Fler notiser Pedagogik och teologi möts i kroppen

Kerstin Bothén, för några månader vikarierande komminister i Gränna och Visingsö församlingar, annars stiftsadjunkt för församlingsutveckling, talade nyligen vid reflektoriet på Stjärnholm om kroppens språk som teologi och pedagogik.

– Det räcker att tänka på att Gud blev en människa med kropp. Eller på kroppens betydelse i kyrkans djupaste mysterium, nattvarden. Kroppsligheten finns där, säger hon.

Vi har orden. Vi har berättelserna – som ibland är så kroppsliga att det kan bli äckligt. Hon tänker t.ex. på när Jesus spottar i den blindes ögon för att han ska se.

– Men var får våra kroppar plats, undrar hon. Hur hjälper vi våra kroppar att uttrycka något om vår tro?

Det finns på så sätt mycket gott i den liturgiska väckelsen, säger Kerstin. Där handlar det om att i gudstjänsten få bruka flera sinnen än syn och hörsel.

– Jag behöver få visa vem jag är. Och med kroppen få uppleva vem Gud är.

Kroppen är i sig, säger hon, bärare av teologi i vid bemärkelse. Skapelseperspektivet säger att jag, med min kropp, är Guds avbild. Gud avspeglas i min kropp. I kroppen sammanstrålar teologi och pedagogik. Pedagogik uttrycks ju med kroppen. Det vi gör eller inte gör med kroppen, t.ex. i gudstjänsten, lär människor något om kyrka och tro.

– Kroppsspråket är väldigt starkt, säger Kerstin Bothén.

På ett eller annat sätt längtar alla människor efter närhet och beröring. Men den fysiska beröringen kan också upplevas påträngande. Hur många övertramp har inte skett i namn av välsignande handpåläggning och andra former av beröring för att förstärka det andliga innehållet i budskapet eller handlingen.

Många är rädda och vågar inte använda andra kroppsliga uttryck än de traditionella. Andra är rädda och vågar inte ta emot en fysisk kontakt, eller känner sig pressade att trots ett inre nej göra det.

– Har kyrkan svårt med kroppslighet är det ändå värre när det handlar om sexualitet, säger Kerstin.

Så länge vi inte i samtal, böner och förkunnelse vågar benämna ett område som sexualitet, bidrar vi till att ett utrymme för övergrepp skapas. När det gäller sexövergrepp har dock Svenska kyrkan gjort en hel del. I varje stift finns en särskilt ansvarig handläggare. Mest upprörd blir Kerstin när det handlar om sexövergrepp mot barn. Studiematerial har nyligen tagits fram (”Mitt ibland oss. Förebygga och hantera sexuella övergrepp mot barn”; det finns även ett material avsett för barn, ”Min kropp är min”) men tystnaden är ändå ganska kompakt.

– Var är kyrkans profetiska röst?. När tog vi senast upp en kollekt till Ecpat?

Det finns många fler exempel på kyrkans oförmåga att hantera frågor om kroppslighet. I förkunnelsen är det okej att prata om sjukdom och lidande men knappast om kroppens längtan efter fysisk närhet. Av rädsla för att uppfattas som moralistisk vågar vi inte säga någonting.

I det förslag till ny bönbok, Hjärtats samtal, som kom för några år sedan finns t.ex. en bön som handlar om missfall. Barnlöshet eller missfall är en djup existentiell erfarenhet som många människor bär på men som nästan aldrig synliggörs i kyrkans gemensamma rit. Gudstjänstens rikedom och möjlighet att rituellt uttrycka smärtsamma upplevelser måste kunna omfatta alla våra livserfarenheter, säger Kerstin.

– Bilden av Maria, Jesu mor, skulle kunna ge stor hjälp i reflexionen och samtalet om kroppens Gudserfarenhet, fortsätter hon.

Men det blir problematiskt med identifikationen när Maria så starkt lyfts fram som både föderska och jungfru. Ännu mer komplicerat blir det, säger Kerstin Bothén, när jungfruligheten beskrivs i termer av renhet. Blir inte konsekvensen att kvinnors sexualitet är oren? Det är ett perspektiv som kyrkan traditionellt har haft och i praktiken på många sätt forfarande har.

Helheten pedagogik – teologi strålar samman i kroppen. På olika sätt praktiserar vi inte den helheten i församlingarna. Bl.a. hör det samman med den bristande medvetenheten om kroppen. Gränsen mellan pedagogik och teologi upprätthålls på flera sätt. I prästutbildningen är, säger Kerstin Bothén, den pedagogiska reflexionen nästan obefintlig. Det hör ihop med den fortfarande förhärskande kunskapssynen.

– Den akademiska traditionen är förrädisk, säger hon. Huvudet är viktigt. Men att träna sig i pedagogiskt handlag och i samtalskonst ger ingen status.

Hur ser då kyrkans och församlingens väg till en mer medveten kroppslighet ut? Mycket handlar det, säger Kerstin, om förnyade gudstjänstformer. Vi behöver få delta i gudstjänst som hela människor, med kropp, själ och ande. Vi måste få göra något med oss själva, använda kroppen som ett av flera heliga språk. Många behöver vara med i den här reflexionen. Och, säger Kerstin Bothén, det är viktigt med varsamhet och samarbete. Kroppen är ett känsligt område.

– Det är viktigt att respektera vars och ens kroppsrevir, att inte göra något som kan upplevas som kränkande, säger hon.

Hon associerar till en gammal kyrkomålning hon sett där de avbildade människorna inte stannar inom de ramar bilderna försetts med. En arm sträcks ut på ett ställe, ett ben på ett annat. Inte minst har kyrkan genom historien stått för många försök att ”fånga in” människan, sätta gränser för vad som är tillåtet, moraliskt försvarbart etc. Bilden av människan som ropar och skrattar och inte ryms inom den givna ramen är som en bön om att varken människor eller Gud ska låta sig begränsas och förminskas, inte heller kroppsligt.

Det kontinuerliga samtalet är viktigt. Och det är viktigt att i förkunnelse och annan bearbetning av bibeltexter använda de kroppsliga berättelser och bilder som finns i bibeln. Dessa kan bidra till en dialog med människor egna kroppsminnen och på så sätt fungera helande och läkande. Samarbete med kvinnoorganisationer och kvinnojourer kan berika det här arbetet.

Gudstjänsten ska befria och upprätta. En viktig fråga är hur vi ska kunna uttrycka oss konkret när det gäller kvinnors svåra kroppsminnen av döljande, våld, övergrepp och ensamhet – på ett sätt som inte skuldbelägger utan som frigör.

– Målet för arbetet med kroppsligheten i gudstjänsten är att vi ska få vara där som hela människor, få uttrycka oss med alla våra sinnen, säger Kerstin.

Man kan undra varför det nästan bara är kvinnor som driver på utvecklingen för mer kroppsmedvetenhet och kroppsliga uttryck i gudstjänsten t.ex. För Kerstin Bothén är svaret ganska självklart. Det är mannen som varit mallen i kyrka och samhälle. Därför tvingas kvinnor i kyrkan fundera över hur man ska få plats.

– För mig som kvinna och präst är det väldigt tydligt. Vilka mallar och mönster har jag att gå in i? ”Det liturgiska bugandet” – hur är det utformat och vad motiverar det?