inom kyrkan. Verbum 1994.)

Detta förbud till förmån för en enskild hindrar inte att personen själv tar del av uppgifterna i en sådan handling. Den person som uppgifterna gäller kan också häva förbudet så att andra får ta del av uppgifterna.

Som en kyrkans medarbetare har man alltid att leva upp till bestämmelsen i kyrkoordningen. Dessutom är det viktigt att vara medveten om att för vissa delar av den församlingsvårdande verksamheten gäller därutöver särskilda regler i skollagen och socialtjänstlagen, se nedan. Förhållningssättet grundat på öppenhet och respekt för den enskildes integritet måste vara detsamma för alla kyrkans medarbetare och för den enskilda medarbetaren i varje situation, även om det alltså i vissa fall kan vara olika regler som gäller för de olika situationerna.

Präster

Prästernas särskilda ansvar i fråga om tystnadsplikt har ett mycket gammalt ursprung. Präster har i alla tider fått ta emot bekännelser och förmedla Guds förlåtelse. Bilden av förlåtelsens hav, där den bekända synden försvinner och inte längre finns till, förutsätter en total tystnad från den som lyssnat till bekännelsen.

Den stränga syn på prästens tystnadsplikt, som på allvar blir tydlig i straffanvisningarna från 900-talet, bekräftas av den rättsliga utvecklingen under 1100- och 1200-talen. Det fanns visserligen delade meningar huruvida en bikthemlighet skulle kunna avslöjas under mycket speciella omständigheter, t.ex. när den innehöll information om ett brott som planerades eller om ett brott mot rikets säkerhet. Men de som företrädde hållningen att inget fick yppas av sådant som sagts under tystnadsplikt segrade och den ordningen gäller fortfarande idag. Martin Luther var kritisk mot den medeltida bikten för dess stränghet, men det gällde i det avseendet att konfidenten förväntades kunna räkna upp och bekänna alla sina synder, vilket Luther menade var en omöjlighet. I fråga om tystlåtenhetens sigill uttrycker sig Luther på så sätt att bikten "sker inte inför mig utan inför Kristus: eftersom Han håller den hemlig, håller även jag den hemlig."

Den mycket stränga synen på brott mot tystnadsplikten följde alltså med även i reformationens teologi och kyrkolagstiftning och får sitt tydliga uttryck i 1686 års kyrkolags föreskrift om dödsstraff för den som avslöjar vad som sagts under hemligt skriftermål. För sådant som delgetts en präst under själavårdande samtal i övrigt följde av prästämbetets förpliktelser att prästen inte fick röja detta.

När den nya regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 1975 var det inte längre möjligt att hävda tystnadsplikt för sådant som en präst fått veta under själavårdande samtal. Enligt regeringsformen måste tystnadsplikten vara reglerad i lag och lagtexten talade enbart om hemligt skriftermål, det vill säga bikt. Lagstiftningen kring prästens tystnadsplikt har sedan 1975 förändrats i ett par omgångar. Den har utvidgats till att gälla bikt och enskild själavård samt tydliggjorts till att gälla alla som är eller varit behöriga att utöva det prästerliga ämbetet i Svenska kyrkan. För biskoparna gäller med nödvändighet samma regelverk, då det för att bli vigd till biskop i Svenska kyrkan krävs att man är prästvigd.

I all sin tjänstgöring, utöver den som ligger under den absoluta tystnadsplikten, har präster och biskopar samma ansvar som övriga anställda i fråga om offentlighet och förbud mot att röja uppgifter. Offentlighetsprincipen och bestämmelserna om undantag från offentlighet utgör det grundläggande regelverk till vilket bestämmelserna om tystnadsplikt fogas för de situationer där dessa skall iakttas.

Absolut tystnadsplikt

I 31 kap. 9 § kyrkoordningen står det

Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård.

Motsvarande bestämmelse för biskopar finns i 30 kap. 3 §.

Vad som menas med bikt är väl definierat. Det är däremot inte lika självklart att avgränsa vad som är enskild själavård. Den 1 juli 1997 ändrades bestämmelsen i kyrkolagen så att begreppet själavårdande samtal byttes mot enskild själavård. I det utredningsarbete som föregick förändringen konstaterades att begreppet enskild själavård tydliggör att tystnadsplikten gäller det som sker "under avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en konfident (eller ett par konfidenter med ett gemensamt problem som de tillsammans vill bearbeta inför prästen)." Dessutom gäller tystnadsplikten en personlig brevväxling mellan präst och konfident, där man behandlar förhållanden som avser konfidentens liv eller tro. Det kan finnas föreställningar om att allt som sägs till en präst i mer eller mindre enskildhet är hon eller han förhindrad att yppa för någon annan. Kanske kan någon söka vinna egna fördelar genom att för prästen berätta saker om en annan person i tron att det går att binda detta till tystnadsplikten. Det är alltså viktigt att som präst vara klar över vilka situationer som kan ligga under tystnadsplikt. Det är prästens ansvar att i inledningen av varje sådan situation klargöra vad som gäller i fråga om tystnadsplikt, så att missförstånd undviks i möjligaste mån.

I fråga om brevväxling finns en problemställning som vi har anledning att särskilt uppmärksamma. Vid några tillfällen har en brevväxling mellan biskopen och prästerna i ett stift prövats i domstol angående offentlighetsprincipen och tystnadsplikten. Avgörandena har gällt huruvida breven har varit ställda till biskopen som pastor pastorum eller har varit av mer allmän karaktär. När det har funnits en otydlighet i fråga om syftet med ett brev eller om brevets innehåll inte enbart har ansetts vara av själavårdande karaktär har domstolarna varit mycket restriktiva i tolkningen av vad som kunnat ligga under tystnadsplikten. Såväl biskop som präst har uppgifter av olika karaktär, vilket medför att det är mycket viktigt att vara klar över vad som är offentligt och vad som kan ligga under tystnadsplikt. Vi biskopar är ense om att alla brev och andra meddelanden som ställs till oss i vår uppgift som pastor pastorum ligger under den absoluta tystnadsplikten.

Alla frågor och bekännelser får finnas inom enskild själavård och bikt. Där finns ingen begränsning. Men ibland kan personliga relationer försvåra förutsättningarna för själavården. På motsvarande sätt som en läkare har svårare att ställa en riktig diagnos för sitt eget svårt sjuka barn, kan inte en präst vara själavårdare för sin egen familj. Den som är chef eller arbetsledare har en roll som stör en eventuell själavårdsrelation till en medarbetare. I en sådan relation finns måhända risken att tystnadsplikten tas som intäkt för att kunna tala om sådant som egentligen skulle redas ut inom arbetslaget.

Att tystnadsplikten är absolut innebär att det inte finns något undantag t.ex. för så kallad meddelarfrihet. Av sådant som hör under den absoluta tystnadsplikten får ingen under några som helst omständigheter röja något. Därmed får man inte heller kallas som vittne i en rättegång om sådant som hör under tystnadsplikten. Det ligger under domstolens ansvar att se till att inte sådana frågor ställs att det som ligger under tystnadsplikten riskerar att avslöjas. Vittnesförbudet, som finns i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, gäller på samma sätt som tidigare. Det förbudet är knutet till vigningstjänsten som präst och inte till anställningen och gäller numera även präster eller motsvarande i andra samfund än Svenska kyrkan.

Tystnadsplikten gäller hela livet, så att den som av någon anledning har lämnat prästämbetet fortfarande lyder under tystnadsplikten för det som hon eller han fått höra under bikt eller enskild själavård i sin tidigare tjänst som präst. En präst som har övergått till annan verksamhet, t.ex. som lärare eller konsult, har ett särskilt ansvar för att de människor hon eller han möter i sin tjänst inte behöver tveka över relationens art. En konsult som leder konferenser, där deltagarna vet att hon eller han är präst, blir kanske mer än andra anlitad som samtalspartner på tid utanför programmet. Det ligger då ett särskilt ansvar på prästen att vara klar över och att klargöra vilken relation som gäller i det enskilda samtalet, konsult och konferensdeltagare eller präst och konfident.

Slutligen innebär den absoluta tystnadsplikten att inte heller den person som är föremål för den, konfidenten, har möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten. Även om personen i fråga ber prästen bekräfta en uppgift som hon eller han själv givit, är prästen förhindrad att göra detta om det ligger under tystnadsplikt.

Den präst eller biskop som brutit sin tystnadsplikt har genom ett sådant uppträdande visat sig vara olämplig för sitt uppdrag och får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst (31 kap. 12 § resp. 30 kap. 5 § kyrkoordningen). Genom den nya kyrkoordningen har det förtroende som ges åt prästerna i uppdraget att förvalta den absoluta tystnadsplikten fått en tydligare koppling till tjänsten. Den som bryter mot förtroendet straffas inte i första hand med fängelse utan med att fråntas förtroendeuppdraget, vigningstjänsten. Prästtjänsten med allt vad den innebär härstammar från Guds och församlingens kallelse och bygger på de löften som prästen givit vid sin vigning. På dessa bygger också den absoluta tystnadsplikten.

Som ett led i domkapitlets tillsynsfunktion kommer varje brott mot tystnadsplikten att tas upp under rubriken "Fråga om rätten att utöva uppdraget som präst". Även i de fall då beslutet inte blir sådant att den tilltalade förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, kommer protokollsanteckningar att visa att handlandet varit klandervärt. Dessutom kommer naturligtvis biskopen, som ett led i sin pastorala tillsyn, att föra samtal med prästen. För det fall att någon, som redan lämnat vigningstjänsten, bryter mot tystnadsplikten kan ändå ett utdömande av skadestånd bli aktuellt.

Jourhavande präst

Den telefonsjälavård som erbjuds människor genom jourhavande präst är en form för den enskilda själavård som är prästens specifika ansvarsområde. Från arbetsgrupper inom verksamheten har, med hänvisning till så kallade "vaneringare", framförts önskemål om en annan tolkning av tystnadsplikten i det sammanhanget. Argumentet har varit att verksamheten skulle kunna bli effektivare såväl i relation till "vaneringaren" som till övriga konfidenter. Även om detta är en riktig bedömning är det inte rimligt att ställa önskan om en effektivare själavård mot den absoluta tystnadspliktens unika uppgift. Det särskilda problem som är förknippat med upplevelsen av att samma person ständigt återkommer till jouren och att samtalen inte "leder någonstans", får i stället bearbetas i den fortbildning och handledning som bör finnas för de i jouren engagerade prästerna.

Diakoner

Diakonens tjänst är ett av de tre uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Till vigning och vigningslöften knyts förväntningar och ansvar som svarar mot behörigheten att inneha en sådan tjänst. Frågan om vilken tystnadsplikt som skall gälla för diakoner har funnits på dagordningen en längre tid. I ett allt mer pluralistiskt samhälle där bristande förtroende för olika samhällsrepresentanter uttrycks öppet blir det än viktigare att kunna redogöra för vilken form av tystnadsplikt man arbetar under. Många enskilda kontakter och förtroendefulla samtal ingår i diakonens tjänst, vilket gör det angeläget att kunna ge tydliga och sanningsenliga försäkringar om tystnadsplikt.

Tystnadsplikt för diakoner

Diakonen har som övriga anställda att svara mot kyrkoordningens grundläggande regler om offentlighet och förbud mot att röja uppgifter i det församlingsvårdande arbetet. Förväntningarna på att det som sker i kyrkans arbete präglas av förtroende och respekt för den enskilde skall alla medarbetare kunna svara upp mot oberoende av vilken arbetsuppgiften är. För diakonen gäller därutöver tystnadsplikt i vissa fall.

I 32 kap. kyrkoordningen regleras uppdraget som diakon och det som särskilt gäller i fråga om tystnadsplikt i 9§:

Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som diakon har tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon därvid har fått veta under själavårdande samtal, om inte personen ifråga medger att uppgiften lämnas ut.

Tystnadsplikten gäller inte om diakonen enligt lag ålagts att uttala sig under ed eller om det föreligger uppgiftsskyldighet enligt 71§ socialtjänstlagen (1980:620).

Diakonens tystnadsplikt är av ett annat slag än prästens absoluta tystnadsplikt. Som kyrka har vi ett gemensamt uppdrag, men de olika tjänsternas förpliktelser varierar bland annat i fråga om tystnadsplikten. De olika begreppen, själavårdande samtal respektive enskild själavård, har valts för att tydliggöra de två tjänsternas olika karaktär. Det behöver inte innebära någon egentlig skillnad i den själavårdande uppgiften, men det ansvar som respektive tjänsteinnehavare har att förvalta ser olika ut.

Diakonen har i sin vigning lovat att hjälpa den som behöver hans eller hennes tjänst och att stå på de förtrycktas sida. Det kan t.ex. innebära att föra en annans talan i möten med myndigheter eller andra samhällsrepresentanter. Den som sökt diakonens hjälp måste kunna lösa honom eller henne från en tystnadsplikt, som annars skulle motverka den hjälpsökandes egna behov. När det gäller gränsdragningen mellan själavårdande samtal och andra samtal kan motsvarande resonemang, som ovan gällande prästerna, föras.

I de löften som ges vid en diakonvigning lovar kandidaten att i sin tjänst följa kyrkans ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. En diakon som bryter mot tystnadsplikten bryter därmed mot kyrkans ordning och sina vigningslöften. Vilka konsekvenser ett sådant brott skall leda till får avgöras i varje enskild situation utifrån de förutsättningar som gällt.

Som framgår av formuleringen "är eller har varit behörig" gäller tystnadsplikten inte enbart den tid någon tjänstgör som diakon. Den gäller livet ut och den gäller även om man med eller mot sin egen vilja skilts från rätten att utöva vigningstjänsten. Tystnadsplikten gäller även fortsättningsvis för det som man fått veta under den tid man var behörig. Som sanktion för ett eventuellt brott mot denna kan det, för den som redan lämnat uppdraget, måhända tyckas ointressant att kunna förklaras obehörig. Från kyrkans sida är dock kopplingen mellan löfte och uppdrag viktig att reglera och genom denna ordning markeras vigningslöftenas eviga karaktär. Dessutom kan det i ett sådant fall också tänkas att ett skadestånd utdöms vid allmän domstol.

Församlingspedagoger och fritidsledare

Den pedagogiska verksamheten i våra församlingar kan se väldigt olika ut beroende på församlingens storlek och struktur, antalet medarbetare, former för samarbete med andra organisationer etc. Även tjänstebenämningarna varierar vilket medför att en heltäckande rubrik för denna medarbetargrupp är svår att finna. Församlingspedagoger, församlingsassistenter, fritidsledare och barntimmeledare har stundtals något skiftande ansvarsområden, men förknippas i allmänhet i första hand med barn- och ungdomsarbetet i församlingarna. För de frågor som vi här behandlar är det betydelselöst hur tjänsten benämns eller vilket ansvarsområde en medarbetare har. Det enda som har egentlig betydelse i det här sammanhanget är, att var och en är ansvarig inför de bestämmelser och regler som berör den verksamhet man arbetar inom och att den grundläggande offentlighetsprincipen tillsammans med bestämmelserna om förbud mot att röja uppgifter gäller alla medarbetare.

I föräldragrupper och studiegrupper av olika slag bearbetas ibland problemställningar som inbjuder till att djupt personliga erfarenheter och ställningstaganden delas. Uppgifter om ett barns eller en familjs särskilda behov och/eller utsatta situation behöver kanske finnas nedtecknat. Det är då angeläget att tänka igenom var en sådan anteckning bäst kan finnas utan att man riskerar att någon obehörig kan ta del av den.

Barn- och ungdomsverksamhet

Inom barn- och ungdomsverksamheten har vissa grupper en särställning i fråga om sekretess, då de omfattas inte bara av kyrkoordningens bestämmelser och eventuella kollektivavtal utan också av regler i skollagen. Skollagen föreskriver tystnadsplikt även för den som är eller har varit verksam i enskilt bedriven förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg.

Skollagen 2 kap. 18 §:

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden.

Vad som avses med förskoleverksamhet respektive skolbarnsomsorg beskrivs närmare i skollagens andra kapitel. Där framgår också att sådan enskilt bedriven verksamhet kräver tillstånd av kommunen. Det är alltså enbart inom förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg som kräver kommunens tillstånd som skollagens regler om tystnadsplikt gäller. Församlingens övriga barn- och ungdomsverksamhet omfattas inte av skollagen.

Om en medarbetare, som deltar i församlingens av kommunen godkända förskoleverksamhet, bryter mot denna tystnadsplikt kan bestämmelserna om brott mot tystnadsplikt i brottsbalken bli tillämpliga och det blir därmed ett ärende för allmän domstol. Det bör observeras att förbudet i skollagen gäller oavsett om röjandet sker muntligen eller skriftligen.

Anmälningsskyldighet

I arbetet med barn och ungdomar är det viktigt att det finns trygghet kring frågor om vilken information som får lämnas ut till vem och att det finns sekretess för viss sorts uppgifter. Det är lika viktigt att veta och att kunna lita på att den som upptäcker att ett barn eller en ungdom far illa anmäler detta för att barnet eller den unge skall kunna få hjälp.

Socialtjänstlagen föreskriver i 71§:

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller ....

Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.

Ett barntimmebarn som berättar att pappa och mamma bråkar och slåss gör det alltid som ett rop på hjälp, även om berättelsen framförs med en tuff och hård attityd. Andra barn säger kanske ingenting, men ger ändå tydliga signaler om att livet är otryggt och hotfullt på något sätt. Alla sådana signaler är kyrkans medarbetare skyldiga att ta på allvar. I de situationer som det här kan vara fråga om måste man klart och tydligt stå på barnens sida. Det gäller såväl då barnet står i centrum för handlingen, som då det försummas p.g.a. vuxnas konflikter eller bristande ansvar. Om en bedömning av den individuella situationen visar att socialnämndens insatser behövs, är det medarbetarnas ansvar att anmäla förhållandet.

Även en medarbetare som har tystnadsplikt enligt skollagen och inte "obehörigen" får röja uppgifter skall anmäla enligt denna bestämmelse i socialtjänstlagen. Ingen behöver därför tveka om det riktiga i att ta kontakt med sociala myndigheter när man förstår att ett barn eller en ung människa har behov av stöd i någon form från samhällets sida. Anmälningsskyldigheten går alltså före tystnadsplikten i sådana situationer. Även i kyrkoordningen finns en bestämmelse som anger att en lagstadgad uppgiftsskyldighet tar över en förbudsregel. På så sätt uppkommer ingen konflikt mellan kyrkoordning och lag.

Musiker och körledare

Barn- och ungdomskörer presenteras stundtals som något vid sidan om den ordinarie barn- och ungdomsverksamheten, vilket kan förklaras av att man då utgår från de olika tjänsteinnehavarnas ansvarsområden snarare än målgruppen för verksamheten. Körverksamhet för barn och ungdomar kan vara en del av sådan förskoleverksamhet respektive skolbarnsomsorg som skollagen talar om. I en sådan situation omfattas körledaren därmed också i den delen av sin tjänstgöring av nyss nämnda regler i skollagen.

För musiker och körledare gäller, på samma sätt som för övriga medarbetare, vidare kyrkoordningens bestämmelser om offentlighet och förbud mot att röja uppgifter i det församlingsvårdande arbetet samt, enligt tidigare resonemang, eventuellt gällande regler i kollektivavtal.

Körövningen eller pianolektionen kan för ett enskilt barn vara det tillfälle där han eller hon vågar antyda något om svåra omständigheter i livet. Musiken fyller många gånger en terapeutisk funktion eller förmedlar en slags trygghet som tillåter att något i andra sammanhang undangömt får skymta fram. Därför är det också mycket viktigt att musiker och körledare är medvetna om det ansvar som varje medarbetare har i relation till den i socialtjänstlagen reglerade anmälningsskyldigheten.

Frivilliga medarbetare och förtroendevalda

Utöver de anställda finns i många församlingar ett antal medarbetare som bidrar med sin tid och sitt engagemang helt på frivillig basis. De frivilliga medarbetarna är ovärderliga resurser i församlingsarbetet, inte enbart genom den arbetsinsats de gör utan också genom att de berikar bilden av livet i en kristen församling. Luthers tal om det allmänna prästadömet får konkretion när uppdraget och ansvaret delas av många.

Även en frivillig medarbetare berörs av kyrkoordningens förbudsregler i den mån hon eller han deltar i någon verksamhet som anges där. Om medarbetaren mer är att se som en självständig uppdragstagare utan närmare anknytning till den kyrkliga verksamheten, faller hon eller han däremot utanför regelsystemet. Det är viktigt att, som en del av det förtroende som den enskilde tilldelas, också klargöra den förväntan som finns på honom eller henne i detta avseende. Därför måste introduktionen av en ny medarbetare tydliggöra ansvaret i fråga om offentlighet och tystnadsplikt för att undanröja eventuella oklarheter.

För kyrkans trovärdighet i sitt uppdrag att stå vid den svagas sida är en rätt hantering av offentlighet och sekretess en självklar förväntan på varje medarbetare. Då det inte handlar om anställningar är det viktigt att den som bryter ett sådant förtroende fråntas också ett frivilligt medarbetskap.

Inte heller för de förtroendevalda gäller några bestämmelser om tystnadsplikt, eftersom detta inte har kunnat regleras i kyrkoordningen och kollektivavtal inte är aktuella. Några av de förbud mot att röja uppgifter i handlingar som finns i 54 kap. kyrkoordningen kan dock bli tillämpliga även i sammanhang som berör förtroendevalda. Som exempel kan nämnas förbudet i 54 kap. 7§ mot att röja en affärspartners förhållanden, vilket naturligtvis gäller även för en kyrkorådsledamot som i den egenskapen har ingått en affärsförbindelse med någon utomstående.

Även om det inte finns några uttryckliga bestämmelser om tystnadsplikt och sekretess som särskilt riktar sig till de förtroendevalda, finns andra bestämmelser i kyrkoordningen som indirekt visar på sammanhang där det förutsätts en återhållsamhet vad gäller utlämnande av uppgifter. Som exempel kan nämnas att de sammanträden som hålls av kyrkoråd i församlingar och samfälligheter, till skillnad från vad som gäller för kyrkofullmäktiges sammanträden, inte är offentliga. Samma skillnad i fråga om offentlighet mellan verkställande och beslutande organ finns också på kyrkans regionala och nationella nivå.

Av detta kan dras slutsatsen att det förutsätts att förtroendevalda i kyrkoråd och nämnder, stiftsstyrelser och Kyrkostyrelsen, i lojalitet med den beslutsordning som gäller, inte offentligt diskuterar sådant som har förevarit under överläggningarna på sammanträdena. Endast om detta efterlevs finns en möjlighet till de öppna och förtroendefulla samtal som är en förutsättning för välgrundade beslut. En förtroendevald som är missnöjd med ett beslut, kan i stället markera detta genom att använda sig av sin rätt till reservation, se 33 kap. 12 § kyrkoordningen. Den intresserade har alltid möjlighet att ta del av protokollet från sammanträdet och de beslut som där fattats.

Det finns i kyrkoordningen inga sanktioner att ta till mot en förtroendevald, som exempelvis bryter mot något av förbuden i 54 kap. eller lämnar ut information från ett icke offentligt sammanträde. De förtroendevaldas uppgift i församlingen utgår av valmanskåren. Man får därmed utgå från att i den mån någon på ett omdömeslöst sätt lämnar ut känsliga uppgifter till skada för en enskild eller för kyrkans verksamhet, får hon eller han inte fortsatt förtroende.

Domkapitelsförsäkran.

En nyhet i kyrkoordningen är att varje ledamot i domkapitlet, innan hon eller han deltar i en överläggning, skall avlägga en domkapitelsförsäkran. En motsvarande försäkran skall också avläggas av ledamöterna i Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar och i Svenska kyrkans överklagandenämnd. Domkapitelsförsäkran har följande lydelse, 9 kap. 9 § kyrkoordningen:

Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordning efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet vilket har anförtrotts mig och inte yppa något som förekommit vid domkapitlets överläggningar.

Denna försäkran har sin bakgrund i den s.k. domkapitelseden, som tidigare fanns i lagstiftningen men togs bort vid införandet av en ny stiftsorganisation 1989. Försäkran är formulerad på ett sådant sätt att den lätt leder tanken till att det här är fråga om tystnadsplikt för ledamöterna. Som tidigare har sagts är det dock inte möjligt att göra avsteg från grundlagsstadgad yttrandefrihet på annat sätt än genom lag eller avtal. Avsikten med försäkran är därför snarare att markera att ledamöterna skall fullgöra sitt uppdrag med integritet och opartiskhet. Till det kommer att om domkapitlet i sin verksamhet avseende tillsyn och överprövning tar emot en uppgift för vilken det råder förbud mot röjande enligt 54 kap., skall förbudet gälla också hos domkapitlet (54 kap. 13§). Domkapitelsförsäkran kan därför ses också som en erinran om detta. Det kan i sammanhanget noteras att inte heller den s.k. domareden, som har bildat mönster för såväl domkapitelseden som domkapitelsförsäkran, i sig innebär sekretess utan snarare en erinran om vad som gäller enligt andra lagbestämmelser.

I sin egenskap av tillsyns- och överprövningsinstans kommer domkapitlet många gånger att handlägga ärenden där känsliga uppgifter om enskilda personer förekommer. Även om någon sekretessbestämmelse inte skulle vara tillämplig i det enskilda fallet är det ändå en förutsättning för att domkapitlet skall kunna fullgöra sin uppgift, att överläggningen kan ske med utgångspunkten i att vad som där sägs stannar mellan deltagarna i överläggningen.

I likhet med vad som gäller för övriga beslutsorgan inom kyrkan sker beslutsfattandet i domkapitlet efter bestämda regler. Dessa är avsedda att dels garantera en demokratisk ordning, dels leda till resultat som kan accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt. På samma sätt som det inom domstolsväsendet är genom domen som motiven kommer till uttryck, förutsätter alltså kyrkoordningens bestämmelser att det är av domkapitlets beslut som ledamöternas skäl och resonemangen bakom beslutet kan utläsas. Den som så vill kan också ta del av domkapitlets protokoll. Några ytterligare förklaringar skall därför inte behövas och bör inte heller ges av dem som deltagit i besluten.